Kategorier
-

Böcker i september

September är här! Hösten är här! 🙂 Min semester avrundades i slutet av juli med en tripp till Vasa, vilket var väldigt trevligt, bland annat för att jag aldrig har varit där förut, trots att det är Umeås närmsta stad, eller vad man ska säga (jag bor i Umeå alltså). I början av augusti blev det sedan dags att återvända till jobbet och därefter har veckorna bara flugit iväg! 😮 Semestern känns så avlägsen att det inte känns som att den har hänt?! Eller nej, nu överdriver jag såklart, men tiden rinner verkligen iväg när man plötsligt är upplåst på jobbet 40 h i veckan och sedan måste hem och ta tag i någon slags vardag med matlagning och städning och grejs. Nåja. Jag har i alla fall dansat en hel del, för i augusti har det hållits en kortkurs sådär inför den riktiga dansterminen, som börjar i september, och så har jag sprungit massor och hunnit med att träffa en massa vänner som har varit på annat håll en stor del av semestern. Jag har fångat en hel del legendariska pokémons också. Jepp, det är många vuxna spelare som roar sig med Pokémon go. Det märker man inte minst när man jagar de där legendarerna och faktiskt måste gå ut och samarbeta med andra spelare för att få tag i dem!

Vad händer i september då? Ja, det är lite av en födelsedagsmånad kan man väl säga. Min sambo, min pappa och min sambos pappa fyller år. Den sistnämnda fyller jämnt och vi ska fira med att åka på Ålandskryssning. Det blir någonting nytt! Jag har aldrig varit på kryssning förr. 🙂 Jag ska också hälsa på mina föräldrar en sväng och åka till Stockholm med jobbet, så det blir en del resor de kommande veckorna. Men allra närmast på tur står det som jag håller för det roligaste loppet på året – första söndagen i september är det Umemilen! Då har man goda chanser att ta nytt personbästa eftersom banan är helt flack (den går runt Nydalasjön). Jag har dock i två års tid försökt springa under 48 minuter (= nytt personbästa) utan att lyckas. Blir det min tur i år?! Kanske, kanske inte. 🙂

På väg till Vasa
På väg till Vasa!

Böckerna då?! Händer det något kul med bokanknytning i september?

Ja! Årets stora litteraturhändelse börjar ju faktiskt i slutet av september. Den 28/9 startar nämligen Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Jag har sällan vägarna förbi Göteborg 😉 och jag kommer inte att besöka denna mässa i år (heller). Jag är ändå fullt trygg med att bli uppdaterad om precis allt. 😉 Det är ju ett event som brukar vara välbesökt och väldokumenterat på sociala medier, åtminstone om man, liksom jag, följer en massa bokbloggare i olika kanaler… 🙂

Det finns såklart många andra evenemang som går av stapeln i september – när hösten närmar sig brukar det också poppa upp författaruppläsningar och författarsamtal här och där. I Umeå kan du t.ex. lyssna på Kjell Westö i samtal med Annika Norlin den 13/9 på Väven.

Kommer det ut några spännande böcker då? Ja, säkert massor! En av de som jag suktar efter mest är Dagar av ensamhet av Elena Ferrante. Efter att ha lyssnat klart på Neapelkvartetten finns ett visst tomrum och nu kan det behövas något nytt av Ferrante. 🙂 Jag ser också fram emot ett nytt seriealbum av briljanta Nanna Johansson: Naturlig skönhet. Jag känner på mig att den kommer att bjuda på både igenkänning och skratt och säkert lite ilska… 🙂

Naturlig skönhet av Nanna Johansson
Naturlig skönhet av Nanna Johansson

Vad läser jag i september?

Bra fråga! Jag tror det börjar bli dags att fråga er om råd. Vilken av dessa hyllvärmare skulle du rekommendera? 🙂

[poll id=”18″]

Okänt offer, Män förklarar saker för mig och Matrosen & stjärnan
Okänt offer, Män förklarar saker för mig och Matrosen & stjärnan
Kategorier
-

Varför liknar alltid författarsamtal en träff med PRO?

Jag såg den här tweeten här om dagen:

och jag kunde inte låta bli att liksom känna igen mig. Inte för att jag brukar åka med på Vi:s litteraturbåt, men allt som oftast när jag själv har gått på författarsamtal och liknande (Littfest, Umeås “bokmässa”, t.ex.) så syns den en enorm enfald i publiken: publiken utgörs till största delen av äldre kvinnor… Det verkar inte spela så stor roll vilken författaren är. När jag var på författarsamtal med Ann-Helén Laestadius, som pratade om sin ungdombok Tio över ett (rekommenderad för läsålder 12-15 år), så var jag garanterat yngst i publiken (och då är jag 30 år, så jag är ingen tonåring direkt). De flesta i publiken var helt klart pensionärer. Sedan länge.

Missförstå mig inte, det är klart att det är kul att pensionärer tar sig iväg på kulturevenemang av olika slag. Det känns bara så tråkigt att det är så många andra som faktiskt inte tar sig iväg. Nu vet jag att t.ex. Laestadius turnerar runt flitigt och pratar i skolor, så jag tror att många ungdomar i Umeå faktiskt har lyssnat till just henne, men knappast på sin fritid. Hur lockade är yngre människor av kultur idag?

Ja, jag pratar egentligen inte om barn och tonåringar nu, utan om alla som är yngre än t.ex. 65 år, för de är inte vanliga på författarsamtal, och enligt min erfarenhet inte på operan, vernissagen, teatern eller konserten med symfoniorkestern heller… Det märkliga är att många av de här kulturinstitutionerna, som erbjuder det jag räknade upp, verkligen jobbar hårt för att marknadsföra sig till en yngre och en bredare publik. Norrlandsoperan är t.ex. väldigt aktiva på sociala medier och kör hårt med olika spännande PR-grejer för att locka nya till operan. Förra året hade de t.ex. ett erbjudande om att få pengarna tillbaka om man blev missnöjd och gick i pausen… Men hur mycket operan och andra verkligen kämpar för att få en större bredd i publiken så ser liksom inte jag att det händer så mycket.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Mest vill jag kanske höra andras tankar om hur det har blivit såhär: varför unga tydligen inte roas av kultur. Jag tycker själv att kultur är väldigt berikande och roligt och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra med min tid om jag inte ägnade den åt just kultur?! Från mitt perspektiv känns det som att de som aldrig ser föreställningar, läser böcker eller diskuterar böcker missar någonting, för jag tycker i alla fall att man växer som människa av kultur. Kultur kan beröra och väcka nya tankar på ett sätt som just ingenting annat kan. För mig är det därför både lite förvånande och störande att jag nästan varje gång när jag går på ett kulturevenemang, t.ex. en författaruppläsning, sitter i en publik som nästan uteslutande består av vita kvinnor 60+ (och deras mer eller mindre frivilligt ditsläpade gubbar).

Att vara kulturtant borde inte ha med vare sig ålder eller kön (eller hudfärg) att göra. Eller?!

MVH Ung kulturtant

Kategorier
-

Vad Torgny Lindgren betyder för mig

Så har Torgny Lindgren somnat in och jag känner att det nästan vore lite konstigt att bara låta det passera här på bloggen. Det är ju så att när man bor i Västerbotten så är det Torgny Lindgren, Per Olov Enquist och Sara Lidman som omedelbart kommer på tal när lokala författare diskuteras och med det sagt så förstår var och en att det är en stor röst härifrån som har tystnat. Betydelsen av Torgny Lindgrens författarskap har såklart många, många journalister och andra uttryckt på fina sätt i tidningar och texter, särskilt nu i dagarna.

Men vad har då Torgny Lindgren betytt för mig? Ja, det började bra genom att jag läste Pölsan, som inte liknande någonting annat jag hade läst. Jag var inte så gammal när jag läste den, så vad den egentligen handlade om var nog lite svårgripbart, men berättelsen gjorde ändå avtryck och jag tyckte om boken. På den följde bland annat Ormens väg på hälleberget, som delvis skrämde iväg mig med sitt omständliga språk och alla bibliska referenser (som såklart flög över huvudet på mig som icke-kristen). Jag bloggade ändå väldigt positivt om Ormens väg på hälleberget, så det måste ändå ha funnits någonting fängslande i den, trots allt. Klingsor, Lindgrens sista verk, har jag också läst. Jag tyckte om Klingsor, men inte heller handlingen i Klingsor känns enkel för mig att redogöra för såhär i efterhand. Det verkar vara så Torgny Lindgrens böcker fungerar för mig: de väcker känslor, upplevs på många sätt som lite obegripliga, men när jag lägger dem ifrån mig så är det ändå med en känsla av att ha läst någonting riktigt fint. Det är ovanligt. Jag brukar bli irriterad och tappa intresset när böcker känns krångliga och gåtfulla.

Klingsor av Torgny Lindgren

Varje Torgny Lindgren-bok är lite som en gåta med flera lager. Det märks att litteraturvetare och kulturskribenter verkligen hittar de där lagren och berörs av dem. Jag kan inte läsa så. Men jag läser ändå och det finns någonting i rösten som värmer och håller mig kvar. Om Torgny Lindgren har skildrat det Västerbotten jag känner igen? Nej, nej. Om Torgny Lindgren berättar om människor och händelser som jag kan relatera till? Nej, inte det heller egentligen. Det måste verkligen finnas någonting magiskt i Lindgrens sätt att berätta. Om man, som jag, har haft förmånen att lyssna på honom i författarsamtal så vet man också hur fängslande hans berättelser även var när han talade. Otroligt. Det är verkligen en speciell röst som har lämnat oss.

(Ja, sedan har vi Hummelhonung förresten… Den vill jag inte blogga om idag…)

Kategorier
-

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, filmen

Här om veckan såg jag filmatiseringen av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Vi läste boken i min bokcirkel, så hade det inte varit för den så hade jag förmodligen aldrig kommit på att läsa den. Ibland är det tur att bokcirkeln får en att vidga vyerna lite! 🙂 Jag tyckte faktiskt riktigt mycket om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Kanske blev det ingen ny favoritbok, men ändå: det var en avkopplande och lagom spännande fantasybok och alla de foton som boken är illustrerad med är en kul krydda.

Filmen då? Ja, den var faktiskt också riktigt lyckad! Det är Tim Burton som har regisserat och för den som har sett hans tidigare filmer så kommer estetiken definitivt att kännas igen. Fast på ett bra sätt. Faktum är att det känns svårt att hitta en lämpligare bok för Burton att sätta tänderna i än just Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Han har en förkärlek för berättelser om udda och rent av skrämmande karaktärer och tycker om att krydda i grunden väldigt varma berättelser med skräck. Allt passar perfekt in på Ransom Riggs bok. Och ja, det blir riktigt bra. I slutet har Burton dock låtit fantasin sväva iväg och det kan man tycka lite vad man vill om, antar jag…

Här om veckan var jag förresten på ytterligare en aktivitet kopplat till bokcirkeln. Då var jag nämligen på en författarsamtal med Susanna Alakoski. Som ni kanske vet så bor jag i Umeå och här finns det ett väldigt mysigt bokcafé, Bokcafé Pilgatan, som brukar anordna författarsamtal och uppläsningar av olika slag. Under 4 års tid var jag och min sambo särbos och han bodde då precis mitt emot detta bokcafé. Det är egentligen helt sjukt att jag inte har kommit dit oftare! För jag har verkligen inte varit en frekvent gäst… Men nu blev det alltså av! Och Susanna Alakoski hör ju faktiskt till en av mina favoritförfattare, så jag blev ju nästan lite star strucked… 🙂 Temat för kvällen var våld mot kvinnor – mycket intressant och tankeväckande! Och ja, jag borde gå till Pilgatan oftare..!

Bokcafé Pilgatan
Bokcafé Pilgatan
Kategorier
-

Läs boken först – läs tidningen sedan

Jag har skrivit det här förut, men jag gör det igen: jag är väldigt bra på att vara sist på bollen. När en bok har tjatats sönder i alla medier och den värsta hysterin har lagt sig, ja, kanske jag lånar boken på bibblan eller så. Om boken fortfarande känns spännande.

Vi läser
Vi läser

Nu har jag insett hur smart det är att också vara helt efter med att konsumera medier. Jag köpte ju en hög med utgallrade Vi läser från biblioteket för ett tag sedan. Och nu har jag också hunnit bläddra igenom merparten av dem. De har faktiskt känts riktigt läsvärda, trots att de har ca 3-4 år på nacken. Exempelvis slumpade det sig så att jag läste en artikel om Karolina Ramqvist precis när jag hade läst hennes roman Alltings början (jag bloggar om den imorgon!). Det var spännande att få läsa författarens egna ord från när boken var helt färsk! 🙂

Vi läser om Karolina Ramqvist
Vi läser om Karolina Ramqvist

Överlag så brukar medier mest tjäna som inspiration för mig. Jag lyssnar på bokpoddar och läser kultursidorna i morgontidningen och lägger intressanta böcker på minnet. Men i någon mening inser jag att det vore mer intressant att göra tvärtom: läsa boken först och läsa tidningen/lyssna på podden/kolla på litteraturmagasinet efteråt. Det är en självklar grej, kanske, men i alla fall… Nu tipsar jag om att låna gamla Vi läser på bibblan, kolla på gamla författarsamtal (t.ex. hos Littfest, för de har lagt upp jättemånga). Vissa grejer måste inte vara dagsfärskt, tvärtom!