Min bekantskap med Murakami började bra med pärlan Norwegian wood, fortsatte med den ganska intetsägande Sputnikälskling och avslutades (?) med Kafka på stranden. Jag tyckte verkligen om Norwegian wood och jag önskar att jag hade tyckt om de två andra böckerna också, men det gör jag inte. Nu känns det faktiskt som att jag inte behöver läsa mer Murakami.
Kafka på stranden handlar om en tonåring som rymmer hemifrån, tar sig namnet Kafka och flyttar in i ett privat bibliotek. Parallellt med detta ger sig Nakata, en begåvningshandikappad man som kan prata med katter, iväg från sitt hemkvarter. Underliga saker händer runt omkring. Kafkas far blir mördad samma natt som Nakata mördar en man som torterar katter, det regnar makrill från himlen, Nakata förstår att han måste leta upp en ”ingångssten”, vad nu det är, och Kafka har sexuella fantasier kring en kvinna som kan någonstans tror är hans sen länge försvunna mor. Berättelsen flörtar med myten om Oidipus och innehåller säkert många andra referenser och symboler som man kan förstå om man har en doktorsexamen i litteraturvetenskap. För mig säger den ingenting. Den är lite som jag har lärt mig att Murakamis böcker är som mest: mycket sex (helst lesbiskt och/eller ett möte där en tonåring blir introducerad av en äldre kvinna), konstiga och skruvade händelser, detaljer… Framför allt finner jag det ointressant.
Kommentera & diskutera gärna!