De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, är en roman om smärta, klass och rasism. Huvudpersonen lider av kronisk smärta, en bedrövlig foglossning som aldrig gick över. Den tar över hela livet, men har ingen tydlig förklaring eller något botemedel på lut.
De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, handlar om Anne, som lever med kronisk smärta. Det som började som foglossning gick aldrig över efter förlossningen och nu rör hon sig mellan olika mottagningar och kliniker, väntrum och läkarbesök. I samhället rasar en pandemi och Anne tar test efter test. Kanske har hon rent av långtidscovid.
Varför har hon ont? Mellan raderna borras det djupare. Det finns flera trauman i bagaget: det kanske svåraste är förlusten av den bror som förolyckades innan han ens hann med att kliva in i vuxenlivet på riktigt. För Anne går dagarna utan att det dyker upp några säkra svar eller presenteras någon behandling för bot och lindring. Såhär ser tillvaron ut för åtskilliga som har just kronisk smärta: hela livet präglas av att ha ont, men några svar eller klara besked går sällan att få. ”De e kroniskt”, en kvinnlig, kronisk smärta som görs mindre verklig genom att förvandlas till något psykiskt. Ett tillstånd med låg status.
Ringskog Ferrada-Noli väver även in klass och rasism i sin roman. Den är rik och stundvis lite väl pladdrig. Det här är den första roman jag läser av Ringskog Ferrada-Noli, men jag brukar lyssna på henne i podden En varg söker sin podd. Jag kan ibland känna att boken till delar är som att lyssna på en podd, där det strösslas vilt med populärkulturella referenser, samtidsanalyser och filosofiska betraktelser förpackat på ett lättillgängligt och pratigt sätt. Det kanske gör sitt till att det också är lätt att känna igen element från Ringskog Ferrada-Nolis eget liv, det hon har berättat om i podden: en uppväxt i ett rasistiskt Österlen, en pappa som flytt Pinochet, en storebror som gick bort i en bilolycka. Jag får påminna mig själv om att det inte är en självbiografi jag läser. Det är lätt att bli lurad. Här känns även Caroline Ringskog Ferrada-Nolis röst igen. Jag har lyssnat på En varg söker sin podd i många år och att jag alls gör det beror nog på att hon är så på tvärs med allt som är jag. Romanens Anne, liksom poddens Caroline Ringskog Ferrada-Noli, kan enkelt avfärda sådant jag själv är fäst vid: det mesta som hör ihop med medelklass och medelklassens kulturälsklingar (som Hjalmar Söderberg). Det finns alltid någonting provocerande hos Caroline, liksom hos Anne, och jag uppskattar det faktiskt. Vad kan jag veta om rasism, som inte ens en klassresa kan rå på, eller hur det är att leva med kroniskt smärta? Den här boken gör det mer verkligt.
Det är en speciell bok. Jag kan inte komma på någon annan som tar ett sådant brett grepp om samtiden (och att växa upp under 80- och 90-talet, för den delen). Här finns så mycket klokt, dumt, roligt och sorgligt att de drygt 400 sidorna bara forsar förbi. När boken är över vet jag inte exakt vad jag har läst, men jag vet att jag har läst någonting bra, som väckt både tankar och känslor.
De e kroniskt
Förlag: Natur och kultur (2022). ISBN: 9789127169005.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Caroline Ringskog Ferrada-Noli (född 1980) är en svensk författare och poddare.
Kvinnor i Umeå är en bok där framväxandet av Umeå och folkhemmet beskrivs genom korta biografier av 95 fascinerande och inspirerande kvinnor med koppling till staden.
Kvinnor i Umeå är en bok där ett stycke Umeå-historia berättas genom 95 korta biografier över kvinnor med koppling till staden. Boken är indelad i fem områden: Väst på stan, Västra centrum, Östra centrum, Öst på stan och Sjukhusområdet, områden där det också funnits viktiga platser för tidens kvinnor, såsom Folkskolelärarinneseminariet och Umeå elementarläroverk för kvinnor.
De flesta av bokens kvinnor är födda någon gång mellan åren 1850 och 1930 och var således med och satte sin prägel på staden och samhället under tiden kring förra sekelskiftet, en tid då mycket också hände för Sveriges kvinnor i stort. Jag tänker inte minst på lika och allmän rösträtt för kvinnor (1919), men också en tid då folkhemmet började växa fram: högre utbildning började bli möjligt även för kvinnor, sociala insatser började erbjudas så smått, barn fick en annan status – en intressant tid som skildras genom dessa 95 vanliga och ovanliga kvinnor som här lyfts fram.
Kvinnohistoria har sällan nedtecknats och för den som, liksom jag, inte är så insatt är det lätt att tro att ”alla” kvinnor under den här tiden var hemmafruar. Den här boken har gjort mig medveten om hur många det var som hade helt andra liv. Här finns lärare, politiker, kaféinnehavare, hotellägare, tandläkare, läkare, apotekare, sjukhuspiga, strykerska, bibliotekarier, arkitekt, sjuksköterskor, fotograf, rektorer, telegrafister, sekreterare, handarbetare, konstnär, journalist, författare, vaktfru…
Det är inspirerande och intressant att läsa om alla dessa kvinnor som från mitt perspektiv varit så osynliga fram tills nu. Här finns många pionjärer: första kvinnan i stadsfullmäktige (Helena Ljungberg), första kvinnliga kommunalrådet (Margot Wikström), första bibliotekarien (Signe Curtelius), första riksdagskvinnan (Ragnhild Sandström), första kvinnliga prästen (Ylwa Eriksson), första länsantikvarien (Karin Eriksson), första kvinnliga läkaren (Gunhild Söderbaum). Här finns också många som engagerade sig i tidens rörelser och föreningar, som Fredrika Bremerförbundet, Föreningen Majblomman, Handarbetets vänner, Husmodersföreningen, Hushållningssällskapet, Rösträttsföreningen. Man anar vilken övertygelse och kraft som dessa kvinnor besatt.
Kvinnorna i boken är presenterade med korta texter (för många finns hänvisningar för den som vill läsa mer) som väcker mycket nyfikenhet. Texterna kretsar kring vad de gjorde och uppnådde och var de föddes och dog. Där emellan kan man ibland ana att de utöver det de uträttade och blev kända för också offrade något längs vägen. Förvånansvärt många är ogifta och begravdes i familjegrav tillsammans med mer eller mindre avlägsna släktingar. Förvånansvärt många från vissa generationer samlevde med kvinnliga vänner och begravdes tillsammans med väninnor. Jag anar att karriär och engagemang i tidens frågor inte nödvändigtvis gick att kombinera med äktenskap och familjeliv. Jag anar också att ogift knappast var likställt med ensam. Det verkar ha funnits en stor gemenskap. Det är min tolkning i alla fall. Boken väcker som sagt nyfikenhet, men innehåller samtidigt så korta texter att fördjupningen inte riktigt finns. Det hade knappast varit möjligt att brodera ut texten kring varje person i boken, så det är inte direkt någon kritik – jag bara konstaterar att jag vill veta mer, mer, mer om kvinnohistoria och hur Umeå har vuxit fram.
Redaktör för Kvinnor i Umeå är idéhistorikern Kerstin Thörn. Jag fick upp ögonen för boken när jag var på en av hennes föreläsningar där hon berättade om några av bokens kvinnor. Jag kan rekommendera alla som får chansen att gå på någon av hennes föreläsningar eller stadsvandringar. Hon har mycket att berätta med entusiasm och engagemang!
Stolthet och fördom av Jane Austen är en oväntat rolig klassiker om kärlek i en tid då giftermål med ett gott parti var allt.
Stolthet och fördom av Jane Austen är en klassiker som lästs och älskats i över 200 år. Förmodligen behöver jag inte orda speciellt mycket om handlingen, men här kommer ändå några rader:
Berättelsen kretsar kring familjen Bennet, en förmögen, men inte ultra-rik, familj med fyra döttrar. Godset de bor på är fideikommiss och kommer gå i arv till en fjäskig kusin den dag fadern i familjen går bort. Kanske just därför är modern besatt av att få döttrarna bortgifta med goda partier. De två yngsta döttrarna springer runt på baler och svärmar för officerare. De två äldre döttrarna, båda unga vuxna, är mer försiktiga av sig. När den förmögne Mr Bingley flyttar till trakten blir han högintressant för den med giftasvuxna döttrar. Ännu mer spännande blir det när hans vän, Mr Darcy, kommer dit. Han har en enorm förmögenhet, men också ett ocharmigt sätt som snabbt visar sig. Den äldsta dottern Bennet, Elizabeth, fattar inte direkt tycke för den högdragne Mr Darcy. Men som ni förstår är det inte så enkelt. Med tiden blir Mr Darcy allt mer intresserad av den kvicka och intelligenta Elizabeth, trots att hon inte alls har samma status som ekonomiska situation som han själv. Elizabeth nobbar honom. Känslorna finns inte där och för henne väger kärlek mer än pengar. Med tiden börjar hon ändå inse att Mr Darcy har fler sidor och att hennes första intryck av honom kanske inte var helt rättvist. Sedan följer en av historiens mest kända kärlekshistorier.
Brukar jag gilla kärlekshistorier? Nja. Men åh vad jag trots allt gillade Stolthet och fördom! Stolthet och fördom var verkligen en härlig klassikerläsning för mig. Hjärtat klappade starkt för Elizabeth under hela läsningen. Och för Mr Darcy. Ska de någonsin få varandra?! Man läser och hoppas.
Stolthet och fördom ger också en intressant inblick i den här tiden, då inte ens kvinnor med hög status och hög levnadsstandard hade någon särskilt stor frihet när det kom till kritan. Austen beskriver en tid och plats där ett giftermål med ett gott parti verkligen betydde allt och alla framtidsutsikter kunde raseras för den som förlorat oskulden eller hunnit bli för gammal för att fortfarande anses vara vacker och attraktiv. Samtidigt beskrivs Elizabeth som en kvinna som vet sitt värde och kan bita ifrån, vilket är väldigt uppfriskande.
Det jag kanske mest av allt tar med mig är dock humorn, kanske för att jag absolut inte hade väntat mig att Stolthet och fördom skulle vara rolig. Jag hade absolut tänkt mig att den skulle vara fylld av romantik och att den skulle ge en intressant historielektion, men att den skulle vara kul? Jag hade ingen aning och kanske just därför blev jag så glatt överraskad. Boken är fylld av roliga och knäppa karaktärer: mamman som är så upptagen av att gifta bort döttrarna, pappan som allt som oftast driver med resten av familjen, den töntige kusinen… Det finns många roliga scener i den här romanen.
Stolthet och fördom är en roman med allt! Har du inte läst den, gör det!
Stolthet och fördom
Brittisk titel: Pride and Prejudice. Översättare: Gun-Britt Sundström. Efterord av Malte Persson. Förlag: Albert Bonniers förlag (2011). ISBN: 9789100125783.
Jane Austen
Jane Austen (1775–1817) var en brittisk författare. Under sitt korta liv hann hon skriva sex romaner som alla är odödliga klassiker.
Ljudet av fötter av Sara Lövestam är en fin och berörande bok om moderskapets många sidor. Inte minst handlar den om det moderskap som aldrig tycks bli: att vara ofrivilligt barnlös.
Ljudet av fötter är första delen i Sara Lövestams fina romansvit om moderskapets många sidor. Allra mest handlar den om Monika, en kvinna som lever med ofrivillig barnlöshet. Försöken har pågått under elva år: tillsammans med en partner och på egen hand. Behandlingar har följts av behandlingar och nu står hon inför sitt sista IVF-försök.
Jag har många vänner och bekanta som levt eller lever med något liknande, men ingen har berättat särskilt detaljerat om den resan och jag har heller inte vågat fråga, ängslig som jag är över att peta i någons sår. Jag har läst i intervjuer att Lövestam själv levt med ofrivillig barnlöshet i många år (och accepterat det). Det märks. Det här är en roman med många detaljer som vittnar om att författaren vet hur det är – allt från de tekniska detaljerna kring alla behandlingar, injektioner och sjukhusbesök till den känslomässiga berg-och-dal-banan som pågår år efter år: att kastas mellan hopp och sorg, om och om igen. Livet för Monika behöver också anpassas till situationen: aktiviteter planeras utifrån hur hon förväntar sig att må under nästa behandling, mat och dryck anpassas ifall det skulle finnas ett levande foster som växer där inne. Det är lätt att förstå att barnlängtan kan uppta nästan all tid och energi för den som lever mitt uppe i IVF-behandlingar.
Det är fint att få följa Monika på den här resan. Jag har lärt mig mycket om vad ofrivillig barnlöshet kan bära med sig. Lövestam skriver, som alltid, lättillgängligt och med känsla. Som läsare blir man berörd. Här finns också en ambition att berätta om mycket mer: oplanerade graviditeter, adoption, att vara fostermamma. Under den här speciella tiden för Monika, den sista IVF-behandlingen, börjar hon släktforska och söka sina egna rötter. På så sätt berättas också andras berättelser om moderskap. Kanske blir det lite spretigt, lite väl mycket som författaren vill få med för att skildra allt hon tänkt sig. Men det gör inget! Ljudet av fötter är första delen i en trilogi och jag kommer absolut att läsa de andra delarna.
Kvinnor ritar bara serier om mens är en antologi där alla serier kretsar kring mens – här finns många guldkorn, samtidigt som en hel del med albumet också känns lite inaktuellt.
Åtta år har hunnit passera sedan serietecknaren och poddaren Liv Strömquist ägnade hela sitt Sommar i P1 åt att folkbilda om mens. Det känns länge sedan. Då kändes ämnet fortfarande lite lätt tabubelagt, men nu vet jag inte längre faktiskt? Programmet väckte hur om helst mycket uppmärksamhet när det kom och inspirerade också många andra att uppmärksamma mens, feminism, kvinnors hälsa, ”menskonst” etc. Några som inspirerades att skapa vidare på tema mens är de drygt 30 serietecknare som bidragit till antologin Kvinnor ritar bara serier om mens. Även om Liv Strömquist alltså är den som krattat för den här antologin så medverkar hon faktiskt inte själv, men det finns många andra kända och (för mig) mindre kända namn.
Här finns serier om första mensen, om att lida av svår PMS och/eller svår mensvärk, om knäppa anekdoter kring mensskydd på vift, om menscykeln och en hel del annat. Jag gillar idén, men känner också att det blir lite upprepande, kanske för att ämnet mens inte längre känns så aktuellt, eller vad man ska säga. Det här albumet kom alltså 2014 och jag skulle tippa på att jag hade uppskattat det mer om jag hade läst det redan då. Nu är det mycket som känns lite gammalt.
Jag tycker också att serierna är rätt ojämna. Ibland får jag intrycket att serietecknaren haft svårt att hitta något intressant på temat – alla serier känns inte helt genomarbetade. Ibland glittrar det dock till ordentligt. Anneli Furmarks Dyra droppar är den enda som handlar om att vänta och hoppas/inte hoppas på att mensen ska komma (att inte fler såg den vinkeln?) – en väldigt fin och sorglig betraktelse. Tyra Blomsters enrutare är en av flera roliga bidrag där serieskaparen vänder på perspektiven manligt/kvinnligt. Elin Lucassis Några ord (om mens) till min kära dotter …ifall jag hade någon är den serie som kanske ger mest igenkänning (blod i fogskarvar! binda byggd av material man finner på offentliga toaletter!). Julia Hansens Första gången är en riktigt fin första mensen-berättelse med igenkänning. Matilda Ruta bidrar med en brännande serie om endometrios. Lotta Sjöberg har gjort en kul serie om mensens många färger och har dessutom gjort min mesta favorit i antologin: Sagan om det lilla mensägget – så fint och roligt berättat om mens för ett barn!
Så ja: här finns en hel del riktiga guldkorn. I övrigt känner jag nog mest att det är skönt att tiden går och att saker förändras. För visst är det ingen grej att tala om mens längre? Jag tror och hoppas att den här boken är helt obegriplig för min dotter när hon blir större.
Kvinnor ritar bara serier om mens
Kvinnor ritar bara serier om mens
Författare: Lena Ackebo, Siri Ahmed Backström, Bitte Andersson, Malin Biller, Tyra Blomster, Karolina Bång, Jojo Falk, Susanne Fredelius, Anneli Furmark, Hanna Gustavsson, Julia Hansen, Joanna Hellgren, Monica Hellström, Stina Hjelm, Joanna Johnson, Fanny Lindgren Agazzi, Elin Lucassi, Lisa Medin, Lina Neidestam, Sara Olausson, Emma Rendel, Matilda Ruta, Lisa Rydberg, Lotta Sjöberg, Linda Spåman, Wendel Strömbäck, Julia Thorell, Frida Ulvegren, Klara Wiksten, Li Österberg, Emelie Östergren. Redaktör: Sara Olausson, Frida Ulvegren. Förlag: Kartago (2014). ISBN: 9789175150512.
Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert är en härlig bladvändare om att vara 20 år och upptäcka nöjeslivet i 40-talets New York.
I Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert får läsaren följa 20-åriga Viviane som skickas för att bo hos sin faster i New York. Året är 1940 och Viviane kommer från en mycket välbeställd familj som stakat ut vägen för henne, bland annat genom att betala för utbildning på prestigeskolan Vassar. Studierna går ”sådär” och efter det totala misslyckandet skickas hon istället till sin excentriske faster Peg i storstan. En helt ny värld öppnar sig. Peg äger en sjaskig, gammal teater där hon sätter upp billiga föreställningar med enkla intriger och sexiga balettflickor som dansar loss. Viviane blir hänförd och hittar snabbt sin roll i den kittlande underhållningsbranschen: hon blir den som från nästan inga medel alls tar fram kostymer till uppsättningarna.
Viviane blir snabbt hemma i gänget som arbetar på teatern och storögt följer hon med balettflickorna ut i New Yorks pulserande nöjesliv. Inte minst blir hon ständig följeslagare till den vackraste balettflickan av dem alla, Celia. Vivane och Celia blir en duo som männen vänder sig efter, flörtar med, förför. Med självklarhet och naivitet kastar sig Viviane ut i detta nya, utsvävande liv där spriten flödar och männen avverkas på löpande band. Långt in på småtimmarna ramlar de unga kvinnorna ned i sängen i deras lilla lägenhet bara för att nästa dag åter gå upp och arbeta på teatern.
I världen pågår Andra världskriget, men i New York är det fortfarande fest och flärd och Viviane lever helt i nuet. Plötsligt kommer dock den väletablerade och hyllade skådespelaren Edna Parker Watson och hennes man från det sönderbombade London och blir tagna under vingarna av faster Peg. Peg ger dem tak över huvudet, men vill också ge paret jobb på teatern. Med ett geni som Edna går det inte an med någon av teaterns vanliga, oförargliga bagateller till uppsättningar. Nu ska det bli något helt annat. De sätter upp Kvinnornas stad. Viviane blir helt tagen av Edna och hennes elegans. Arbetet med Kvinnornas stad är uppslukande. Allt snurrar på i ett enormt tempo tills allt får ett abrupt slut. Och kriget kommer allt närmare.
Det här är verkligen en härlig bok att vara i. Det är en sådan där bok som man bara bläddrar sig igenom och njuter av, tycker jag. Jag älskar miljön, tiden och karaktärerna och det var verkligen härligt att få följa Viviane med sin ungdomliga naivitet och nyfikna utforskande av vad New York och nöjeslivet kan erbjuda. Hon är en ung kvinna som tar för sig på ett sätt som knappast var riktigt socialt accepterat under det 40-tal som boken skildrar, men som känns uppfriskande och kul.
Författaren har valt att stoppa in berättelsen i en ram där en åldrig Viviane återberättar sitt liv. Mot slutet av boken kommer således en snabbspolad version av ”vad hände sedan?” och boken blir både spretig och mindre tight. Jag tycker inte att bokens sista delar tillför någonting egentligen, men det är ingen stor invändning mot en bok som i övrigt är en riktigt härlig feelgood.
Kvinnornas stad
Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert.
Amerikansk titel: City of Girls. Översättare: Andreas Vesterlund. Förlag: Norstedts (2019). ISBN: 9789113097275.
Elizabeth Gilbert
Elizabeth Gilbert (född 1969) är en amerikansk författare, bland annat känd för sina memoarer Eat, pray, love (Lyckan, kärleken och meningen med livet).
Under det rosa täcket av Nina Björk är varken rykande färsk eller särskilt lättläst, men det är helt klart en bok som fortfarande väcker både tankar och känslor kring könsroller och feminism.
Idag är det den internationella kvinnodagen, så vilken bok skulle passa bättre än en bok om feminism? Under det rosa täcket av Nina Björk är lite av en feministisk klassiker, trots att den utkom så sent som 1996. Eller kan man säga sent? 26 år har passerat, men mycket känns fortfarande aktuellt. En del (populärkulturella) referenser känns gamla, men mycket annat skulle kunna vara skrivet idag. Kvotering känns exempelvis som en lika kontroversiell fråga idag som för 25 år sedan.
När frågan blossade upp 1995 handlade det om ett förslag om att genom positiv särbehandling få fler kvinnor att nå höga positioner i universitetsvärlden, en värld som vid den tiden dominerades av män (landets professorer var exempelvis till 93% män). Det blev debatt. Man såg framför sig brister i forskningens kvalitet. Det pratades om nedvärdering av kvinnors kompetens(!). Idag är 29% av landets professorer kvinnor – alltid något, antar jag – men det är en lång väg kvar att gå, inom universitetsvärlden och på många andra ställen. Under det rosa täcket är verkligen en ambitiös bok som har mycket tänkvärt att säga om både positiv särbehandling och annat.
De delar jag uppskattar mest är dock de som handlar om synen på manligt och kvinnligt, vilka roller vi har och vad som förväntas av oss. I Björks essä kallas de livmoderfeminister, de som anser att män och kvinnor i grunden är helt olika och att det enda problemet är att det ”kvinnliga” värderas lägre. Jag har själv funderat mycket på det där. Jag har tänkt och känt att det måste få vara upp till var och en hur man vill leva sitt liv, att målet inte kan vara att alla ska bli mer ”manliga” och göra karriär. Jag har även tänkt att det inte är så konstigt att så få kvinnor blir chefer – varför skulle någon vilja offra relationer och fritid för ett fucking jobb?! Fast… Så enkelt är det inte. Jag tycker att Nina Björk gör det väldigt tydligt, faktiskt. Hon skriver om en feminism bortom kvinnan. Och nu känner jag det väldigt tydligt: det måste vara där friheten ligger – inte i att uppvärdera traditionellt kvinnliga sysslor utan i att slänga bort de könsidentiteter vi hamnat i.
Den där kvinnorollen är helt klart snäv samtidigt som många delar av mansrollen känns helt bedrövliga. Män förväntas alltid vara starka och tekniska och kapabla – får inte fråga om hjälp, gråta eller intressera sig mer för kläder än för motorer. Det verkar vara hemskt jobbigt om du frågar mig. Alla borde få vara lite mer som de vill.
Själv har jag alltid blivit tokig när folk har trott att jag är si eller så på basis av att jag är kvinna. Man kan inte veta någonting på förhand om någon. Jag har varit i ett antal situationer då jag inte har tagits på allvar på grund av mitt kön (och ålder). Ibland har det gjort mig så frustrerad att jag saknar ord. I vissa andra situationer har jag medvetet betett mig som en man, kommunicerat rakt och hårt som en man – och fått skit för det då, såklart. Det är alltid lite smärtsamt /för gubbar/ när en kvinna tar ton. Vad man än gör blir det fel.
Könsrollerna kan även göra att man alldeles på egen hand begränsar sig. Jag har exempelvis gjort karriärval jag inte hade gjort om jag inte hade varit så fast i könsroller. Eller, jag är såklart medveten om att jag är civilingenjör i teknisk kemi och doktor i teknisk fysik – två saker som kanske inte är supertraditionellt tjejiga – och det är helt sant att jag jobbar i en bransch med stor övervikt män (jag tror 80% av alla anställda på min arbetsplats är män faktiskt). Men det finns saker jag har valt bort. Varför pluggade jag inte datavetenskap till exempel? Jag har kunnat programmera en del språk sedan jag var 11–12 år, men jag fattade ändå inte att jag kunde hålla på med programmering. Det kändes så främmande för mig som högstadietjej. För jag var ju en tjej och alla på gymnasiets teknikprogram var svettluktande killar som jag kände 0 gemenskap med. Förmodligen var jag bättre än många av dem på programmering, men…
Det där med att vara tjej, för den delen… Jag har aldrig varit en pojkflicka, men trots att jag på ett självklart sätt har identifierat mig som en tjej har jag aldrig känt mig speciellt tjejig. När jag var barn och tonåring förstod jag 0 av smink och hade absolut inget intresse av killar över huvud taget. Det var mig helt främmande att fråga chans på killar och hålla på. Hästar var mer intressant är barnsliga killar. Verkligen. Jag var singel fram tills jag var 25 eftersom jag helt enkelt tyckte det kändes totalt ointressant med något annat. Jag umgicks hellre med mina kompisar än satt hemma med någon tråkig kille. Absolut. Den där grejen med tvåsamhet, familjebildande och prinsessbröllop har liksom inte känts så viktig för mig. Nu är jag 34 och det är först nu jag har kommit på att jag vill ha barn. Jag lever nog ett liv som mycket mer liknar en mans. Jag vet inte vad det betyder eller vad jag vill säga med det. Det är bara det att jag aldrig har känt att jag har passat klockrent in i någon könsroll och jag vet inte vilka andra på den här planeten som gör det heller.
Det här blev ett svamligt inlägg, men Under det rosa täcket är som ni förstår en bok som väcker tankar och känslor, trots att den inte precis är rykande färsk. Med det sagt måste jag också säga att den är rätt tungläst och komplicerad. Det är inte en bok man kan ligga och slöläsa ur, men å andra sidan är det rätt skönt att läsa något som har lite mer tyngd, särskilt när det gäller någonting såhär viktigt!
Nora av Merete Pryds Helle är en intressant roman om kvinnors villkor och ett skavande äktenskap, en berättelse baserad på Henriks Ibsens klassiska drama Ett dockhem. Betyg: 4 solsemestrar av 5.
Nora av Merete Pryds Helle är en berättelse som bygger på Henriks Ibsens klassiska drama Ett dockhem, där huvudpersonen heter just Nora. Jag har inte sett eller läst Ett dockhem, men är någorlunda bekant med berättelsen ändå: Nora som lever i det utåt sett perfekta äktenskapet och det lika perfekta hemmet, men som inte trivs i den snäva roll hon tilldelats som kvinna.
I Helles tappning är Nora en flicka som växer upp och blir en ung kvinna, handlöst förälskad i en student som bor hos dem tillfälligtvis. Det blir så småningom äktenskap, hastigt ingånget och på enklaste vis, och barn: Noras roll och plats är färdig och klar. Nu är hon hustru och mor. Som läsare är det svårt att förstå passionen. Maken, Torvald, beskrivs som fullständigt egotrippad, oromantisk och obehaglig. Nora är dock beredd att offra mycket för äktenskapets skull. Ett ödesdigert beslut är att förfalska en namnteckning för att kunna ta ett lån och bekosta en utlandsvistelse, som är tänkt att bota makens psykiska ohälsa.
Det finns säkert delar i Nora som går mig förbi: paralleller och kopplingar till Ett dockhem som man såklart inte snappar upp om man inte har sett/läst Ibsens variant. Däremot drogs tankarna omedelbart till andra starka berättelser om kvinnors villkor. Jag tänker på Hilma i Kerstin ThorvallsNär man skjuter arbetare…. Hilma, som ”gifte upp sig” klassmässigt, men först efteråt blir varse att hennes make är psykiskt sjuk och att äktenskapet delvis kommer att innebära sexuella övergrepp och en livslång oro över att dottern ska råka illa ut. Jag tänker på Alberte i Cora SandelsAlberte-böcker. Alberte som växer upp i en nordnorsk, borgerlig familj med en sinande förmögenhet. Familjen satsar på brodern, som ska utbildas och bli något. För Alberte är tillvaron instängd och medger inte många drömmar.
I Nora finns samma instängdhet, samma tomhet när det visar sig att äktenskapet inte riktigt blir vad hon trott och hoppats på. Samtidigt finns det logiska glappet. Vad såg hon i Torvald? Varför gifte de sig? Jag är inte riktigt på banan, men det kan jag bortse från. Det här är en intressant och tankeväckande berättelse. Jag blir framför allt sugen på att se/läsa Ett dockhem.
Helles roman om Nora är en del i ett skandinaviskt förlagssamarbete där danska, svenska och norska författare har fått tolka några av Ibsens dramer och det här är alltså Danmarks bidrag (är du nyfiken på de övriga delarna så är det alltså Henrik av Vigdis Hjorth och Hilde av Klas Östergren som är Norges respektive Sveriges bidrag).
Nora Helmers utveckling från en undergiven docka i ett förljuget äktenskap till en kvinna som går sin egen väg (genom att gå sin väg), sker i tre akter: från det på ytan idylliska julpyntet, över avslöjandet som förfalskare, den vilda tarantelladansen, räddningen från att ha blivit avslöjad som brottsling och den samtidiga insikten att maken inte bryr sig om henne utan bara sig själv. Porten slår igen. Ridå.
I Merete Pryds Helles roman får vi följa hur Nora kommer till insikt om sig själv, inte i tre akter utan under ett helt liv. Hon har alltid blivit behandlad som ett barn, först av fadern, sedan av maken, men genom kvinnor i sin närhet förmått att utvecklas intellektuellt såväl som sexuellt, och på så sätt leva ett parallellt liv. Hennes kärlek till maken är stor, hon har till och med förfalskat sin fars underskrift för att genom ett lån kunna bekosta en resa för att rädda hans hälsa efter ett sammanbrott. Men i Italien förstår hon att ju mer kraft maken får, desto tommare blir hon.
Så när julen närmar sig i familjen Helmers hem är vi läsare väl rustade för det slut vi så väl känner. Och några verkliga överraskningar har vi fått på vägen.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Nora (danska). Översättare: Stewe Claeson. Uppläsare: Gunilla Johansson Gyllenspetz. Utgivningsår: 2019 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 190 (ca 8 h lyssning). ISBN: 9789127163423.
Merete Pryds Helle
Merete Pryds Helle (född 1965) är en dansk författare, bland annat känd för romanen Folkets skönhet, som kom ut på svenska 2018.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.
Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.
Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.
Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. ”Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.
Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.
En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Uppläsare: Martin Wallström. Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio). Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning). ISBN: 9789100181987, 9789100185961.
När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.
Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.
Förlagets beskrivning
Patrik Lundberg
Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
