Det var inte så länge sedan jag lyssnade på en ljudboksversion av AustensklassikerEmma. Vad jag inte visste förrän jag började lyssna var att boken var inläst på originalspråket. Nu har jag lyssnat på en annan av Austens verk, Förnuft och känsla, på svenska (;)) och i en alldeles fantastisk inläsning av Marika Lagercrantz. Den här gången fick jag ut mycket mer av berättelsen än vad jag lyckades snappa upp av Emma…
Faktiskt, så är jag väldigt förtjust i Austens roliga(!) och engagerande berättelse om systrarna Marianne och Elinor och deras kärlekstrassel. Systrarna och deras mor blir tvungna att lämna trakten och flytta in i ett mindre hus i samband med att pappan i familjen går bort och systrarnas halvbror roffar åt sig hela arvet. Elinor tvingas inte bara flytta från deras stora gård, utan tvingas också separera från den man hon vill dela sitt liv med. Marianne vinner desto mer på flytten, för väl på plats i det nya hemmet så dröjer det inte länge förrän hon träffar en man, Mr. Willoughby, som hon tror är sitt livs kärlek. Kärleken visar sig dock bli olycklig eftersom Mr. Willoughby är mer styrd av pengar än kärlek och gifter sig med en annan kvinna.
Boken är fylld av triangeldramer, häftiga känslostormar och diverse spel. Den här världen, som de små socitetsdamerna lever i, är så totalt olik mitt eget liv och det moderna samhället som vi har idag. Det gör mig faktiskt lite beklämd att inse hur maktlösa och ensamma de här tjejerna var. Kärlek handlade verkligen inte bara om känslor, utan lika mycket om pengar, ställning och, faktiskt, hela framtiden. Jag drogs verkligen med i berättelsen och ville veta hur det skulle gå. Boken var faktiskt förvånansvärt spännande och underhållande. Kan verkligen rekommenderas!
Honungsbiets hemliga liv är en bok i stil med Niceville. Båda böckerna utspelar sig i ungefär samma tid och på ungefär samma plats: amerikanska södern under tidigt 60-tal. Boken handlar om en ung tjej, Lily, som rymmer hemifrån från sin inte särskilt trevliga far. Hennes mamma har gått bort och Lily tror sig ha varit inblandad i olyckan där mamman dog, men hon minns inte riktigt och har ingen att prata om saken med. Pappan behandlar henne illa och utsätter henne för övergrepp med smärtsamma metoder för att straffa henne när hon har gjort ”fel”.
Med sig på rymmen har hon familjens svarta hembiträde, som å sin sida flyr från en orättvis vistelse i häkte. Av en slump hamnar de hos tre mörkhyade systrar som jobbar med biodling. Trots Lilys hudfärg, som skiljer henne från gemenskapen hos systrarna, så känner hon sig för första gången trygg. Hela tiden finns dock rädslan över att pappan ska leta upp henne.
Boken handlar om några inte helt lyckliga ämnen, bland annat så skildrar den de djupa orättvisorna mot den svarta befolkningen och den inte helt lätta situationen för Lily. Ändå är boken varm och gör en glad. Den handlar mycket mer om vänskap och gemenskap än om elände. Sådana här positiva böcker kan man behöva ibland!
Det här är den första bok jag läser av Leif GW Persson, men jag känner naturligtvis igen honom ändå, för han syns ju rätt ofta i TV och i andra medier. När jag läser hans biografi, Gustavs grabb, inser jag att han inte bara kan göra TV och ägna sig åt kriminologiforskning, han kan också skriva. Berättelsen är faktiskt utmärkt och Persson har lyckats sålla bland vad han vill berätta ur sitt liv. Boken börjar vid hans första minnen och slutar i nutid, men innehåller inga onödigt långa redogörelser, utan är intresseväckande hela tiden.
Boken kretsar mycket kring Perssons far, Gustav, som var en händig och rejäl arbetare och som stod för tryggheten i Perssons barndom. Det blir känslosamt ibland när Persson skriver om sin relation till pappan och hans beundran för honom. Precis som att det också svider till när han skriver om hans komplicerade förhållande till modern, som snärjde sin omgivning med sina ständiga, förmodligen påhittade, sjukdomar och krämpor. Det är ingen fin bild Persson målar upp av sin mor. Han håller verkligen inte igen när han ilsknar till och det gäller även andra som han inte hyser någon större respekt för. I kapitlen som avhandlar Geijeraffären skriver han t.ex.
Peter Bratt är förvisso ingen vanlig skvallerbytta. Det är mycket enklare än så. Peter Bratt är en dålig människa. Han är faktiskt en av de allra sämsta människor som jag har träffat under mina drygt fyrtio år som brottsforskare och högre vitsord än så kan jag inte ge honom med tanke på alla skurkar och vanliga skitstövlar som jag stött på under mitt yrkesliv.
Över huvud taget har Persson en jargong som man kan uppleva som lite självgod. Han skriver om sin egen framgång, sina pengar och hur bra han var i skolan. Han lyfter fram lite av varje av sina egna förtjänser och skriver ner en hel del människor han inte gillar, men lyckas ändå få ihop boken på något sätt. Det är väl tur att han inte sparar på att skriva om sina tillkortakommanden. I slutändan blir det någon slags balans.
Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Ordet klassresa brukar i min värld handla om att ta sig från arbetarklassen med sina dåliga löner och arbetsvillkor, in till något annat: medelklass eller överklass. Visst är Perssons familj ingen överklass. Pappan sliter ut sig som byggarbetare (han skadar sig t.ex. allvarligt i ett ras under ett tunnelbanebygge), så på så sätt stämmer allt med min uppfattning om vad klassresa innebär. Men man får också veta att morfadern har en tjock plånbok och att mamman också har sina besparingar, att familjen till och med har flera lägenheter och en sommarstuga. Klassresan blir istället från medelklass till den absoluta överklassen. Den tycks handla mer om att lära sig att äta middagar där det är dukat med många bestick än att verkligen känna sig som en underdog. Det spelar väl egentligen ingen roll. Det Persson upplever som sin klassresa är också en klassresa, även om jag själv inte riktigt ser att Persson lyckas förmedla den på ett trovärdigt och intressant sätt i boken.
Alldeles oavsett är det dock en intressant och läsvärd biografi. Den är personlig, utan att kleta med en massa smaskiga detaljer, och välskriven. Jag är rent av nyfiken på Perssons övriga böcker, inte minst Grisfesten, som han skrev strax efter Geijeraffären, som han beskriver som en minst sagt omtumlande period i livet.
Det var först när jag kom hem med den här ljudboksversionen av Austens klassiker, Emma, som jag insåg att den är på engelska. Nu har jag provat det! Jag tyckte att jag missade mycket eftersom den inte var i översättning, så det gav inget mersmak att lyssna på originalspråk.
Berättelsen handlar om en bortskämd överklasstjej, Emma, som bor på den engelska landsbygden tillsammans med sin far. Till hennes största nöjen hör att para ihop andra, bland annat har hon till sin fars missnöje haft ett finger med i spelet för att få sin f.d. guvernant bortgift. Siktet är nu inställt på att gifta bort den nyfunna vännen Harriet, som kommer från enklare förhållanden. Harriet har en romans med en bonde i trakten, men för Emma duger inte detta. Hon hoppas på att kyrkoherden, Mr Elton, ska få upp ögonen för hennes vän.
Boken tar upp klassfrågan och kretsar kring hur mycket man kan lägga sig i andras liv, men den är förvånansvärt lättsam och rolig och inte på något sätt tung att läsa. Jag hade dock hellre läst den i översättning, som sagt.
Anna/Med näsan i en bok valde ut några skräcktitlar att välja mellan till bokcirkelnPicket & pocket och efter en omröstning valde vi att läsa Sarah Waters Främlingen i huset. För mig känns det otippat att boken finns att hämta i bibliotekets hylla för Skräck & rysare. Det här är ingenting i jämförelse med t.ex. John Ajvide Lindqvists brutalt läskiga böcker, utan snarare en mysig bok med övernaturligheter som en krydda.
Handlingen utspelar sig på den brittiska landsbygden strax efter krigstiden och kretsar kring läkaren doktor Faraday, som kommer från en enkel bakgrund och nu försörjer sig genom att resa runt och se till sina patienter; något som faktiskt inte är så lukrativt. En dag har han ett ärende till det tidigare så blomstrande godset Hundreds Hall. Han har tidiga minnen från att ha besökt det pampiga huset med sin mamma, som hörde till husets tjänstefolk på den tiden. Nu är huset förfallet och dess ägare, den unge Roderick, bor där med sin syster, Caroline, och deras mor. Han sliter praktiskt taget sitt hår för att få ekonomin att gå ihop. Efter ärendet på Hundreds fortsätter Faraday sina besök och han blir vän till familjen. Särskilt fattar han tycke för den betydligt yngre Caroline, som allmänt sett inte ses som någon skönhet:
Hon var äldre än Roderick, tjugosex eller tjugosju, och jag hade upprepade gånger hört henne kallas ”ganska kraftig”, ”en typisk ungmö” och ”en klyftig flicka”. Med andra ord såg hon inte särskilt bra ut.
Boken är fylld av träffsäkra beskrivningar av både miljöer och personer och jag gillar det verkligen! Man ser den förfallna, men fortfarande pampiga, georgianska byggnaden framför sig och lever sig in i de lantliga miljöerna ute i Warwickshire, där boken utspelar sig. Bokens karaktärer känns levande och är att lätta att känna med. Jag tyckte faktiskt att kärlekshistorian mellan Faraday, med sin enkla bakgrund, och Caroline, med sin stämpel av att vara ”en typisk ungmö”, är lite rörande. Faraday är så ensam och vågar till en början inte tänka tanken på att inleda en relation med Caroline, men förhållandet växer fram och man gläds med honom. Man förstår dock att det aldrig kommer att funka. I boken är det övernaturliga händelser som sätter käppar i hjulet. Boken hade lika gärna, och förmodligen med fördel, kunnat skrivas på ett annat sätt, som ännu mer hade tagit upp frågan om klass och status.
Hur som helst är det en riktigt fin bok. Jag tyckte mycket om den, men rekommenderar den inte för den som vill läsa något läskigt. Jag läste faktiskt hela boken med tanken att det säkert skulle komma en naturlig förklaring till alla ”spökerier” på slutet.
Fredrik och Louise lever i överklassens lyx. Om dagarna jobbar Fredrik på sitt arkitektkontor och under lediga stunder älskar han att åka ut till galoppbanan för att beundra den häst han har köpt dyrt. Louise tror sig veta att Fredrik är otrogen med sin sekreterare, men är själv, paradoxalt nog, ständigt otrogen. Yngsta dottern bor hemma och presterar inte tillräckligt bra i skolan för att de ska känna sig nöjda. Därför har de ordnat så att Lena, till vardags SFI-lärare, ger privatundervisning.
Lena har en tung börda att bära på. Hennes man, Janson, har fått ett återfall i sitt spelmissbruk och riskerar att rasera det lilla de har kvar i form av materiella ting. Han är arbetslös och Lena får slita för två. Deras son är också på glid och kommer hem med nya mobiltelefoner som Lena inte förstår var de kommer ifrån.
Två av Lenas SFI-elever är Amir och Parvaneh. Parvaneh har precis brutit upp från ett misshandelsförhållande och har startat ett nytt liv. Hon längtar tillbaka till sin hemstad i Iran och bekymrar sig över att hennes syster och föräldrar, som är kvar i Iran, hela tiden ger henne skuldkänslor när hon ringer dem. Amir har också mycket med sig i bagaget, men nu träffar han Parvaneh och blir förälskad.
Flygt låter berättelsens huvudpersoner stöta på varandra, men de återgår snabbt till sina egna berättelser, precis som att vi dagligen ser och träffar på människor som vi inte känner och aldrig träffar igen. Louise och Fredriks värld är en annan än Amir och Parvanehs eller Lena och Jansons, men ändå har alla sina bekymmer, drömmar och funderingar. Jag tycker att det är ett kul grepp att väva ihop de här berättelserna, men samtidigt blir det också relativt snabba nedslag hos varje huvudperson och när jag hade lyssnat klart på ljudboken kände jag egentligen att jag gärna hade velat veta mer om dem.
Ljudboken finns att köpa hos t.ex. Bokus eller Adlibris.
Karin är den lyckade läkaren som, utöver sitt gynekologjobb, jobbar ideellt på en hemlig mottagning för papperslösa. När arbetsdagen är slut har hon en jämställd man och två barn att komma hem till i villan i förorten. Utåt sett ser hon osjälvisk ut och framstår som mycket lyckligt lottad, men hela fasaden börjar spricka sönder när hon träffar Katarina. Katarina kommer till den hemliga mottagningen med lunginflammation och hon berättar att hon arbetar som hushållerska hos en familj som inte precis behandlar henne väl. Karin bestämmer sig för att hjälpa Katarina genom att låta henne bo hos henne, men vad hon inte har förstått är att Katarina inte vill se sig som ett offer i behov av hjälp. Så fort hennes lunginflammation har läkt ut vill Katarina börja arbeta hos Karin med familj, vilket hon också gör. Till skillnad mot Karin har Katarina nu tid för att läsa läxor med barnen, baka och laga mat och allt annat som Karin tror sig behöva göra för att vara en bra mamma. Katarina börjar bli ett hot och också en påminnelse om hur oerhört svårt det är att hjälpa någon annan och att överbrygga klassklyftor och ojämlikheter. Karin har plötsligt blivit en av alla de som utnyttjar fattiga som svart hemhjälp och alla hennes tafatta försök att närma sig Katarina som vän slutar egentligen bara i att det blir fler och fler slitningar i familjen.
Jag tycker att ämnet är viktigt och boken är både lättläst och tankeväckande. Samtidigt trivs jag inte helt med berättelsen. Det är så lätt att ”köpa sig fri” från alla jobbiga ojämlikheter som vi kan ställas in för. För en del känns det förmodligen lättare att skänka någon hundring till ett fadderbarn än att vidga sina vyer genom att umgås över klassgränser och kulturer. Det är så lätt att gå förbi en hemlös utan att titta, men så enkelt att trycka på gilla-knappen till ”Vi gillar olika!” på Facebook. Men varför skulle det vara fult att försöka göra det man kan? Karin lever i en skyddad värld i sin villaförort, men gör sitt bästa för att göra skillnad genom att jobba timtals på en klinik för papperslösa. Det är väl bra? Ändå framställs hon som en bitch, omöjlig att sympatisera med. Berättelsen tar en vändning mot slutet och Karin framställs som lite mer mänsklig. Tur! Jag tycker ändå att boken har en tveksam sensmoral och den gjorde mig lite besviken.
Igår såg jag den senaste filmatiseringen av Jane Austens roman Stolhet och fördom. Det är en bok som jag har velat läsa länge och sedan nyöversättningen kom ut, tidigare i år, har jag varit extra sugen. Trots det har jag alltså varken läst boken eller sett någon filmatisering. Det närmsta jag har kommit en kärlekshistoria med Mr Darcy är Bridget Jones dagbok, där en nutida Mr Darcy har en stor roll. Jag kan väl inte riktigt påstå att jag gillade Bridget Jones-boken, men jag såg faktiskt om filmen för inte alls länge sedan och blev positivt överraskad över att den är så bra! Jag brukar inte gilla romantiska komedier, men Bridget Jones dagbok är riktigt rolig.
Stolthet och fördom är dock i en helt annan liga och jag tyckte riktigt bra om filmen. Berättelsen är, såklart, fantastisk och inte alls så platt och menlös som mycket annat är i romantikgenren. Filmen säger ju faktiskt något om samhället och klassfrågan. Sedan är filmen otroligt fint filmad också. Se den om du inte har gjort det redan!
Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.
Boken handlar om portvakten och änkan Renée, som dagligen tvingas bevittna och lyssna på borglighetens dumheter i det hus där hon jobbar. Själv är hon närmast osynlig för husets invånare och hon döljer vresigt sitt intresse för klassisk litteratur och filosofi – intressen som hon förstår att andra anser är opassande för en vanlig portvaktsfru. Lika malplacerad som Renée är i sin yrkesroll känner sig den överbegåvade flickan Paloma i sin familj. Hon känner sig missförstådd och har själv svårt att förstå sin familj och vad som är viktigt i deras värld. När affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in i huset och rör om i grytan korsas Palomas och Renées vägar.
Så långt är allt bra, intressant och också väldigt fint berättat. Men sedan kommer slutet. Jag får känslan av att författaren plötsligt kom på att boken måste avslutas och så gjorde hon det med den enklaste utvägen. Jag vill inte avslöja slutet i händelse av att någon läser boken eller planerar att göra det, men mig föll det alltså inte i smaken. Boken lämnar mig lite som ett frågetecken och hur jag än funderar på det så förstår jag inte vad författaren vill säga. Vill hon säga att var och en är fast i sin roll och sin status och att ingenting går att ändras på? Eller vad? Sådant gör mig besviken. Jag tycker bättre om hoppingivande slut, helst sådana som Joyce Carol Oates har vävt ihop (läs till exempel Lilla himlafågel!).
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det var inte så länge sedan jag lyssnade på en ljudboksversion av Austens klassiker Emma. Vad jag inte visste förrän jag började lyssna var att boken var inläst på originalspråket. Nu har jag lyssnat på en annan av Austens verk, Förnuft och känsla, på svenska (;)) och i en alldeles fantastisk inläsning av Marika Lagercrantz. Den här gången fick jag ut mycket mer av berättelsen än vad jag lyckades snappa upp av Emma…
