Kategorier
Smirnoff, Karin

Vi for upp med mor

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana, som nu reser med sin bror till deras moders gamla hemby, en väldigt oromantiskt beskriven by där Församlingen betyder allt. Betyg: 4 lerfigurer av 5.

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana och hennes bror i den lilla byn Smalånger. Jag skulle säga att det är en helt fristående bok, för den tar inte vid direkt där den första boken, Jag for ner till bror, slutade. Nu har det istället gått en tid och mycket verkar ha fallit på plats, både för brodern, som i den första boken behövde hjälp att ta sig ur missbruk, och för Jana själv, som blivit kvar i Smalånger och som trevande bygger upp en relation till sin vuxna dotter, som vuxit upp hos sina adoptivföräldrar.

Allt ställs dock på ända när Jana och brodern plötsligt åker norrut, till deras mammas hemtrakter. Modern har dött och ska begravas där uppe. I hennes hemby, som är något så annorlunda som en norrländsk by med en viss inflyttning, har en församling ett starkt grepp om hela samhället. Alla är med i församlingen och de som på minsta vis stöter sig med den eller bryter mot uppfattningen om hur man ska vara, blir utstötta. Jana och hennes bror har ärvt ett hus där uppe, men väl på plats visar det sig att någon har flyttat in och inte är särskilt sugen på att flytta ut. Det blir en av många konfrontationer med verkligheten i mammans gamla hemby och snart visar det sig också att mamman utsatts för oerhört tuffa händelser som en gång i tiden drivit henne därifrån.

Att själva ta sig därifrån visar sig dock vara svårare än Jana trott. Snart har hennes bror sugits in i gemenskapen i församlingen och Jana måste stanna för att försöka rädda honom därifrån.

Liksom Jag for ner till bror, skildrar Vi for upp med mor udda människor i en väldigt oromantiskt beskriven glesbygd. Här föds barn med fetalt alkoholsyndrom och många bär på bagage med misshandel och övergrepp. Någon har mist hela sin familj i en skoterolycka. Det finns med andra ord rikligt med död och elände, men samtidigt skriver Smirnoff roligt, träffsäkert och med värme. Huvudpersonerna i Smirnoffs Jana-romaner är verkligen annorlunda mot de flesta i dagens romaner, men de är också mångbottnade och lätta att känna med.

Jag blev väldigt förtjust i Jag for ner till bror och det är alltid en viss risk att läsa en uppföljare tätt inpå. Visst kan man lätt bli mätt, särskilt när det är en roman med ett egensinnigt språk, men i det här fallet blev jag inte besviken. Jag tycker att Vi for upp med mor är minst lika bra som den första Jana-boken. Vad jag förstår kommer böckerna om Jana att bli en trilogi. Om den första boken om Jana slutade i mys och gemyt så kan man lugnt säga att Vi for upp med mor slutar på ett annat sätt. Hur ska trilogin sluta? Jag längtar verkligen efter att få veta!

Vi for upp med mor. Packade en väska och backade ut jeepen från garaget.

Bror låste dörren. Hängde nyckeln på sin spik.

Lukas hoppade och for. Kände att något var på gång. Bror kopplade honom och gick ner till hundgården. Stängde nätdörren och satte sig på huk.

Jag hörde inte vad de pratade om. Lukas satte sin tass i hans hand.

När bror gick ut ur buren satt lukas kvar innanför och hängde med huvudet. Bror stack in handen. Lukas tittade bort.

Modren kommer efter i likbilen, sa jag. Nordin kör henne.

Modren dog och bror tystnade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Modren blev mor. Av respekt. Det var ingen stor eftergift men ändå. Mor lämnade en eftersmak av söt gumma på torp som uthärdat livet för att plötsligt dö.

Ur Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Polaris), 2019 (den här ljudboken, Polaris).
Antal sidor: 349.
ISBN: 9789177951407, 9789177951483.
Andra som läst: Boklysten, Kulturkollo.

Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna jana och bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med john. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.

Vi for upp med mor är en uppföljare till den hyllade debuten Jag for ner till bror. På ojämförlig prosa fortsätter Karin Smirnoff låta oss stifta bekantskap med glesbygdens olika gestalter, och återvändaren janakippo.

Förlagets beskrivning

Karin Smirnoff

Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.

Kategorier
-

5 böcker som utspelar sig i Norrland

Jag måste erkänna att jag tycker att det känns lite laddat att använda ordet Norrland. Norrland omfattar ju halva Sverige och alltid finns det väl någon som tycker att det är för svepande att prata om “böcker som utspelar sig i Norrland“. Nu gör jag det ändå! Jag bor ju för övrigt i Umeå, ifall någon har missat det. En kompis till mig sa en gång att alla som bor i Norrland tycker att Norrland börjar någonstans strax söder om dem själva. Jag tycker att det ligger något i det. Mina släktingar söderöver tycker nog att jag bor väldigt långt norrut, men jag tycker knappt att Umeå räknas till norra Sverige. Herregud! Min släkt bor 60 mil söderut, men många av mina vänner i Umeå har sin släkt boende längre bort än så – fast norrut. Då kan man ju inte påstå att man bor så långt norrut ändå. Umeå känns som Mellansverige för mig. 😀 Nåja. Här är mina Norrlandstips!

Just nu pågår den stora rivningen av Kiruna. Ibland pratas det om att staden ska flyttas, men det är inte sant – nästan inga hus blir kvar och nästan inga hus kommer att flyttas. Vad betyder det för en ung person att bli av med sin barndoms gator, att plötsligt tvingas flytta, precis som att alla vänner också kommer att flytta: flytta med eller flytta bort? Ann-Helén Laestadius Tio över ett är en fantastisk bok som kretsar kring just detta, en underbar bok om en ung tjejs oro över rivningen av hennes hemstad och om tonårsliv i största allmänhet.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Ædnan är Linnea Axelssons augustprisbelönade diktverk som berättar om samisk 1900-talshistoria och hundratals år av förtryck: Skallmätningar, nomadskolor, stulet land. Boken rör sig ända in i nära nutid och “Girjas mot staten”. Statens ombud valde att kalla det samiska folket för “lappar”… Vi har tydligen inte kommit längre än så och det gör det smärtsamt tydligt att Ædnan är en viktigt bok.

Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson

Den mästerliga författaren Kerstin Ekman har skrivit en hel del romaner som utspelar sig på olika platser i Norrland. Några av hennes bästa verk är de tre romanerna i Vargskinnettrilogin: Guds barmhärtighet, Sista rompan och Skraplotter. Böckerna inleds med att barnmorskan Hillevi kommer till jämtländska Svartvattnet och sedan följer en rik och mångbottnad berättelse om hur den lilla byn och dess människor utvecklas.

Guds barmhärtighet av Kerstin Ekman
Guds barmhärtighet av Kerstin Ekman

Torgny Lindgren är kanske självskriven i ett sådant här inlägg? Han är i vart fall en av de mest älskade Västerbottensförfattarna. Jag tycker att hans böcker är väldigt speciella, det händer att jag läser en Torgny Lindgren-bok och egentligen inte riktigt vet vad den har handlat om. Det är liksom berättandet i sig som är grejen. Lindgren hade en alldeles egen röst och ton i sina böcker och har man hört honom prata om sina böcker så förstår man också att han hade en enorm berättarglädje. En av mina favoriter är Pölsan, som utspelar sig här i Västerbotten.

Pölsan av Torgny Lindgren
Pölsan av Torgny Lindgren

Sist men inte minst tänkte jag tipsa om en feelgood-bok som kanske delvis bygger på uttjatade nidbilder av “norrlänningar”… men jag kan inte låta bli. 😮 Jag tycker så himla mycket om Martina Haag, både i hennes mer roliga & knäppa böcker och i hennes mörkare verk. I glada hälsningar från Missångerträsk åker huvudpersonen till Norrland för att ingå ett skenäktenskap. Hon vill nämligen desperat gärna adoptera och det här kan vara hennes sista chans. Väl i Missångerträsk blir dock ingenting som hon tänkt… Det här är en tokrolig bok, som också har blivit film (som jag ej har sett).

Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag
Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag

Har du några favoritböcker som utspelar sig i den norra halvan av Sverige?

Kategorier
-

5 oskrivna böcker jag vill läsa

Ibland får jag känslan av att det går trender i böcker. Går det bra för deckaren så sprutar förlagen ut sig dussindeckare, är Harry Potter på tapeten så försöker förlagen få ut extra mycket fantasy, råkar en porrbok bli en snackis så försöker förlagen få iväg en massa “erotika”. Och däremellan så finns det såklart alla möjliga och omöjliga böcker i olika genres och med olika målgrupper. Det här gör mig lite nyfiken på vad det är som inte ges ut. Och jo, det finns nog några berättelser som jag i någon mening saknar. Idag listar jag fem av dem!

  1. Jag har redan skrivit att jag är mätt på berättelser från Stockholm. Visst finns det några pärlor som utspelar sig på mindre orter (fiktiva eller verkliga), men de kunde vara fler och de kunde gärna få lyfta fram någonting annat än det som många gånger uppfattas som problem med att bo i en småstad. Det känns trist med den där stereotypa bilden av att unga i småstäder vill flytta därifrån och med den där negativa bilden av småstaden som en plats där folk skvallrar och är intoleranta eller som en plats där ingenting händer. Skriv fram en annan småstad! Överlag är jag förresten sugen på att läsa mer om städer (små eller stora) där jag inte har varit (och Stockholm har jag ju varit i några gånger, så ta någon annan!).
  2. Det här leder mig lite till en annan berättelse som jag skulle vilja läsa. Jag vet att tillvaron för lantbrukare är otroligt tuff i Sverige och det är inte på något sätt givet att unga tycker att det är värt att, så att säga, ta över gården. Och vad det betyder för Sverige vet jag inte om människor i allmänhet ens har reflekterat över. Ibland ser jag någon rubrik om att mjölkpriserna är sanslöst låga, men sedan hörs det inte så mycket mer, tycker jag. Jag tycker att det borde finnas plats för fler berättelser om den osminkade verkligheten för bönder idag. Jag kan inte direkt påminna mig om någon lantbruksskildring förutom Grabben i graven bredvid (Katarina Mazettis bestseller från 1998).
  3. Jag tycker om igenkänning och det finns såklart massor av böcker som jag känner igen mig i, men det finns ändå vissa situationer som jag gärna skulle hitta igen oftare i böcker. Jag tänker kanske särskilt på studietiden. När jag läste Annika Paldanius Jag vet allt det här, som följer några tjejer på läkarlinjen, så blev jag oväntat glad över att få läsa om just studentliv (även om boken behandlar en hel del andra ämnen också). Jag tänker att det borde finnas tusentals sådana här böcker, men jag kommer inte på så många fler, så de är nog inte så många som man kan tro..? När jag pluggade så var jag verkligen engagerad i allt studentikost man kan tänka sig – och jag älskade det. Det är kul att påminnas om den där knäppa mellantiden: tiden när man är både vuxen och får vara extremt omogen på samma gång. Man står på tröskeln till ett vuxenliv som kanske innefattar karriär och sådant, men man har det fortfarande framför sig och lever fortfarande ungefär som på gymnasiet, fast friare och vuxnare. En grej som jag har funderat på en hel del den senaste tiden är också att studenttiden är en så spännande tid för att alla är förvånansvärt jämlika på något sätt. Alla sitter där med sina små studiemedel och ett party kan i princip bestå av att man svänger förbi en kompis och har en chipspåse i ena näven. Allting var så futtigt, fast på ett skönt sätt. Att vissa egentligen kom från väldigt privilegierade bakgrunder märktes liksom inte, på samma sätt som det heller inte riktigt syntes vilka som inte gjorde det. Här ser jag många uppslag till intressanta berättelser. Det finns ju redan några hyllade böcker om trist lunk i universitetets korridorer (Stoner t.ex.), så varför inte skriva mer om studenter också?
  4. Det sägs lite nu och då att vänskap har fått ett uppsving som tema tack vare t.ex. Elena Ferrantes böcker om Lila och Elena, men jag tycker mest att vänskap skildras i ungdomsböcker och YA-böcker. Jag tycker att man borde skriva mer om vuxna vänskapsrelationer. De är inte alltid så lätta att underhålla, särskilt när man blir just vuxen och många har relationer, jobb och familj att prioritera före. Ändå ska de där vänskapsrelationerna på något sätt finnas där som ett tryggt skyddsnät. Det finns många aspekter av vuxna vänskapsrelationer som skulle kunna skildras mer i litteraturen.
  5. Nu blir det många platser på den här önskelistan, men jag kan inte låta bli. Torgny Lindgren har fått bort och Sara Lidman har jag gett en chans och inte riktigt förstått mig på. Nu återstår alltså Per Olov Enquist som någon slags skildrare av Västerbotten. Men jag vet inte..? Det känns som att alla de här författaren främst skriver om inlandet och om en tid som jag inte känner igen mig i. Jag vill läsa fler böcker från Umeå och från samtiden! Det är så roligt att få känna igen sig.

Vilka oskrivna böcker önskar du dig?

Kategorier
-

Vad Torgny Lindgren betyder för mig

Så har Torgny Lindgren somnat in och jag känner att det nästan vore lite konstigt att bara låta det passera här på bloggen. Det är ju så att när man bor i Västerbotten så är det Torgny Lindgren, Per Olov Enquist och Sara Lidman som omedelbart kommer på tal när lokala författare diskuteras och med det sagt så förstår var och en att det är en stor röst härifrån som har tystnat. Betydelsen av Torgny Lindgrens författarskap har såklart många, många journalister och andra uttryckt på fina sätt i tidningar och texter, särskilt nu i dagarna.

Men vad har då Torgny Lindgren betytt för mig? Ja, det började bra genom att jag läste Pölsan, som inte liknande någonting annat jag hade läst. Jag var inte så gammal när jag läste den, så vad den egentligen handlade om var nog lite svårgripbart, men berättelsen gjorde ändå avtryck och jag tyckte om boken. På den följde bland annat Ormens väg på hälleberget, som delvis skrämde iväg mig med sitt omständliga språk och alla bibliska referenser (som såklart flög över huvudet på mig som icke-kristen). Jag bloggade ändå väldigt positivt om Ormens väg på hälleberget, så det måste ändå ha funnits någonting fängslande i den, trots allt. Klingsor, Lindgrens sista verk, har jag också läst. Jag tyckte om Klingsor, men inte heller handlingen i Klingsor känns enkel för mig att redogöra för såhär i efterhand. Det verkar vara så Torgny Lindgrens böcker fungerar för mig: de väcker känslor, upplevs på många sätt som lite obegripliga, men när jag lägger dem ifrån mig så är det ändå med en känsla av att ha läst någonting riktigt fint. Det är ovanligt. Jag brukar bli irriterad och tappa intresset när böcker känns krångliga och gåtfulla.

Klingsor av Torgny Lindgren

Varje Torgny Lindgren-bok är lite som en gåta med flera lager. Det märks att litteraturvetare och kulturskribenter verkligen hittar de där lagren och berörs av dem. Jag kan inte läsa så. Men jag läser ändå och det finns någonting i rösten som värmer och håller mig kvar. Om Torgny Lindgren har skildrat det Västerbotten jag känner igen? Nej, nej. Om Torgny Lindgren berättar om människor och händelser som jag kan relatera till? Nej, inte det heller egentligen. Det måste verkligen finnas någonting magiskt i Lindgrens sätt att berätta. Om man, som jag, har haft förmånen att lyssna på honom i författarsamtal så vet man också hur fängslande hans berättelser även var när han talade. Otroligt. Det är verkligen en speciell röst som har lämnat oss.

(Ja, sedan har vi Hummelhonung förresten… Den vill jag inte blogga om idag…)

Kategorier
Lidman, Sara

Din tjänare hör

Din tjänare hör - Sara Lidman

Sara Lidman hör till Västerbottens stoltheter, får man nog säga. Hon har till och med förärats ett konstverk vid Umeå centralstation, där hennes texter finns bakom en upplyst glasvägg och citat pryder marken. Som Umeåbo har jag naturligtvis varit nyfiken på denne författare och det var därför med höga förväntningar som jag började läsa Din tjänare hör, vilket alltså är första delen i den så kallade Jernbanesviten, där Lidman skildrar livet i Norrlands inland under 1800-talet.

Men åh, så långsamt det har gått att läsa ut den här boken! Jag har läst och börjat om och läst om igen sedan i april och nu är den äntligen avslutad. Jag tycker att den här boken har varit märkligt svår att komma in i. Huvudpersonerna är många, dialekterna gör ett och annat svårtolkat och handlingen är inte speciellt klart utstakad. Jag kan faktiskt inte redogöra riktigt för vad den här boken handlar om. En och annan episod är rolig eller rörande, men trots att jag nu till slut har gått i mål med den här boken så ser jag inte riktigt karaktärerna klart framför mig. En del av problemet är nog att Din tjänare hör är den första delen i en serie och det som presenteras i just den här första delen är karaktärerna och ett frö till det som böckerna kommer att kretsa kring i senare delar, d.v.s. järnvägen, norra stambanan. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fortsättningen kommer att se mycket mer i den här boken än vad jag gjorde.

Haha. Åh. Det här är ju mitt fel, till största delen, såklart. Jag har inte gett den här boken tillräckligt med tid, inte suttit ned och tolkat och funderat som man kanske borde. Det jag kan säga om den är väl på sin höjd att om du läser den, vilket du förmodligen borde, så ge den tid!

Själv läser jag hellre Kerstin Ekman. Exempelvis.

Boken finns bland annat hos Adlibris och Bokus.