Fågeln som vrider upp världen

Fågeln som vrider upp världen - Haruki MurakamiJag hade en period när jag läste en hel del av den japanske författaren Haruki Murakami. Det började med Norwegian wood, som jag tyckte var fantastiskt bra. Såhär i efterhand så inser jag att den, vid sidan av hans memoarbok möjligen, är den bok som skiljer sig mest från hans övriga. Norwegian wood utspelar sig nämligen väldigt mycket här och nu och inte alls i den magiska värld som Murakami annars gärna använder sig av. Och med magisk menar jag inte drakar och trollspön, utan en värld som är vår, men där det plötsligt kan börja regna makrill från himlen och där katter plötsligt börjar prata, som om det inte vore något konstigt med det. När man väl har läst Murakamis andra böcker så inser man snart att den här hallucinatoriska världen är ett grepp han ständigt återvänder till och någonstans så var det nog just det som jag tröttnade på, trots att det verkligen är något som särskiljer Murakamis böcker från andras. Nu är jag tillbaka till Murakami och kanske har det varit bra att ha haft en paus och lagt lite distans emellan, för nu kände jag mig inte alls trött över Murakamis övernaturliga universum; nu kastade jag mig in i det och tyckte att det var fantastiskt!

I Fågeln som vrider upp världen kretsar handlingen kring Toru Okada, som är arbetslös ”hemmaman” och går hemma och plockar och städar så att det är fint när hans fru kommer hem. En dag kommer hon dock inte hem. Hon har lämnat honom. Samtidigt kommer flera andra kvinnor i hans liv; en ung, trasig kvinna som kallar honom för Nyckelfågeln, kvinnor med mediala förmågor och kvinnor som på ett eller annat sätt utnyttjar honom. Det är en komplex bok, där Murakami väver ihop kriget i Manchuriet med berättelsen om Toru och allt som händer honom. I allra högsta grad är det saker som händer honom, snarare än att han själv gör något av egen vilja. Han blir uppringd av kvinnor som vill träffa honom, och ibland blir han besökt i drömmarna, han kliver ned i en uttorkad brunn, blir instängd och när han väl blir utsläppt har han ett underligt födelsemärke på kinden. Han blir upplockad av en kvinna som köper luxuösa kläder år honom och sedan utnyttjar hans födelsemärke; säljer det till kvinnor som upplever det som terapi att kyssa hans märke. Den ena efter den andra underligheten inträffar och som läsare dras med med, utan att förstå, och sugs in i det, som om det vore en deckare. Hur händer det ihop? Vad vill alla? Var är hans fru?

Det här är faktiskt en fantastiskt spännande bok! Det är lätt att bara flyga fram över sidorna, trots att den verkligen är en tegelsten (ca 750 sidor). Och språket! Murakami skriver så bra (eller är det översättningen jag faller för?). Med en enorm detaljrikedom skildrar han vad som händer Toru och vissa skulle kanske tycka att det är lite segt med t.ex. detaljerade redogörelser över hur han tillagar sin mat, men jag tycker inte det. Jag gillar de till synes helt neutrala redogörelserna av Torus vardagsbestyr, för hur det än är så lägger de något till den här ganska skruvade berättelsen.
Det här är en bok att läsa och fascineras av!

Boken är utgiven av Norstedts och finns bl.a. hos Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om boken är SvD, Malin Johansson och Bokfetischist. Bokcirkeln i Sveriges Radio bokcirklade Fågeln som vrider upp världen för ett tag sedan och jag rekommenderar verkligen att lyssna på den!

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Haruki Murakami är inte bara en hyllad författare som har tagit sin litteratur långt över Japans gränser, han är även man med över 20 maratonlopp i bagaget. Hans bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skulle möjligen kunna ses som en bok om löpning, men den handlar lika mycket om hans författarskap och vilken koppling han ser mellan att springa och att skriva. Boken kan närmast sägas vara en memoarbok och här får man verkligen lära känna mannen bakom bl.a. böckerna Norwegian wood och Kafka på stranden.

Jag har läst ett antal av Murakamis titlar, men har aldrig tagit reda på något om författaren. I den boken får jag veta saker som att han drev en jazzklubb vid sidan av studierna och sedan satsade helhjärtat på den innan han som av en slump kom på att han ville skriva en roman. Precis som att målinriktat träna inför ett lopp, satte han sig och fullföljde det som kom att bli hans debutroman. Sedan rullade det på. När boken tar sin början är Murakami sedan länge en etablerad författare med flera bestsellers i bagaget. Boken utspelar sig kring år 2005 och det är ett år som Murakami spenderar både i Japan och USA. Resorna är många, men löpningen har han alltid med sig.

Jag är själv intresserad av löpning, men springer betydligt kortare distanser än Murakamis maraton och ultramaraton(!). Jag kan inte påstå att den här boken gör mig peppad att springa några längre distanser än vad jag redan gör. Det här är faktiskt långt ifrån en glättrig peppbok. Istället skildrar här Murakami allt slit och jobb som ligger bakom de lopp som han ändå inte lyckas förbättra eftersom åldern sätter käppar i hjulet. Ändå är det en väldigt bra bok. Efter att mer och mer ha tröttnat på Murakamis romaner känner jag nu återigen att jag är intresserad av vad han skriver. Det här är inte en bara en bok om att springa långa sträckor. Det är en väldigt fint skriven bok om att uppnå sina mål och att aldrig ge upp och det är också en personlig och fin bok där Murakami delar med sig av sitt liv och ger en inblick till sitt författarskap. Har man läst något annat av Murakami kan man med god behållning läsa Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Jag tycker den hör till en av årets bästa. Den senaste tiden har jag känt att Murakami upprepar sig och att hans böcker inte säger mig något, men den här boken var verkligen tankeväckande och intressant.

Andra som har skrivit om Vad jag pratar om när jag pratar om löpning: DN, SvD, Dagens bok, Bokfetischist och Boktoka.Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris.

Kafka på stranden

Min bekantskap med Murakami började bra med pärlan Norwegian wood, fortsatte med den ganska intetsägande Sputnikälskling och avslutades (?) med Kafka på stranden. Jag tyckte verkligen om Norwegian wood och jag önskar att jag hade tyckt om de två andra böckerna också, men det gör jag inte. Nu känns det faktiskt som att jag inte behöver läsa mer Murakami.

Kafka på stranden handlar om en tonåring som rymmer hemifrån, tar sig namnet Kafka och flyttar in i ett privat bibliotek. Parallellt med detta ger sig Nakata, en begåvningshandikappad man som kan prata med katter, iväg från sitt hemkvarter. Underliga saker händer runt omkring. Kafkas far blir mördad samma natt som Nakata mördar en man som torterar katter, det regnar makrill från himlen, Nakata förstår att han måste leta upp en ”ingångssten”, vad nu det är, och Kafka har sexuella fantasier kring en kvinna som kan någonstans tror är hans sen länge försvunna mor. Berättelsen flörtar med myten om Oidipus och innehåller säkert många andra referenser och symboler som man kan förstå om man har en doktorsexamen i litteraturvetenskap. För mig säger den ingenting. Den är lite som jag har lärt mig att Murakamis böcker är som mest: mycket sex (helst lesbiskt och/eller ett möte där en tonåring blir introducerad av en äldre kvinna), konstiga och skruvade händelser, detaljer… Framför allt finner jag det ointressant.

Sputnikälskling

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om den här boken. Av Murakami har jag tidigare läst Norwegian wood, som verkligen berörde mig, men den här boken sa mig faktiskt ingenting. Det kan möjligen bero på att jag inte gav den tillräckligt med tid och uppmärksamhet, men jag vet faktiskt inte om det är hela förklaringen. Boken är tunn, berättelsen kort. Man hinner inte ens lära känna karaktärerna och jag hinner inte förstå vad författaren vill säga.

Huvudpersonen är en man som är förälskad i en kvinna. Kvinnan tar ett jobb hos en affärskvinna och reser med henne till Grekland, där hon spårlöst försvinner. Mannen åker dit, men finner inte mycket mer än sina känslor. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Murakamis trevliga och korrekta språk och lite mystiska fantasivärldselement dyker upp, men sedan är det inte så mycket mer. Om den inte vore skriven av vår tids mest hypade författare hade den nog inte tagit sig så långt, men det är vad jag tror. Det största felet är väl kanske att jag hade höga förväntningar. Och de infriades inte.

Norwegian wood

Norwegian wood handlar om Toru Watanabe, en ung student som slits mellan kärleken till två kvinnor. Den ena är Naoko, som Toru har haft ett nära förhållande till sedan en gemensam vän, Naokos pojkvän, begick självmord för några år sedan. Naoko är sedan denna händelse psykiskt sjuk, skör och bor på ett vilohem. Den andra kvinnan är den livliga och burdusa Midori, en kurskamrat.

Toru skriver brev till Naoko, umgås med Midori och däremellan lever han ett ganska ensamt och stillsamt liv. Det här är över huvud taget en rätt stillsam bok, där allting, från Torus besök på restauranger, där han köper traditionella matlådor, till hur han betraktar och beundrar Naoko, beskrivs väldigt korrekt och exakt. Jag gillar det verkligen! Över huvud taget känns orden oerhört genomtänkta, nästan så att dialogerna känns onaturliga. Det är möjligen en miss i översättningen, men jag tycker att det närmast tillför något i den här vackra, fantastiska lilla boken, som handlar om att växa upp och att slitas mellan komplicerade känslor.

Titeln känns för övrigt fin och träffande. Den vackra lilla Beatleslåten, med samma titel, är på samma tema som boken: ”I once had a girl, or should I say she once had me…”.

Jag läser gärna mer av Murakami, mycket mer. Jag känner på mig att det här är en bok som kommer att växa.