Jag vet inte om det bara är jag, men visst har deckaren tappat en del i popularitet på sistone? Och visst är ”true crime” på uppsegling? Det fanns en tid när det sprutades ut så många deckare att det inte gick att hålla isär dem och det fanns också en tid när public service försökte göra ett slags ”Stjärnorna på slottet” fast med enbart deckarförfattare. Under ett antal år kördes till och med en egen bokmässa med deckarprofil – Crimetime Gotland, som numer ingår i den ”vanliga” Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Min känsla är att den största hypen har lagt sig och att det numera finns andra genrer som växer mer.

Samtidigt känns det uppenbart att folks intresse för kriminalhistorier består. Det är bara att kolla på (det nu nedlagda) Veckans brott – SVT-produktionen som hann köras i 16 säsonger innan programmets stora stjärna, Leif GW Persson, gick vidare till TV4, där han fortsätter att mumla och humma och sprida sina kunskaper om kriminalhistoria och kriminologi. Kollar man in podcast-topplistor så hittas exempelvis P3 dokumentär, Svenska mordhistorier och P1 dokumentär på topp 10 (P3 dokumentär och P1 dokumentär är förvisso inga renodlade kriminalpoddar). En annan stor podd (som just nu är mellan två säsonger (eller nedlagd!?)) är Spår, där läsaren närmast i realtid får följa ett fall. Spår är för övrigt en podd inspirerad av  amerikanska Serial, som har laddats ned mer än 175 miljoner gånger av lyssnare världen över.

Välskrivna deckare är en sak, det är något visst att få följa en välkomponerad och spännande berättelse, skriven av en skicklig författare, men om det är spänningen som är grejen så undrar jag vad deckare tillför. Det som alla dessa kriminal- och ”true crime”-program serverar kan upplevas som bra mer spännande än det deckare kan erbjuda, särskilt med tanke på hur många deckare som har pumpats ut och hur många upprepande och tjatiga deckare det därför finns där ute. Verkliga kriminalfall kan på många sätt kännas mer intressanta, men för många är det inte ens ”true crime”-programmen som är mest kittlande – inte när det går att följa brott i realtid genom att läsa kvällstidningar, läsa & skriva på populära nätforum och till och med läsa förundersökningsprotokoll och domar (både förundersökningsprotokoll och domar är offentliga handlingar och de finns ofta upplagda på nätet – och det är förvånansvärt många som läser dem).

De senaste åren har ”hela Sverige” hållit andan medan exempelvis Lisa Holms öde har rullats upp. För att inte tala om ”Sommarstugemordet”, fallet där ett äldre par blev angripna med kniv i sin egen sommarstuga. Sedermera kom deras vuxna dotter och hennes dåvarande pojkvän att bli dömda. Under utredningens gång hade man dessutom anledning att börja undersöka ett tidigare dödsfall, då mycket pekade på att den vuxna dottern också hade varit inblandad i sin tidigare makes död och att motivet då var att försöka få ut pengar för en försäkring som hon strax innan hade skaffat i hans namn. Nu i vår är förresten boken Sommarstugemordet, av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers, rykande färsk och det är säkert många läsare som kommer att kasta sig över den. Fallet innehåller många spektakulära delar och bara det att en kvinna är kapabel till att göra något så rått och ont, och att någon är så kallsinnig och störd att den är beredd att döda sin egen make och sina egna föräldrar (för att få ut arv och försäkringspengar) är också helt obegripligt. Självklart är det ett fall som berör.

Jag har också sett att Norstedts, förlaget bakom boken, har valt att göra just Sommarstugemordet till ljudserie för strömningstjänsten Storytel. Det här blir således den första säsongen av Storytels ”true crime”-serie Svenska brott. Bokserien med samma namn är redan uppe i volym 3; Man har redan gett ut Bodenfallet, Trippelmordet i Uddelvalla och, ovan nämnda, Sommarstugemordet, men ljudbokserien kommer nog göra än mer succé, även om den bara blir tillgänglig för Storytel-prenumeranter.

Jag förstår fascinationen, även om jag inte fullt ut tycker att det känns okej att grotta ned sig i sådant här – förr eller senare slår det alltid över och blir skvallrigt och osmakligt. När någon utsatts för ett grovt brott finns det också brottsoffer och dess anhöriga att skänka en tanke och då är det naturligtvis mycket trevligare och värdigare att läsa en deckare och att engagera sig i det rent fiktiva.

Jag tror i alla fall att en utveckling mot mer ”true crime” är att vänta. Den här typen av berättelser har redan varit i ropet i åratal, som jag också har exemplifierat lite längre upp i texten, men jag tror att vi bara är i början. Det blir spänning och skvaller i en oslagbar kombination samtidigt som verkligheten på ett paradoxalt och sorgligt sätt ofta har betydligt mer grymhet och råhet att uppvisa än vad författare kan hitta på i sina deckarhistorier. En del verkliga fall skulle inte ens fungera i bokform. Om någon exempelvis skrev en roman om en psykopatisk och sexuellt störd raketforskare som mördar en kvinna i en ubåt och sedan styckar kroppen, ja, då skulle den berättelsen ganska snabbt kunna avfärdas som överdrivet trams utan trovärdighet. Eller vad tror ni? Ibland undrar jag vad deckaren kan tillföra, rent spänningsmässigt och med tanke på överraskningsmomentet, när det finns en verklighet som är så grym och ful.

Vad tycker du om ”true crime”?