Kategorier
Abrahamson, Emmy

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är en annorlunda feelgoodroman. Singeltjej och uteliggare, kan relationen hålla? Det är helt klart en udda bok med en del kul passager, men mycket känns också för grunt och förenklat. Betyg: 2 tältsemestrar av 5.

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är något så annorlunda som en feelgoodberättelse och en romantisk roman där det inte är en ung tjej och en rik, snygg snubbe som fattar tycke för varandra. Huvudpersonen, Julia, är en singeltjej som arbetar som engelsklärare i Wien. Hennes dagar går så långsamt att hon tacksamt river ned alla sina böcker i bokhyllorna, bara för att skapa ett behov av att få ställa tillbaka dem snyggt i hyllan igen, och att hon går så ofta på gratis syn- och hörselundersökningar att det väcker irritation hos de som erbjuder dem. Så träffar hon Ben, en uteliggare, och det visar sig att de har samma humor och att de är menade för varandra. Snart har Ben tagit med sig en plastkasse med sina tillhörigheter och flyttat in hos Julia. Ungefär lika snart börjar det att skava något. Julia tycker att Ben bör skaffa sig en universitetsutbildning och ett “riktigt” jobb, vilket Ben inte tycks vara speciellt intresserad av, samtidigt som han irriteras över att Julia ofta betalar för honom; med hans synsätt är det naturligtvis han som ska försörja sin partner, så manligheten blir helt klart stukad av att det blir precis tvärtom. Ben är också alkoholiserad och tar droger, men det är ingenting som ges något större utrymme i boken, så det hör uppenbarligen inte till det som utgör främsta hindret i Julias och Bens relation.

Det finns många intressanta teman och scener i den här boken, men den är främst skriven som en ren underhållningsroman och touchar bara lätt vid de riktigt svåra ämnena och en del teman, t.ex. missbruket, berörs egentligen inte alls, annat än att Julia blir lite irriterad över att lägenheten blir fylld med tomburkar. Det känns faktiskt synd att så mycket i den här berättelsen pyser ihop till ett ingenting. Det är verkligen inte lätt med relationer och vi måste alla anpassa oss för att leva med en partner. I det här fallet handlar det på flera sätt om helt krockande världar: någon kommer med ett fyrkantigt synsätt på livet och med perspektivet att akademikerliv och kultur är det som betyder något, medan den andra i förhållandet kommer från en tillvaro med bohemliv och kringflackande liv utan många fasta punkter i tillvaron. Har ett sådant förhållande någon chans? Det hade kunnat skrivas något verkligt intressant om detta, men jag tycker inte att författaren lyckas, ärligt talat. Hemlösheten beskrivs också i mina ögon alltför naivt och romantiserat:

“Men berätta igen hur du blev hemlös”, säger jag. “Jag förstår bara inte hur människor blir hemlösa. Alltså, jag förstår varför vissa människor blir hemlösa men inte sådana som du.”

Först säger Ben ingenting.

“Det är lätt”, säger han till slut. “Vad är lättare än att bara kunna sova varsomhelst? Man er en gräsplätt och så kan man sova där.”

“Men om vintrarna då?”

“Då hittar jag något tomt hus.”

“Men blir du aldrig rädd?”

“För vad då?” säger Ben och ler. “Att någon ska ta min håliga tröja?”

“Men är det så här du vill leva ditt liv?” frågar jag.

“Varför inte?” säger Ben och rycker på axlarna.

Ur Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson.

Ärligt talat så har jag också svårt att förstå själva attraktionen. Det är lätt att säga att “jag gillar olika”, men i grunden tenderar vi att omge oss av personer som liknar oss själva. Jag vill gärna tro att människor lätt kan träffas över alla gränser och barriärer och förälska sig i varandra, men i praktiken har jag svårt att se att en kvinna med en extremt ordnad tillvaro skulle bli handlöst förälskad i en person som inte klarar av att sköta sin personliga hygien, som stinker och som lever på gatan och ägnar dagarna åt att dricka öl. En av mina bokcirkelkompisar testade att vända på perspektivet: skulle det bli trovärdigt med en roman om en ung, snygg kille som blir förälskad i en “bag lady”? Intressant, för det tror jag verkligen inte! Trots det nyskapande med att killen är en uteliggare så inser jag också att storyn egentligen en “klassiker”: “tjej ser det fina under ytan och räddar kille från misär”. Skönheten och odjuret, ni vet.

Det finns mycket som jag tycker är riktigt dåligt med den här boken, men jag kan också jämna ut det lite med att det också finns en hel del på pluskontot. Det jag verkligen uppskattar med boken är att den känns så udda och uppfriskande (trots allt) och att det då och då bubblar upp, för genren, helt otippade grejer: som att Julia åker hem och kollar på porr efter en seg utekväll. Det är kanske inget som tjejer gör speciellt ofta i romaner över huvud taget och även om det kanske inte är så intressant i sig, så är det roligt att författaren tar ut svängarna och inte målar upp ett alltför klyschigt persongalleri. Kul är också att Julia ständigt drömmer om att bli författare och att hon då och då kommer på riktigt vassa romanidéer i stil med en roman om “ett fattigt bondepar som tvingas emigrera till Amerika för att undkomma armodet hemma i Sverige.” och sedan, hoppsan, inser att den romanen redan finns. I slutändan har bokens författare kommit upp med något så oväntat som en roman om en tjej och en uteliggare. Jag gillar den självironin, eller vad man ska kalla det. Över huvud taget finns det en skön humor i den här boken och jag gillar verkligen Julias rättframma stil och kvicka kommentarer.

I slutändan är det väl ändå inte en toppen-bok i mitt tycke. Det blir helt enkelt inte bra att beröra så många svåra ämnen och göra så väldigt lite av dem. Intressant är dock att en av mina bokcirkelkompisar berättade att mycket av den här berättelsen tydligen är självupplevt: Emmy Abrahamson är tydligen gift och har barn med en man som har levt som hemlös. Så ja, jag får kanske vara ödmjuk här och säga att det är mycket jag inte vet om livet, särskilt inte livet som hemlös, och hur förälskelse kan uppstå vid de mest otippade tillfällen. Jag kan dock önska att Emmy Abrahamson hade skrivit lite mer övertygande om det här är hennes uppriktiga erfarenheter och tankar kring hemlöshet och relationer, för det här övertygade inte mig.

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson

Julia lever ensam med sin katt i Wien. En dag kommer hon att bli kompis med Elfriede Jelinek och sluta med att ständigt besvara enkäter som tidsfördriv. Till dess får hon arbeta som språklärare för överambitiösa företagsledare och underpresterande ungdomar.

På en parkbänk möter hon Ben och kärlek uppstår. Allt är perfekt, förutom det lilla faktum att Ben bor i en buske…

En härlig kärleksberättelse om att våga välja med hjärtat och se bortom yta, förväntningar och trasiga kläder.

(Förlagets beskrivning)

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 218.
ISBN: 9780100156640.
Andras röster: dagensbok.com, Kulturkollo.

Emmy Abrahamson

Emmy Abrahamson (född 1976) är en svensk författare. Hon debuterade 2011 med ungdomsromanen Min pappa är snäll och mamma är utlänning och har efter det skrivit ett flertal böcker för unga och för vuxna. Hennes senaste roman är Hur man gör succé på dårhus (2018).

Kategorier
Barton, Fiona

Änkan

Änkan av Fiona Barton är en annorlunda deckare som berättas utifrån en anhörig till en förövaren. Frun till en pedofil. Vad visste hon? Varför stannade hon vid hans sida? Betyg: 4+ igenspikade grindar av 5.

Änkan av Fiona Barton
Änkan av Fiona Barton

Änkan av Fiona Barton är en deckare med en udda vinkel: den verkliga huvudpersonen är varken offret, förövaren eller utredaren, utan en anhörig till förövaren. Läsaren får följa Jean, vars man plötsligt är misstänkt för att ha rövat bort och dödat en liten flicka. Under polisutredningens gång hittas dessutom barnpornografi och komprometterande chattar i mannens dator och det blir uppenbart att han är en pedofil. Jeans make är plötsligt ett hatat monster och tillvaron förändras: vänner försvinner, både Jean och hennes make förlorar sina jobb och de tvingas att leva alltmer isolerat medan journalisterna är på dem som hökar. Jean står trofast vid sin mans sida och frågan som väcks är naturligtvis: varför?

Jag tycker att bokens idé är briljant. Deckargenren är full av förutsägbara och upprepande berättelser, fyllda med klichéer. Här tycker jag att författaren lyckas hitta något nytt och intressant. Boken är lite i samma anda som exempelvis Gone girl och Kvinnan på tåget – det finns en slags opålitlighet och ovisshet som svävar över berättelsen. Boken berättas omväxlande av Jean, en journalist som gräver i fallet, och en kriminalkommissarie som är involverad i polisutredningen. Det ger många vinklar och tillsammans spänner de olika berättelserna upp en intressant väv, där det visar sig att allt kanske inte är som man först tror eller som berättarna faktiskt säger. Det hinner sås många tvivel innan allting rullas upp.

Det är verkligen en spännande deckare, men jag måste säga att jag särskilt fastnade för något annat: frågan varför Jean stannar hos sin man. Vad är det som driver människor att stanna i våldsamma relationer eller relationer som är destruktiva på andra sätt? Här är det en kvinna som plötsligt får tillvaron ställd på ända genom att hon blir varse att hennes man i hemlighet (?) har suttit och porrsurfat och fantiserat om barn. Mycket talar för att han dessutom har förgripit sig på och dödat ett litet barn. Ändå fortsätter hon att stå vid sin mans sida. Jag tycker att Barton på ett skickligt sätt målar upp situationen. Hon låter läsaren få följa med genom åren i parets relation och visar hur Jean under lång tid har brutits ned och kommit att tro att hennes man är den som vet bäst. Boken är mycket mer en psykologisk roman än en typisk deckare och det gör den också väldigt intressant.

Boken berättar också, som ett sidospår, om journalisternas hetsjakt som följer på den här händelsen. Journalisterna är som gamar kring Jean och hennes man och kring den försvunna flickans mamma. Deras agerande är cyniskt och osmakligt på många sätt och jag tycker att Barton är skicklig på att lyfta upp det.

Jag tyckte att Änkan var fantastiskt bra, tankeväckande och spännande. Jag läste den i min bokcirkel och såg framför mig hur vi skulle ha massor att diskutera, men till min förvåning tyckte de flesta att den här berättelsen var riktigt usel, knappt värd att läsa ut. För mig är det knappt begripligt. Jag tycker att det här är den bästa deckare jag har läst på år och dag och den är en väldigt insiktsfull skildring av hur destruktiva relationer kan få någon att till slut tvivla på sig själv. Visst finns det några onödiga passager i den här boken och visst har den några röriga och onödiga sidohistorier, men det är verkligen inte mycket att hänga upp sig på, i mitt tycke. Däremot inser jag att det är en bok som vinner stort på att faktiskt läsas, istället för att lyssnas på som ljudbok. Det är en bok med flera berättarröster och en hel del hopp fram och tillbaka i tiden, samtidigt som det också finns den här opålitliga berättaren, som gör att man måste vara lite på sin vakt. De andra i bokcirkeln valde att lyssna på ljudboken och själv är jag glad att jag lånade pocketboken på biblioteket istället. Det här var i alla fall en riktigt bra läsupplevelse för mig.

Citerat ur Änkan

“Andra kvinnor trädde fram och berättade att de hade haft cybersex med honom på nätet och stod nu på kö för att få sälja sina berättelser. Jag kunde inte tro att något av det var sant. Han kallade sig tydligen för BigBear och andra idiotiska namn i chattrummen. Ibland tittade jag på honom vid mina besök i fängelset och föreställde mig hur det skulle vara att kalla honom för BigBear. Det gjorde mig illamående.

[…]

När jag frågade Glen om det vid nästa besök förnekade han alltihop. “De bara hittar på, älskling. Journalisterna hittar på alltsammans. Det vet du att de gör”, sa han och tog min hand. “Jag älskar dig”, sa han. Jag sa ingenting.

Jag sa ingenting till pressen heller. Jag gick till olika affärer när jag skulle handla för att de inte skulle hitta mig och jag började bära hattar som skymde ansiktet en aning för att andra inte skulle känna igen mig. Som Madonna, skulle Lisa ha sagt om hon fortfarande hade varit min vän. Men det var hon inte. Ingen ville veta av oss längre. De ville bara veta allt om oss.”

Änkan av Fiona Barton
Änkan av Fiona Barton

Änkan

Originalets titel: The Widow (engelska).
Översättare: Katarina Falk.
Utgivningsår: 2016 (första brittiska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Massolit), 2017 (den här pocketutgåvan, Massolit).
Antal sidor: 368.
ISBN: 9789176790359, 9789176910931.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Litteraturkvalster och småtankar, Maddes bokblogg.

Fiona Barton

Fiona Barton (född 1957) är en brittisk författare och skribent. Hon debuterade 2016 med The Widow (Änkan) och har efter det utkommit med uppföljaren The Child. Fiona Barton har en hemsida, en Facebook-sida och twittrar under @figbarton.

Förlagets beskrivning

“En kärleksfull make eller en iskall mördare visst borde hon veta?

Vi har sett honom stirra på oss från löpsedlarna monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott.

Men hon då? Kvinnan som står vid hans sida. Hur mycket vet hon?

Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hennes man Glen var den enda hon någonsin älskat, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas förstasidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?

Nu är Glen död, och Jean Taylor är för första gången ensam. Det är fritt fram att avslöja hela historien, och hon tänker berätta allt hon vet.”

Kategorier
Ishiguro, Kazuo

Återstoden av dagen

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro är en bok om en butler som med stor yrkesstolthet går in för att ge den mest utsökta service, men mellan raderna förstår man också att det kommer med ett pris. Betyg: 5 bilar som rullar genom den engelska landsbygden av 5.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Stevens är butler på det stora godset Darlington hall och han är verkligen stolt över sin position och över att få tjäna en så respektabel och upphöjd man som lord Darlington. Mellan raderna förstår man att lorden är involverad i storpolitiska skeenden, men det ingår inte i Stevens uppdrag att ha några åsikter eller att ifrågasätta det diskussionerna snurrar kring när de inflytelserika männen samlas för att diskutera Tyskland i den skälvande tiden efter Första världskriget. Stevens bidrar på sitt eget sätt, genom att ge den mest utsökta service som tänkas kan.

Stevens känsla för detaljer är imponerande och han gör allt för att få den han tjänar att känna sig bekväm. Han sätter också en ära i att hålla högsta klass i sitt yrke, även om det innebär svåra uppoffringar på det personliga planet. Butleryrket är inte så mycket ett jobb som en identitet och yrket är också något som uppfyller honom helt och något som han är mycket stolt över.

Boken berättas av Stevens själv, med hans eget språk, filtrerat från allt som kan upplevas som opassande eller för centrerat kring hans egen person. Det är som om alla år som butler har skalat av språket till ett artigt, genomtänkt och, framför allt, korrekt, uttryck. Det är endast mellan raderna som läsaren får förstå vad som egentligen händer i huset och vad Stevens faktiskt sätter åt sidan för att leva upp till sina högt ställda krav på sig själv. Allt Stevens berättar är korrekt och fritt från stora känslouttryck. Det ingår heller inte riktigt i Stevens person att skoja och skämta, men trots detta finns det en hel del dråpligt och roligt i boken. Det är upplagt för tokiga situationer när någon måste hålla upp ett professionellt yttre samtidigt som den  jobbar så tätt inpå en annan människa att den känner personen utan och innan.  Att Stevens hör till tjänstestaben är självklart, men efter att ha jobbat nära andra människor under många år uppstår också en udda intimitet. Det är exempelvis inte för mycket begärt att be Stevens prata “blommor och bin” med en ung man som står inför sitt eget bröllop. Dråpligt är det också att höra Stevens skildring av alla de situationer där han envist och barnsligt håller uppe sin fasad. Han vägrar exempelvis till varje pris att visa att han på sin fritid slösar tid på att läsa ytliga romaner. Det finns inte ett enda tillfälle när Stevens kan lätta lite på kraven och det finns någonting tragikomiskt i det.

Det finns komiska passager, som sagt, men på många sätt är Återstoden av dagen främst en sorglig roman, som väcker många frågor om vad som egentligen är viktigt här i livet. Oavsett vad vi jobbar med eller med vilken entusiasm vi går in för våra jobb, så får vi alla vara ödmjuka för att livet hela tiden pågår och att ett liv är kort. Det finns så många vägskäl där vi genom våra val (eller icke-val) leder in oss själva på vägar som gör att dörrar öppnas för nya möjligheter och stängs för andra. För Stevens springer tiden ikapp honom själv (och lord Darlington) och när boken tar sin början, 1956, är vare sig Darlington hall eller Stevens roll i huset vad det har varit. I boken ser Stevens tillbaka på sitt liv på Darlington hall och mellan raderna reflekterar han över det som varit och vad han gått miste om.

Jag är verkligen fascinerad över hur den här boken berättas. Författaren har hittat helt rätt röst åt Stevens och jag älskar att det är huvudpersonen själv som berättar hela boken på sitt opålitliga sätt. Det Stevens ser tillbaka till är ett liv där han ständigt gjorde sitt yttersta i sitt jobb och där han i viss mån levde nära män med makt. Det är inte illa. På många sätt kan Stevens på riktigt se tillbaka till ett gott liv, men det anas också att allt det Stevens stolt lyfter fram egentligen inte är annat än tröstande, falska ord som blottar det han inte vill berätta eller erkänna för sig själv: allt det han förlorade längs vägen. Och lite är vi väl alla som Stevens någon gång: ibland måste vi stå till svars, åtminstone för oss själva, för de livsval vi gjort och i stort och smått hitta argument för att det blev som det blev – jobbchansen vi inte tog, vänskaper som rann ut i sanden, tid vi spenderade eller inte spenderade med barn eller nära och kära, var det värt det? Det går alltid att hitta argument för det ena eller andra, men när något skaver finns alltid valet att ljuga för sig själv eller att faktiskt försöka förändra sin situation.

Stevens närmast självutplånande livsstil väcker känslor, men berättelsen går samtidigt långt bortom att skildra en butlers liv. Boken tar upp många allmänmänskliga frågor om ett liv som blir som det blir. Stilen och berättandet är fantastiskt och helt i min smak och berättelsen växer hela tiden. En fantastisk bok!

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Återstoden av dagen

Originalets titel: The remains of the day (engelska).
Översättare: Annika Preis.
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 1989 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, Viva), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 254 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 91-614-0278-8, 9789176518359.

Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.

Förlagets beskrivning

“Romanen om mönsterbutlern Stevens som ger sig iväg i sin husbondes bil på sitt livs första semester har blivit en modern klassiker. Författaren låter med ojämförlig mästerlighet den korrekte butlern ta läsaren med på en resa genom den engelska landsbygden 1956. Och genom sina egna minnen. Återstoden av dagen är en sorglig och humoristisk betraktelse över den vanliga människans demokratiska ansvar och en skarpsinnig och ironisk berättelse om missriktad idealism.”

Kategorier
Jackson, Shirley

Hemsökelsen

Hemsökelsen av Shirley Jackson är en skickligt komponerad skräckroman om det hemsökta huset Hill house och en grupp människor som vill gå till botten med vad som sker där. Betyg: 3+ porlande bäckar av 5.

Hemsökelsen av Shirley Jackson
Hemsökelsen av Shirley Jackson

Hemsökelsen av Shirley Jackson är något av en modern klassiker i skräckgenren. Den utspelar sig i Hill house, ett hemsökt hus, dit doktor Montague beger sig för att utföra undersökningar. Dr. Montague vill gå till botten med händelserna på Hill house och han beslutar sig för att ta hjälp av flera frivilliga som kan bo med honom i huset under en tid och anteckna och undersöka vad som sker. Valet av medhjälpare faller på personer som sedan tidigare har en historia av att vara mottagliga för det övernaturliga, men av de som tillfrågas är det slutligen bara två kvinnor som tackar ja: Eleanor och Theodora. Till gruppen ansluter sig också Luke, som är en blivande arvtagare till det hemsökta huset.

Det är en skickligt komponerad berättelse, där spänningen byggs upp på ett effektivt sätt utan att det skrämmande för den sakens skull beskrivs i detalj. Här är det istället genom personernas skräck och genom aningar mellan raderna som skräcken förmedlas till läsaren. Jag tyckte framför allt att det kändes kittlande när en av deltagarna, Eleanor, är på väg till huset och mot alla rekommendationer väljer att stanna till i det lilla samhället där Hill house är beläget. Hon försöker förgäves att hålla igång en liten konversation med personal hon träffar på ett café, men hela miljön och människorna hon möter gör att varningsklockarna börjar ringa hos mig. Allt känns fel och som läsare blir man såklart på spänn inför vad som komma skall.

På sätt och vis tycker jag dock att berättelsen inte riktigt kulminerar i något. Det saknas inte läskiga scener. Som läsare blir man presenterad för flera miljöer och situationer som kan tänkas bli skådeplatser för någonting riktigt hemskt, men författaren väljer att överge det mesta av det hon bygger upp och avslutar med en utväg som på sätt och vis var förutsägbar.

Jag kan villigt erkänna att skräckgenren inte riktigt är min genre och jag vet inte hur Hemsökelsen står sig i förhållande till liknande böcker, men jag hade i alla fall förväntat mig mer. Trots att boken är skickligt komponerad och spännande så kände jag det faktiskt som att någonting saknas.

Citerat ur Hemsökelsen

“Mannen reste sig upp, plockade upp växel ur fickan och talade för första gången. “Folk åker härifrån, sade han. De kommer inte hit.”

När dörren stängdes bakom honom vände flickan sin uttryckslösa blick mot Eleanor, nästan harmset, som om Eleanor hade kört iväg mannen med sitt prat. “Det har han rätt i”, sade hon till slut. “De som kommer iväg är ena lyckostar.”

“Varför försvinner inte ni härifrån?” frågade Eleanor, och flickan ryckte på axlarna.

“Skulle det bli ett dugg bättre för det?” frågade hon. Hon tog liknöjt emot Eleanors pengar och gav henne tillbaka. Sedan verkade hon vakna till lite igen, såg på de tomma tallrikarna och log nästan. “Han kommer in varenda dag”, sade hon. När Eleanor log tillbaka och började säga något, vände hon ryggen till och sysselsatte sig med kopparna på hyllorna, och Eleanor, som kände sig avfärdad, reste sig tacksamt från kaffet och tog upp bilnycklarna och plånboken. “Adjö”, sade Eleanor, och flickan, som fortfarande hade ryggen till, sade, “Lycka till. Hoppas ni hittar det där huset.””

Hemsökelsen

Originalets titel: The haunting of Hill house (amerikanska).
Översättare: Inger Edelfeldt.
Utgivningsår: 1959 (första amerikanska utgåvan), 1978 (första svenska utgåvan, Lindfors), 2017 (den senaste utgåvan, med titeln Hemsökelsen på Hill house, Mima förlag).
Antal sidor: 159.
ISBN: 91-7268-053-9, 978-91-88681-07-2.
Andras röster: Beroende av böckerdagensbok.com, Jennys bibliotekSnowglitter, Vargnatts bokhylla.

Shirley Jackson

Shirley Jackson (1916 – 1965) var en amerikansk författare som bland annat har skrivit flera hyllade skräckromaner, däribland Hemsökelsen (The Haunting of Hill house), som också har filmatiserats flera gånger. Jackson har inspirerat många andra författare, däribland Stephen King, som lär ha kallat Hemsökelsen “en av 1900-talets viktigaste skräckromaner”.

Förlagets beskrivning

“I åttio år har Hill House överblickat den lilla hålan Hillsdale. Därifrån ser det ståtligt och välbyggt ut. Men det finns något »osunt« med huset. Någonting rör sig i det, går längs med dess golv, någonting omänskligt, skändligt – ont.

Dr John Montague, en vetenskapsman som vill finna bevis för det övernaturligas existens, hyr det beryktade huset. Av tolv assistenter han velat få med sig anländer bara två: Eleanor Vance, en ung, tillbakadragen kvinna som flyr vardagen med sin handikappade mor, och Theodora, en excentrisk New York-konstnär. Med dem är också husets arvinge, Luke Sanderson, och på plats möter de husets förvaltare, paret Dudley, som vägrar vistas nära Hill House nattetid. Snart blir det klart för alla varför. Den som starkast påverkas är Eleanor. Som om huset ville henne något särskilt.

Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House har kallats en av 1900-talets bästa spökromaner. En amerikansk skräckklassiker som filmatiserats två gånger (1963 och 1999) och som nu också ska bli en TV-serie i tio delar på Netflix. Här i översättning av Inger Edelfeldt och med ett nyskrivet förord av DN-krönikören och bibliotekarien Jenny Lindh.”

Kategorier
Jordan, Hillary

Mississippi

Mississippi av Hillary Jordan är en mörk berättelse från den amerikanska södern, en plats och en tid då rasism inte bara var utbrett, utan också utgjorde ett slags fundament för hela samhället. Betyg: 4 trasiga stegar av 5.

Mississippi av Hillary Jordan
Mississippi av Hillary Jordan

Mississippi är en bok som utspelar sig i den amerikanska södern på den tid då rasismen inte bara var utbredd utan också utgjorde en slags bas för hur samhället fungerade. Det är också då Laura och hennes familj överger det bekväma stadslivet så att hennes man, Henry, ska kunna driva det bomullsplantage som han har skaffat sig. Man förstår att det inte är en helt lätt omställning för Laura, särskilt inte eftersom deras hus visar sig sakna el och rinnande vatten.

Bekvämligheterna är dock stora jämfört med vad deras arrendatorer får åtnjuta. De sliter hårt på bomullsfälten och en stor andel av det de drar in går rakt ner i markägarens fickor. Den stackare som inte har råd att hålla sig med en egen mula får så lite pengar kvar att det inte går att försörja en familj, och än mindre lägga undan för att så småningom bli sin egen.

En av arrendatorerna är Hep, som är en färgad man. När det pratas om att några av arrendatorerna ska bli uppsagda så utgår han närmast från att bli en av de som får lämna, men Henry ser främst till de ekonomiska aspekterna och erkänner att Hep är skicklig och bör få stanna, medan mindre framgångsrika, vita, familjer får lämna ägorna. Både Henry och hans fru kan ses som “mindre” rasistiska jämfört med exempelvis bygdens Ku klux klan-medlemmar och andra som öppet för fram sina rasistiska åsikter på olika sätt. Det innebär dock inte på något sätt att Laura och Henry ser Hep och hans familj som jämlikar.  Diskriminering är vardag och det är med självklarhet som Laura och Henry ser Hep med familj som lägre stående.

Jag tycker att romanen på ett intressant sätt berättar om rasism, just för att den visar på den från olika synvinklar: inte bara från de som är uttalat rasister eller de som drabbas av den, utan också de som mer passivt lever i systemet och på så sätt bidrar till att upprätthålla det.

Någon som blir särskilt drabbad av rasismen i den här berättelsen är Heps son, Ronsel, som återvänder till stan efter att ha stridit i Europa under Andra världskriget. Han är märkt av de upplever han har haft under kriget och åter i Mississippi måste han omedelbart börja slita med skörden. En annan återvändare från kriget är Henrys bror, Jamie, som också han är traumatiserad och som söker tröst i flaskan. Jamie och Ronsel hittar varandra genom de erfarenheter som de båda bär på, men som ingen av dem kan tala om. Att deras udda vänskap ska leda till en katastrof är givet och författaren bygger upp stämningen genom att lägga ut en del cliff hangers.

Mississippi är en bok med många lager och teman. Den del som kanske tilltalade mig mest är den som handlar om Laura och allt hon lämnar bakom sig för att följa sin man till det ruckel och det elände som det innebär att bo vid bomullsplantagen. Om författaren hade arbetat vidare på det spåret så hade det kunnat bli en fin bok i sig, men istället har hon också valt att skriva om rasism, att återvända från krig, alkoholism, kärleksaffärer, våld i nära relationer och många andra ämnen. Det är sällan jag tilltalas av spretiga berättelser, men Jordan får faktiskt ihop det, bland annat genom att rama in alltihop genom att låta tiga & tala vara ett slags övergripande tema.

Jag tycker att Mississippi var en både tänkvärd och fängslande berättelse. Att berättelsen rör sig mot något ödesdigert och hemskt kändes lite onödigt kan jag tycka, men gjorde samtidigt att boken var svår att släppa, så det var väl inte odelat negativt. Det finns många böcker som utspelar sig i den amerikanska södern, däribland bestsellern Niceville, och Mississippi är kanske en lite mörkare variant. Jag kan verkligen rekommendera den!

Citerat ur Mississippi

“När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. Som sög sig fast vid mina fötter som ett hungrigt spädbarn vid bröstet. Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.”

Mississippi av Hillary Jordan
Mississippi av Hillary Jordan

Mississippi

Originalets titel: Mudbound (amerikanska).
Översättare: Dorothee Sporrong.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2014 (den här e-boken, Historiska media).
Antal sidor: 304.
ISBN: 978-91-87031-00-7, 978-91-87031-40-3.
Andras röster: dagensbok.com, Kattugglan, Kulturbloggen, Lottens bokbloggMed näsan i en bok,

Hillary Jordan

Hillary Jordan är en amerikansk författare som hittills har skrivit två romaner och en kortroman. Hennes debut, Mississippi (Mudbound, 2008) gjorde stor succé och hon skriver just nu på en uppföljare. Mudbound finns också filmatiserad hos Netflix. Hillary Jordan twittrar under @Hillary_Jordan och har ett Facebookkonto och en hemsida.

Förlagets beskrivning

“År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. För henne är det en både främmande och skrämmande miljö. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar. När det regnar stiger vattnet och slukar bron som leder till staden. Familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja.

Efter krigets slut återvänder två unga män från Europa för att hjälpa till med arbetet på farmen. Jamie McAllan är raka motsatsen till sin äldre bror Henry. Han charmar sin omgivning men förföljs av plågsamma minnen från kriget. Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkarna som bor på farmen, återvänder från kriget som en hjälte bara för att konfronteras med ett långt farligare motstånd: den djupt rotade rasismen hos hans egna landsmän. Den osannolika vänskapen mellan de två unga männen kommer att dra in dem alla i en förgörande tragedi.

Henry, Jamie, Laura, Hap, Florence och Ronsel turas om att berätta den dramatiska historien. Genom de skiftande berättarperspektiven förmedlas en successiv rörelse mot undergång. Boken drivs mot slutet allt snabbare framåt genom allt kortare kapitel, och som läsare dras man in i spänningen som snarast ger en apokalyptisk känsla.”