Sfinx är min första bekanskap med Chrstine Falkenland, som just nu är aktuell med romanen Spjärna mot udden. Det är en lite lustig titel, tycker jag, för det är svårt att förstå vad den betyder. Men på sätt och vis så ges det en förklaring i Sfinx, för formuleringen finns även där.
”Vad vill ni mig egentligen? Vad skall ni med mig till? Ta spjärn mot mig, som mot en udd. Vi är i så fall en treudd. Vi är en Legion, fastän många. Vi har hållit oss stilla i alla dessa år, fångna av det förflutna. Men nu rister vi i kedjorna. Vi vill hem, till mig, nej, vi längtar från mig till dig.”
Det är bokens huvudperson som skriver detta i texter som hon formulerar som brev till ungdomskärlekens fru. Hela boken består av dessa brev, där huvudpersonen tecknar en ganska eländig tillvaro. Hon är ensamstående mamma till en dotter och med henne har hon flyttat till ett kvarter där hon egentligen inte riktigt har råd att bo. Hon är konstnär, men inte speciellt framgångsrik. Mycket av hennes energi går åt till att späka sig och träna hårt för att få en smal kropp. Det anas att hon har ätstörningar och att hon inte orkar ta hand om sin dotter riktigt. Kanske som en verklighetsflykt söker hon sig mot ungdomskärlekens hus, där han bor i, vad som tycks vara, rikedom och lycka med en elegant fru. De brev hon skriver dryper av svartsjuka och av bitterhet över allt som varit; den relation de en gång hade och som faktiskt inte var särskilt bra.
Falkenland lyckas verkligen skildra den mörka tillvaron. Samtidigt har jag svårt att förstå. Varför kommer just det här med ungdomskärleken upp nu? Och det blir också lite tradigt. Trots att boken är kort, så känns den faktiskt enformig. Det kommer brev på brev på brev med ungefär samma innehåll och även om texten är i stor stil och det därför går snabbt att bläddra sig igenom boken, så inser man att det egentligen är en bok som kräver tid. Det känns som att mycket finns bakom formuleringarna. Uddar att ta spjärn mot, men också andra svårförstådda liknelser.
Jag är kluven till den här boken. Visst är det en gripande berättelse, för Falkenland kan verkligen måla upp den här ångestfyllda kvinnan. Man både känner med henne och äcklas; blir lite skrämd av allt mörker. Samtidigt: boken är lite för krävande för min smak. Det är för invecklat och för enformigt för mig.
Redan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.
Jag tyckte verkligen att boken var fantastisk fram tills den nådde Kanada (haha). Det är trots allt något i berättandet som är mycket fängslande. Ford skriver så mycket och långt om saker att det ständigt bygger upp en förväntan. Hela tiden strösslar han med ödesmättade meningar i stil med ”det var sista gången jag såg honom”, ”jag skulle aldrig mer återvända dit”. Mitt problem med boken är kanske att förväntningarna och spänningen aldrig landar i något intressant, utan mest rör ihop sig till något obegripligt.
Kanske hade jag för höga förväntningar på den här boken. Kanske var jag på fel humör. Men boken innehåller för många konstigheter för mig att haka upp mig på att jag faktiskt inte tyckte att den var så himla bra. Jag kan köpa alla möjliga sci fi-grejer och fantasyvarelser, men att skicka sin son till en trasig framtid..? Och att som Dell skiljas från hela sin familj och bara ta det med ett ”jaha” och inte fundera över rättegångar, påföljer, återförening? Den här boken känns helt orimlig.
Brinnande livet är den tredje novellsamlingen jag läser av Alice Munro och den är också den bok hon själv har sagt är hennes sista. Även författare har väl rätt att gå i pension, kan jag tycka, men visst är det lite speciellt att läsa en författares sista bok. Kan berättelser verkligen ta slut?
De sista novellerna i samlingen är att betrakta som självbiografiska och en av dem är Ögat, som jag faktiskt har läst tidigare eftersom den publicerades i DN i samband med tillkännagivandet att Nobelpriset i litteratur tilldelats Munro.
Liksom tidigare fascineras jag av Munros sätt att berätta. Det är ibland tvära kast i novellerna. Ibland tänker jag mig att författare bara skrapar på ytan i sina berättelser, men Munro gör inte så. Hon kan ägna en god stund åt att ingående beskriva en episod, en miljö eller någon händelse. Helt plötsligt kan hon kasta sig in i något som till synes inte hör ihop alls. Mot slutet hänger allt ihop.
Jag tycker verkligen om Munros noveller. Hon är verkligen en mästare på formatet och hennes berättelser, som inte sällan har kvinnor i huvudrollen, känns både angelägna, berörande och bra.
Det har blivit lite mycket Munro den senaste tiden, men jag klagar inte. Jag älskar hennes noveller och tycker gång på gång att det är fascinerande vilka friheter hon tar sig med novellen. Att läsa en bok är som att gå med på en överenskommelse med författaren. Man förstår att det inte går att skriva om varje detalj kronologiskt. Man köper att man får fylla i själv. Det ingår i konstruktionen. Och som läsare förväntar man sig att texter ska vara just sådär att de ger ledtrådar som för berättelsen framåt, men att allting också följer en given mall. Beskrivs något i detalj är det för att det har en central plats i berättelsen eller för att det kommer att återkomma i en nyckelscen senare. Munro verkar ta lätt på den typen av mallar och överenskommelser. Hon kan leda en berättelse mot ett tydligt mål och sedan, helt abrupt, har hela berättelsen skiftat karaktär och handlar om något helt annat. Jag tycker hon är helt otrolig som får ihop det!
Kärlek, vänskap, hat innehåller längre noveller än de jag har läst i För mycket lycka och Brinnande livet. De känns långa i alla fall… Personligen föredrar jag de lite kortare texterna eftersom jag har svårt att hinna läsa ut en hel, lång novell i en sittning. Det känns ändå som en ganska fånig grej att ta upp. Jag gillar verkligen boken. Munro skriver så bra om livets vändningar och hon fyller verkligen sina berättelser med intressanta karaktärer, oftast kvinnor. Kanske mest rörande är den sista novellen i samlingen, Björnen sover, där hon skriver om en man vars fru börjar bli dement. Hur förhåller man sig till situationen när ens älskade flyttar till ett äldreboende och dessutom verkar fatta tycke för en annan man på boendet? Sådana här saker har jag aldrig läst om i en bok tidigare. Munro skriver om livets alla skeenden på ett insiktsfullt och fint sätt.
Bra bok! Jag skulle vilja säga att Munro är en av de mest läsvärda Nobelpristagarna jag hittills har läst.
Anna och Mats har precis skrivit på skilsmässopappren. Jag, som aldrig ens har varit sambo, har naturligtvis lite svårt att relatera till de känslor och tankar som kan dyka upp vid en skilsmässa, men för mig känns det här verkligen autentiskt. Jag har inte läst något av Helena von Zweigbergk tidigare, men jag lyssnar alltid på hennes Oförnuft och känsla i P1, radioprogrammet som kretsar kring känslor och upplevelser man kan ha som människa. Faktum är att det är ett av mina favoritprogram. Boken är inte lika bra som von Zweigbergks radioprogram, om ni frågar mig, men det är ju å andra sidan två jättekonstiga grejer att jämföra.
Det här är hur som helst en fin bok. Både Anna och Mats är måna om att barnen, som är runt 10 och 15 år, ska få det bra i sina två nya hem, men det svider ekonomiskt att ensam stå för kostnaderna för en hel bostad och Mats passar på att ta med barnens datorer till sitt nya hem, så hos Anna blir det inte samma underhållning som hos Mats. Och barnen är ju hemskt måna om att vara snälla mot både mamma och pappa, men för både Anna och Mats blir det lite som att lära känna barnen på nytt och faktiskt känna sig ganska otillräckliga.
Sedan kommer det ju till att gå vidare. Mats har redan träffat en ny, men förhållandet blir bara något han ägnar sig åt varannan vecka, när han inte har barnen. Den nya lägenheten blir varannanveckabostad, där hans nya kvinna inte riktigt får plats. Anna, å sin sida, testar att dejta en änklig på jobbet, men finner ganska snart att det är svårt att som vuxen och med ett bagage gå in i något nytt.
Det känns verkligen som att von Zweigbergk med den här boken har lyckats gå till botten med vilka svårigheter, men också lättnader, en skilsmässa kan leda till för ett par. Kanske är det inte en bok jag tänker på som en bok med jättestora litterära kvalitéer, men det är verkligen en insiktsfull och tankeväckande bok. Och det tycker jag alltså trots att jag ju tillhör helt fel målgrupp för den här läsningen. Faktum är att jag typ grät på slutet för att jag tyckte att den var så fin. Det är inte alltid man kan vara tillräcklig som människa, särskilt inte efter en skilsmässa, kanske. Inte heller är det någon som har lovat att livet skulle vara enkelt och fyllt med extravaganser. Men ändå finns det någonting himla fint i livet och någonting väldigt fint även i relationer som tagit slut och det här är något som von Zweigbergk skildrar väldigt bra. Hon lyckats även väldigt bra med att måla upp karaktärerna i den här boken, som den undvikande tonåringen Sebbe och som Molly, som är så mammig och pappig men som också har sina hemligheter. Hon är en människokännare, von Zweigbergk. Det är något som är säkert.
Häxringarna är en bok jag lånade ur mammas bokhylla på vinst och förlust och utan att egentligen ha någon aning om vad det är för bok. Jag måste säga att det blev en riktig fullträff. Den här boken har verkligen allt.
Det första som slog mig var att den är sjukt rolig, men absolut inte på ett pajigt och farsartat sätt, utan mer att man överraskas av det mellan raderna. Ekmans språk är finurligt och vindlande och med sitt berättande lyckas hon verkligen levandegöra karaktärerna. På bokens dryga 250 sidor hinner man lära känna huvudpersonerna och verkligen bry sig om dem. Inledningen sätter verkligen tonen:
”Detta var Sara Sabina Lans:
grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.
Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:
Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote
Johannes Lans
* 29 Juli 1833 † 12 Juni 1902
och hans maka
Denna Sara Sabina Lans alltså, som får ett helt hushåll att snurra, men som inte ens har sitt namn på sin gravsten! Boken är full av sådana kvinnor: kvinnor som går som piga, serverar och sliter, kvinnor som blir gravida, förlorar jobbet, men inte har något alternativ än att kämpa på ändå. Det är omväxlande så tragiskt att man vill gråta, men omväxlande så varmt och roligt berättat att man nästan skrattar högt. Boken utspelar sig i Vallmsta, ett stationssamhälle som i bokens början inte har många bekvämligheter. Efterhand städas alla lorthögar och annat snusk bort och en liten stad växer fram.
Jag älskar sådana här böcker som handlar om fascinerande kvinnor. Det fina med Häxringarna är också att det inte känns sökt eller krystat att den handlar så mycket om kvinnor, utan att det rätt och slätt känns som en genuin och autentisk berättelse om livet vid 1800-talets slut. Ganska ofta när jag läser böcker som utger sig för att skildra kvinnor i historien så tycker jag att det blir stolpigt; att författaren är så inne på att berätta om ett gripande livsöde att karaktärerna blir platta och allt för mycket målas upp som offer. Här är personerna alldeles levande. Deras tillvaro är alls inte lätt, men de beskrivs rakt igenom människor med humor, längtan och drömmar.
Det här är verkligen en fantastisk bok! Förstå min lycka när jag insåg att den är första delen i en hel svit som skildrar hur samhället växer fram. Jag ser fram emot att läsa övriga delar.
När jag var yngre så slukade jag ungdomsböcker som utspelade sig under Andra världskriget (t.ex. Michelle Magorians böcker eller Annika Thorsböcker om Steffi och Nelli). Idag är jag lite kluven till ”genren”. Naturligtvis är det ett hemskt angeläget tema och ju äldre jag blivit, desto viktigare har det känts att upplysas om vad som hände under de här mörka åren. Det finns snart inga vittnen kvar som har varit där och upplevt kriget och då känns det som en skyldighet att ta in så mycket som möjligt, så att man kan föra det vidare. Men, det är ju samtidigt så outsägligt sorgligt med dessa krigsberättelser! Det kanske också är något som har kommit med åldern. När jag var i tonåren så var det så abstrakt. Idag börjar jag typa gråta av tanken på krig. Ju mer medveten jag blivit om vad krig åstadkommer med människor och samhällen och ju mer jag kommit till insikt om hur skört allting är och hur privilegierad jag är, desto svårare är det att orka läsa om människor som går sådana här fruktansvärda öden till mötes.
I Julie Orringers tegelsten kretsar historien kring Andras, en judisk ungrare, som genom ett stipendium får chansen att ta sig till Paris för att utbilda sig till arkitekt. Året är 1937 och på tåget till Paris visar sig de första tecknen på det som komma skall: nazistflaggor på stationerna, ett café han inte får gå in på. Han hinner heller inte studera någon lång stund innan komplikationer uppstår med hans stipendium. Utbetalningarna stryps och han blir tvungen att arbeta hårt för att både finansiera sina studier och att hinna med skoluppgifterna. I Paris träffar han snabbt en landsmaninna, Karla, som har en dotter ungefär i Andras ålder. Andras blir handlöst förälskad, men inte i dottern, utan i Karla.
Och det är här det börjar bli sorgligt, som ni förstår. Hur skulle två judar under tidigt 40-tal kunna leva lyckliga i alla sina dagar? Nej, det är redan på förhand uppenbart att det inte kommer att sluta bra och löpa på utan komplikationer.
Nazisterna far fram i Europa och lägger fler länder under sig och får fler allierade. Snart kan inte Andras förnya sitt visum och måste överge studierna och sitt älskade Paris för att återvända till Ungern, där han omedelbart skickas till ett tufft arbetsläger.
Det här är en berörande och bra bok om några livsöden under Andra världskriget och indirekt ger den en för mig välbehövlig historielektion om hur Andra världskriget drabbade Ungern, som allierades med Tyskland 1940.
Jag kan tycka att boken är lite tjock, men det har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att Orringer verkligen tar sig tid att måla upp miljöer och karaktärer. Parismiljöerna med teatrar, caféer och Andras lilla vindsrum i Quartier Latin är alldeles levande framför en. Flugorna, hettan på sommaren, kölden på vintern, stanken, leran och hopplösheten i arbetslägren likaså. Precis som svälten, umbärandena, sorgen och rädslan. På minuskontot tycker jag att böcker sällan vinner på att vara långa och utbroderade. Det blir lite för mycket sidorspår och en viss långsamhet i berättelsen. Här blir det nästan som två böcker: en bok om den relativt sorglösa tiden i Paris, där Klara och Andras träffas och deras relation utvecklas, och en bok som utspelar sig i Ungern och där krigets fasor rullas upp.
Men ärligt talat stör det mig inte tillräckligt mycket att boken är så tjock som den är, för det lilla minuset vägs upp många gånger om av att jag verkligen blev gripen, upplyst och fängslad av den här boken. Den väcker känslor och är svår att lämna ifrån sig. Jag vet med säkerhet att det här är en bok som jag kommer att ha levande i minnet länge. När jag väl läst ut den kändes det nästan som att stänga dörren för några vänner, så bra har Julie Orringer lyckats måla upp Andras och hans nära och kära.
Egenmäktigt förfarande är en bok som har diskuterats och hyllats på så många ställen att man knappt vågar läsa den i rädsla för att bli besviken! Jag tänkte faktiskt börja med att berätta vad jag inte riktigt kommer överens med i boken och det är det lite kärva språket. Det är garanterat ett medvetet grepp av författaren att skriva precis som hon gör, men det är ärligt talat ett ganska omständligt språk. Trots att texten inte precis är inlindad i en massa miljöbeskrivningar och fluff, så är den ändå ingenting som flödar på, utan tvärtom krävs en del eftertanke under läsningens gång. Dialogerna är heller knappast några som man skulle kunna höra i det verkliga livet och för att uppskatta humorn, som boken faktiskt är väldigt fylld av, så krävs det nog ett visst mått av akademisk torrhet…
Nog om det. Jag tycker faktiskt att det här är en underbar bok. I huvudrollen står Ester, en kvinna i cirkus 25-30 årsåldern (min gissning). I ett jobbsammanhang träffar hon konstnären Hugo, som är en extremt självupptagen man. Ester blir blixtförälskad och snart är hon inne i den fälla som så många förälskade har hamnat i. Hennes föreställningar om kärlek och förälskelse projiceras på den här mannen, som inte precis är förmögen att ge henne något tillbaka. De träffas, hon ringer, hon skickar sms och hon sitter och hoppas på en framtid, men allting är bara en stor lögn och något som hon i sin förälskelse har byggt upp. Hon tolkar och övertolkar de små signaler av intresse som hon får, men i slutändan så får hon just ingenting. Hon grubblar och grubblar över hur och när hon skulle kunna höra av sig. Hela helger kan hon hålla öppna ifall ett tillfälle skulle erbjudas att ses. Men han vill ju inte ses, inte på det sättet. Ibland vill hon ställa krav, kräva hans kärlek tillbaka och kräva att han är lika intresserad av att ses som hon, men hon måste samtidigt undvika att vara krävande för att inte kväva den kärlek som hon hoppas finns där. Därför blir det inga krav; däremot en korkat lycklig förhoppning om att det ska vända, när han plötsligt någon gång hör av sig. Ibland försöker hon fördriva tiden med annat, t.ex. en resa, men det enda som upptar hennes tid är fortfarande Hugo.
Jag har hört Lena Andersson i flera intervjuer det senaste året och om jag inte minns fel så har hon vid något tillfälle i princip sagt att det hon skrivit om också innehåller flera självupplevda episoder. Det tror jag verkligen. Faktum är att jag tror att alla kan känna igen sig i det här. Man vill ruska om Ester, förklara för henne att Hugo inte är intresserad, men framför allt minns man liknande händelser från sitt eget liv och skäms lite över vad förälskelse kan göra med oss. I någon mening blir det lite överdrivet i Anderssons tappning, för hon ger verkligen inte upp, Ester, men det känns, ändå, väldigt autentiskt och igenkännbart. Det är verkligen på pricken beskrivet vad förälskelse kan orsaka och som läsare lockas man både att skratta, men mest skruva på sig lite av obehag över vad Ester gör mot sig själv.
Personligen kan jag också säga att jag känner en enorm tacksamhet när jag läser denna bok. Tacksamhet över att jag är kär i någon som är kär i mig tillbaka. Tacksamhet över att inte behöva sitta och grubbla och övertolka ett sms eller att sitta en hel helg och vänta på ett samtal som aldrig kommer. Det här är inte en bok om kärlek, utan om förälskelse, vilket är en helt annan sak, och jag måste nästan påminna mig själv om det ibland för att inte bli lite arg på Lena Andersson, som är närmast cynisk när hon skriver om de här sakerna. Det finns ju faktiskt lycklig kärlek också, menar jag. Det här är dock mer en bok som, i likhet med Liv Strömquists grundliga genomgång av fenomenet kärlek, i seriealbumet Prins Charles känsla, snarare får en att undra varför man håller på.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en noggrann, närmast akademisk, genomgång av var kärlek kan göra med oss.
Betyg: 4+ självupptagna regissörer av 5.
Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson
Om Lena Andersson och Egenmäktigt förfarande
Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.
”Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.
I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.
Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen – utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.”
Jag fick hem Nyckeln samma dag som den kom ut, men har inte läst den förrän nu. Det beror inte bara på tidsbrist, utan också på faktumet att jag inte velat att den här fantastiska trilogin ska ta slut!
Apokalypsen närmar sig och de kvarvarande medlemmarna i Cirkeln, den grupp med utvalda häxor, som är de enda som kan förhindra jordens undergång, börjar nu få ont om tid för att förbereda sig för sitt uppdrag; ett uppdrag de i mångt och mycket inte vet vad det kommer att gå ut på. Kanske är de inte ens så unika och outbytbara som de tror. De enda de har att förlita sig på är Beskyddarna, som lever i ett slags mellanland mellan livet och döden, och som säger sig kunna se in i framtiden. Men är Beskyddarna verkligen att lita på?
Den avslutande delen i Engelsforstrilogin är en lättläst tegelsten på drygt 800 sidor. Man bara plöjer sidorna; lika mycket för spänningens skull, som för att få läsa om Cirkelmedlemmarna och deras liv. Liksom i tidigare böcker prickar författarna verkligen in hur livet kan vara i gymnasieåldern och de tankar och känslor som kan virvla omkring i den åldern. Det är kärlek, ensamhet, vänskap och olycklig kärlek, om vartannat. De karaktärer man inte känner igen sig i, känner man igen som personer man träffat under sin egen skoltid. Det är på pricken, inte bara livet som tonåring, utan också livet i allmänhet i en liten avfolkningsbygd där alla längtar bort och allt känns futtigt.
För min del spelar det i princip ingen roll att det här främst är en fantasyroman. För mig är det personporträtten och beskrivningen av den gamla bruksorten som verkligen fastnar och där författarna känns särskiljt briljanta. Men självklart finns det stora kvalitéer i själva fantasyberättelsen; berättelsen om att avvärja apokalypsen. Det är inte alltid sådär spännande så att man jagar fram över sidorna tillsammans med karktärerna, även om det verkligen accelererar mot slutet, utan mer frågar man sig vad allt betyder och vad det hela går ut på. Berättelsen ringlar sig fram och följer ingen rak väg. Det finns inga självklarheter i vad som kommer att hända sedan och vad som är den rätta vägen. I takt med att cirkelmedlemmarnas relationer ändras, ändras också förutsättningarna för deras uppdrag. Allt hänger ihop. Allt är snyggt.
Jag tycker att det här är fantastiska böcker, alla 3 plus bonusboken med serier. Berättelser från Engelsfors har jag faktiskt läst om under tiden jag har haft Nyckeln på gång. Den gjorde sig nästan ännu bättre nu, särskilt med alla smygglimtar som sedan får sitt svar i Nyckeln.
Nyckeln är underbar och briljant och en fantastisk avslutade del i trilogin. Kan inte säga så mycket mer än så.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Sfinx är min första bekanskap med Chrstine Falkenland, som just nu är aktuell med romanen Spjärna mot udden. Det är en lite lustig titel, tycker jag, för det är svårt att förstå vad den betyder. Men på sätt och vis så ges det en förklaring i Sfinx, för formuleringen finns även där.
Redan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.
