Jag visste mycket lite om den här boken när jag började läsa, men ibland är det faktiskt skönt att inte ha några speciella förväntningar på en bok. Just den här boken kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Exemplaret på bibblan saknade omslagspapper och därmed baksidestext, så det var bara att kasta sig rakt in i berättelsen.
Handlingen kretsar kring Michel, som går i Frankrikes motsvarighet till gymnasiet. Skolan är kämpig, särskilt matten, och runt omkring sker stora förändringar, både i det stora och lilla perspektivet. Det är 50- och 60-tal och ett inbördeskrig pågår i Algeriet (då: en fransk koloni), kommunismen förtrycker människor, det kalla kriget pågår. I familjen finns det stora slitningar. Storebrodern vill gå med i armén, vilket han också gör, med allvarliga konsekvenser. Föräldrarnas relation är komplicerad. Det finns ett framgångsrikt familjeföretag, men allt, såväl företag som familj, kan rasera när som helst.
Om dagarna tillbringar Michel tid med en tjejkompis, som det stormar kring. Eller också går han till schackklubben, där han träffar en samling excentriska män, många på flykt från kommunismen, som ibland låter glimtar av sina liv sippra fram; familjer som övergetts, relationer som gått sönder.
Till synes obetydliga händelser och tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Många gånger har man inte ens något val här i livet: från den ena dagen till den andra kan förutsättningarna ha förändrats. Det gäller schackspelarna, som har en hel del i bagaget, men också Michel, i sitt kärlekstrassel och i sin sköra familj. Jag tycker Guenassia ringar in det väldigt fint i den här boken.
Det är en väldigt innehållsrik bok, måste jag säga, men man hinner också avverka rätt många ämnen på dryga 600 sidor. Jag tycker det är besvärligt med tjocka böcker, mest för att de är så otroligt otympliga att bära omkring på (den här finns inte som e-bok), men man får i bästa fall igen det genom att man verkligen ges tid att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna. Guenassia är verkligen duktig på att måla upp miljöer och personer, dessutom, och man kan verkligen se dem framför sig. Jag älskar de här Parismiljöerna och känner med personerna som boken kretsar kring. Faktiskt så gillade jag den här boken riktigt, riktigt mycket. Men med det sagt så kan jag också säga att boken känns rätt tydligt indelad i delar och det lämnar mig med känslan att det här inte hade behövt varit en bok, utan lika gärna hade kunnat vara typ tre, separata och var för sig intressanta, böcker.
Nåja. Den här boken är, trots detta, välskriven och därtill både lättläst och engagerande. Kan rekommenderas!
Åh, vad hon är rolig, Kerstin Ekman! Jag blev väldigt förtjust i den oväntat humoristiska tonen i Häxringarna, men här går hon verkligen in för att skriva underhållning. På sitt sätt.
I huvudrollerna finns Lillemor Troj, respekterad författare och akademiledamot, och den utlevande och bullriga Babba, som är den som egentligen har skrivit alla Lillemors romaner. Medan Babba har skrivit har Lillemors bidrag bestått i korrekturläsning och att vara ansiktet utåt. Till skillnad från Babba, som inte bryr sig mycket om kläder och det yttre, passar hon i de finare salongerna och kan åka runt på signeringar och uppläsningar.
Nu börjar dock deras hemlighet hotas och hela fasaden rämna. Babba har, bakom Lillemors rygg, skickat ett manus i eget namn till konkurrerande förlaget Rabben och Sjabben (fniss) och där berättas hela upplägget. Boken är i princip en biografi över Lillemor och indirekt Babba och deras vänskap. Nu får Lillemor manuskriptet (”paperassen”) i sina händer och hon läser i förskräckelse.
Jag inser att man måste vara ganska mycket kulturtant för att gilla den här humorn, men jag skrattar mig verkligen igenom boken, kulturtant som jag är. Formuleringarna är på sätt och vis invecklade; kryddade med omständliga och gammaldags ord, men de sitter bra och det finns ett imponerande flyt i texten. Det är himla rolig läsning, faktiskt. Utöver att vara en lekfull och humoristisk bok med blinkningar till Ekmans egna författarskap så är det också en verkligt fin bok om vänskapen mellan de här två omaka kvinnorna och hur vänskapen följer genom deras liv med sina toppar och dalar.
Jag börjar verkligen fastna för Ekmans böcker. Hon skriver så otroligt bra och har en förmåga att kunna baka in både allvar, humor och historia i sina böcker. För att inte tala om naturbeskrivningar, träffsäkert skildrade relationer och levande karaktärer. Hon har ett skarpt öga för omvärlden och en sällsynt förmåga att få ihop tighta texter där hon beskriver den. Grand final i skojarbranschen är lite extra kul att läsa om man, som jag, har läst några av hennes andra böcker. Nog finns det väl lite Lillemor och lite Babba i Ekman själv. Roligt att hon bjuder på sig själv som hon gör i den här boken!
När jag läser Delhis vackraste händer är det framför allt en sak som slår mig: varför har jag inte hört talas om den här boken förut? Ibland kommer det ju ut sådana här lättsamma, hyfsat lättlästa böcker som verkligen slår igenom. Hundraåringen… är en sådan. En man som heter Ove en annan. Plötsligt läser var och varannan person, även de som inte brukar läsa särskilt ofta, och alla hyllar och älskar och tycker att boken är det roligaste de läst. Själv brukar jag tänka ”Eh..?” om sådana böcker. 😉 Jag är lite svårflörtad när böcker har hyllats sönder… Men den här boken är alltså i precis samma anda, utan att för den sakens skull ha gjort något som helst väsen av sig? Märkligt! Formuleringarna är roliga och sitter bra. Humorn finns där. Berättelsen är inte sytrådstunn, samtidigt som den inte ger sig in på djupet i några svårare ämnen. Jag finner det märkligt att boken inte har nått ut bättre.
Boken kretsar kring Göran: medelsålders, frånskild och nu precis nybliven arbetslös eftersom han förlorat jobbet på den kommunikationsbyrå där han har jobbat i evigheter, dock mest med att surfa på fotbollssidor. På något sätt går han med på att följa med vännen och reseledaren Erik på en gruppresa till Indien. Helt oväntat kommer han också att stanna kvar i landet mycket längre än vad han kanske hade tänkt från början.
Jag tyckte att den här boken var både rolig och avkopplande. Den är inte speciellt utmanande, men det är ju inte alltid det är just det man söker i en bok heller. Som sagt, för mig är det här absolut en bok som är minst lika bra som Hundraåringen… Faktiskt ganska mycket bättre..! Här finns en tempo som den mer populära feel good-boken saknar och en spännande miljö som är kul att läsa om. Dock med en viss varning över att det kanske är klyschigt i överkant i skildringen av den indiska kulturen. Jag har aldrig varit i Indien, men gissar att det är lite onyanserat att beskriva indier som människor som är så många att de har hittepåjobb (t.ex. en dörrvakt som absolut inte behövs till en butik som säljer underkläder och där det också jobbar ett antal personer med att knappa in saker i kassan, slå in varorna, hjälpa kunderna etc… Eller som den som jobbar med att smutsa ner skor, så att kompanjonen kan ta betalt för att putsa dem… o.s.v.). Nåväl. Det här är ändå en varm och fin bok, tycker jag. Göran får verkligen möjlighet att blomma ut i Indien och komma ur sitt bittra skal och gubbighet. Gillar att läsa om sådant!
Jag fick hem Nyckeln samma dag som den kom ut, men har inte läst den förrän nu. Det beror inte bara på tidsbrist, utan också på faktumet att jag inte velat att den här fantastiska trilogin ska ta slut!
Apokalypsen närmar sig och de kvarvarande medlemmarna i Cirkeln, den grupp med utvalda häxor, som är de enda som kan förhindra jordens undergång, börjar nu få ont om tid för att förbereda sig för sitt uppdrag; ett uppdrag de i mångt och mycket inte vet vad det kommer att gå ut på. Kanske är de inte ens så unika och outbytbara som de tror. De enda de har att förlita sig på är Beskyddarna, som lever i ett slags mellanland mellan livet och döden, och som säger sig kunna se in i framtiden. Men är Beskyddarna verkligen att lita på?
Den avslutande delen i Engelsforstrilogin är en lättläst tegelsten på drygt 800 sidor. Man bara plöjer sidorna; lika mycket för spänningens skull, som för att få läsa om Cirkelmedlemmarna och deras liv. Liksom i tidigare böcker prickar författarna verkligen in hur livet kan vara i gymnasieåldern och de tankar och känslor som kan virvla omkring i den åldern. Det är kärlek, ensamhet, vänskap och olycklig kärlek, om vartannat. De karaktärer man inte känner igen sig i, känner man igen som personer man träffat under sin egen skoltid. Det är på pricken, inte bara livet som tonåring, utan också livet i allmänhet i en liten avfolkningsbygd där alla längtar bort och allt känns futtigt.
För min del spelar det i princip ingen roll att det här främst är en fantasyroman. För mig är det personporträtten och beskrivningen av den gamla bruksorten som verkligen fastnar och där författarna känns särskiljt briljanta. Men självklart finns det stora kvalitéer i själva fantasyberättelsen; berättelsen om att avvärja apokalypsen. Det är inte alltid sådär spännande så att man jagar fram över sidorna tillsammans med karktärerna, även om det verkligen accelererar mot slutet, utan mer frågar man sig vad allt betyder och vad det hela går ut på. Berättelsen ringlar sig fram och följer ingen rak väg. Det finns inga självklarheter i vad som kommer att hända sedan och vad som är den rätta vägen. I takt med att cirkelmedlemmarnas relationer ändras, ändras också förutsättningarna för deras uppdrag. Allt hänger ihop. Allt är snyggt.
Jag tycker att det här är fantastiska böcker, alla 3 plus bonusboken med serier. Berättelser från Engelsfors har jag faktiskt läst om under tiden jag har haft Nyckeln på gång. Den gjorde sig nästan ännu bättre nu, särskilt med alla smygglimtar som sedan får sitt svar i Nyckeln.
Nyckeln är underbar och briljant och en fantastisk avslutade del i trilogin. Kan inte säga så mycket mer än så.
Det är sommar och Sophia och tillbringar sommaren i ett hus på en ö tillsammans med pappan, som mest är en bakgrundsfigur i berättelsen, och farmodern. Jag älskar att läsa om livet på ön och de speciella förutsättningar som gäller där – när sommaren är slut lämnar de t.ex. vedtravar, kläder och meddelanden till eventuella skeppsbrutna.
Men mest är sommarboken en fantastisk liten bok om vänskapen mellan lilla Sophia och hennes farmor och hur de ser på världen. Trots åldersskillnaden och deras olika fysiska förutsättningar kan de mötas i lek och i fantiserande.
Och språket! Spåket är fantastiskt. Jag vet egentligen inte om det är finlandssvenska eller om orden är noga utvalda för sammanhanget, men Jansson använder så fina formuleringar. Som:
”Den första tröttheten kom närmare. När vi är hemma, tänkte hon, när vi är inne igen så tror jag att jag sover ett tag. Och jag måste komma ihåg att säga åt honom att dethär barnet fortfarande är skrämt för djupt vatten.”
Nanna Johansson, som för mig mest är känd för sina serier, skriver också noveller. Det här är hennes debut. Jag älskar Nanna Johanssons samhällssatiriska och feministiska serier och blev nyfiken så fort jag fick höra att hon nu också är aktuell med en novell. Hur skulle det funka utan bilder och roliga bildmontage? Bra!, visade det sig.
I Det är nog dags nu är en ung tjej på besök hos ett par nyblivna föräldrar. Pappan har hon haft känslor för sedan länge och i en förhoppning om att det skulle bli något mellan dem flyttade hon till och med till Malmö för hans skull. Men det blev aldrig något. Efter 14 sms om ensamhet och längtan kom bara ett taktlöst svar där han lyriskt berättade att han har träffat tjejen som kanske är tjejen i hans liv. Och det var inte novellens huvudperson han menade.
Johansson lyckas i detalj ringa in den lite tryckta stämningen som uppstår när man inte längre har något att tala om, när skämten faller platt och när någon som tidigare var en nära vän plötsligt befinner sig på ett annat plan. Det i sig är kanske mer obarmhärtigt än att det också finns olycklig kärlek inblandad. När någon i bekantskapskretsen skaffar barn är det inte säkert att det längre går att umgås. För den som blir förälder är det som att träda in i en värld, där den kompis som befinner sig i en annan fas i livet, kanske inte passar in eller känner sig hemma.
Jag tycker Nanna Johansson verkligen har lyckats beskriva de här sakerna på ett träffsäkert och intressant sätt. Novellen är välskriven, tankeväckande och det saknas inte humor. Mycket bra novell! Läs!
August är född med ett missformat ansikte och i barndomen har han opererats otaliga gånger. Trots operationerna liknar han fortfarande inte andra barn, utan har ett ansikte som folk har svårt att ställas inför. För att skydda honom mot omgivningen har föräldrarna valt att undervisa honom i hemmet, men nu ska August snart börja femman och man bestämmer att det är dags för Auggie att gå i skolan med andra barn.
Det blir inte alls en lätt resa. En del elever på skolan blir skrämda och en del blir direkt elaka. Å andra sidan finns det andra som upptäcker att August är en fantastiskt rolig kille som är lätt att umgås med. Det blir ett speciellt år för August. Han har ingen aning om vilka svårigheter som kommer att komma, men inte heller om hur mycket han kommer att växa som person och vilka fina vänner att han kommer att träffa.
Det här är verkligen en varm och hjärtknipande bok, utan att för den sakens skull vara sentimental eller sakna problematiseringar. I boken får man främst följa August under hans år i femman, men också andra personer runt omkring honom, som t.ex. storasyster Via. Hur gör man när man älskar sin bror, men ibland känner att föräldrarna inte har tid och energi över till något annat än brorsan? Och hur gör man egentligen när man börjat en ny skola, och för första gången kan vara något annat än ”Auggies syster”, när det är dags för skolteater och det är tänkt att familjen ska komma och titta?
Jag tyckte jättemycket om den här boken. Det är en lättläst och fin bok för unga, men som vuxen har jag också haft stor behållning av att läsa den.
Det är nog fler än jag som spänt väntar på sista delen i Engelsforstrilogin: Nyckeln, som utkommer i höst. När jag läste första delen, Cirkeln, hade jag inga särskilda förväntningar åt något håll. Jag fick boken innan den ens var tryckt, så det rörde sig om ett lösbladssystem som jag bläddrade lite i vid matbordet. Jag hade inte läst några omdömen om boken eller hört något särskilt om den. Ändå blev jag fast direkt. Upplägget är genialt. Engelsforstrilogin är spännande fantasy förlagd vid en svensk bruksort. Ett gäng gymnasieungdomar med helt olika bakgrunder och helt olika verkligheter tvingas att närma sig varandra eftersom det är utvalda att bekämpa något stort och mörkt. Böckerna är på samma gång bra fantasy och insiktsfulla berättelser av hur det kan vara att vara tonåring idag. Uppföljaren, Eld, vågade jag knappt läsa för att jag var rädd för att bli besviken. Den visade sig toppa alla förväntningar. Nu tätnar verkligen spänningen inför upplösningen i den avslutande delen!
Engelsforstrilogin har en stor fanskara och fansidan på Facebook är välbesökt och uppdateras också ofta. Var och varannan dag postas t.ex. fanart, d.v.s. läsarnas bilder med tolkningar av berättelsen. Att författarna nu tillsammans med serietecknarna Kim W Andersson (som har tecknat framsidorna till Cirkeln och Eld), Karl Johnsson (som har tecknat kartan som finns i Eld) och Lina Neidestam har gjort det här seriealbumet känns otroligt kul och nästan som en present till alla fans.
Här finns 8 serier som utspelar sig före Cirkeln eller efter Eld (men innan Nyckeln, såklart). De första utspelar sig under niornas vårbal, när Rebecka och Gustav träffades. Där får läsaren också chans att lära känna Elias lite bättre, vilket säkert många har önskat eftersom han försvann ur handlingen så snabbt i böckerna. Mot slutet blir det också några hintar om vad som kommer att komma…
Berättelser från Engelsfors är en riktigt trevlig liten bok för den som är fast i trilogin. Jag skulle vilja påstå att den förutsätter att man har läst böckerna, faktiskt, men för oss som har gjort det så är boken verkligen godis. Den är fantastiskt snyggt tecknad och på något sätt har tecknarna lyckats pricka in precis hur jag föreställt mig karaktärerna. Färgerna i bilderna är fantastiska och kompositionerna perfekta. Uppslag efter uppslag är en explosion i dramatiska färger och bilderna är fulla av snygga detaljer. Såhär snyggt kan det vara:
David Nicholls bestseller En dag blev en riktig snackis för några år sedan. Själv missade jag tåget och har inte läst den förrän nu. Ofta tappar bestsellers mycket (eller allt) när all hysteri lagt sig och min personliga åsikt är att de tyvärr sällan är särskilt läsvärda – det är helt enkelt inte lätt för en bok att leva upp till skyhöga förväntningar. Men, jag måste säga att jag verkligen gillade En dag, trots allt.
I En dag får vi följa Emma och Dexter en specifik dag, 15:e juli, genom åren. Det börjar med att de spenderar natten ihop efter festligheterna på deras examensdag. De är precis på väg in i vuxenlivet och fulla av drömmar och förväntningar. Som i så många andra tramsiga kärleksböcker suktar ”Em” efter kärlek och ”Dex” var bara ute efter ett ligg (så stereotypt och meninglöst att jag inte ens orkar kommentera). De kommer alltså inte att bli ihop och leva tillsammans de kommande åren. Dexter kommer att ge sig ut på resa, hamna i mediebranschen och så småningom skaffa familj. Em kommer att försöka med en hopplös skådespelarkarriär, ha skitjobb på en dålig snabbmatsrestaurang, utbilda sig till lärare och ha en relation med en man som hon uppenbarligen inte tycker om alls (Varför i helvete skiljer hon sig inte? Och hur kan stackars Ian, hennes sambo, stå ut med någon som är så gnällig och kärlekslös som Em?). Vänskapen mellan Dex och Em kommer dock att bestå och, det förstår man ju på sidan ett, kärleken spirar och blommar sedan ut så småningom.
Nu kanske ni undrar varför jag trots allt gillar den här boken och det är ju en bra fråga. Kärleksberättelsen är helt banal, karaktärerna platta och det mesta de gör och tar sig för i livet har man läst i en ziljon böcker tidigare. Men! Det finns element i boken som gör att jag blundar hårt och glömmer bort allt jag samtidigt ogillar med den. Jag blir faktiskt glad och gripen av berättelsen. Livet blir nästan aldrig som man tänkt sig, men på ett trösterikt sätt, i någon mening, berättar Nicholls att det blir bra ändå. Det är inte mycket av det Em och Dex drömmer om som 20-åringar slår in eller blir som de tänkt sig – och lite så är det väl med livet för de flesta. Jag tycker att Nicholls har lyckats fånga hur det är att vara ung och ha livet framför sig och hur det sedan egentligen är att bli vuxen på riktigt. Det här är en bok som vem som helst skulle kunna känna igen sig på ett eller annat sätt. Jag gjorde det i alla fall och det fick mig att gilla den massor.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag visste mycket lite om den här boken när jag började läsa, men ibland är det faktiskt skönt att inte ha några speciella förväntningar på en bok. Just den här boken kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Exemplaret på bibblan saknade omslagspapper och därmed baksidestext, så det var bara att kasta sig rakt in i berättelsen.
Nanna Johansson
