Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är en pladdrig bok om (olycklig) kärlek och om livet som inflyttad 19-åring i Stockholm. Betyg: 2 utekvällar av 5.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är till delar en bok jag faktiskt har eftersökt: en bok om studentliv och ett liv där mycket kretsar kring uteliv, vänner och att bli vuxen på riktigt. Jag tycker själv att studenttiden var en väldigt speciell och formande tid och jag är förvånad över att det inte är fler som gett sig på att skildra den tiden. Här är det Cassiopeja som står i centrum: 19 år, juridikstudent, inflyttad i Stockholm från småstaden, bosatt i en liten andrahandslägenhet och spenderades (för) mycket tid med fest och uteliv tillsammans med vänner.

Cassiopeja har aldrig förstått sig på romantik och gulligull och är över huvud taget rätt skeptisk till kärlek. Att träffa någon verkar helt enkelt inte så viktigt, något jag förresten kan känna igen från den åldern. Plötsligt slår dock förälskelsen ner som en blixt från klar himmel och plötsligt handlar precis allt om den charmige grannen Casper, som också är hennes pianolärare. Han dyker upp i hennes drömmar och fantasier och rubbar hela Cassiopeja värld. Haken är att han lever med sin sambo och alltså är upptagen.

Snart inleder Casper och Cassiopeja trots allt en relation, som börjar som en otrohetsaffär och fortsätter som samboskap när Casper lite senare blir utslängd när Cassiopeja och han blir påkomna. Slutet gott, allting gott? Det tänker jag inte avslöja, men självklart hinner det bli lite trassel längs vägen innan boken är slut.

Jag uppskattar verkligen berättelsen om ung vuxen-liv i Stockholm. Det är kul att påminnas om hur det kan vara att vara 19 år, fri och obekymrad. Däremot tycker jag inte att kärleksberättelsen är speciellt trovärdig, vilket kanske säger något om min egen syn på romantik och gulligull. Eller ja, jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är boken. Jag kan i alla fall inte relatera till Cassiopejas förälskelse och hur hon så handlöst kastar sig in i den. Jag hade faktiskt tyckt att det vore roligare att läsa ännu mer om Cassiopeja och hennes liv och vänner. Det finns några sidospår också: att lämna småstaden för storstaden, att ha en okänd pappa. De här bitarna hade kunnat utvecklas mer.

Det som framför allt stör mig är dock språket. Jag förstår att det är högst medvetet och att det är ett stilistisk grepp, men jag gillar inte flödet. Författaren låter Cassiopejas osammanhängande tankar bli till långa rader med meningar, staplade på varandra, ofta utan skiljetecken. Till delar saknar det helt enkelt flyt. Annat fungerar bättre och det finns många snärtiga och roliga formuleringar också, men som helhet tycker jag inte att det blir riktigt bra.

För mig blev det här en avkopplande strandläsning och som sådan fungerade den ypperligt, men tyvärr blev jag också rätt besviken. Det finns delar som är riktigt bra, men det fungerar inte hela vägen.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Tappar upp trehundra liter fyrtiotregradigt vatten i badkaret. Tänker på att vilja bli insnurrad i lakan. Blir förbannad på mig själv, tänker KÄRLEKEN ÄR JU EN LÖGN jättehögt i huvudet. Tänker på vetenskap och bevis och teorier. Går upp ur badkaret och hämtar ett gammalt nummer av Illustrerad Vetenskap. Lämnar blöta spår över parketten fastän jag egentligen inte får. Jag hyr ju i andra hand.

Bläddrar bland artiklarna, försöker läsa om jordens uppkomst och nya rön om hiv/aids men kan fortfarande inte släppa känslan av att vilja ha någon som skulle tycka att det vore kul att tvätta mina smutsiga underkläder. Och sedan till slut bestämmer sig mina ögon för att fastna på en artikel. En artikel som jag lyckats missa, fastän jag alltid läser Illustrerad Vetenskap från pärm till pärm. Och där står det att man kan se i hjärnan när någon är kär, att det är VETENSKAPLIGT BEVISAT. Och jag läser artikeln om och om igen och igen och igen och vattnet blir kallt och allt jag vetat sedan 2007 är plötsligt inte sant längre.

Ur Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Gilla böcker).
Antal sidor: 253.
ISBN: 9789186634339, 978-91-86634-47-6.
Andra som läst: I Elinas hylla, Jag och mina böcker, romeoandjuliet, Sagan om sagorna.

Med småstadens siluett tatuerad på underarmen flyttar Cassiopeja Svensson till Stockholm för att studera juridik. I huvudstaden lär hon känna de fina flickorna med pappas pengar som tycker att allt är så himla romantiskt, och på hennes hals växer strimmor av återhållen sanning. I ett utfall av frustration bestämmer hon sig för att börja spela piano, och i trapphuset finns en lapp om privatlektioner. ”Jag ska börja ta lektioner för en pianofarbror” är Cassiopejas glada tanke. Men pianofarbrorn visar sig vara ungefär femtio år yngre än väntat, och så vacker att Cassiopeja nästan går sönder.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra är en klassisk berättelse om att vara ung och dum och kär. Med en överrumplande, bitsk humor vänder och vrider det unga berättarjaget på klyschor om den efterlängtade tvåsamheten.

Förlagets beskrivning

Katarina Sandberg

Katarina Sandberg (född 1992) är en svensk författare. Vi är inte sådana som i slutet får varandra är hennes debutroman.

Bokrecension
Datum
Bok
Vi är inte sådana som i slutet får varandra
Betyg
21star1stargraygraygray
Format
Bok

Upptäck mer från Bokblomma

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.