Gruppen av Mary McCarthy är en bok som följer unga kvinnor som precis tagit examen från Vassar College i 30-talets New York. Det är en bok som verkligen ger detaljer kring vilka frågor som sysselsatte den tidens societetskvinnor. Betyg: 3 shoppingrundor på Macys av 5.
Gruppen av Mary McCarthy
Det är 30-talets New York när kvinnorna i ”Gruppen” tar examen från Vassar College. De är åtta kvinnor med liknande överklassbakgrunder och med liknande öden som väntar. Trots den fina utbildningen så ska de i första hand, med få undantag, bli fruar och mödrar. Kay är först ut. Redan innan examen står bröllopet. De kommande åren kommer de alla att träffa män, ha sin sexdebut och ta de krångliga vägar som krävdes för att skaffa preventivmedel. Flera av kvinnorna i ”Gruppen” skaffar barn, som de försöker att ta hand om enligt den tidens rön, d.v.s. genom att helt enkelt lämna bebisarna och låta dem ”vädra lungorna” för fullt mellan de schemalagda matningarna.
Det här är en väldigt detaljerad bok. Jag lyssnade på ljudboken och vet därför inte riktigt hur boken är uppdelad i kapitel eller liknande, men det är i alla fall långa, långa, långa lyssningar som avhandlar ett tema i taget. I vad som känns som timmar kan McCarthy berätta om konsten att passa ut och förvara ett pessar eller berätta om ett bråk som skickar en av kvinnorna till ett mentalsjukhus. Jag kan uppskatta att boken är så ingående. Det här är verkligen en bok som berättar detaljerat om frågor som sysselsatte kvinnor i den här positionen och vid den här tiden. Visst, jag tycker kanske att det blir lite väl långt ibland, men på något sätt är jag ändå glad över att ha fått den här inblicken i ett stycke kvinnohistoria som faktiskt har varit okänd för mig fram till nu.
När jag läser recensioner av den här boken så inser jag att Gruppen är skriven med ett visst mått ironi; att den driver med huvudpersonerna och gör sig lustig över deras instängda lilla värld, som liksom existerar parallellt med omvälvande händelser som depressionen och krigsutbrottet. Jag kan dock säga att jag inte upplevde Gruppen som en speciellt humoristisk berättelse på det sättet. Kanske spelar det in hur boken är uppläst. Det är Lo Kauppi som har läst in ljudboken och hon är naturligtvis fantastiskt på många sätt, men jag vet inte om jag riktigt överens med hennes uppläsning eller tycker att den träffar helt rätt i tonen i det här fallet. Hon har ett litet jagat och nästan upprört tonfall genom boken och det klipper faktiskt av humorn som jag antar hade kunnat anas enklare om man hade läst boken på egen hand. Jag önskar faktiskt att jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på ljudboken. Om jag hade läst pappersboken hade jag dessutom kunnat ta del av förordet av Sara Danius, vilket alltså är något som har fallit bort i ljudboksutgåvan.
Gruppen av Mary McCarty
Om Mary McCarthy och om Gruppen
Mary McCarthy (1912 – 1989) var en amerikansk författare som själv tog examen från Vassar college, precis som huvudpersonerna i romanen Gruppen (The group) från 1963. Gruppen blev en oerhörd succé när den kom ut första gången och den låg på bestsellerlistan i flera år. McCarthy debuterade dock som författare redan 1942 och skrev sedan en lång rad böcker. Hon var också en politisk aktivist.
Originalets titel: The group (amerikanska).
Översättare: Amanda Svensson.
Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 1963 (första amerikanska utgåvan, Harcourt, Brace & World), 1964 (första svenska utgåvan, i översättning av Harriet Alfons och Jadwiga P. Westrup, Bonnier), 2017 (den här nyutgåvan och nyöversättningen, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 443 (ca 18 h lyssning).
ISBN: 9789100169442, 9789176514863.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”1963 ansågs den chockerande frispråkig och såldes i miljonupplagor. Idag räknas Mary McCarthys klassiker Gruppen, om åtta nyexaminerade studiekamrater som möter ett hårdare liv i 1930-talets New York, som en milstolpe i den moderna litteraturen. En skamlöst underhållande och bitsk kollektivroman om det moderna livets villkor, konstant relevant.”
Gånglåt av Elin Olofsson är en bok med ambitionen att beskriva kvinnoliv och systerskap på den jämtländska landsbygden, men i min mening har boken så många bihistorier att det blir för splittrat för att det ska gripa tag. Betyg: 2 björnar av 5.
Gånglåt av Elin Olofsson
Elin Olofsson är en författare som jag har blivit tipsad om när jag har frågat efter böcker som utspelar sig på mindre orter. Olofsson, som själv är jämte, har skrivit ett antal romaner som utspelar sig på (fiktiva) platser i Jämtland och i Gånglåt är det lilla Gärningsberg som står för miljöerna. Där bor Gun-Britt på en stor släktgård, där hon försöker driva servering och loppis, fast utan att riktigt få det att gå runt. Så kommer sommaren och Gun-Britts syster, Sonia, kommer till gården med sin assistent i släptåg. Sonia är en artist som under artistnamnet Salida har fått till ett antal svensktoppshits, men åren har satt sina spår och nu vet hon inte längre vad rösten duger till. Nu är hon i alla fall tillbaka i sin barndoms trakter, som också är de platser som tjänat som inspiration till hennes musik. Hennes plan är att ägna sommaren åt att skriva sin biografi. I boken utspelar sig också en rad bihistorier: sörjande grannar, olycklig kärlek, en son som har tappat kontakten med sin mor, ett sjukdomsbesked, en gaykille i garderoben, en skilsmässa…
Jag tycker ärligt talat att det blir alldeles för spretigt och splittrat för att någon av berättelserna ska gripa tag. Det känns att författaren har haft ambitionen att skriva om kvinnoliv och åldrande, kärlek och systerskap och om villkoren på landsbygden, men det blir på samma gång övertydligt och klyschigt och på samma gång alldeles för lättvindigt och ytligt beskrivet.
Det stora felet var kanske att jag hade förväntat mig en nyskapande bok om ”livet på landet”, medan det boken levererar är de vanliga klyschorna om olönsamma företag, turistande stockholmare och om svårigheterna för den som på ett eller annat sätt är normbrytare. Jag tycker inte att boken sa mig någonting nytt, eller sa mig någonting över huvud taget.
Kanske hade jag tyckt bättre om den här boken om jag bara hade läst den rakt upp och ned och tänkt den som en lättsam feelgoodbok, men nu läste jag tyvärr inte boken på det sättet.
Om Elin Olofsson och Gånglåt
Elin Olofsson (född 1979) är en svensk författare som har skrivit ett antal böcker som utspelar sig på den jämtländska landsbygden. Debuten, Då tänker jag på Sigrid, kom 2013. Hennes senaste bok är Gånglåt. Elin Olofsson instagrammar under @elinolofssonwriter och twittrar under @elinsmulan. Hon har också en hemsida och en Facebooksida.
”Efter framgångarna med Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön är Elin Olofsson tillbaka med en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls.
Den kända sångerskan och låtskrivaren Sonia ”Salida” Sallström åker till sin gamla släktgård i Gärningsberg i Jämtland för att skriva sin självbiografi. Med sig har hon Harpan, sin unge assistent, som hon lovat en sommar i paradiset. På gården väntar Gun-Britt, Sonias syster, som driver servering och loppis och tycker att hela världen borde skärpa sig. Inte minst Sonia. Där finns också Jenny, Gun-Britts dotter, som lovat hjälpa sin moster med boken men som hela tiden sneglar oroligt mot stugan uppe vid berget. Dessutom finns det björn på trakten, som gräver i gårdagens sopor. Det blir en sommar av lust och olust, i takt och otakt till tidens egen gånglåt.”
Den som stannar, den som går av Elena Ferrante är den tredje delen i Neapelkvartetten. Väninnorna Lila och Elena träder nu in i vuxenlivet på riktigt, med män, barn, karriär, och läsaren får följa hur vänskapen växer fram genom klassresor, samhällsomvandlingar och genom livet i stort. Betyg: 4 charkuterier av 5.
Den som stannar, den som går av Elena Ferrante
Den som stannar, den som går är den tredje delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett, som skildrar tillvaron för de två vännerna Lila och Elena. I kvartettens första del, Min fantastiska väninna, är det 50-tal och Lila och Elena är unga flickor, men i den här boken har de lämnat barn- och ungdomsåren bakom sig och har trätt in i vuxenlivet på riktigt.
Som barn visade de båda på samma begåvning och det såg ut som att de båda hade alla chanser att genom studier ta sig långt från deras fattiga och kriminellt belastade uppväxtkvarter. Deras vägar kom dock tidigt att gå åt olika håll: Lila gifte sig som mycket ung med maffiabossens son, och endast Elena kom att gå vidare med studierna. Nu har Elena etablerat sig som författare och har inlett ett förhållande med en blivande professor. Endast Lila bor fortfarande kvar i närheten av Neapel. Hennes äktenskap blev kortvarigt och hon lever nu tillsammans med sin son och med en ny karl. För att få tillvaron att gå ihop sliter hon hårt på en fabrik, men börjar också få upp ögonen för det som verkar vara framtiden: datorer och programmering.
I samhället bubblar det av politisk aktivism och politiska diskussioner: arbetarnas rättigheter, kvinnans rättigheter, kommunism, fascism. I livet snurrar också andra frågor, frågor som rör moderskap, äktenskap, vänskap – och så grubbel kring den där Nino, ungdomskärleken som fortfarande spökar hos både Lila och Elena.
Jag har svårt för sidospåret med Nino. Jag har svårt att förstå vad som lockar med honom och varför Lila och Elena – vuxna kvinnor! – inte kan släppa honom. Vad ska det symbolisera? Jag vet inte! Men bortsett från detta så tycker jag väldigt mycket om den här boken. Min fantastiska väninna tog mig inte med storm, men berättelsen om Lila och Elena har växt och jag tycker riktigt mycket om att få följa dem ut i vuxenlivet och se hur deras vänskap utvecklas mitt i all samhällsomvandling, mitt bland alla klassresor, fram och tillbaka, och mitt i dessa maffiastyrda, våldsamma kvarter.
Jag har på sätt och vis lite svårt att förstå hur de här böckerna har kunnat göra en sådan succé, för berättelsen om Lila och Elena är verkligen inte den snabba, actionfyllda berättelsen som fördomarna kanske säger att folk vill läsa. Det här är faktiskt både långsamt och det mesta utspelar sig lite mellan raderna, men jag gläds såklart åt att folk uppenbarligen älskar den här typen av böcker (också). Det är fint att så många vill läsa om kvinnoliv i Neapel. Själv är jag mycket förväntansfull inför den fjärde och avslutande delen, som kommer i sommar.
Den som stannar, den som går av Elena Ferrante
Om Elena Ferrante och om Den som stannar, den som går
Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Den avslutande delen i Neapelkvartetten (Det förlorade barnet) kommer på svenska under sommaren 2017.
Originalets titel: Storia di chi fugge e di chi resta (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2013 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 425 (ca 15 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 9789113069760, 9789113077536.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Och dagarna går….
Köp boken hos t.ex. Adlibris eller CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Elena stöter under ett författarframträdande på Nino Sarratore som hon i hemlighet varit förälskad i under hela sitt liv. Lila har efter sitt misslyckade äktenskap börjat ett nytt liv med Enzo Scanno och bor med honom och sin son Gennaro i en förstad till Neapel. På kvällstid lär sig Lila allt hon kan om datorer och programmering för att på så sätt skapa sig en ny och bättre tillvaro.
Lila och Elena försöker var och en på sitt sätt navigera genom det italienska 70-talet med all dess politiska oro, sexuella frigjordhet och sociala förändringar. Båda känner sig vilsna i den moderna världen och söker sig till varandra. Elena befinner sig i ett vägskäl i sitt äktenskap och Lila blir på nytt hennes förtrogna.”
Hennes nya namn, den andra delen i Neapelkvartetten, av Elena Ferrante är en fängslande bok om två unga kvinnor på väg in i vuxenlivet och hur olika deras liv kommer att forma sig när den ena fortsätter att studera och den andra blir kvar i Neapels fattigare kvarter. Betyg: 4+ badstränder av 5.
Hennes nya namn av Elena Ferrante
Elena Ferranteoch Min fantastiska väninna – vilka snackisar de blev här om året! Alla snackade om Min fantastiska väninna, alla läste den, alla älskade den, men själv blev jag inte helt såld, ärligt talat. Visst tyckte jag om skildringen av Elena och Lilas uppväxt och vänskap i Neapels fattigare kvarter, men jag tyckte också att boken var lite väl lång och den gjorde inget stort avtryck. Min fantastiska väninna är första delen i en kvartett och många har sagt att de efterföljande delarna är bättre. Jag är glad att jag lyssnade på detta och gav del två en chans, för jag tyckte verkligen om den här andra delen i Neapelkvartetten, där läsaren får följa Elena och Lila genom ungdomsåren.
I Hennes nya namn har alltså vännerna Elena och Lila lämnat barndomen bakom sig och är på väg att träda in i vuxenlivet på riktigt. Redan i den första boken började deras liv ta olika riktningar. Att båda flickorna är begåvade visade sig snabbt medan de gick i skolan, men nu är det bara Elena som fortsätter med studierna och som också lär känna bildade personer, plockar upp ett finare språk och prövar sina tankar och åsikter i djupa diskussioner. Lila, som gifte sig tidigt, har ett annat liv utstakat framför sig. Förväntningarna finns nu på att hon ska få barn, vilket smärtsamt nog inte visar sig vara så självklart, särskilt inte eftersom förhållandet också är komplicerat och dömt att spricka. Hennes nya namn är dock inte bara en berättelse om dessa två unga kvinnor. Den innehåller också ett stort persongalleri i olika biroller. En viktig person är såklart Nino, som både Elena och Lila är förälskade i. Det hela accelererar i den här boken iväg i ett ödesdigert triangeldrama.
Hennes nya namn är en bok med många lager, men det som i någon mening berör mig mest är vilka olika liv och möjligheter som vecklar ut sig för Elena och Lila. Det är ingen spikrak väg att ta sig från fattiga Neapel och in i de akademiska miljöerna, men det känns tidigt att Elena genom sina studier skapar sig en frihet och makt som de andra kvinnorna från kvarteret inte har. Lila är en stark kvinna med mycket skinn på näsan, men boken gör det verkligen tydligt hur kvinnor som Lila värderas och vilken beroendeställning de befinner sig i. I berättelsen om Lila, och om de andra väninnorna som blev kvar i Neapel, så ligger våldet och hoten hela tiden och lurar. De lever i en värld där heder och familjens angelägenheter försvaras med fysiskt våld.
Jag tycker att Hennes nya namn är en både fängslande och berörande bok och trots att den är på närmare 500 sidor så upplevde jag den inte som lång på samma sätt som den första delen i kvartetten. Längden känns faktiskt enbart motiverad. Den hjälper till att göra miljöerna och människorna levande – och sällsynt levande är de.
Hennes nya namn av Elena Ferrante
Om Elena Ferrante och Hennes nya namn
Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Den avslutande delen i Neapelkvartetten (Det förlorade barnet) kommer på svenska under sommaren 2017.
Originalets titel: Storia del nuovo cognome, L’amica geniale volume 2 (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2012 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 493 (ca 17 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 978-91-1-306975-3, 9789113075594
Andras röster: Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Lyrans noblesser.
Förlagets beskrivning
”Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.
Den minutiöst skildrade vänskapen mellan Elena och Lila pendlar mellan sårande nonchalans och djupaste samhörighet. I Hennes nya namn få den sin fortsättning när de båda flickorna mognar till unga kvinnor och tvingas betala ett smärtsamt pris för det, var och en på sitt vis.”
Ibland får jag känslan av att det går trender i böcker. Går det bra för deckaren så sprutar förlagen ut sig dussindeckare, är Harry Potter på tapeten så försöker förlagen få ut extra mycket fantasy, råkar en porrbok bli en snackis så försöker förlagen få iväg en massa ”erotika”. Och däremellan så finns det såklart alla möjliga och omöjliga böcker i olika genres och med olika målgrupper. Det här gör mig lite nyfiken på vad det är som inte ges ut. Och jo, det finns nog några berättelser som jag i någon mening saknar. Idag listar jag fem av dem!
Jag har redan skrivit att jag är mätt på berättelser från Stockholm. Visst finns det några pärlor som utspelar sig på mindre orter (fiktiva eller verkliga), men de kunde vara fler och de kunde gärna få lyfta fram någonting annat än det som många gånger uppfattas som problem med att bo i en småstad. Det känns trist med den där stereotypa bilden av att unga i småstäder vill flytta därifrån och med den där negativa bilden av småstaden som en plats där folk skvallrar och är intoleranta eller som en plats där ingenting händer. Skriv fram en annan småstad! Överlag är jag förresten sugen på att läsa mer om städer (små eller stora) där jag inte har varit (och Stockholm har jag ju varit i några gånger, så ta någon annan!).
Det här leder mig lite till en annan berättelse som jag skulle vilja läsa. Jag vet att tillvaron för lantbrukare är otroligt tuff i Sverige och det är inte på något sätt givet att unga tycker att det är värt att, så att säga, ta över gården. Och vad det betyder för Sverige vet jag inte om människor i allmänhet ens har reflekterat över. Ibland ser jag någon rubrik om att mjölkpriserna är sanslöst låga, men sedan hörs det inte så mycket mer, tycker jag. Jag tycker att det borde finnas plats för fler berättelser om den osminkade verkligheten för bönder idag. Jag kan inte direkt påminna mig om någon lantbruksskildring förutom Grabben i graven bredvid (Katarina Mazettis bestseller från 1998).
Jag tycker om igenkänning och det finns såklart massor av böcker som jag känner igen mig i, men det finns ändå vissa situationer som jag gärna skulle hitta igen oftare i böcker. Jag tänker kanske särskilt på studietiden. När jag läste Annika PaldaniusJag vet allt det här, som följer några tjejer på läkarlinjen, så blev jag oväntat glad över att få läsa om just studentliv (även om boken behandlar en hel del andra ämnen också). Jag tänker att det borde finnas tusentals sådana här böcker, men jag kommer inte på så många fler, så de är nog inte så många som man kan tro..? När jag pluggade så var jag verkligen engagerad i allt studentikost man kan tänka sig – och jag älskade det. Det är kul att påminnas om den där knäppa mellantiden: tiden när man är både vuxen och får vara extremt omogen på samma gång. Man står på tröskeln till ett vuxenliv som kanske innefattar karriär och sådant, men man har det fortfarande framför sig och lever fortfarande ungefär som på gymnasiet, fast friare och vuxnare. En grej som jag har funderat på en hel del den senaste tiden är också att studenttiden är en så spännande tid för att alla är förvånansvärt jämlika på något sätt. Alla sitter där med sina små studiemedel och ett party kan i princip bestå av att man svänger förbi en kompis och har en chipspåse i ena näven. Allting var så futtigt, fast på ett skönt sätt. Att vissa egentligen kom från väldigt privilegierade bakgrunder märktes liksom inte, på samma sätt som det heller inte riktigt syntes vilka som inte gjorde det. Här ser jag många uppslag till intressanta berättelser. Det finns ju redan några hyllade böcker om trist lunk i universitetets korridorer (Stoner t.ex.), så varför inte skriva mer om studenter också?
Det sägs lite nu och då att vänskap har fått ett uppsving som tema tack vare t.ex. Elena Ferrantes böcker om Lila och Elena, men jag tycker mest att vänskap skildras i ungdomsböcker och YA-böcker. Jag tycker att man borde skriva mer om vuxna vänskapsrelationer. De är inte alltid så lätta att underhålla, särskilt när man blir just vuxen och många har relationer, jobb och familj att prioritera före. Ändå ska de där vänskapsrelationerna på något sätt finnas där som ett tryggt skyddsnät. Det finns många aspekter av vuxna vänskapsrelationer som skulle kunna skildras mer i litteraturen.
Nu blir det många platser på den här önskelistan, men jag kan inte låta bli. Torgny Lindgren har fått bort och Sara Lidman har jag gett en chans och inte riktigt förstått mig på. Nu återstår alltså Per Olov Enquist som någon slags skildrare av Västerbotten. Men jag vet inte..? Det känns som att alla de här författaren främst skriver om inlandet och om en tid som jag inte känner igen mig i. Jag vill läsa fler böcker från Umeå och från samtiden! Det är så roligt att få känna igen sig.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är en prisbelönt och mycket läsvärd bok om en ung tjej som vaknar varje natt i skräck för att hennes stad, Kiruna, ska rasa samman på grund av sprängningarna. Tio över ett är en oerhört tänkvärd och fin bok om hur rivningen och flytten av Kiruna kan upplevas hos de unga personer som snart inte längre kan återse sin barndoms gator. Betyg: 5 heta hockeykillar av 5.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Maja bor och går i skolan i Kiruna, staden som är på väg att flyttas, eller rättare sagt rivas, för att lämna plats åt gruvan. För många i staden känns det spännande med allt nytt och för de flesta är det självklart att gruvan, där ju så många arbetar, måste få fortsätta att växa. För Maja är det dock en skräck att hennes stad och hem vilar på en gruva där det varje natt sker sprängningar som får det att mullra där hon ligger i sin säng och känner paniken komma krypandes. Där nere i gruvan jobbar också hennes pappa, som hon oroar sig över. Varje natt ställer Maja alarmet på sin mobil och varje natt vaknar hon tio över ett och väntar in sprängningen som kommer 10 minuter senare. Under sängen ligger en färdigpackad väska, redo att tas med ifall hon måste väcka sin familj så att de kan fly för sina liv medan staden rasar.
Situationen blir till slut ohanterlig. Det är slitsamt att inte sova ut och det är tungt att gå omkring och bära på all oro själv. Till slut drabbas Maja av en panikångestattack och hon måste glänta lite på sin oro för sina föräldrar och andra vuxna.
Gruvan och ”stadsflytten” är dock inte bara något som Maja känner skräck för. Där finns också en mer molande sorg, som handlar om allt som går förlorat för Maja och hennes klasskompisar. Nyss gick de i samma klass, bodde i sina vanliga kvarter, vandrade längs de välbekanta gatorna. Snart finns inte de här gatorna längre och Maja och de andra kommer att bo i nya kvarter, i nya hus. En del, som t.ex. Majas bästa kompis mamma, tycker att det är lika bra att passa på att flytta från Kiruna. Fram tills nu har Maja och hennes bästis, Julia, varit oskiljaktiga. De har känt varandra utan och innan och har kunnat dela allt från sina innersta rädslor till de mest pirriga förälskelserna för varandra. Snart kommer Julia att bo i Luleå, 35 mil bort.
Tio över ett är en fantastisk bok om sorgen över att förlora sin barndoms gator och en oerhört tankeväckande bok om hur den här ”stadsflytten”, som det pratas så förvånansvärt lite om utanför Kiruna, påverkar människor, särskilt unga människor. I Majas ålder är det mycket som händer i livet och det är för många en brytningstid där man kanske i någon mening lämnar barndomen bakom sig. I Tio över ett blir det hela snäppet mer brutalt. Gårdar, parker, lekplatser och andra välbekanta platser från barndomen kommer inte att gå att återvända till. För mig, som är oerhört nostalgisk av mig och älskar att omge mig av gamla saker från barndomen, så är det inte svårt att föreställa den sorg så många säkerligen upplever när deras barndoms stad rivs.
Tio över ett är en mycket läsvärd bok, tycker jag. Det är ärligt talat lite stötande att Kiruna och stadsflytten inte får mer uppmärksamhet. Nu har inte jag aktivt sökt någon information i ämnet, men ärligt talat är den här boken det första jag läser som verkligen försöker säga något om hur flytten kan uppfattas av människorna som bor där. Det är dock inte ”bara” för stadsflyttsfrågan och gruvan som Tio över ett är läsvärd, det är också en fantastiskt fin och tonsäker bok om vänskap och första förälskelsen. Nu är det länge sedan jag själv var i Majas ålder, men jag tror att det här är igenkännbart för många potentiella läsare i Majas ålder. Själv kände jag igen mig massor! Och jag gläds något oerhört av att boken utspelar sig i en mindre stad och vågar sig på att beskriva hur det kan vara att leva i en sådan. Det finns så många böcker om t.ex. Stockholm och det känns som att det sällan finns någon som vågar sig på att skriva om andra platser. Här har författaren verkligen lyckats skriva fram en stad och skildrat vilken kultur som råder där, vilka frågor som engagerar människor där. Det behövs fler sådana här berättelser.
Det här är inte Laestadius första bok; Bland hennes tidigare titlar finns bland annat en serie böcker som handlar om en samisk tjej. Jag har för övrigt haft möjlighet att lyssna till Laestadius eftersom hon hade ett författarsamtal här i Umeå här om dagen. Det märktes att hon hade många berättelser inom sig och att hon har mycket hon skulle vilja berätta om samernas situation och om Kiruna. Jag hoppas att hon tar sig tid att skriva dem mycket snart!
Citerat ur Tio över ett
””Vi som stöttar flytten av Kiruna säger att det här är det bästa som kunde hända. LKAB drar in miljarder och vi får många nya jobb. Vi får en helt ny snygg stad. Nya skoteraffärer.”
Han avbryter sig med ett flin och gör en high-five med Linus.
”Vi tror att Kiruna kommer att bli ännu rikare ju mer malm som kan brytas i kruvan.”
Kruvan. Jag hör plötsligt farfars röst. Han säger också kruvan. Men på riktigt. Oscar gör sig bara rolig och härmar en dialekt. När g blir k och gruvan blir kruvan.
Han är glad, bugar och möts av busvisslingar och fler applåder än Alva, men det kanske bara låter mer om vissa.”
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Om Ann-Helén Laestadius och Tio över ett
Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk-samisk författare som har vuxit upp i Kiruna. Hon har skrivit ett flertal ungdomsböcker som belyser hur det kan vara att vara ung och same idag. Debuten, SMS från Soppero, kom ut 2007. Hennes senaste bok är Tio över ett, för vilken hon belönades med Augustpriset 2016. Ann-Helén Laestadius twittrar under @AHLaestadius.
”Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.
LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!
Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.”
Idag är det alla hjärtans dag hörrni! Jag tycker att livet är för kort för att missa dagar att fira, så varför inte visa lite extra kärlek och omtanke denna dag?
Jag har postat ett antal inlägg på temat kärleksromaner och för den som eventuellt vill hitta dem så tipsar jag om sökrutan eller arkivet för inlägg om kärlek. Idag tänkte jag istället tipsa om några fina böcker om vänskap. Kärlek är ju faktiskt något som inte bara handlar om parrelationer. På senare år har böcker om just vänskap fått lite av ett uppsving, mycket tack vare braksuccén Min fantastiska väninna, om Lila och Elenas uppväxt & vänskap i Neapels fattigare kvarter. Den boken är såklart också ett tips. Här kommer dock några fler!
Det finns en mycket olycklig och sorglig idé om att tjejer/flickor bara kan leka två och två och att det finns någon slags falskhet och ”sticka kniven i ryggen”-grej i vänskapsrelationer mellan tjejer. Jag får lust att SPY av detta och kan inte relatera till det här ALLS i mitt eget liv. Jag älskar böcker där tjejer umgås i grupp, vilket ofta är fallet i hästböcker, faktiskt. Nu kan jag inte precis lova att de här böckerna har hållit över tid och att de funkar att läsa idag, men Stallkompisar är en serie som jag älskade i hästboksåldern. Böckerna kretsar kring tre tjejer med helt olika personligheter och deras vänskap och (häst)liv. Hästbokgenren generellt är bra på att lyfta tjejer och deras vänskapsrelationer.
Stallkompisar (och Follyfoot).
I Engelsforstrilogin får läsaren följa ett tjejgäng (som i och för sig är en grupp, som till en början även har en manlig medlem) som helt plötsligt inser att de är utvalda att rädda deras lilla bruksort undan apokalypsen. Ett gäng tjejer med helt olika status och bakgrunder blir därför tvungna att samarbeta med varandra och fram växer vänskap, mot alla odds. Det här är riktigt fina fantasyböcker, som jag brukar tipsa om i alla möjliga sammanhang – eftersom att de förtjänar det!
Engelsforstrilogin.
Jag vet allt det här handlar om en tjejtrio som studerar på läkarprogrammet. Okej, allt är inte lätt att hantera i deras vänskap: till slut sker ett ödesdigert svek, i någon mening, men mest är det faktiskt en bok där vänskapen bär tjejerna genom stress, press och ohälsa. Många grejer, exempelvis kärlek och diverse strul, är något som bara händer lite i periferin: vänskapen är så mycket större. Det gillar jag!
I Stora små lögner är huvudpersonerna ett tjejgäng som träffas genom att deras barn går i samma skola. De peppar och backar varandra när det behövs, men trots allt så finns det mörka hemligheter som alla går och bär på. Till slut blir det såklart tvunget att glänta på dörren till hemligheterna och då är vänskapen en av de klippor som går att luta sig mot.
Stora små lögner av Liane Moriarty
I böckerna om Ya-Ya-flickorna får läsaren följa några kvinnor i den amerikanska södern. De här kvinnorna lever inte helt ”katolska” och stillsamma liv, kan man säga, och allt är inte rosenskimrande eller enkelt, men de har alltid varandra och när det behövs så skyndar de sig att rycka in och styra upp situationer som är på väg att spåra ur: som när en av dem bryter med sin dotter.
I Grand final i skojarbranschen är huvudpersonerna två väldigt omaka kvinnor. Den ena är en hyllad författare, den andra den hemliga spökskrivaren. Nu skickar spökskrivaren in ett manuskript i sitt eget namn och i det här manuskriptet avslöjas allt. Vad göra? Det här är en riktigt rolig roman för den som, liksom jag, älskar kulturtanshumor. Det är också en fin roman om vänskap med toppar och dalar.
Så: det var några tips på böcker om kvinnor i olika åldrar och livsviktiga vänskapsrelationer i olika skeenden i livet! 🙂
Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.
Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.
Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?
Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.
En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.
En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.
Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.
Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.
Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.
Betyg: 5 hängivna supporters av 5.
Björnstad av Fredrik Backman
Om Fredrik Backman och om Björnstad
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.
Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.
Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”
Rebecca står inför ett helt nytt kapitel i livet. Hon är 40+ och ska efter förhållandevis trygga anställningar i filmbranschen prova på att starta eget och att producera sin första film på eget bolag. Dessutom: hon och Jacob har bestämt sig för att separera efter 26 år tillsammans. Skilsmässan är tänkt att ske helt odramatiskt och det är meningen att de ska förbli bästa vänner.
Singellivet visar sig dock bli knepigare än befarat. Inte bara för att dejtandet är en syssla som är lika tärande som fylld av besvikelser utan också för att de gemensamma vännerna, som hon och Jacob har umgåtts med i alla år, plötsligt blir obekväma och slutar att höra av sig. Varken Rebecca eller Jacob verkar längre passa in i deras paraktiviteter och utan att ha en partner att vända sig till så blir ensamheten extra tung att hantera för Rebecca. De sociala medierna visar på middagar, semestrar och resor som hennes tidigare livs vänner roar sig med, men Rebeccas eget liv känns ofta tomt. Och det där med att starta eget visar sig dessutom vara mer krävande än vad hon först hade trott.
Det märks att Fredriksson själv har upplevt en separation, för det här känns som en väldigt trovärdig och fin berättelse om att vara 40+ och tillbaka på singelmarknaden efter ett långt äktenskap. Författaren lyckas på ett bra sätt skildra många av de känslor och situationer som den nyseparerade kan uppleva. Jag tycker också om hur hon skriver om vänskap och hur förlusten av vänner kan vara en minst lika stor förlust som ex-partnern. Vänskapsberättelserna har nog fått ett uppsving på senare år, men vänskap är ändå ett tema som har avhandlats förvånansvärt sällan jämfört med exempelvis kärlek. Och det att vänskap inte lyfts fram på samma sätt i kulturen kanske också bidrar till att det är något som vi sällan pratar om? Eller är det bara jag? Och Rebecca..? Det är så lätt att ta för givet att vänner ska finnas där, men en separation kan också rycka undan förutsättningarna för att umgås på samma sätt som förut, vilket Rebecca blir varse när hon hade behövt sina vänner som mest.
Jag tycker riktigt mycket om den här boken. Det är så lätt att tycka om Rebecca och att känna med henne och allt som står i boken känns väldigt realistiskt och äkta på något sätt, vilket väl gör sitt till för att boken ska kännas berörande. Det är också en lättläst och direkt skriven berättelse utan en massa krusiduller och det kan ju också vara välkommet emellanåt. Jag är inte helt säker på om jag kommer att komma ihåg den här boken länge, men jag vill ändå ge den ett högt betyg. Bara en sådan sak som att jag inte alls är i Rebeccas ålder eller livssituation och att jag ändå uppskattade den här berättelsen tyder väl i någon mening på att den är riktigt bra!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och berörande bok om att vara 40+ och nyseparerad – och vad en separation kan göra med vänskapsrelationer.
Betyg: 4- diviga skådespelare av 5.
Om Anna Fredriksson och om Avskedsfesten
Anna Fredriksson (född 1966) är en svensk författare och manusförfattare. Som manusförfattare har hon bland annat skrivit manus till Rederiet och Maria Wern. Hon debuterade som författare 2011 med boken Sommarhuset. Anna Fredriksson twittrar under @annafredriksson, instagrammar under @annafredriksson66 och har en hemsida.
”Anna Fredriksson är en mästare på att skildra verkligheten så som den är. Nu är hon tillbaka med ännu en roman som skrapar på det såriga i våra nära relationer.
Rebecca och hennes man Jacob har fattat beslutet att skilja sig. Det är inget dramatiskt. Passionen har tagit slut och kärleken har ersatts av vänskap. Men när de berättar nyheten för sina bästa vänner på den traditionsenliga, årliga svamphelgen, är det som om en bomb briserar. De har varit gifta i tjugofyra år och ingen har märkt av några problem. Vännerna reagerar oerhört starkt, var och en på sitt sätt, trots att Rebecca uppmanar dem att se på helgen som en spontan avskedsfest av det som varit och samtidigt början på något nytt och spännande. Hon vill visa att en separation inte behöver vara någon katastrof. Självklart ska alla fortsätta umgås, precis som vanligt.
Men efter skilsmässan blir ingenting som Rebecca har tänkt sig. Kontakten med kompisgänget blir allt sämre och Rebecca tvingas inse att som singel är man inte längre välkommen till parmiddagarna.
Avskedsfesten är en roman om att bryta upp från ett långt äktenskap och behöva orientera sig i en okänd värld. Om hur man sakta skapar sig en ny identitet mitt i livet.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.