Kategorier
Perumov, Nick

Alvklingan

Alvklingan - Nick PermovNär jag tänker på fantasy så tänker jag sällan att det är en genre jag gillar, men faktum är att flera av mina favoritböcker är just fantasy! Hit hör ju Harry Potter-böckerna, som är underbart spännande, och de fenomenala böckerna i Engelsforstrilogin, som utöver att vara bladvändande fantasy också är klockrena beskrivningar av livet som tonåring på en bruksort. Det jag lurar mig med är att tänka på fantasy som enbart Härskarringentrilogin och superduperlånga fantasyserier med stora krig och en massa olika folkslag som slåss mot varandra och mot diverse magiska väsen. Sådant lockar mig väldigt lite. Oavsett genre, så vill jag ha lite element av känslor och relationer. Annars blir det platt och ointressant för mig.

Sagan om ringen är en typiskt ointressant bok i min värld. I den boken, och de efterföljande delarna i trilogin, händer i stort sett ingenting och även sedan man läst ut böckerna har man inte en susning om hur varelserna i dem är som personer. Jag hade inte det i alla fall. Allt och alla är bara platta figurer, där de enda särdragen och egenskaperna är att några är onda och andra är goda (oklart hur de blivit som de blivit, dock). Det enda böckerna ger är väl lite fantasifulla miljöer och ett hittepåspråk. Så nej, Sagan om ringen har  skrämt mig från att läsa mer “typisk” fantasy, d.v.s. fantasy som inte innehåller stora portioner av “ungdomsbok”, “kärleksroman”, “relationsdrama” eller “uppväxtskildring”.

Nu har jag dock tagit mig en bit ur min comfort zone och läst Alvklingan, första delen i Mörkrets ring-trilogin av den ryske författaren Nick Perumov. Böckerna utspelar sig i Midgård, d.v.s. samma värld som Härskarringentrilogin, men 300 år efter Tolkiens böcker. Även samma folkslag som i Härskarringen finns med: hobbitar, dvärgar, orcher, alver, enter… Jag hör ju inte till Sagan om ringens fanskara, men jag tycker det är kul när jag känner igen namn och platser från Tolkiens värld.

Boken inleds med att hobbiten Folco och dvärgen Thorin möter varandra. Någonting är fel i underjorden och Thorin passerar Folcos hemby, Fylke, på resa för att försöka bringa klarhet i vad som är på gång. Folco är en hemkär hobbit, men, oväntat, kommer han ändå att slå följe med Thorin. De kommer tillsammans att ge sig ut på en lång resa, som leder dem ner till Morias grottor och mot Isengård. Hela tiden visar sig tecken på att något ont har kommit tillbaka.

I mycket tycker jag att boken liknar Sagan om ringen (inte så oväntat kanske), men ändå finner jag den mer lättläst än Tolkiens böcker. Det är inte lika många sega och innehållslösa passager, även om boken helt klart mest består av en lång resa och inte så jättemycket action. Jag kan erkänna att boken inte tog mig med storm, för den är fortfarande lite för mycket resor hit och dit och yxor som svingas omkring, men det finns ändå en lite större omsorg om karaktärerna som gör att boken känns snäppet bättre än just Sagan om ringen.

Jag tror att boken egentligen är tänkt för riktigt inbitna Tolkienfans som vill förlänga berättelsen med en ambitiös fan fiction, men jag är ju egentligen motsatsen, d.v.s. en person som suckar högt över Sagan om ringen och inte ens har pallat att se klart filmerna. Lite ironiskt att jag har läst det här! Men jag gillade den faktiskt och den har väckt en viss nyfikenhet över Tolkiens värld. Kanske är inte Härskarringentrilogin så stentråkig som jag minns den?

Fast en grej förresten. Det är svårt att ha överseende med att böcker, utgivna i modern tid, helt saknar intressanta, kvinnliga karaktärer. Det här är en sådan bok. Helt obegripligt och tröttsamt.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SF-bokhandeln, Bokstävlarna och Bokmalande.

Kategorier
-

Har utökat samlingen med en rysk fantasy

Jag läser inte så mycket fantasy, men nu har jag faktiskt shoppat en finfin pocket, som jag har rätt höga förväntningar på. Boken är första delen i trilogin Mörkrets ring och på baksidan kan man läsa:

“Trilogin »Mörkrets ring« är den ryske fantasyförfattaren Nick Perumovs genombrottsverk och skrevs redan på sovjettiden. Med fantasyeposet »Svärdens väktare« har Perumov gjort sig känd för sitt säregna författarskap, där det goda inte alltid går att skilja från det onda.”

Det är för övrigt inte var dag jag läser en ryss, så det här har ju verkligen chansen att bli en bok som ger mig lite nya vyer.

Jag måste också säga att jag verkligen är förtjust över framsidan som går i mörka toner och guld. Jag brukar inte fastna för mörka och murriga omslag, men i det här fallet känns det elegant och snyggt! Det är dock inte helt enkelt att lyckas återge elegansen på bild, men ändå.

Någon som läst?

Alvklingan