Med Björndansen har Anders Roslund tillfälligtvis (?) författat tillsammans med en ny kollega: Stefan Thunberg. Thunberg har tidigare skrivit en del filmmanus, men för den här boken bidrar han kanske främst med sina personliga erfarenheter som bror till tre av medlemmarna till Militärligan. När Militärligan opererade var jag bara några år gammal, så jag minns naturligtvis ingen nyhetsrapportering om detta och har aldrig hört talas om den senare heller. Hur som helst var det gäng kriminella som begick grova rån och gjorde sig kända för att använda tung beväpning: stöldgods från vapenkassuner. Då ingen ligamedlem begått brott tidigare fanns de inte i några register och genom att vara extremt välplanerade och öva noga innan varje rån, lyckades de lämna minimalt med spår. Men naturligtvis sprack allt till sist, mycket p.g.a. den broder som inte kunde få nog av kicken och hela tiden ville begå fler rån, mer spektakulära rån.
Boken är ingen dokumentär roman, antar jag, men nog måste den innehålla många element från verkligheten också. Kanske är det det som är min enda stora invändning mot boken: den har sådan dokumentär karaktär att den i mitt tycke skildrar lite för många detaljer och händelser. Det hinner bli lite tjatigt mellan varven.
Men såklart är det en fascinerande berättelse. Inte minst är det intressant att läsa om relationerna mellan ligamedlemmarna, där tre alltså var bröder, och deras otrygga barndom, som boken är uppblandad med.
Jag visste mycket lite om den här boken när jag började läsa, men ibland är det faktiskt skönt att inte ha några speciella förväntningar på en bok. Just den här boken kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Exemplaret på bibblan saknade omslagspapper och därmed baksidestext, så det var bara att kasta sig rakt in i berättelsen.
Handlingen kretsar kring Michel, som går i Frankrikes motsvarighet till gymnasiet. Skolan är kämpig, särskilt matten, och runt omkring sker stora förändringar, både i det stora och lilla perspektivet. Det är 50- och 60-tal och ett inbördeskrig pågår i Algeriet (då: en fransk koloni), kommunismen förtrycker människor, det kalla kriget pågår. I familjen finns det stora slitningar. Storebrodern vill gå med i armén, vilket han också gör, med allvarliga konsekvenser. Föräldrarnas relation är komplicerad. Det finns ett framgångsrikt familjeföretag, men allt, såväl företag som familj, kan rasera när som helst.
Om dagarna tillbringar Michel tid med en tjejkompis, som det stormar kring. Eller också går han till schackklubben, där han träffar en samling excentriska män, många på flykt från kommunismen, som ibland låter glimtar av sina liv sippra fram; familjer som övergetts, relationer som gått sönder.
Till synes obetydliga händelser och tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Många gånger har man inte ens något val här i livet: från den ena dagen till den andra kan förutsättningarna ha förändrats. Det gäller schackspelarna, som har en hel del i bagaget, men också Michel, i sitt kärlekstrassel och i sin sköra familj. Jag tycker Guenassia ringar in det väldigt fint i den här boken.
Det är en väldigt innehållsrik bok, måste jag säga, men man hinner också avverka rätt många ämnen på dryga 600 sidor. Jag tycker det är besvärligt med tjocka böcker, mest för att de är så otroligt otympliga att bära omkring på (den här finns inte som e-bok), men man får i bästa fall igen det genom att man verkligen ges tid att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna. Guenassia är verkligen duktig på att måla upp miljöer och personer, dessutom, och man kan verkligen se dem framför sig. Jag älskar de här Parismiljöerna och känner med personerna som boken kretsar kring. Faktiskt så gillade jag den här boken riktigt, riktigt mycket. Men med det sagt så kan jag också säga att boken känns rätt tydligt indelad i delar och det lämnar mig med känslan att det här inte hade behövt varit en bok, utan lika gärna hade kunnat vara typ tre, separata och var för sig intressanta, böcker.
Nåja. Den här boken är, trots detta, välskriven och därtill både lättläst och engagerande. Kan rekommenderas!
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, Den osynliga bron. När jag skrev om Den osynliga bron konstaterade jag att jag får allt svårare för den här typen av berättelser. Det som kändes så oändligt avlägset när jag läste om det som ung känns idag nästan outhärdligt. Av någon anledning. Koncentrationsläger. Förintelsen. Jag går typ sönder av att läsa om det!
Jag heter inte Miriam utspelar sig till stor del i Ravensbrück. Det är förstås närmast outhärdligt bara att läsa om det och just därför måste man göra det.
I huvudrollen finns Miriam, som egentligen inte heter Miriam. I nästan ett helt liv har hon dolt sin verkliga identitet: att hon egentligen är rom och heter Malika. Nu har hon precis fyllt 85 år och hennes nära och kära är på plats. När hon och det vuxna barnbarnet är på en promenad börjar delar av hennes livsberättelse sippra ut; saker hon tigit om i alla år: hennes romska bakgrund, brodern som svalt ihjäl i ett av Mengeles fruktansvärda experiment, medfångar som inte överlevde. Berättelsen rör sig i tid och rum mellan nutid och tiden i koncentrationsläger, men också runt den första tiden i Sverige, när Miriam så smått börjar komma till rätta, men också får uppleva den utbredda antiziganismen i Sverige.
Det här är en oerhört bra bok. Majgull Axelsson har skrivit en hel rad skickligt komponerade böcker om berörande livsöden och viktiga frågor. Hon har ett särskilt öga för att skildra människor och relationer och i den här boken får hon verkligen ihop det. Det är välskrivet, viktigt och berörande; en bok som är så hemsk att man stundvis måste lägga den ifrån sig, men som ändå är lätt att plöja igenom i ett rasande tempo. Det är helt klart en bok som går att läsa ut snabbt, men också en bok som alldeles säkert kommer att leva kvar mycket länge i tankarna. Jag fascineras särskilt av Axelssons sätt att veckla ut berättelsen och gradvis portionera ut de olika händelserna. Ibland tror man som läsare att hon ska utelämna och lämna åt läsaren att själv fylla i vissa händelser, men sedan återkommer hon. Som läsare får man små andningspauser, men förr eller senare så återkommer scenerna. Hon värjer sig inte för att berätta om de här händelserna, trots att det är så fruktansvärt tuffa saker det handlar om.
Sfinx är min första bekanskap med Chrstine Falkenland, som just nu är aktuell med romanen Spjärna mot udden. Det är en lite lustig titel, tycker jag, för det är svårt att förstå vad den betyder. Men på sätt och vis så ges det en förklaring i Sfinx, för formuleringen finns även där.
”Vad vill ni mig egentligen? Vad skall ni med mig till? Ta spjärn mot mig, som mot en udd. Vi är i så fall en treudd. Vi är en Legion, fastän många. Vi har hållit oss stilla i alla dessa år, fångna av det förflutna. Men nu rister vi i kedjorna. Vi vill hem, till mig, nej, vi längtar från mig till dig.”
Det är bokens huvudperson som skriver detta i texter som hon formulerar som brev till ungdomskärlekens fru. Hela boken består av dessa brev, där huvudpersonen tecknar en ganska eländig tillvaro. Hon är ensamstående mamma till en dotter och med henne har hon flyttat till ett kvarter där hon egentligen inte riktigt har råd att bo. Hon är konstnär, men inte speciellt framgångsrik. Mycket av hennes energi går åt till att späka sig och träna hårt för att få en smal kropp. Det anas att hon har ätstörningar och att hon inte orkar ta hand om sin dotter riktigt. Kanske som en verklighetsflykt söker hon sig mot ungdomskärlekens hus, där han bor i, vad som tycks vara, rikedom och lycka med en elegant fru. De brev hon skriver dryper av svartsjuka och av bitterhet över allt som varit; den relation de en gång hade och som faktiskt inte var särskilt bra.
Falkenland lyckas verkligen skildra den mörka tillvaron. Samtidigt har jag svårt att förstå. Varför kommer just det här med ungdomskärleken upp nu? Och det blir också lite tradigt. Trots att boken är kort, så känns den faktiskt enformig. Det kommer brev på brev på brev med ungefär samma innehåll och även om texten är i stor stil och det därför går snabbt att bläddra sig igenom boken, så inser man att det egentligen är en bok som kräver tid. Det känns som att mycket finns bakom formuleringarna. Uddar att ta spjärn mot, men också andra svårförstådda liknelser.
Jag är kluven till den här boken. Visst är det en gripande berättelse, för Falkenland kan verkligen måla upp den här ångestfyllda kvinnan. Man både känner med henne och äcklas; blir lite skrämd av allt mörker. Samtidigt: boken är lite för krävande för min smak. Det är för invecklat och för enformigt för mig.
Redan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.
Jag tyckte verkligen att boken var fantastisk fram tills den nådde Kanada (haha). Det är trots allt något i berättandet som är mycket fängslande. Ford skriver så mycket och långt om saker att det ständigt bygger upp en förväntan. Hela tiden strösslar han med ödesmättade meningar i stil med ”det var sista gången jag såg honom”, ”jag skulle aldrig mer återvända dit”. Mitt problem med boken är kanske att förväntningarna och spänningen aldrig landar i något intressant, utan mest rör ihop sig till något obegripligt.
Kanske hade jag för höga förväntningar på den här boken. Kanske var jag på fel humör. Men boken innehåller för många konstigheter för mig att haka upp mig på att jag faktiskt inte tyckte att den var så himla bra. Jag kan köpa alla möjliga sci fi-grejer och fantasyvarelser, men att skicka sin son till en trasig framtid..? Och att som Dell skiljas från hela sin familj och bara ta det med ett ”jaha” och inte fundera över rättegångar, påföljer, återförening? Den här boken känns helt orimlig.
Brinnande livet är den tredje novellsamlingen jag läser av Alice Munro och den är också den bok hon själv har sagt är hennes sista. Även författare har väl rätt att gå i pension, kan jag tycka, men visst är det lite speciellt att läsa en författares sista bok. Kan berättelser verkligen ta slut?
De sista novellerna i samlingen är att betrakta som självbiografiska och en av dem är Ögat, som jag faktiskt har läst tidigare eftersom den publicerades i DN i samband med tillkännagivandet att Nobelpriset i litteratur tilldelats Munro.
Liksom tidigare fascineras jag av Munros sätt att berätta. Det är ibland tvära kast i novellerna. Ibland tänker jag mig att författare bara skrapar på ytan i sina berättelser, men Munro gör inte så. Hon kan ägna en god stund åt att ingående beskriva en episod, en miljö eller någon händelse. Helt plötsligt kan hon kasta sig in i något som till synes inte hör ihop alls. Mot slutet hänger allt ihop.
Jag tycker verkligen om Munros noveller. Hon är verkligen en mästare på formatet och hennes berättelser, som inte sällan har kvinnor i huvudrollen, känns både angelägna, berörande och bra.
Det har blivit lite mycket Munro den senaste tiden, men jag klagar inte. Jag älskar hennes noveller och tycker gång på gång att det är fascinerande vilka friheter hon tar sig med novellen. Att läsa en bok är som att gå med på en överenskommelse med författaren. Man förstår att det inte går att skriva om varje detalj kronologiskt. Man köper att man får fylla i själv. Det ingår i konstruktionen. Och som läsare förväntar man sig att texter ska vara just sådär att de ger ledtrådar som för berättelsen framåt, men att allting också följer en given mall. Beskrivs något i detalj är det för att det har en central plats i berättelsen eller för att det kommer att återkomma i en nyckelscen senare. Munro verkar ta lätt på den typen av mallar och överenskommelser. Hon kan leda en berättelse mot ett tydligt mål och sedan, helt abrupt, har hela berättelsen skiftat karaktär och handlar om något helt annat. Jag tycker hon är helt otrolig som får ihop det!
Kärlek, vänskap, hat innehåller längre noveller än de jag har läst i För mycket lycka och Brinnande livet. De känns långa i alla fall… Personligen föredrar jag de lite kortare texterna eftersom jag har svårt att hinna läsa ut en hel, lång novell i en sittning. Det känns ändå som en ganska fånig grej att ta upp. Jag gillar verkligen boken. Munro skriver så bra om livets vändningar och hon fyller verkligen sina berättelser med intressanta karaktärer, oftast kvinnor. Kanske mest rörande är den sista novellen i samlingen, Björnen sover, där hon skriver om en man vars fru börjar bli dement. Hur förhåller man sig till situationen när ens älskade flyttar till ett äldreboende och dessutom verkar fatta tycke för en annan man på boendet? Sådana här saker har jag aldrig läst om i en bok tidigare. Munro skriver om livets alla skeenden på ett insiktsfullt och fint sätt.
Bra bok! Jag skulle vilja säga att Munro är en av de mest läsvärda Nobelpristagarna jag hittills har läst.
Anna och Mats har precis skrivit på skilsmässopappren. Jag, som aldrig ens har varit sambo, har naturligtvis lite svårt att relatera till de känslor och tankar som kan dyka upp vid en skilsmässa, men för mig känns det här verkligen autentiskt. Jag har inte läst något av Helena von Zweigbergk tidigare, men jag lyssnar alltid på hennes Oförnuft och känsla i P1, radioprogrammet som kretsar kring känslor och upplevelser man kan ha som människa. Faktum är att det är ett av mina favoritprogram. Boken är inte lika bra som von Zweigbergks radioprogram, om ni frågar mig, men det är ju å andra sidan två jättekonstiga grejer att jämföra.
Det här är hur som helst en fin bok. Både Anna och Mats är måna om att barnen, som är runt 10 och 15 år, ska få det bra i sina två nya hem, men det svider ekonomiskt att ensam stå för kostnaderna för en hel bostad och Mats passar på att ta med barnens datorer till sitt nya hem, så hos Anna blir det inte samma underhållning som hos Mats. Och barnen är ju hemskt måna om att vara snälla mot både mamma och pappa, men för både Anna och Mats blir det lite som att lära känna barnen på nytt och faktiskt känna sig ganska otillräckliga.
Sedan kommer det ju till att gå vidare. Mats har redan träffat en ny, men förhållandet blir bara något han ägnar sig åt varannan vecka, när han inte har barnen. Den nya lägenheten blir varannanveckabostad, där hans nya kvinna inte riktigt får plats. Anna, å sin sida, testar att dejta en änklig på jobbet, men finner ganska snart att det är svårt att som vuxen och med ett bagage gå in i något nytt.
Det känns verkligen som att von Zweigbergk med den här boken har lyckats gå till botten med vilka svårigheter, men också lättnader, en skilsmässa kan leda till för ett par. Kanske är det inte en bok jag tänker på som en bok med jättestora litterära kvalitéer, men det är verkligen en insiktsfull och tankeväckande bok. Och det tycker jag alltså trots att jag ju tillhör helt fel målgrupp för den här läsningen. Faktum är att jag typ grät på slutet för att jag tyckte att den var så fin. Det är inte alltid man kan vara tillräcklig som människa, särskilt inte efter en skilsmässa, kanske. Inte heller är det någon som har lovat att livet skulle vara enkelt och fyllt med extravaganser. Men ändå finns det någonting himla fint i livet och någonting väldigt fint även i relationer som tagit slut och det här är något som von Zweigbergk skildrar väldigt bra. Hon lyckats även väldigt bra med att måla upp karaktärerna i den här boken, som den undvikande tonåringen Sebbe och som Molly, som är så mammig och pappig men som också har sina hemligheter. Hon är en människokännare, von Zweigbergk. Det är något som är säkert.
Häxringarna är en bok jag lånade ur mammas bokhylla på vinst och förlust och utan att egentligen ha någon aning om vad det är för bok. Jag måste säga att det blev en riktig fullträff. Den här boken har verkligen allt.
Det första som slog mig var att den är sjukt rolig, men absolut inte på ett pajigt och farsartat sätt, utan mer att man överraskas av det mellan raderna. Ekmans språk är finurligt och vindlande och med sitt berättande lyckas hon verkligen levandegöra karaktärerna. På bokens dryga 250 sidor hinner man lära känna huvudpersonerna och verkligen bry sig om dem. Inledningen sätter verkligen tonen:
”Detta var Sara Sabina Lans:
grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.
Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:
Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote
Johannes Lans
* 29 Juli 1833 † 12 Juni 1902
och hans maka
Denna Sara Sabina Lans alltså, som får ett helt hushåll att snurra, men som inte ens har sitt namn på sin gravsten! Boken är full av sådana kvinnor: kvinnor som går som piga, serverar och sliter, kvinnor som blir gravida, förlorar jobbet, men inte har något alternativ än att kämpa på ändå. Det är omväxlande så tragiskt att man vill gråta, men omväxlande så varmt och roligt berättat att man nästan skrattar högt. Boken utspelar sig i Vallmsta, ett stationssamhälle som i bokens början inte har många bekvämligheter. Efterhand städas alla lorthögar och annat snusk bort och en liten stad växer fram.
Jag älskar sådana här böcker som handlar om fascinerande kvinnor. Det fina med Häxringarna är också att det inte känns sökt eller krystat att den handlar så mycket om kvinnor, utan att det rätt och slätt känns som en genuin och autentisk berättelse om livet vid 1800-talets slut. Ganska ofta när jag läser böcker som utger sig för att skildra kvinnor i historien så tycker jag att det blir stolpigt; att författaren är så inne på att berätta om ett gripande livsöde att karaktärerna blir platta och allt för mycket målas upp som offer. Här är personerna alldeles levande. Deras tillvaro är alls inte lätt, men de beskrivs rakt igenom människor med humor, längtan och drömmar.
Det här är verkligen en fantastisk bok! Förstå min lycka när jag insåg att den är första delen i en hel svit som skildrar hur samhället växer fram. Jag ser fram emot att läsa övriga delar.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Med Björndansen har Anders Roslund tillfälligtvis (?) författat tillsammans med en ny kollega: Stefan Thunberg. Thunberg har tidigare skrivit en del filmmanus, men för den här boken bidrar han kanske främst med sina personliga erfarenheter som bror till tre av medlemmarna till Militärligan. När Militärligan opererade var jag bara några år gammal, så jag minns naturligtvis ingen nyhetsrapportering om detta och har aldrig hört talas om den senare heller. Hur som helst var det gäng kriminella som begick grova rån och gjorde sig kända för att använda tung beväpning: stöldgods från vapenkassuner. Då ingen ligamedlem begått brott tidigare fanns de inte i några register och genom att vara extremt välplanerade och öva noga innan varje rån, lyckades de lämna minimalt med spår. Men naturligtvis sprack allt till sist, mycket p.g.a. den broder som inte kunde få nog av kicken och hela tiden ville begå fler rån, mer spektakulära rån.
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, 
Redan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.
