Älskad, saknad, av Joyce Carol Oates, är en underbar roman om ett sorgeår: att hitta tillbaka till livet och att växa som människa efter förlusten av en förälder.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
I Älskad, saknad, av Joyce Carol Oates, förlorar Nikki sin mamma på det allra mest förfärliga sätt: hon hittar sin mamma mördad i hemmet, knivskuren till döds efter vad som visar sig vara ett rån. Allt går i ett snabbt tempo efter mordet och Nikki och systern Clare tar sig snart an det stora jobbet att rensa ur sitt föräldrahem för att kunna lägga ut huset till försäljning. Sedan går luften ur dem. Sorgen kommer ikapp och sätter allt på paus. Till omgivningens förvåning flyttar Nikki in i mammans hus – tillfälligt, menar hon – och börjar om från början med den påbörjade rensningen. Clare reagerar på annat sätt och det skaver rejält mellan syskonen.
Nu börjar ett år av sorgearbete. Nikki rensar, hittar ledtrådar till vem hennes mamma var och försöker gå i moderns fotspår. Mamman, som var omtänksamheten själv, spenderade en stor del av sin tid åt att jobba ideellt och ställa upp för andra. Nu börjar Nikki, i mindre skala, göra samma sak.
Älskad, saknad är en oerhört smärtsam och fin berättelse om att förlora en förälder. Det är också en trösterik berättelse, på så sätt att i denna förfärliga situation växer också något gott. Med moderns död stjälps Nikkis liv på ända, men det blir också ett tillfälle för henne att stanna upp och våga låta livet ta en ny riktning.
Det här är andra gången jag läser den här romanen. Jag vet att jag gav boken ett högt betyg när jag läste den senast och jag mindes också huvuddragen i den, men i övrigt var det ärligt talat som att läsa en helt ny bok. Jag läste med viss bävan: det är ju inte alltid en bok håller för omläsning, särskilt inte när det har gått många år sedan senast. Älskad, saknad gick dock rakt in i hjärtat även den här gången, även om jag misstänker att jag läste den på ett helt annat sätt idag än när det begav sig 2008. Något jag oroade mig lite för var att boken skulle kännas för lång. Mycket kan man säga om Oates, men hon brukar inte direkt skriva kort och komprimerat. Jag hade inte behövt oroa mig. Visst hade man kunnat få fram budskapet på mindre än 430 sidor (tror jag), men ingenting i texten stör eller känns onödigt. Det är rakt igenom en fin och berörande bok, tycker jag. En av Oates bästa!
Älskad, saknad
Missing mom har översatts till svenska av Ulla Danielsson och getts ut av Albert Bonniers förlag (2006). ISBN: 9100111082.
Joyce Carol Oates
Joyce Carol Oates (född 1938) är en amerikansk författare. Hon har även skrivit romaner under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly.
Dit du går, följer jag, av Lina Nordquist, är riktig feelbad-litteratur om fattigdom, svält, övergrepp och misär som drabbar två olika kvinnor, från två olika tider, bosatta i samma lilla torp.
⭐⭐
Betyg: 2 av 5.
Dit du går, följer jag, av Lina Nordquist, handlar om Unni och Kåra, två kvinnor, från två olika tider, men som visar sig ha band och kopplingar till varandra. De bor exempelvis i samma hälsingländska torp, även om den ena gör det vid 1900-talets början och den andra lever i en utbyggd version cirka 70 år senare. Unni kommer till torpet efter en flykt från Norge, som hon tvingats lämna för att undvika att bli inspärrad på mentalsjukhus. Med sig har hon sin livskamrat, en liten son och i magen väntar en lillasyster. Torpet är öde och bonden som äger det låter dem få det på avbetalning. Det är ett hårt slit för att jobba sig till torpet och för att överleva. Den lilla familjen förföljs av svält och lever i misär. Snart börjar olycka efter olycka att drabba dem: familjemedlemmar rycks bort, tragedier avlöser varandra och bonden kommer att återkomma som en våldtäktsman och sadist.
Kåra lever i samma torp, tillsammans med sin svärmor, i en tid närmare nutid. Hennes svärfar har precis gått bort och Kåras man är också borta. Det står klart att det finns familjehemligheter och svårigheter kring dessa människor och att allt helt enkelt inte står rätt till. Kåra är ärligt talat en person som det är ytterst svårt att sympatisera med, trots att man förstår att hon har ett svårt bagage.
Dit du går, följer jag, är en bästsäljare som dessutom har belönats med det folkliga bokpriset Årets bok. Jag kan förstå det. Det är en bok som rymmer många hemligheter och samband att upptäcka och en bok med många gripande scener. För min del kände jag dock att det blev för mycket. Boken vältrar sig så mycket i lidande och olyckor att det nästan blir parodiskt och det finns så mycket sentimentalitet och tragedi att jag ständigt känner mig skriven på näsan. Sida upp och sida ned är det meningen att man ska vrida på tårkanalerna. Och visst, jag är inte gjord av sten, det är klart att jag känner något när jag läser, men mest av allt blir jag faktiskt irriterad. Det blir för mycket, helt enkelt, och det skildras inte med tillräcklig finess, om du frågar mig. Dessutom upplevde jag boken som seg. Jag började läsa den som e-bok och visste inte sidantalet. Efter en tid växlade jag över och började lyssna på den som ljudbok istället. Jag blev genuint förvånad när jag insåg att boken bara är cirka 12 h lång, vilket motsvarar cirka 350 sidor text. Det kändes som en långt mycket tjockare bok och det menar jag inte på något bra sätt. Det är för mycket text. För mycket av allt.
Dit du går, följer jag
Dit du går, följer jag gavs ut av Romanus & Selling 2021. Ljudboken är inläst av Ellen Jelinek och Ella Schartner. ISBN: 9789189051737, 9789189501072.
Lina Nordquist
Lina Nordquist (född 1977) är en svensk forskare och politiker. Dit du går, följer jag är hennes debutroman.
Min novelläsning tuffar på. Här kommer tre ur den senaste skörden:
Tiden av Maria Küchen
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Tiden, av Maria Küchen, utspelar sig en höstdag när novellens berättare, Håkan, är i sommarstugan för att stänga den för säsongen. Han grubblar. Man förstår att det finns en uppslitande separation, att han går i terapi och att han ”gjort något”. Håkan hävdar att det är tiden som betyder något, rörelsen, medan nuet är ett ingenting. Ändå kan han inte sluta återvända till det han gjort. Det är en koncentrerad berättelse om att vara förövare. Det är berörande och starkt, men också lite spretigt där jag ärligt talat inte vet riktigt om jag greppade hur allt hänger ihop. Kanske gör det inte det. Kanske är det precis så som livet är: en radda händelser som hänger löst ihop och som ändå associeras ihop i hjärnan.
Tiden gavs ut av Novellix 2012. ISBN: 978-91-86847-48-7.
Innan allt har blommat ut av Inger Frimansson
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Innan allt har blommat ut, av Inger Frimansson, utspelar sig på en turistort. Claire har åkt dit med sin syster. Där hemma finns en exman och en älskare. Tankarna svävar dit, medan hon och systern obekymrat rör sig runt hotellets trygga område och med turistens blick, blind för människorna och landet. De delar som handlar om turismen tycker jag är starkast och intressantast. Jag säger som jag gjorde angående Tiden: det blir spretigt med allt annat som pågår och avhandlas.
Innan allt har blommat ut gavs ut av Novellix 2012. ISBN: 978-91-86847-46-3.
De blå skorna av Linda Olsson
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
De blå skorna, av Linda Olsson, kretsar kring ett par blå skor. Ett par damskor. Huvudpersonens pappa hade prydligt ställt fram dem och när hon nu är i hans lägenhet för att städa ur efter pappans bortgång, dyker de upp. Varför hade han dessa skor? En man som levde ensam i en lägenhet i Paris? Flytten till Paris kom oväntat och sedan dess har kontakten mellan far och dotter inte varit speciellt bra. Den här novellen är en fin och berörande berättelse om livet, hemligheter, besvikelse och sorg. Jag tyckte väldigt mycket om den.
De blå skorna gavs ut av Novellix 2012. ISBN: 978-91-86847-72-2.
Jag läser gärna noveller – ett mycket trevligt och koncentrerat format. Här kommer tre klassiska noveller jag har läst på sistone!
Ett dockhem av August Strindberg
⭐⭐
Betyg: 2 av 5.
Är inte Ett dockhem en pjäs av Henrik Ibsen? tänkte jag när jag började läsa den här novellen. Jo, det är det ju. I August Strindbergs novell är det just Ibsens berättelse som huvudpersonens fru läser och blir starkt berörd av. Plötsligt ifrågasätts hela deras äktenskap, som inledningsvis beskrivits såhär: ”De hade varit gifta i sex år, men de vore som ett par förlovade.” Jag började läsa med stor nyfikenhet. Strindberg beskriver ett par som håller romantiken och längtan uppe år efter år. Sedan rasar allt ihop och jag kände inte precis att Strindberg skildrade det på ett, för mig, trovärdigt sätt.
Ett dockhem publicerades första gången i Giftas I (Albert Bonniers förlag, 1884). Jag har läst en nyutgåva, utgiven av Novellix 2012. ISBN: 978-91-86847-41-8.
Med strömmen av Hjalmar Söderberg
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Jag är svag för Hjalmar Söderberg. Han brukar lyckas skapa stora känslor med mycket små medel. I hans många romaner och noveller finns ofta en ensamhet och melankoli, som han är väldigt duktig på att skildra. Med strömmen är inget undantag. Den handlar om en ung man, som gjort sig fri från alla andras förväntningar och idéer om hur livet borde vara. Pengar finns. Han har råd att leva ett bohemiskt liv och spendera dagarna med att läsa & fundera. Sedan trillar han dit ändå: gifter sig, skaffar ett trist jobb… Livet alltså! Vad gör vi med våra liv?
Med strömmen publicerades första gången i Främlingarna (Albert Bonniers förlag, 1903). Jag har läst en nyutgåva, utgiven av Novellix 2012. ISBN: 978-91-86847-43-2.
Spökhanden av Selma Lagerlöf
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Spökhanden är en skräcknovell i bästa Selma Lagerlöf-snitt. En läkare blir hastigt kallad till hemmet: hans fru är helt förstörd: ”De vet inte vad som fattas henne. De tror att hon fått se något.” Och jo: hon har sett något avgörande om sig själv, äktenskapet och framtiden. Det är ingen lång berättelse, men Lagerlöf lyckas både skriva en otrolig text om tvåsamhet och en faktiskt ganska otäck skräckis.
Spökhanden publicerades första gången i Idun, årg. 11 (1889) och därefter i Från skilda tider. Efterlämnade skrifter I (Albert Bonniers förlag, 1943). Jag har läst en nyutgåva, utgiven av Novellix 2012. ISBN: 978-91-86847-44-9.
Pengar, av Victoria Benedictsson, är en klassiker som väcker både tankar och känslor. Tänk att det bara har gått cirka 100 år sedan det tydligen var helt ok med barnäktenskap.
Pengar är en klassisk, feministisk roman av Victoria Benedictsson. Huvudpersonen är Selma, en ung flicka, som 16 år gammal blir presenterad för ett lämpligt parti – en oerhört rik brukspatron som fattat tycke för henne. Selma är moderlös och pappan har skickat henne till sin bror, som tagit henne under sina vingar och ser äktenskapet som Selmas stora möjlighet att ta sig någonstans i livet. Selma är inte övertygad. Mannen är betydligt äldre än hon själv och hon känner ingen attraktion över huvud taget. Med lite lock och pock, om hur patronens rikedom kommer att ge henne möjlighet till frihet och lycka, går hon ändå med på att förlova sig och snart står bröllopet. Boken följer sedan Selma några år fram i tiden. Hela tiden finns vännen Richard någonstans i bakgrunden. Som läsare ser man hur livet hade kunnat gå i en helt annan riktning om Selma hade tillåtits fatta ett eget, vuxet beslut kring äktenskapet, istället för att ge sig in i det förhållande hon naivt går in i utan att ha en aning om vad som väntar.
Den frihet som skulle komma, den kommer inte. Selma är omyndig, har inte några egna pengar och har heller ingen makt. Benedictssons roman är en intressant skildring av hur kvinnors situation kunde se ut vid 1800-talets slut. Över hundra år har passerat, men är det så lång tid, egentligen? Ja, när jag läser den här romanen känns det verkligen avlägset, alltihop. Att läsa om barnbröllopet är rent provocerande, känner jag. Hur i helvete kunde man tycka att det var en bra idé att låta barn gifta sig? Med äldre gubbar som då kunde förgripa sig på dem sexuellt? Herregud, vilket sjukt samhälle! Sedan tänker jag lite till och inser att Sverige långt in i modern tid har haft (kanske i viss mån fortfarande har!) en pinsam acceptans för barnäktenskap ingångna i andra länder.
Att läsa Pengar är att bli påmind om och att bli tacksam över hur mycket som har förändrats sedan den här tiden (i Sverige). Det blir en intressant historielektion om en tid långt från dagens allmänna rösträtt, föräldraförsäkring med mera, med mera.
Samtidigt som det är en stark och känsloväckande läsning kan jag erkänna att jag aldrig helt fastnade i berättelsen. Jag får känslan av att författaren månat så mycket om att få ut sitt budskap att själva storyn och persongalleriet hamnar lite i andra hand. Det är också en spretig bok. Den inleds med några kapitel som skildrar vänskapen med en ung man, som också saknar makt (och pengar) för att låta livet gå i den riktning kan själv skulle vilja. Plötsligt tappas hela den karaktären bort och den potentiellt intressanta historien berörs inte mer. Det kommer en och annan liknande inflikning som illustrerar något författaren vill ta upp, men det blir aldrig en riktigt bra helhet. Oavsett tycker jag att det här är en viktig och intressant bok, en klassiker väl värd att läsa.
I Gun-Britt Sundströms För Lydia återberättas Hjalmar Söderbergs kärleksklassiker, Den allvarsamma leken, från Lydias perspektiv.
För Lydia är Gun-Britt Sundströms tolkning av Hjalmar Söderbergs klassiker Den allvarsamma leken. Söderbergs roman inleds vid förra sekelskiftets Stockholm, där Lydia och Arvid har en romans, som av ekonomiska skäl aldrig leder till något äktenskap. Istället tar deras liv helt olika riktningar och först långt senare träffas de två igen och inleder en affär. Det är en bok som berör förälskelsens, passionens och kärlekens många sidor samtidigt som den berättar om Stockholm och Sverige vid den här tiden. Jag håller boken för en av mina favoritromaner, mycket på grund av Söderbergs precisa och fina språk. Söderberg berättar från Arvids perspektiv, men i För Lydia låter Sundström Lydia stå i centrum. Författaren har också flyttat berättelsen omkring 50 år framåt i tiden.
Boken inleds, precis som i Söderbergs version, i skärgården. Lydia och Arvid har en avståndsromans. Det ligger i luften att det ska bli något mer, men det händer inte. Hösten kommer och Lydia väntar och väntar, men Arvid hör aldrig av sig. Vid några tillfällen korsas deras vägar, men ingenting förändras. Plötsligt förolyckas Lydias pappa och rycks oväntat bort. En vän till familjen blir en stadig klippa att luta sig mot i sorgen och trots en ordentlig åldersskillnad ingår de två så småningom äktenskap. Paret lämnar stan och blir föräldrar till en dotter. Lydia går omkring i ett stort, lantligt hus och känner sig ensam och uttråkad. En vän från stan livar upp emellanåt, hälsar på och för med sig ungdom och liv i det som annars är en rätt sömnig tillvaro långt från Stockholm. Det blir även resor till Stockholm och där träffar Lydia så småningom en man. Det är inte Arvid, men det är en älskare. Hon får veta att Arvid har gift sig och att äktenskapet verkar tråkigt och olyckligt. Åren går. Med tiden träffar hon Arvid på nytt. De inleder en affär och Lydia och maken går så småningom skilda vägar. Lydia flyttar tillbaka till stan, överger hemmafrulivet till förmån för studier. Hon blommar ut. Hon träffar Arvid. Arvid är dock fortfarande gift och Lydia och han träffas i skymundan.
Jag har läst Maken av Gun-Britt Sundström och det är en roman jag sorterar in bland mina favoriter. Kanske hade jag för höga förväntningar av den anledningen. Även Maken är en roman om ett av-och-på-förhållande som pågår år efter år, men För Lydia känns inte alls lika vass. Det mesta känns svårt att köpa, särskilt eftersom boken har flyttats till en tid då jag någonstans förväntar mig att kvinnor kunde vara mer fria och bestämma mer över sina egna liv. När jag läser blir jag inte alls övertygad om varför Arvid är en sådan djup förälskelse. En flirt en sommar? Jag får inga ledtrådar till varför Lydia år efter år fortsätter att fantisera om Arvid (eller varför han gör samma sak). Varför gifter hon sig? Vid separationen överger hon i princip sin dotter. Jag har själv en dotter. För mig är det helt sinnessjukt att överge sitt barn. För vad? I Lydias fall fimpas dottern till förmån för några meningslösa strökurser på universitetet och en romans. Jag vet inte om Söderberg beskriver det bättre, egentligen, men när jag läste hans roman (för många år sedan) stördes jag inte på samma sätt som när jag nu har läst För Lydia.
Nej, det här berörde inte och det fördjupade inte heller Söderbergs klassiker. Det här var i stort sett ingenting för mig, ärligt talat.
För Lydia
Förlag: Albert Bonniers förlag (2014). ISBN: 9789100132958.
Gun-Britt Sundström
Gun-Britt Sundström (född 1945) är en svensk författare.
Hon, av Viktor Andersson, är en roman om relation som tagit slut och ett desperat sökande efter ett namn: berättarjaget har glömt namnet på hon som en gång var en så stor del av hans liv.
Hon, av Viktor Andersson, är en roman om olycklig kärlek. Huvudpersonen, en Viktor (Andersson, tror jag bestämt?), är tjugonågonting och försöker förtvivlat att minnas namnet på hon, hans (första?) stora kärlek, som nu har försvunnit ur hans liv. Boken rör sig genom en uppväxt i en småstad, en flytt till Stockholm, stora planer och förhoppningar (från hennes sida – hon drömmer om att bli antagen till musikhögskola) och sedan ett avslut.
Det är på sätt och vis en träffande bok. De flesta av oss har väl haft relationer i unga år, relationer som nästan oundvikligen spricker eftersom så mycket i livet inte är färdigt eller bestämt i den åldern. Livet kan ta så många vägar när man är kring 20. Känslor kan ta så många vägar. Det är alltså ett fint ämne att ta sig an i en roman och det finns delar som får mig att minas hur det kunde vara att vara att vara i den där åldern när man är på väg att bli vuxen och forma sitt eget liv.
Det finns även en intressant spänning i romanen. Mycket är ovisst. Vem är egentligen Viktor? Vad har han och hon haft för relation? Jag anade, hoppades ärligt talat, att författaren skulle överraska på riktigt, göra något mer av den kraften, men för mig pyste det bara ihop.
Tyvärr räckte det inte hela vägen för min del. Hela premissen känns krystad – varför skulle någon glömma en kärleks namn? Även om jag inser att det mest ska förmedla en känsla, vara en metafor, så blir det ändå ganska platt, bland annat för att namn bara är ett namn. Jag skulle vilja veta mer om personen och relationen, men på den punkten känns boken märkligt tom. Dessutom tycker jag att boken är stolpigt skriven på något sätt. Det flyter inte.
Nu blev det ett gnälligt inlägg, vilket känns trist. Det här är en debutroman. Här finns mycket potential som jag hoppas att författaren hunnit utveckla i senare romaner (Hon utkom 2014).
Andromeda, av Therese Bohman, är en underbar roman om kärleken till litteraturen och om två själsfränder, en ung praktikant och en äldre chef, som träffas i ett förlagshus under förändring. Finns det plats för stor litteratur? Och för deras relation?
I Andromeda, av Therese Bohman, börjar en ung praktikant på det stora och ansedda förlaget Rydéns. Förlaget är fiktivt, men man anar inspiration från tjusiga Bonniers och deras omtalade förlagsfester på Nedre Manilla. Hos Rydéns hålls dock inte festerna i någon representationsvilla på Djurgården, utan på förlagshuset takterrass. Det är den årliga tillställning som alla författare drömmer om att gå på – det sägs att glasunderlägg från Rydéns hittats i Strindbergs kvarlåtenskap. Det är åtråvärt att få ges ut på Rydéns och allra tjusigast är att bli utvald till Andromeda-serien, den etikett som sätts på det allra bästa. Den litteräre chefen Gunnar är den som står bakom Andromeda och styr vad som får komma ut under detta särskilda kvalitetsmärke.
Den unga praktikanten kommer från en enkel bakgrund, är fortfarande student och känner sig inte hemma bland de självsäkra kollegorna på förlagshuset. Det enklaste är att hålla sig tyst. En dag blir hon ändå synlig: en kommentar vid kaffeautomaterna gör att Gunnar får upp ögonen för deras nytillskott, som oväntat vågar fälla en kritisk kommentarer om en nyutgiven roman. Ordväxlingen i fikarummet leder till fler diskussioner och det ena leder till det andra: praktikanten får ett vikariat, som övergår i en anställning. Samtalen om litteraturen och livet fortsätter och pågår inte bara på förlagshuset, utan fortsätter återkommande över en flaska vin och böljar vidare i textmeddelanden.
Det finns otaliga romaner, och berättelser från verkligheten, för den delen, om unga kvinnor som blir utnyttjade av äldre män de står i beroendeställning till. Därför läste jag Andromeda med en pockande oro över vilken vändning berättelsen måste ta. Jag vill inte avslöja för mycket om romanen, men jag kan säga att Therese Bohman återigen har skrivit en pricksäker och berörande roman om klass och kultur. I Den andra kvinnan lät hon bokens huvudperson, en ung kvinna med ett slitsamt arbete i bespisningen på sjukhuset, inleda en relation med en gift läkare. I Aftonland är huvudpersonen en nyskild professor i konsthistoria. Andromeda är något helt nytt, men ändå igenkännbart om man har läst Bohmans tidigare romaner.
Lunken i de akademiska korridorerna, som hon skildrade så roligt i Aftonland, är här utbytt mot förlagshuset Rydéns, men för mig finns det en gemensam nämnare i hur dessa åtråvärda ställen i slutändan kan visa sig vara rätt tomma. Jag minns själv hur det var att vara nyutexad och att, likt huvudpersonen i Andromeda, blygt ta stapplande kliv ut i arbetslivet. Det är lätt att ha stora tankar om akademin (som i mitt fall) eller förlagsvärlden (som i Andromeda). I den här boken blir den som en berusning. Huvudpersonen jobbar, jobbar och jobbar. Litteraturen är någonting större än livet självt. Undan för undan visar det sig att marknadsavdelningen, mellanchefer och ekonomer kan ha helt andra tankar om litteraturen. I någon mening kände jag igen mig precis, utan att någonsin ha jobbat på förlag. Det är så lätt att bryta förtrollningen. Här skildras dock även någonting mer än den där avförtrollningen. Vad har egentligen litteratur för plats i dagens samhälle? Vad har kulturen för roll i ett samhälle där flera av de styrande partierna i princip skulle vilja banta public service och låta privata aktörer bekosta kulturen? Och vad har samhället för plats för gamla gubbar, för den delen? Andromeda – böcker som ges ut baserat på en gubbes tyckande – kan det bli mossigare?
Kopplingarna till Den andra kvinnan är uppenbara, men utan att avslöja för mycket måste jag ändå säga att Andromeda är en helt annan berättelse. Vilket jag älskade! Det känns som att Therese Bohman, med detta totalt uttjatade tema (ung tjej träffar gammal gubbe), har lyckats göra någonting helt nytt, släppt fram helt nya röster. Det var både uppfriskande, berörande, störande och underbart på en gång.
Jag blev mycket förtjust i Andromeda och efter att ha lagt den ifrån mig kan jag bara konstatera att jag har läst den tredje fullträffen i rad från den här författaren. Vilken fantastisk författare hon är, Therese Bohman!
Andromeda
Förlag: Norstedts (2022). ISBN: 9789113121758.
Therese Bohman
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturjournalist.
Detaljerna, av Ia Genberg, är en fantastisk kortroman om livet och formande möten. Utrymme ges åt fyra personer som berättarrösten mött tidigare i livet och som lett henne mot en ny riktning. Fast kanske allra viktigaste är det andra, det konstanta mellan raderna.
Detaljerna, av Ia Genberg, inleds med att bokens berättare, en medelålders kvinna, drabbad av feber, ser tillbaka på händelser och möten i livet. I fyra delar återberättas skeenden som kretsar kring fyra olika personer, personer som tagit stor plats, men som inte längre finns kvar. Någonstans i bakgrunden finns det konstanta: vännen Sally, en karaktär som just inte ges något utrymme alls i boken, men som ändå finns där, som en röd tråd.
I fyra berättelser, som skulle kunna läsas fristående om man så vill, återberättas ett liv, så som det formats av de möten huvudpersonen hunnit med hittills. Det är fint. Precis så är livet: som en ström att följa med i och formas av. Författaren skriver om en hastigt uppblossad passion, som får hela livet att ändra riktning. Hon skriver om hur livet med en sambo kan gå från något självklart till något skavande och om hur en speciell vänskapsrelation kan fortsätta att väcka frågor resten av livet. Allra sist kommer bokens kanske starkaste del, en berättelse om huvudpersonens mamma och mammans livslånga kamp mot psykisk sjukdom och psykisk ohälsa.
Varje möte och varje händelse puffar livet i någon riktning. Kanske allra mest formande för bokens berättare är naturligtvis relationen med modern, en relation som tidigt försvåras av moderns sjukdom och oförmåga att ta hand om sitt barn. Andra möten och händelser är intensiva medan de pågår, för att sedan inte lämna mycket mer tydliga spår än läsupplevelser för evigt förknippade med då. Och ibland en undran av vad som egentligen hände?
Jag brukar uppskatta när författaren lämnar en del åt läsaren och här är det mycket att fylla i själv – det finns ingen kronologisk ordning att hänga upp berättelsen på och med de ca 150 sidorna är det inte direkt en tegelsten. Ändå är det ingen svårläst roman. Inte heller upplever jag den som tunn i någon negativ bemärkelse. Trots sitt ringa sidantal är den faktiskt fylld av det titeln skvallrar om: detaljer, inte minst i de pricksäkert valda tidsmarkörerna: ett millennieskifte som ska ringas in, telefonkataloger…
Detaljerna är en fantastisk liten roman. Jag älskar de till synes helt fristående berättelserna och allt de lyckas berätta om ett liv och de möten livet består av. Bokens fyra delar är otroligt bra var och en, men helheten som växer fram är också någonting stort. Det här gillade jag!
Detaljerna
Förlag: Weyler (2022). ISBN: 9789127175549.
Ia Genberg
Ia Genberg (född 1967) är en svensk journalist och författare.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
