Wicked

Wicked av Gregory Maguire
Wicked av Gregory Maguire

När jag var barn så var Trollkarlen från Oz en av mina absoluta favoritböcker och jag plöjde Oz-böckerna om och om igen (alla 14 delarna). Den världen betydde massor för mig; mina lekar och egna påhittade sagor tog verkligen inspiration från karaktärerna och miljöerna i L. Frank Baums klassiska barnböcker om den lilla flickan Dorothys äventyr i landet Oz. I vuxen ålder har samlaren i mig emellanåt krävt att jag budar på böckerna på nätauktioner så att jag kan ha dem hemma och titta på dem. Jag har tyvärr inte köpt ett enda exemplar. Nu har jag däremot fått göra en tidsresa tack vare Gregory Maguires fan fiction Wicked.

Maguire har alltså skrivit böcker som utspelar sig i Oz och där karaktärer från Baums böcker flimrar förbi. Wicked har ”the wicked witch of the west”, eller Elphaba Thropp, som hon egentligen heter, i huvudrollen och handlingen är förlagd till tiden innan och strax efter det att Dorothy kommer till Oz. Boken kretsar kring ont och gott. I Baums böcker är ”the wicked with of the west” ond. Maguire nyanserar den bilden och lanserar Elphaba som en missförstådd rättvisekämpe. Den som har läst böckerna vet vad Dorothy kommer att göra när hon träffar häxan, men jag kanske inte ska avslöja för mycket för den som inte vet hur boken kommer att sluta.

Trots att boken är baserad på barnböcker så är inte Wicked en berättelsen som riktar sig till barn, i min mening. Boken har en humor som ofta är rätt svart och berättelsen saknar inte inslag av sex och våld. Ärligt talat gillar jag att Maguire har gjort en mer vuxen Oz-bok. Jag hade förmodligen tyckt betydligt sämre om boken ifall författaren hade skrivit i precis samma stil som Baum själv; den typen av regelrätta fortsättningar är sällan motiverade, om ni frågar mig. Nu, däremot, bjuder Gregory på en nostalgitripp för vuxna Oz-älskare, vilket är väldigt kul. Jag älskade faktiskt den här läsningen! Maguires bok är underhållande och spännande och framförallt har det varit superhärligt att få göra ett återbesök i Oz och uppleva lite av den där magin som jag kände när jag var liten. Jag kan verkligen rekommendera Wicked till alla Oz-älskare.

Många har väl förresten kanske, liksom jag, sett musikalen Wicked, som har gått på Broadway sedan 2003. Det var efter att ha sett just den musikalen som jag köpte boken, men om jag ska vara ärlig så känner jag faktiskt inte igen supermycket från musikalen i den här läsningen. Jag tror att man har gjort en ganska stor omarbetning och gjort berättelsen mer barnvänlig när man har transformerat den till en musikal. Det känns som att musikalen fokuserar på bokens första delar, dessutom. Jag tycker att boken på många sätt är bättre, faktiskt.

I korthet

Rekommenderas för: Alla vuxna Oz-älskare som vill göra ett återbesök i landet Oz och lära känna ”the wiched witch of the west” och hennes kamp för rättvisa innan Dorothy plötsligt klampar in i berättelsen och ställer allt på ända.

Betyg: 5 flygande apor av 5.

Wicked och Son of a witch av Gregory Maguire
Wicked och Son of a witch av Gregory Maguire

Om Gregory Maguire and Wicked

Gregory Maguire (född 1954) är en amerikansk författare som har skrivit en lång rad böcker för såväl barn som vuxna. Många av hans böcker spinner vidare på barnboksklassiker. Han är kanske mest känd för sina böcker som utspelar sig i Landet Oz. Gregory Maguire har en hemsida och en fansida på Facebook.

Utgivningsår: 1995 (den första utgåvan), 2008 (den här utgåvan, Barnes & Noble).
I samma volym: Son of a witch.
Antal sidor: 406.
ISBN: 9781435110304.
Läs även: Son of a witch, A lion among men, Out of Oz.

Baksidestext

”This unique volume combines two modern classics spun from the imagination of national bestselling author Gregory Maguire. Wicked, told from the perspective of Elphaba Thropp, the Wicked Witch of the West, gives the wildly entertaining prehistory of the Emerald City of Oz before the arrival of Dorothy, the Scarecrow, the Cowardly Lion, and the Tin Woodsman. The saga continues in Son of a Witch, the whimsical coming-of-age story of Liir, the Wicked Witch’s secret son. Beautifully designed and illustrated, this volume makes the perfect gift for lovers of modern fantasy literature.”

Engelska är inte min grej (och lite nytt i hyllan)

Jag älskar verkligen att läsa och skriva. Älskar! Jag kan inte tänka mig att inte ha böcker i mitt liv och jag har jättesvårt att tänka mig att vara utan bloggen. Jag behöver läsa och skriva! Till vardags jobbar jag som ingenjör och en stor del av mitt jobb handlar således om att läsa vetenskapliga artiklar och att själv skriva artiklar och andra rapporter. Även detta är underbart. Fast… Jag kan inte komma ifrån en grej och det är att jag verkligen avskyr engelska!

Jag har aldrig haft lätt för engelska. Förmodligen spelar det in ganska mycket att vi till största delen saknade engelsklärare på högstadiet och fick ägna oss åt självstudier. Som ni förstår har jag inga bra grunder med mig från grundskolan och det där gigantiska kunskapsglappet som jag hade med mig när jag började gymnasiet har liksom stannat kvar. Chocken var ganska stor när jag började på universitet och insåg att svenskan inte var ett speciellt gångbart språk längre. Förutom några spridda kurser de första terminerna så gavs resten av utbildningen helt på engelska. Ibland var man rent av ensam svensktalande. Först år fyra kom en ny andningspaus med en kurs som oväntat gavs helt på svenska. Den kursen var… underbar. Att få uttrycka sig fritt, kunna sväva ut i rapporterna, våga ställa frågor när som helst och hur som helst utan några språkliga begränsningar. Jag älskade den kursen. Den hade nog kunnat handla om vad som helst.

Jag lärde mig att ta sig fram, men jag vande mig aldrig och jag tror aldrig att jag kommer att kunna tala engelska helt obehindrat heller. Jag kan verkligen inte småprata och skämta på engelska. Det står still! Det står också stilla när jag måste skriva. Om det tar mig några minuter att knattra ned en sådan här text så tar det mig säkert 20 min att författa något liknande på engelska. En gång när jag skrev på svenska så stannade en kollega, helt paff, utanför mitt kontor och frågade ”Skriver du nu? Jag kan inte ens skriva sådär snabbt om jag sitter och låtsasskriver och bara trycker ner tangenter på måfå!”. Ja, jag är snabb på svenska, men jag är också frustrerande långsam och osäker på engelska.

Jag har kollegor som vägrar att skriva rapporter på svenska, även om kunder och uppdragsgivare uttryckligen önskar att få rapporten på det språket. Jag är ganska ensam om detta, men jag ser noll begränsningar när jag får skriva på svenska. Visst, ibland kanske man får tänka några varv innan man kommer på en bra översättning till knepiga facktermer, men det är ingenting mot den begränsning jag känner när jag sitter och ska författa något på engelska. Då blir det helt blankt.

Jag fattar att det är nödvändigt att kunna engelska. Men jag kan inte komma ifrån att det känns trist också. Jag älskar ju som sagt att skriva, att ha flyt, att bara låta fingrarna dansa över tangenterna. Det där tillståndet infinner sig aldrig när jag sitter där med mina engelska rapporter…

Jag känner mig mer avslappnad inför franskan, faktiskt, trots att jag rent krasst kan mycket mindre franska än engelska. Det är väl just det att man som svensk förväntas vara ”flytande” på engelska och när man inte är det så får man typ skämmas. Den som pratar franska flytande kan ju briljera mer den kunskapen, liksom, men att vara superduktig på engelska är en underförstådd baskunskap, ungefär som att man som svensk förväntas vara läs- och skrivkunnig.

Långt inlägg. Kände bara för att bekänna detta. 😉 Det finns säkert fler därute som känner sig osäkra på engelska, även om det är något som ingen pratar om. Det är så himla fint att som svensk tala om att vara ”flytande på engelska”, att tanka ner amerikanska filmer utan textning, att läsa böcker på engelska och tvärsäkert säga att så mycket försvinner i översättningen att det inte är någon idé att läsa i svensk översättning. Men det är ingen som frågar om vi ska översätta engelska facktermer till svenska eller om det möjligen är ett problem att högre utbildning i Sverige ges på språk som gör att många studenter är tystare än vad de egentligen skulle vilja vara…

Nu har jag i alla fall köpt in denna bok och jag hoppas att den blir till någon hjälp… Ibland är ju engelskan tyvärr oundviklig. Köpte även en liten bonusbok. På svenska. 😉

Expeditionen, Academic writing for graduate students

Gissa vilken som känns mest inspirerande?

Köpte även en julklapp. Men den får ni inte se.

Emma

Det var först när jag kom hem med den här ljudboksversionen av Austens klassiker, Emma, som jag insåg att den är på engelska. Nu har jag provat det! Jag tyckte att jag missade mycket eftersom den inte var i översättning, så det gav inget mersmak att lyssna på originalspråk.

Berättelsen handlar om en bortskämd överklasstjej, Emma, som bor på den engelska landsbygden tillsammans med sin far. Till hennes största nöjen hör att para ihop andra, bland annat har hon till sin fars missnöje haft ett finger med i spelet för att få sin f.d. guvernant bortgift. Siktet är nu inställt på att gifta bort den nyfunna vännen Harriet, som kommer från enklare förhållanden. Harriet har en romans med en bonde i trakten, men för Emma duger inte detta. Hon hoppas på att kyrkoherden, Mr Elton, ska få upp ögonen för hennes vän.

Boken tar upp klassfrågan och kretsar kring hur mycket man kan lägga sig i andras liv, men den är förvånansvärt lättsam och rolig och inte på något sätt tung att läsa. Jag hade dock hellre läst den i översättning, som sagt.

Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus.

Tears of the Giraffe

Här är den andra boken om Mma Ramotswe, Botswanas enda kvinnliga privatdetektiv. Liksom den första boken, Damernas detektivbyrå är det en avkopplande och skön läsning att läsa om Mma Ramotswes liv och de fall hon löser. I den här boken får vi också träffa på den godhjärtade mekanikern Mr J. L. B. Matekoni, Mma Ramotswes blivande make.

En ganska naivt berättad bok med rätt platta karaktärer, men jag gillar den ändå, för avkopplingens skull och för att den är mysig.

Robinson Crusoe

Robinson Crusoe - Daniel DefoeNi känner redan till berättelsen. Robinson Crusoe hamnar på en öde ö efter ett skeppsbrott och tvingas att klara sig själv och att leva av det ön har att erbjuda, och de grejer han lyckats rädda från skeppet, i en ofantlig massa år.

Det känns kul att ha läst den här gamla klassikern, även om den kanske inte fångade mig direkt. Jag tror att jag missade mycket eftersom jag läste den på originalspråket och jag aldrig har varit bra på engelska. Den var intressant hur som helst. Det som jag kom att fundera på mest var varför Robinson Crusoe helt uppenbart inte längtar därifrån mer än vad han gör. Det tar ju honom nästan 30 år att ta sig därifrån, trots att chanser att ta sig därifrån dyker upp titt som tätt. Det måste vara mycket gammaldags tankar om religion som håller honom tillbaka. Lustigt att läsa om, hur som helst.

Speaking with the Angel

Speaking with the angelNär det finns så lite tid till att läsa, som det finns hos mig, kan det vara skönt att sätta tänderna i en novellsamling, för då hinner man aldrig tappa sammanhanget i det man läser ifall det råkar gå långt mellan gångerna man öppnar boken. Så det här har varit trevlig läsning för mig, även om inte direkt någon av de tolv berättelserna har sagt mig särskilt mycket.

Det är Nick Hornby, som har sammanställt denna bok, som förutom ett verk av han själv innehåller noveler skrivna av bland andra Helen Fielding och Zadie Smith.

En trevlig bok. Avkopplande och stundvis både roligt och gripande.

Palace Pier

Det var av en ren slump som jag köpte den här boken. När jag var i bokhandeln fick jag ett infall att köpa en bok på engelska och då fick det bli första bästa bok i realådan som fick följa med mig hem. Det råkade bli Palace Pier, som är skriven av en för mig helt okänd författare.

Utan några som helst förväntningar började jag alltså läsa den här boken, som utspelar sig i Brighton under en litteraturfestival och handlar om författaren Chris Duffy. Duffy är nu runt 60 år gammal och har i sitt liv bara lyckats ge ut en bok. Det är nu med en viss bitterhet som han går runt bland alla festivalbesökare och dränker sig själv i alkohol.

Det här är faktiskt en riktigt kul bok och den är inte speciellt svår att ta sig igenom även om man inte är så himla bra på engelska. Fast trots att den är rolig, så är samtidigt ganska tragisk. Gör inte Duffy någonting annat än dricker?

Hamlet

Hamlet är ett av de första verk som jag har sett uppfört på teater och jag blev helt såld direkt. Det var inte nog med att språket var vackert och annorlunda utan berättelsen var också fascinerande. Berättelsen om Hamlet och hans försök att hämnas för sin fars skull stannar inte vid att bli en mörk historia om svek och falskhet utan den innehåller så mycket mer. I Hamlet finns ju t.ex. en lite lätt förvirrande kärlekshistoria och i den finns också en och annan satir eller ordlek att le åt.

Vad som också är intressant med Hamlet är att den stundvis är så svårtolkad. Jag tycker att det är kul att sitta och läsa kommentarerna till de olika scenerna och se hur olika människor har uppfattat saker och ting. Minsta ord i den här tragedin har människor genom de senaste århundrandena vänt och vridit på och det är kul att se vad folk tolkar in i Shakespeares olika formuleringar. Själv hade jag knappast reflekterat så mycket över texten om jag inte hade läst kommentarerna, som är guld värda. Parallellt med att läsa den här boken läste jag dessutom en engelsk version och fick ännu mer kommentarer att tänka över.

Engelska har aldrig varit min grej, så jag förstår egentligen inte varför jag gav mig på att läsa en bok som Hamlet, som ju inte är skriven på världens mest moderna och okomplicerade engelska. Det gick bra att läsa de första akterna, men jag kan avslöja att jag egentligen bara uppfattade huvuddragen av vad det var som utspelade sig. Den svenska utgåvan gjorde det mycket enklare och roligare att läsa boken.

Jag ångrar mig dock inte alls att jag inte nöjde mig med att läsa Hamlet på enbart svenska. Hamlet är ett väldigt svåröversatt verk eftersom den innehåller så många ordelekar och ord som är tänkta att tolkas på flera olika sätt. Därför är det rätt kul att läsa både den engelska och den svenska versionen och se hur boken har översatts. I den engelska utgåvan finns det både intressanta och bra kommentarer och en ordlista om man skulle köra fast.

Innan jag började att läsa Hamlet trodde jag att det skulle vara så tungläst att jag skulle storkna, men det här visade sig vara allt annat än en seg och jobbig berättelse. Hamlet är förmodligen en av de mest uppförda pjäserna och det förvånar mig inte. Jag tycker väldigt mycket om historien om Hamlet och det var kul och inte alls så svårt som jag hade trott att läsa boken.

The Great Blue Yonder

Harry är en pojke som dog när han blev påkörd av en lastbil. Nu har han hamnat i The Other Lands och känner sig väldigt förvirrad eftersom döden inte alls är som han hade tänkt sig.

I The Other Lands finns det en massa människor som vandrar omkring och inte kan dö på riktigt eftersom de har saker att ta itu med först. Harrys problem är att han måste ta ett ordentligt farväl av sin storasyster innan han kan få ro och dö. Harry har skuldkänslor eftersom han och storasystern hade ett litet gräl precis innan han cyklade iväg hemifrån för att aldrig mer komma tillbaka. Nu vill han säga förlåt, men han vet inte hur han någonsin ska lyckas få kontakt med systern igen.

Det här är en väldigt gullig och fin bok om en död pojkes avsked och hur han lyckas lämna alla de efterlevande för att till slut våga dö på riktigt. Bokens tema är minst sagt allvarligt, men boken är definitivt inte en snyfthistoria. Faktum är att detta är en stundvis väldigt rolig och gullig bok. Döden är ett fascinerande ämne eftersom ingen vet riktigt vad som händer efter livet, men efter att ha läst den här boken är det i alla fall svårt att känna sig rädd inför vad som kommer att hända när man inte lever längre. Det här är en fin barnbok och jag tror att det är en ganska viktig sådan.

The Best Little Girl in the World

13-åriga Francesca är den perfekta och duktiga dottern i familjen. Storasystern har alltid ställt till bråk, men Francesca gör inte mycket väsen av sig. Hon försöker att bli sedd och få uppmärksamhet, men lyckas inte riktigt.

Fritiden ägnar hon åt att dansa balett. Hon ser upp till balettläraren som är vacker och perfekt. Det börjar som ett försök att bli lite mer lik dansläraren, men urartar och utvecklas till en livsfarlig sjukdom: Francesca faller offer för anorexia nervosa.

Det här är en ganska rå och otäckt realistisk berättelse om en flicka som nästan svälter sig själv till döds. Liksom Evelyn Spöke, som också handlar om ätstörningar, är det här en bok som både ger mig mer förståelse och mer oförståelse. På ett sätt har jag efter att ha läst boken fått en bra inblick i vad anorexia är, men sjukdomen ter sig fortfarande lika obegriplig och skrämmande som tidigare.

Vad jag tycker är lite extra bra med den här gripande och fantastiska boken är att den belyser de anledningar som kan ligga bakom den här sjukdomen. Andra gånger får man mest höra att det är de sjuka skönhetsidealen och modeindustrin som är boven i dramat, men i den här boken är det egentligen helt andra saker som ligger till grund för anorexin. Det känns bra att det finns en bok där det framkommer att anorexi egentligen kanske inte har något med utseendet att göra utan är en ganska komplex psykisk sjukdom.

Kort sagt är det här en bok jag rekommenderar varmt. Den är trovärdig och fantastisk. Läs den! Författaren är psykolog och jobbar med personer som lider av anorexia, så det här är en bok av en person som verkligen vet vad han snackar om.