Kategorier
Wähä, Nina

Testamente

Testamente av Nina Wähä är en annorlunda roman om en stor familj, där alla har sina hemligheter och egenheter, vilka nu leder dem mot något ödesdigert. Betyg: 3 kaninungar av 5.

Testamente av Nina Wähä är en av förra årets mest omtalade böcker. Den har hyllats på åtskilliga kultursidor och nominerats till tjusiga priser, såsom Augustpriset. Det var således med lite väl höga förväntningar jag började läsa Wähäs berättelse om den tornedalska familjen Toimi.

Familjen Toimi är stor, den består av fjorton syskon (varav tolv är vid liv), en mamma samt en pappa, som håller familjen i ett järngrepp och som sätter dem andra i skräck. Några av barnen bor fortfarande hemma på gården, där pappan sköter jordbruket och mamman sköter hemmet. Andra barn har blivit vuxna. Det gäller inte minst Annie, den äldsta syster, som väntar sitt första barn och således är på väg att skaffa sig en egen familj. Det gäller även Esko, den äldste sonen, som hoppas på att kunna överta gården inom en snar framtid.

När boken tar sin början börjar julen närma sig och något fruktansvärt har hänt: den näst yngsta i syskonskaran har fått svåra brännskador i en olycka. Nästan hela familjen samlas därför i föräldrahemmet, på gården långt upp i norra Finland, där alla syskonen har vuxit upp. När någonting händer sluter man upp. När syskonen återsamlas är det dock större saker som kommer i rullning. Det visar sig undan för undan att syskonen var och en har sina hemligheter, sitt bagage, sina egenheter. Nu är familjeförhållandena på väg att förändras, på ett ödesdigert sätt. Redan på bokens baksida flaggas det för att det kommer att rullas upp en mordhistoria.

Testamente är definitivt inte en deckare (det hade jag inte väntat mig heller). Däremot är den en annorlunda berättelse om släktband och familjehemligheter. Boken är befolkad med en lång rad udda karaktärer och Wähä lyckas skriva fram dem utan att de känns som stereotyper. Jag gillar också att den utspelar sig i Tornedalen. Jag har inte läst speciellt många böcker som utspelar sig i norra Finland (kanske ingen, faktiskt), men här fick jag till och med en liten historielektion genom att jag fick följa några livsöden under Vinterkriget.

Jag tror inte att jag kommer att glömma Testamente i första taget. Nu när jag har räknat upp allt positivt med den måste jag dock erkänna att jag blev besviken. Boken känns onödigt lång och har långa passager som inte tillför så mycket, i min mening. Till stora delar kändes boken rent av seg och jag fick liksom aldrig till någon riktig läslust. Jag kan inte riktigt ringa in vad som var problemet, men det var väl främst längden och de långa textsjoken, helt enkelt. Det känns som att bokens budskap, så som jag uppfattade det, hade kunnat komma fram utan att behöva skriva ner 14 personers liv och tankar och sprida ut dem över cirka 450 sidor. Så känner i alla fal jag, tyvärr. Vissa bitar är dock helt briljanta, inte minst slutet, det sista stycket, som liksom ringar in precis hela romanen och ironiskt nog påminner mig om att boken som helhet är alldeles för lång.

Det är något särskilt med att återvända hem. Antingen så gillar man det, eller så gillar man det inte, men man är aldrig likgiltig inför det. För Annie väckte det alltid mycket känslor.

Ur Testamente av Nina Wähä
Testamente av Nina Wähä.

Utgivningsår: 2019 (Norstedts).
Antal sidor: 438.
ISBN: 978-91-1-308697-2.

Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man egentligen göra något för att förändra historien? Kan man kanske skriva om den? Det är frågor Nina Wähä ställer i sin roman Testamente.

I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne.

Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens.

Testemente är en familjeroman som inte liknar något annat. Lite som om Thomas Vinterbergs film Festen släppts ner i ett Jonathan Safran Foerskt universum.

Förlagets beskrivning

Nina Wähä

Nina Wähä (född 1979) är en svensk författare, skådespelare och artist. Hon debuterade som romanförfattare 2007 med S som i syster. Hennes senaste roman, Testamente, nominerades till Augustpriset 2019.

Kategorier
Westover, Tara

Allt jag fått lära mig

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en fascinerande, självbiografisk berättelse om uppväxten i en fanatiskt religiös familj och om resan därifrån. Betyg: 3+ skrotupplag av 5.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en av förra årets mest omtalade böcker och jag kan verkligen förstå varför. I boken berättar Westover om sin egen livsresa – från en fattig mormonsk familj, styrd med järnhand av en paranoid fader, till en tillvaro på de tjusiga universiteten. Det är svårt att ens förstå hur någon som har fått hålla till godo med hemundervisning och som har levt i en så hårt kontrollerad och tuff värld, kan klara sig så bra på universitetet, och till och med fixa forskarutbildningen på ett prestigeuniversitet.

Resan är dock allt annat än lätt. I familjen ser man skeptiskt på det mesta i samhället – skolor, sjukhus och mycket annat betraktas som kommunistiskt och farligt, något som kan skada dem, vilseleda dem. Det gäller att stå utanför, klara sig på egen hand och att förbereda sig på undergången. Särskilt pappan är misstänksam och han har också den, för honom, så självklara synen att en kvinnas plats är i hemmet. Det är långt ifrån välkommet att Tara ska släppas iväg till universitetet.

Tara lyckas ändå ta sig dit, via ett högskoleprov. Det återstår dock att försöka få ihop de pengar som krävs. Familjen lever på de småpengar som pappan lyckas dra in på sitt skrotupplag och de pengar som mamman tjänar genom att förlösa traktens kvinnor och kurera dem med örtmediciner. Det är oerhört fattigt och torftigt i deras hem, smutsigt och unket. Mina tankar dras till Flickorna, en roman som baseras på sekten runt Charles Manson. Där finns samma skitiga, råa skildring av smutsigt liv och villkor för amerikansk underklass (fast med ett helt annat utfall, såklart).

Tara har inte själv de pengar som krävs för att gå på universitetet och hon är uppvuxen med att ta avstånd från bidrag, något som inom familjen och av den paranoida pappan har setts som ett sätt för staten att kontrollera och övervaka. Vid varje lov måste hon också lära sig att stå emot familjens försök att hålla henne kvar hemma. Under loven och närhelst de får chansen tvingar de henne att jobba med det skitiga, farliga och tunga jobbet på familjens skrotupplag och att genom det ekonomiska sätter de käppar i hjulet för Tara i hennes försök att utbilda sig.

Det är en fascinerande bok om att slå sig fri, men kanske framför allt om priset hon får betala. Under läsningens gång slås jag ofta av hur starka band det kan finnas i en familj, trots att mycket är dysfunktionellt. Här skildras dock inte uppväxten med det avståndstagande som man kanske hade väntat sig. Tara har haft en uppväxt i en familj som på många sätt levt utanför samhället, vilket i mångt och mycket också har lett till fattigdom och lidande, men hon skriver inte om det som om det vore en misär eller något som hindrat henne. Faktum är att hon gjort någon slags akademisk raketkarriär när hon väl tog klivet mot universitetet. Hennes livserfarenheter skildras som erfarenheter så goda som några, vilket de väl också är. Samtidigt blir det min invändning mot boken. Jag förstår helt enkelt inte hur den här livsresan gick till. Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta sig genom nålsögat och få forska och jag vet att det inte är en självklarhet att ta sig igenom en akademisk utbildning. Det känns som att mycket är utelämnat i Tara berättelse, där många bitar bara faller på plats helt okommenterat. Dessutom känns kontrasterna nästan sökta – det dras till ytterligheterna när hon å ena sidan rör sig i korridorerna på de tjusigaste av universitet och å andra sidan jobbar på en skrot. Hade det inte varit en självbiografisk berättelse hade jag tyckt att det var ett löjligt grepp att gå till olika extremer på det sättet. Nu förstärker det bara bilden av att det finns saker Westover har vässat för att få fram en starkare story.

Oavsett är det verkligen en intressant bok som väcker många tankar om klassresor, bildning, starka blodsband och om vad vi bär med oss från uppväxten. Jag läste den i min bokcirkel och de flesta blev helt till sig och tyckte att den här boken var fullständigt makalöst bra, bland det bästa de läst. För mig är det nog en typisk “tre av fem”. Kanske ligger en del av förklaringen i att jag lyssnade på ljudboken istället för att läsa själv. En del subtila lager och språkliga finesser har en tendens att försvinna i ljudboksversionen.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Allt jag fått lära mig har rosats av kritiker över hela världen, låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och översatts till 26 språk. Den är en gripande skildring av en ung människas strävan efter kunskap, om att formas som människa, om familj, lojalitet och självförverkligande.

Boken är den amerikanska författaren Tara Westovers internationella bästsäljare om en uppväxt där hon lär sig att förbereda sig för domedagen istället för att plugga matte och historia och umgås med andra barn. Hennes storebror blir den som kommer hem med nyheten att det finns en annan värld bortom gården – en värld som kan ge henne ett helt annat liv.

På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists – de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Educated (amerikanska).
Översättare: Peter Staffansson.
Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2019 (den här ljudboken, Natur & kultur).
Antal sidor: 395.
ISBN: 9789127150898, 9789127162396.

Tara Westover

Tara Westover (född 1986) är en amerikansk författare och doktor i idéhistoria. Hon är främst känd för den hyllade debutromanen Allt jag fått lära mig.

Kategorier
Jessen, Ida

Doktor Bagges anagram

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen är en fin liten bok om en man som ser tillbaka på sitt liv, allt jobb han plöjde ner och det äktenskap som kanske inte blev vad det borde. Betyg: 4 vaccinationer av 5.

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen är en fristående fortsättning på dagboksromanen En ny tid, där läsaren fick följa lärarinnan Lilly genom livet. Där fanns dock ett långt uppehåll i anteckningarna – dagboksanteckningarna gjorde ett uppehåll under Lillys äktenskap med Vigand Bagge, den äldre läkare som hon gifte sig med och som sedan gick bort. Doktor Bagges anagram fyller i med ett nytt perspektiv från just den utelämnade perioden. Här är det Vigand själv som berättar. Meningen är att han ska skriva anekdoter till en bok om att vara läkare, men det hela växer till något mer och blir mer privat än vad som kanske var avsikten. Nu kommer det fram nya bilder från äktenskapet, det som framstått som så tyst och återhållet.

Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev inte speciellt berörd av En ny tid. Doktor Bagges anagram tilltalar mig mycket mer, kanske för att dagboksformen i en En ny tid kändes så begränsande. Doktor Bagges brev och anteckningar, som utgör den här boken, är väl förvisso till viss del likt dagboksanteckningar, men det finns ändå något mer fylligt och resonerande. Det finns små ledtrådar till hur livet och äktenskapet blev som det blev.

Jag tyckte verkligen att Doktor Bagges anagram var en fin bok om att se tillbaka på livet, det liv som blev som det blev och som i Vigands fall kom att kretsa väldigt mycket kring jobbet, kallet att jobba som läkare och ivern att sprida kunskap om vikten av god hygien. Det är ett stycke historielektion, vid sidan av att vara en fin livshistoria. Jag tyckte om den här boken och den fick också Ett nytt liv att växa. Det är alltid intressant att återvända till en historia och berätta den från ett nytt perspektiv, även här, där berättelsen inte är speciellt dramatiskt utan främst skildrar ett liv och ett äktenskap, i all sin enkelhet.

Doktor Bagges anagram är den andra av Ida Jessens två finstämda romaner om makarna Bagge, som skildrar deras relation i tidigt 1900-tal. Böckerna har belönats med flera litterära priser.

I den kritikerrosade romanen En ny tid mötte vi Lilly Bagge. Som nybliven änka blev hon tvungen att lära känna sig själv på nytt. I Doktor Bagges anagram får vi nu istället följa Lillys make Vigand Bagge. Det är en märklig man som vigt sitt liv åt läkekonsten. Hans anteckningar ger oss en ny och överraskande bild av deras äktenskap.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Doktor Bagges anagrammer (danska).
Översättare: Ninni Holmqvist.
Uppläsare: Jonas Karlsson.
Utgivningsår: 2017 (första danska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2019 (den här Radioföljetongen, producerad för Sveriges radio).
Antal sidor: 172 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789175455792.
Andra som läst: Feministbiblioteket, Tidsresan.

Ida Jessen

Ida Jessen (född 1964) är en dansk författare och översättare. Hon debuterade 1989 med novellsamlingen Under sten.

Kategorier
Benedictsson, Victoria Dahl, Arne Moberg, Vilhelm

3 noveller: Migrän, Jul, Den riktiga jultomten

Nu börjar julen kännas lite avlägsen, men jag har försökt portionera ut mina novellinlägg lite, så först nu kommer alltså ett inlägg om de tre sista novellerna jag läste i decembers novelladventskalender. 🙂 Novellerna går naturligtvis fantastiskt bra att läsa när som helst på året (även om två i och för sig har jultema).

Migrän

Migrän av Arne Dahl är en rörig novell, men berättarstilen är av allt att döma högst medvetet vald för att skildra den röriga situation huvudpersonen hamnar i under ett migränfall. Huvudpersonen springer, på flykt med ett byte, förföljd av människor som är ute efter honom och hans medbrottslingar. Sedan går allt åt pipan. Eller? Novellen överraskade flera gånger och innehöll också några kul blinkningar till författarens övriga författarskap, men jag måste erkänna att det ändå blev lite väl rörigt för min smak. Det är en annorlunda berättelse som kräver en skärpt läsare.

Betyg: 3+ tvättmaskiner av 5.

Migrän av Arne Dahl.

Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 978-91-86847-47-0.

Jul

Jul av Victoria Benedictsson är en novell på det klassiska temat: vad är egentligen det viktigaste med julen? När julen skildras i kulturen kommer det förvånansvärt ofta att handla om klass och förvånansvärt sällan lyfts det då fram hur kul det är att fira med överdåd och vräkighet. Jul är på det här temat. En rik familj firar, med små och stora sorger bakom kulisserna, och en fattig familj firar runt en skål gröt. En riktigt klassisk och julig berättelse tycker jag.

Betyg: 4 kärror av 5.

Utgivningsår: 1887 (första publiceringen, i samlingen Folklif och småberättelser, Z. Hæggströms förlagsexpedition), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 15. ISBN: 978-91-7589-333-4.

Den riktiga jultomten

Den riktiga jultomten av Vilhelm Moberg handlar om en äldre man som lever i sin enkelhet och ensamhet i ett litet arrendetorp. Det börjar närma sig jul och huvudpersonen söker sig mot herrgården för att betala för sig. Plötsligt får han det ovälkomna beskedet: patron tycker inte att gubben ska bo kvar uppe i skogen och vill inte låta honom bo kvar i sitt torp. Moberg skriver så fint, tycker jag. Människor med mindre makt – fattiga, gamla, av vilken anledning det vara månde – förväntas ofta vara tacksamma och stå med mössan i hand. I Mobergs novell är huvudpersonen rakryggad och arg på riktigt, inte det minsta tacksam över att erbjudas att flytta närmare herrgården. Han är en stolt man. Jag tyckte att det var riktigt uppfriskande!

Betyg: 5 kaffekoppar av 5.

Utgivningsår: 2010 (första publiceringen, i Den riktiga jultomten och andra julberättelser, Carlssons), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 19. ISBN: 978-91-7589-334-1.

Kategorier
Kapla, Marit

Osebol

Den augustprisbelönade dikten och reportageboken Osebol av Marit Kapla är en berörande berättelse om livsöden i värmländsk avfolkningsbygd. Betyg: 5 dalgångar av 5.

Jag har alltid gillat berättelser från “vanliga” människor. Kändisar i all ära, men det finns väldigt många fascinerande livsöden och berättelser bland alla oss “vanlisar” och därför har jag alltid dragits mot radio- och TV-dokumentärer som skildrar helt vanliga människor och deras liv. Osebol är en bok som på sätt och vis hör till den typen av samhällsskildringar. Här har Marit Kapla låtit den vuxna befolkningen i Osebol komma till tals. 42 personer, nästan alla tillfrågade, berättar om sina liv och ger uttryck för åsikter i frågor som angår dem.

Osebol är en by i en avfolkningsbygd i Värmland. Att det ligger vackert till, vid Klarälven, kan inte rucka på faktumet att det mesta av samhällsservicen har monterats ner, eller är på väg att tas bort, och att byn därför har tappat dragningskraft. Ett påtagligt exempel på samhällsutvecklingen är att byns bro, den som förkortar restiden och som många spontant säger sig uppskatta för att den möjliggör en trevlig promenad, är rivningshotad. Den har till och med bjudits ut till försäljning, men när ingen var beredd att betala ens en symbolisk slant, finns inte längre förutsättningar att ha den kvar. Det kostar att underhålla en bro. Byns tidigare elljusspår har redan rasat ihop och invånarnas ideella engagemang har till stor del dött ut. Boken skulle kunna vara en stereotyp berättelse om glesbygd och avfolkning, en berättelse som kanske har hörts förut, men jag tycker att Osebol är mycket mer än så, även om det i och för sig är en väldigt intressant och fin skildring av tillvaron i en by som är på väg att tyna bort.

Det som berör mig mest är egentligen alla livsöden som flimrar förbi: en polack som undrar varför svenskar tar rast så ofta, en man som förlorat sin bästa (och enda) vän, en man som flytt Tyskland under Andra världskriget, allt slit i skogen och kring flottningen av timmer, en entreprenöriell kvinna som drev byns butik en gång i tiden, vårdjobb (och en hemlig dröm om att bli fotvårdare), konstnären som startade ett kollektiv (och till slut blev en del av byns gemenskap när han lyckades hålla en batikkurs) och många, många andra. Jag älskar att läsa om alla förälskelser och kärlekar, djupa vänskapsrelationer och behovet av att få vara för sig själv. Boken är över 800 sidor lång, så det vore synd att påstå att Kapla lyckats koka ned det på några få sidor, men det är poesi, så visst är det en lätt och luftig text, som tros allt rymmer otroligt mycket, en berättelse om en hel bygd. Oj, vad Osebol rymmer mycket. Den handlar hus som stått på platsen i hundratals år och om människorna som bott i dem. Den handlar om framåtandan kring omgivningens tjusiga skidanläggningar, som ändå inte riktigt spiller ned till Osebol. Den handlar om vuxna, som konstaterar att barn som åker till Karlstad gärna stannar där, och om unga som inte har något att göra och tycker att allt är tråkigt. Den handlar om vargen och jakten, vården och skolan. Och hur ska unga egentligen träffa varandra nu för tiden, när det inte längre finns några danspalats och uteställen?

Jag älskade verkligen den här boken! Den får mig att tänka på en av mina favoriter, Svetlana Aleksijevitj, som i sina dokumentärromaner flätar samman vittnesmål från hundratals röster till en imponerande väv. Aleksijevitj skildrar livet i Sovjet från olika perspektiv. Osebol rör sig i en annan miljö, berättar andra berättelser. I Osebol finns vemod, men också mycket skratt. Jag tycker ändå att boken lånar drag från den nobelprisbelönade Aleksijevitj, men framför allt är den fantastisk i sin egen rätt. Läs och bli berörd!

Jag trivs inte riktigt i en stad heller.

Jag vill inte sitta i nåt jävla villaområde.

Det är inte riktigt min grej det.

Jag vill gå hemma och skrota och dola.

Det är lite kämpigt.

Det är dryga veckor när en ska ligg bort på jobb.

Och inge yngre blir en.

Men det är så det är.

Till Osebol ska en tillbaka vet du.

Det är väl nån sjukdom då.

Det är väl nåt i botten.

Det är väl att jag är uppfödd här.

Det är väl det.

Ur Osebol av Marit Kapla
Osebol av Marit Kapla

Utgivningsår: 2019 (Teg publishing).
Antal sidor: 811.
ISBN: 9789188035301.

Osebol är en berättelse om vår tid. En litterär sensation från världens mittpunkt.

Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. I boken möter läsaren så gott som alla byns vuxna invånare, intervjuade av Marit Kapla som själv är uppvuxen där.

Osebol är en säregen läsupplevelse som saknar motsvarighet. Intervjuerna har kokats ned till lyriska vittnesmål som går rakt in i hjärtat. Boken blir till ett slags prisma som kastar nytt ljus på livet. Det är är färgsprakande, levande och lämnar ingen läsare oberörd.

Förlagets beskrivning

Marit Kapla

Marit Kapla (född 1970) är en svensk journalist och författare, uppvuxen i Osebol, samhället som delar namn med hennes debutroman. För Osebol belönades hon med Augustpriset 2019.