Steglitsan

Steglitsan - Donna TarttNär boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.

Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.

Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.

Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.

Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Bokhora och SvD.


Kommentarer

9 svar till ”Steglitsan”

  1. […] Tartts Steglitsan börjar dramatiskt med att bokens huvudperson hamnar mitt i ett terrorattentat på Metropolitan […]

  2. […] Steglitsan (The Goldfinch), Donna Tartts (lite för långa, men ändå väldigt fängslande) tegelstensroman, […]

  3. […] Steglitsan är en bok som jag någonstans tycker riktigt, riktigt mycket om. Den kretsar kring en pojke som hamnar mitt i terrordåd när han är på museum. I tumultet får han med sig en ovärderlig tavla, som kommer att följa honom genom hans kringflackande liv. Det är en mångbottnad och fin berättelse om att växa upp och vilka händelser som formar oss. För mig känns det dock uppenbart att boken inte hade behövt vara närmare 800 sidor. Budskapet hade gått fram även på t.ex. 400 sidor. Men jag tror väl att när Donna Tartt kom med det här manuset, sådär 11 år efter den senaste romanen, så möttes hon av idel glädje över att äntligen vara på gång med något nytt och möttes kanske inte av så mycket kritik från förlaget… Eller vad tror ni? Steglitsan är väldigt lång i alla fall! Alldeles för lång! […]

  4. […] annan bok där en viss tavla är helt central är tegelstenen Steglitsan av Donna Tartt. I bokens början befinner sig huvudpersonen, Theo, på Metropolitan museum of art […]

  5. Skal läsa den där så småningom. Har den på läsplattan.

    1. Bra val att ha den på platta. Den är nog rätt tung i inbunden variant.. 😮

  6. Säger bara: Heja dig som kom igenom den! 🙂 Jag kommer aldrig att läsa en bok på 800 sidor. Vill ju ibland redigera böcker som kryper uppåt 400 sidor …

    1. Tack! 😀 Kan ju avslöja att jag har läst den sedan i oktober… 😮
      Normalt sett är jag precis som du. 400 sidor är i överkant i de flesta fall… 😉

Kommentera & diskutera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Upptäck mer från Bokblomma

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.