När boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.
Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.
Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.
Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.
Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Bokhora och SvD.
Kommentera & diskutera gärna!