Kategorier
Rickardsson, Christina

Sluta aldrig gå: Från gatan i São Paulo till Vindeln i Norrland

Sluta aldrig gå av Christina Rickardsson är en otroligt gripande bok om författarens tid som gatubarn och om att göra en återresa. Betyg: 4 isglassar av 5.

Sluta aldrig gå av Christina Rickardsson, eller Christiana, som är hennes brasilianska namn, är en självbiografisk bok där Rickardsson berättar om sin uppväxt i São Paulo och i Vindeln. Hennes första åtta år lever hon på gatan i Brasilien tillsammans med sin mamma och lillebror. Mamman är kärleksfull och gör vad hon kan för att lära sina barn att bli bra människor, men omständigheterna är svåra och nöden är stor. I perioder förefaller mamman heller inte vara närvarande och lilla Christianas trygga punkt blir då vännen Camile. De leker och busar som vilka barn som helst, men tvingas också leta mat i soporna, vittja folks fickor och göra vad de kan för att överleva från en dag till en annan. Vänskapen är stark och utgör en av få trygga punkter i en hård värld. Plötsligt rasar allt dock samman: Camile blir ett av alla de barn som brutalt avrättas med en kula i pannan, som om hon och de andra gatubarnen vore ohyra. Det är 90-tal, men enligt författaren förekommer det fortfarande att gatubarn i Brasilien blir avrättade, ofta av civila poliser.

Christianas värld är verkligen rå. För mig, som vuxit upp under extremt trygga förhållanden i lugna, lilla Sverige går det inte ens att ta in. Hjärtat går sönder när jag ser 7-, 8-åringar omkring mig och påminns om hur liten man är i den åldern. I den åldern tvingades Christiana se och uppleva sådant som ingen borde få uppleva.

Åtta år gammal kommer livet dock att ta en ny vändning för henne. Christiana hamnar på barnhem, skiljs från sin mamma och blir snabbt adopterad av ett par från Vindeln i Sverige. Christiana blir Christina och får tillsammans med sin bror ett nytt hem i en norrländsk småstad. Kontrasterna är enorma och omställningen är inte lätt.

I den här boken berättar Christina om sin livsresa och också om den återresa som hon gjorde 2015 i förhoppningen om att få återse sin mamma och få svar på frågor hon burit inom sig.

Det här är en på många sätt gripande och tänkvärd berättelse och det är omöjligt att inte bli berörd av Christinas otroliga resa. Vilka prövningar somliga människor råkar ut för! Jag läser och påminns också om vilken styrka som vi trots allt kan bära på. Det här är verkligen en bok som får tankarna att snurra och som tydliggör vilka enorma klyftor och ojämlikheter det finns i världen.

Jag vaknade av att en polis pratade med mamma. Jag hörde honom säga något i stil med: Antingen du eller din dotter, du bestämmer.

Mamma svarade inte utan la bara min överkropp, som vilat mot hennes knä, på betonggolvet och bad mig hålla i Patrique. “Jag är snart tillbaka”, sa hon. Jag frågade vart hon skulle, men hon hyssjade mig och sa att jag inte skulle oroa mig. “Har jag inte alltid kommit tillbaka till dig?” frågade hon och log. Hennes leende nådde inte ögonen. Jag vet att hon såg hur orolig jag var. Jag tittade från henne till polisen och tillbaka på henne. Jag hörde hur han otåligt bad henne följa med. Mamma ställde sig upp och innan hon vände sig om, såg jag hur hennes blick förändrades. Hon såg stark ut.

Ur sluta aldrig gå av Christina Rickardsson
Sluta aldrig gå av Christina Rickardsson

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Forum).
Antal sidor: 240.
ISBN: 9789137146256.

”Jag är född i Brasiliens vildmark och bodde i en grotta tills jag var ungefär fem år gammal. Därefter flyttade min mamma och jag in till en av São Paulos många kåkstäder – en rent livsfarlig miljö för ett barn att växa upp i. Jag fick tidigt lära mig att inte lita på polisen eller andra vuxna. Ofta fick jag klara mig själv och jag fick även ansvara för min lillebror innan jag slutligen hamnade på barnhem. Ett år senare, när jag var åtta år, adopterades jag bort till en familj i Vindeln i Västerbotten.”

Christina berättar om sitt liv som gatubarn i Brasilien, om svält, misshandel och separation. Om uppväxten i Sverige och alla kulturkrockar som uppstod när hon kom till det lilla samhället i Norrland. Hur hon har bearbetat sina upplevelser i vuxen ålder och börjat bygga upp ett nytt liv. Och när hon behöver fylla på med kraft och energi har hon ett speciellt knep: Hon kastar sig ut från ett flygplan och faller fritt i sextio sekunder innan fallskärmen vecklas ut. Att landa på fötterna är bra att kunna i många sammanhang!

Det här är en berättelse om kärlek, sorg, vänskap och förlust. Christina berättar om att överleva, om hur vitt skilda världar har format henne och hur hon har kämpat för att få ihop sina två jag.

Förlagets beskrivning

Christina Rickardsson

Christina Rickardsson (född 1983 som Christiana Mara Coelho) är en svensk författare, föreläsare och äventyrare. Hon har en hemsida, en Facebooksida och instagrammar under @christina_rickardsson.

Kategorier
Haushofer, Marlen

Väggen

Väggen av Marlen Haushofer är en lågmäld, tidlös och tänkvärd berättelse om en kvinna som plötsligt inser att hon lever ensam bakom en vägg och som återgår till ett enkelt liv, nära naturen. Betyg: 4+ kossor av 5.

Väggen av Marlen Haushofer är en modern klassiker och en tidlös berättelse om en kvinna som plötsligt inser att hon befinner sig bakom en osynlig vägg. Hon befinner sig i en jaktstuga i Alperna när hennes lilla stuga plötsligt blir avskärmad. På andra sidan väggen verkar allt liv ha förstenats och dött. Kvinnan gör ingen ansats att gräva sig ut eller att forcera väggen på något sätt. Istället börjar hon bruka jorden och göra det mesta av de små resurser hon har.

Hennes enda sällskap är hunden Lo samt en katt och en ko som också visar sig ha hamnat på hennes sida väggen. Hon månar verkligen om sina djur och de lever i ett ömsesidigt beroende.

Boken är skriven som en redogörelse som kvinnan gör ett par år efter det att hon först hamnade bakom väggen. Den är skriven i ett enda flöde och har ingen kapitelindelning. Inledningsvis tyckte jag att det var lite jobbigt att inte få några naturliga pausställen under läsningens gång, men jag vande mig snart och jag gillar också det här stilistiska greppet. Kvinnans tillvaro är klaustrofobisk och det är också texten, på sätt och vis.

Berättelsen lunkar på. Det antyds att något dramatiskt ska hända, men det är inte det som är berättelsens driv. Istället är det kvinnan och hennes dagliga slit som utgör hela handlingen. Det är lågmält, men ändå effektivt. Under läsningens gång hinner boken verkligen väcka många tankar om livet, livets tempo och vad vi väljer att göra med våra liv.

Trots att Väggen är en långsam berättelse och trots att den till stora delar har en märklig avsaknad av dramatik, så är det en bok som suger tag. Läser man den här boken vid rätt tillfälle i livet så tror jag verkligen att den kan ge en puff i en ny riktning. Vi läste den här boken i min bokcirkel och den gången råkade det vara mitt bokval. Inför bokcirkelträffen tänkte jag att jag kanske hade prackat på mina kompisar en riktigt seg och impopulär bok. Till min förvåning gav samtliga något av de högsta betygen till Väggen. Det här verkar vara en bok som många på något sätt kan relatera till eller känna något särskilt för. Det känns verkligen som kännetecknande för en riktig klassiker. 

Idag är det den femte november och jag börja skriva på min redogörelse. Jag kommer att skriva ner allt så detaljerat jag kan. Egentligen vet jag inte om det är den femte november idag. Under vintern som gått har flera dagar försvunnit; och jag vet inte ens vilken dag det är. Men jag tror inte det är särskilt viktigt. Jag har bara korta anteckningar att luta mig mot; korta eftersom jag ju aldrig planerat att skriva den här redogörelsen, och jag är rädd att mycket av det jag minns är annorlunda mot hur det verkligen var.

Ur Väggen av Marlen Haushofer i översättning av Rebecca Lindskog
Väggen av Marlen Haushofer
Väggen av Marlen Haushofer

Originalets titel: Die Wand (tyska).
Översättare: Rebecca Lindskog.
Utgivningsår: 1963 (första österrikiska utgåvan), 1988 (första svenska utgåvan i översättning av Per Erik Wahlund), 2014 (den här nyöversättningen av Rebecca Lindskog, utgiven av Thorén & Lindskog).
Antal sidor: 255.
ISBN: 9789186905224, 9789186905422.
Andra som läst: Bokföring enligt Monika, Booksessed, dagensbok.com, Litteraturkvalster & Småtankar.

En kvinna ska tillbringa några dagar i en stuga i bergen med sin kusin och hennes man. Strax efter att de kommit fram, åker paret till närmaste by men de kommer aldrig tillbaka. När kvinnan går ut för att leta efter dem, stöter hon emot en osynlig vägg, bakom vilken allt är dött – djur, människor, allt stelnat som vore de statyer. Kvinnan förstår att en katastrof har drabbat världen och att hon är den enda överlevande. Eller är det tvärtom?

I sin mångbottnade klassiker, beskriver Haushofer en kvinnas hårda och spännande kamp för att överleva. Väggen, som filmatiserades 2012 och blev en stor succé i Europa, utkommer nu i nyöversättning som första bok i Thorén & Lindskogs moderna klassikerserie.

Marlen Haushofer föddes 1920 i Frauenstein i Österrike. Hon skrev ett femtontal romaner och novellsamlingar, där Väggen intar en central plats. Hon dog 1970 och älskas idag av läsare i Sverige och över hela världen.

Förlagets beskrivning

Marlen Haushofer

Marlen Haushofer (1920–1970) var en österrikisk författare som bland annat är känd för romanen Väggen, som också har filmatiserats.

Kategorier
-

Naiv. Super – En bestseller som fortfarande håller?

Läste ni Erlend Loes Naiv. Super på 90-talet? Boken blev en stor bästsäljare i både Sverige och Norge när den kom ut i slutet på 90-talet. Själv var jag lite för ung för att läsa den när det begav sig, men nu har den blivit månadens bokcirkelbok och det känns jättekul att få en knuff att faktiskt läsa den.

Nu för tiden räknar man ju kallt med att alla böcker finns tillgängliga i närmsta ljudboksapp, men till min förvåning fanns Naiv. Super varken som ljud- eller e-bok i den app jag använder. “Okej, okej, då lånar jag boken på bibblan!”, tänkte jag. Det visade sig dock att Naiv. Super var utlånad på universitetsbiblioteket och att de flesta exemplaren på kommunens bibliotek också hade gått åt! Otroligt. Hur många böcker från 90-talet står sig idag och hur många är fortfarande efterfrågade?

Till slut hittade jag ett sönderfallande biblioteksexemplar på ett bibliotek nära mig. Det här ska bli spännande läsning.

Har du läst Naiv. Super? Eller har du någon annan 90-talsfavorit som fortfarande håller?

Kategorier
Abrahamson, Emmy

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är en annorlunda feelgoodroman. Singeltjej och uteliggare, kan relationen hålla? Det är helt klart en udda bok med en del kul passager, men mycket känns också för grunt och förenklat. Betyg: 2 tältsemestrar av 5.

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är något så annorlunda som en feelgoodberättelse och en romantisk roman där det inte är en ung tjej och en rik, snygg snubbe som fattar tycke för varandra. Huvudpersonen, Julia, är en singeltjej som arbetar som engelsklärare i Wien. Hennes dagar går så långsamt att hon tacksamt river ned alla sina böcker i bokhyllorna, bara för att skapa ett behov av att få ställa tillbaka dem snyggt i hyllan igen, och att hon går så ofta på gratis syn- och hörselundersökningar att det väcker irritation hos de som erbjuder dem. Så träffar hon Ben, en uteliggare, och det visar sig att de har samma humor och att de är menade för varandra. Snart har Ben tagit med sig en plastkasse med sina tillhörigheter och flyttat in hos Julia. Ungefär lika snart börjar det att skava något. Julia tycker att Ben bör skaffa sig en universitetsutbildning och ett “riktigt” jobb, vilket Ben inte tycks vara speciellt intresserad av, samtidigt som han irriteras över att Julia ofta betalar för honom; med hans synsätt är det naturligtvis han som ska försörja sin partner, så manligheten blir helt klart stukad av att det blir precis tvärtom. Ben är också alkoholiserad och tar droger, men det är ingenting som ges något större utrymme i boken, så det hör uppenbarligen inte till det som utgör främsta hindret i Julias och Bens relation.

Det finns många intressanta teman och scener i den här boken, men den är främst skriven som en ren underhållningsroman och touchar bara lätt vid de riktigt svåra ämnena och en del teman, t.ex. missbruket, berörs egentligen inte alls, annat än att Julia blir lite irriterad över att lägenheten blir fylld med tomburkar. Det känns faktiskt synd att så mycket i den här berättelsen pyser ihop till ett ingenting. Det är verkligen inte lätt med relationer och vi måste alla anpassa oss för att leva med en partner. I det här fallet handlar det på flera sätt om helt krockande världar: någon kommer med ett fyrkantigt synsätt på livet och med perspektivet att akademikerliv och kultur är det som betyder något, medan den andra i förhållandet kommer från en tillvaro med bohemliv och kringflackande liv utan många fasta punkter i tillvaron. Har ett sådant förhållande någon chans? Det hade kunnat skrivas något verkligt intressant om detta, men jag tycker inte att författaren lyckas, ärligt talat. Hemlösheten beskrivs också i mina ögon alltför naivt och romantiserat:

“Men berätta igen hur du blev hemlös”, säger jag. “Jag förstår bara inte hur människor blir hemlösa. Alltså, jag förstår varför vissa människor blir hemlösa men inte sådana som du.”

Först säger Ben ingenting.

“Det är lätt”, säger han till slut. “Vad är lättare än att bara kunna sova varsomhelst? Man er en gräsplätt och så kan man sova där.”

“Men om vintrarna då?”

“Då hittar jag något tomt hus.”

“Men blir du aldrig rädd?”

“För vad då?” säger Ben och ler. “Att någon ska ta min håliga tröja?”

“Men är det så här du vill leva ditt liv?” frågar jag.

“Varför inte?” säger Ben och rycker på axlarna.

Ur Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson.

Ärligt talat så har jag också svårt att förstå själva attraktionen. Det är lätt att säga att “jag gillar olika”, men i grunden tenderar vi att omge oss av personer som liknar oss själva. Jag vill gärna tro att människor lätt kan träffas över alla gränser och barriärer och förälska sig i varandra, men i praktiken har jag svårt att se att en kvinna med en extremt ordnad tillvaro skulle bli handlöst förälskad i en person som inte klarar av att sköta sin personliga hygien, som stinker och som lever på gatan och ägnar dagarna åt att dricka öl. En av mina bokcirkelkompisar testade att vända på perspektivet: skulle det bli trovärdigt med en roman om en ung, snygg kille som blir förälskad i en “bag lady”? Intressant, för det tror jag verkligen inte! Trots det nyskapande med att killen är en uteliggare så inser jag också att storyn egentligen en “klassiker”: “tjej ser det fina under ytan och räddar kille från misär”. Skönheten och odjuret, ni vet.

Det finns mycket som jag tycker är riktigt dåligt med den här boken, men jag kan också jämna ut det lite med att det också finns en hel del på pluskontot. Det jag verkligen uppskattar med boken är att den känns så udda och uppfriskande (trots allt) och att det då och då bubblar upp, för genren, helt otippade grejer: som att Julia åker hem och kollar på porr efter en seg utekväll. Det är kanske inget som tjejer gör speciellt ofta i romaner över huvud taget och även om det kanske inte är så intressant i sig, så är det roligt att författaren tar ut svängarna och inte målar upp ett alltför klyschigt persongalleri. Kul är också att Julia ständigt drömmer om att bli författare och att hon då och då kommer på riktigt vassa romanidéer i stil med en roman om “ett fattigt bondepar som tvingas emigrera till Amerika för att undkomma armodet hemma i Sverige.” och sedan, hoppsan, inser att den romanen redan finns. I slutändan har bokens författare kommit upp med något så oväntat som en roman om en tjej och en uteliggare. Jag gillar den självironin, eller vad man ska kalla det. Över huvud taget finns det en skön humor i den här boken och jag gillar verkligen Julias rättframma stil och kvicka kommentarer.

I slutändan är det väl ändå inte en toppen-bok i mitt tycke. Det blir helt enkelt inte bra att beröra så många svåra ämnen och göra så väldigt lite av dem. Intressant är dock att en av mina bokcirkelkompisar berättade att mycket av den här berättelsen tydligen är självupplevt: Emmy Abrahamson är tydligen gift och har barn med en man som har levt som hemlös. Så ja, jag får kanske vara ödmjuk här och säga att det är mycket jag inte vet om livet, särskilt inte livet som hemlös, och hur förälskelse kan uppstå vid de mest otippade tillfällen. Jag kan dock önska att Emmy Abrahamson hade skrivit lite mer övertygande om det här är hennes uppriktiga erfarenheter och tankar kring hemlöshet och relationer, för det här övertygade inte mig.

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson

Julia lever ensam med sin katt i Wien. En dag kommer hon att bli kompis med Elfriede Jelinek och sluta med att ständigt besvara enkäter som tidsfördriv. Till dess får hon arbeta som språklärare för överambitiösa företagsledare och underpresterande ungdomar.

På en parkbänk möter hon Ben och kärlek uppstår. Allt är perfekt, förutom det lilla faktum att Ben bor i en buske…

En härlig kärleksberättelse om att våga välja med hjärtat och se bortom yta, förväntningar och trasiga kläder.

(Förlagets beskrivning)

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 218.
ISBN: 9780100156640.
Andras röster: dagensbok.com, Kulturkollo.

Emmy Abrahamson

Emmy Abrahamson (född 1976) är en svensk författare. Hon debuterade 2011 med ungdomsromanen Min pappa är snäll och mamma är utlänning och har efter det skrivit ett flertal böcker för unga och för vuxna. Hennes senaste roman är Hur man gör succé på dårhus (2018).

Kategorier
Barton, Fiona

Änkan

Änkan av Fiona Barton är en annorlunda deckare som berättas utifrån en anhörig till en förövaren. Frun till en pedofil. Vad visste hon? Varför stannade hon vid hans sida? Betyg: 4+ igenspikade grindar av 5.

Änkan av Fiona Barton
Änkan av Fiona Barton

Änkan av Fiona Barton är en deckare med en udda vinkel: den verkliga huvudpersonen är varken offret, förövaren eller utredaren, utan en anhörig till förövaren. Läsaren får följa Jean, vars man plötsligt är misstänkt för att ha rövat bort och dödat en liten flicka. Under polisutredningens gång hittas dessutom barnpornografi och komprometterande chattar i mannens dator och det blir uppenbart att han är en pedofil. Jeans make är plötsligt ett hatat monster och tillvaron förändras: vänner försvinner, både Jean och hennes make förlorar sina jobb och de tvingas att leva alltmer isolerat medan journalisterna är på dem som hökar. Jean står trofast vid sin mans sida och frågan som väcks är naturligtvis: varför?

Jag tycker att bokens idé är briljant. Deckargenren är full av förutsägbara och upprepande berättelser, fyllda med klichéer. Här tycker jag att författaren lyckas hitta något nytt och intressant. Boken är lite i samma anda som exempelvis Gone girl och Kvinnan på tåget – det finns en slags opålitlighet och ovisshet som svävar över berättelsen. Boken berättas omväxlande av Jean, en journalist som gräver i fallet, och en kriminalkommissarie som är involverad i polisutredningen. Det ger många vinklar och tillsammans spänner de olika berättelserna upp en intressant väv, där det visar sig att allt kanske inte är som man först tror eller som berättarna faktiskt säger. Det hinner sås många tvivel innan allting rullas upp.

Det är verkligen en spännande deckare, men jag måste säga att jag särskilt fastnade för något annat: frågan varför Jean stannar hos sin man. Vad är det som driver människor att stanna i våldsamma relationer eller relationer som är destruktiva på andra sätt? Här är det en kvinna som plötsligt får tillvaron ställd på ända genom att hon blir varse att hennes man i hemlighet (?) har suttit och porrsurfat och fantiserat om barn. Mycket talar för att han dessutom har förgripit sig på och dödat ett litet barn. Ändå fortsätter hon att stå vid sin mans sida. Jag tycker att Barton på ett skickligt sätt målar upp situationen. Hon låter läsaren få följa med genom åren i parets relation och visar hur Jean under lång tid har brutits ned och kommit att tro att hennes man är den som vet bäst. Boken är mycket mer en psykologisk roman än en typisk deckare och det gör den också väldigt intressant.

Boken berättar också, som ett sidospår, om journalisternas hetsjakt som följer på den här händelsen. Journalisterna är som gamar kring Jean och hennes man och kring den försvunna flickans mamma. Deras agerande är cyniskt och osmakligt på många sätt och jag tycker att Barton är skicklig på att lyfta upp det.

Jag tyckte att Änkan var fantastiskt bra, tankeväckande och spännande. Jag läste den i min bokcirkel och såg framför mig hur vi skulle ha massor att diskutera, men till min förvåning tyckte de flesta att den här berättelsen var riktigt usel, knappt värd att läsa ut. För mig är det knappt begripligt. Jag tycker att det här är den bästa deckare jag har läst på år och dag och den är en väldigt insiktsfull skildring av hur destruktiva relationer kan få någon att till slut tvivla på sig själv. Visst finns det några onödiga passager i den här boken och visst har den några röriga och onödiga sidohistorier, men det är verkligen inte mycket att hänga upp sig på, i mitt tycke. Däremot inser jag att det är en bok som vinner stort på att faktiskt läsas, istället för att lyssnas på som ljudbok. Det är en bok med flera berättarröster och en hel del hopp fram och tillbaka i tiden, samtidigt som det också finns den här opålitliga berättaren, som gör att man måste vara lite på sin vakt. De andra i bokcirkeln valde att lyssna på ljudboken och själv är jag glad att jag lånade pocketboken på biblioteket istället. Det här var i alla fall en riktigt bra läsupplevelse för mig.

Citerat ur Änkan

“Andra kvinnor trädde fram och berättade att de hade haft cybersex med honom på nätet och stod nu på kö för att få sälja sina berättelser. Jag kunde inte tro att något av det var sant. Han kallade sig tydligen för BigBear och andra idiotiska namn i chattrummen. Ibland tittade jag på honom vid mina besök i fängelset och föreställde mig hur det skulle vara att kalla honom för BigBear. Det gjorde mig illamående.

[…]

När jag frågade Glen om det vid nästa besök förnekade han alltihop. “De bara hittar på, älskling. Journalisterna hittar på alltsammans. Det vet du att de gör”, sa han och tog min hand. “Jag älskar dig”, sa han. Jag sa ingenting.

Jag sa ingenting till pressen heller. Jag gick till olika affärer när jag skulle handla för att de inte skulle hitta mig och jag började bära hattar som skymde ansiktet en aning för att andra inte skulle känna igen mig. Som Madonna, skulle Lisa ha sagt om hon fortfarande hade varit min vän. Men det var hon inte. Ingen ville veta av oss längre. De ville bara veta allt om oss.”

Änkan av Fiona Barton
Änkan av Fiona Barton

Änkan

Originalets titel: The Widow (engelska).
Översättare: Katarina Falk.
Utgivningsår: 2016 (första brittiska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Massolit), 2017 (den här pocketutgåvan, Massolit).
Antal sidor: 368.
ISBN: 9789176790359, 9789176910931.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Litteraturkvalster och småtankar, Maddes bokblogg.

Fiona Barton

Fiona Barton (född 1957) är en brittisk författare och skribent. Hon debuterade 2016 med The Widow (Änkan) och har efter det utkommit med uppföljaren The Child. Fiona Barton har en hemsida, en Facebook-sida och twittrar under @figbarton.

Förlagets beskrivning

“En kärleksfull make eller en iskall mördare visst borde hon veta?

Vi har sett honom stirra på oss från löpsedlarna monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott.

Men hon då? Kvinnan som står vid hans sida. Hur mycket vet hon?

Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hennes man Glen var den enda hon någonsin älskat, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas förstasidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?

Nu är Glen död, och Jean Taylor är för första gången ensam. Det är fritt fram att avslöja hela historien, och hon tänker berätta allt hon vet.”