Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk är en rejäl tegelsten om sektledaren Josef Frank och om 1700-talets Europa.
Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk kan vara den tjockaste boken jag läst: 1 057 sidor som lustigt nog har en paginering som löper som en nedräkning. Även titeln är otroligt lång: Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda, medelst en av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan. För kloka till stöd för minnet, för patrioter till besinning, lekmän till studium, melankoliker till förströelse.
Boken följer Jakob Frank, som ser sig själv som en frälsare. Det är 1700-tal och med sin enorma karisma lyckas han skaffa sig trogna följare. Han blir en sektledare, helt enkelt, och han leder sitt folk från land till land undan förföljelse. Han vältrar sig också i rikedom och ser till att omge sig av utvalda, unga kvinnor (och pojkar) att utnyttja sexuellt. Boken berättas till stor del av de människor som följer Jakob Frank och som har anslutit sig till hans idéer.
Visst finns det något spännande, i brist på bättre ord, med sekter. Hur uppstår de? Vem leder dem? Vad händer med dem med tiden? Vilka är människorna som ansluter sig? Så jo, visst är den intressant. Boken ger också en fin historielektion där författaren lyckas trycka in mängder av aspekter av livet och kulturella referenser från den här tiden. För mig blev det verkligen en historielektion. Jag förstod först långt in i boken att Jakob Frank har en verklig person som förlaga och att ”frankismen” också funnits på riktigt.
Kanske hade jag inte tillräckligt med bakgrundskunskaper för att fullt ut ta till mig den här boken. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför just Jakobsböckerna betraktas som ett sådant mästerverk och som en sådan otrolig berättelse. Jag ångrar inte att jag har läst den; Det har varit ett kul projekt att ha igång parallellt med annan läsning, men det mest träffande man kan säga är att den är alldeles för lång. Alldeles, alldeles för lång. Och alldeles säkert är det så att nästan allt flyger över huvudet. Den här boken kommer knappast lämna några större avtryck hos mig.
Vill du läsa något av nobelpristagaren Olga Tokarczuk skulle jag hellre rekommendera Styr din plog över de dödas ben, som var en verklig läsupplevelse för mig, lite av en polsk Torgny Lindgren-berättelse på något sätt: lekfull, överraskande, rolig, intelligent. Jakobsböckerna är mer pretto och mastig, ingenting för den som vill koppla av med en bok.
Jakobsböckerna
Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk
Polsk titel: Ksiegi Jakubowe. Översättare: Jan Henrik Swahn. Förlag: 2019 (Albert Bonniers förlag). ISBN: 9789100182717.
Olga Tokarczuk
Olga Tokarczuk (född 1962) är en polsk, nobelprisbelönad författare.
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana, som nu reser med sin bror till deras moders gamla hemby, en väldigt oromantiskt beskriven by där Församlingen betyder allt. Betyg: 4 lerfigurer av 5.
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana och hennes bror i den lilla byn Smalånger. Jag skulle säga att det är en helt fristående bok, för den tar inte vid direkt där den första boken, Jag for ner till bror, slutade. Nu har det istället gått en tid och mycket verkar ha fallit på plats, både för brodern, som i den första boken behövde hjälp att ta sig ur missbruk, och för Jana själv, som blivit kvar i Smalånger och som trevande bygger upp en relation till sin vuxna dotter, som vuxit upp hos sina adoptivföräldrar.
Allt ställs dock på ända när Jana och brodern plötsligt åker norrut, till deras mammas hemtrakter. Modern har dött och ska begravas där uppe. I hennes hemby, som är något så annorlunda som en norrländsk by med en viss inflyttning, har en församling ett starkt grepp om hela samhället. Alla är med i församlingen och de som på minsta vis stöter sig med den eller bryter mot uppfattningen om hur man ska vara, blir utstötta. Jana och hennes bror har ärvt ett hus där uppe, men väl på plats visar det sig att någon har flyttat in och inte är särskilt sugen på att flytta ut. Det blir en av många konfrontationer med verkligheten i mammans gamla hemby och snart visar det sig också att mamman utsatts för oerhört tuffa händelser som en gång i tiden drivit henne därifrån.
Att själva ta sig därifrån visar sig dock vara svårare än Jana trott. Snart har hennes bror sugits in i gemenskapen i församlingen och Jana måste stanna för att försöka rädda honom därifrån.
Liksom Jag for ner till bror, skildrar Vi for upp med mor udda människor i en väldigt oromantiskt beskriven glesbygd. Här föds barn med fetalt alkoholsyndrom och många bär på bagage med misshandel och övergrepp. Någon har mist hela sin familj i en skoterolycka. Det finns med andra ord rikligt med död och elände, men samtidigt skriver Smirnoff roligt, träffsäkert och med värme. Huvudpersonerna i Smirnoffs Jana-romaner är verkligen annorlunda mot de flesta i dagens romaner, men de är också mångbottnade och lätta att känna med.
Jag blev väldigt förtjust i Jag for ner till bror och det är alltid en viss risk att läsa en uppföljare tätt inpå. Visst kan man lätt bli mätt, särskilt när det är en roman med ett egensinnigt språk, men i det här fallet blev jag inte besviken. Jag tycker att Vi for upp med mor är minst lika bra som den första Jana-boken. Vad jag förstår kommer böckerna om Jana att bli en trilogi. Om den första boken om Jana slutade i mys och gemyt så kan man lugnt säga att Vi for upp med mor slutar på ett annat sätt. Hur ska trilogin sluta? Jag längtar verkligen efter att få veta!
Vi for upp med mor. Packade en väska och backade ut jeepen från garaget.
Bror låste dörren. Hängde nyckeln på sin spik.
Lukas hoppade och for. Kände att något var på gång. Bror kopplade honom och gick ner till hundgården. Stängde nätdörren och satte sig på huk.
Jag hörde inte vad de pratade om. Lukas satte sin tass i hans hand.
När bror gick ut ur buren satt lukas kvar innanför och hängde med huvudet. Bror stack in handen. Lukas tittade bort.
Modren kommer efter i likbilen, sa jag. Nordin kör henne.
Modren dog och bror tystnade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Modren blev mor. Av respekt. Det var ingen stor eftergift men ändå. Mor lämnade en eftersmak av söt gumma på torp som uthärdat livet för att plötsligt dö.
Ur Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Polaris), 2019 (den här ljudboken, Polaris). Antal sidor: 349. ISBN: 9789177951407, 9789177951483. Andra som läst: Boklysten, Kulturkollo.
Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna jana och bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med john. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.
Vi for upp med mor är en uppföljare till den hyllade debuten Jag for ner till bror. På ojämförlig prosa fortsätter Karin Smirnoff låta oss stifta bekantskap med glesbygdens olika gestalter, och återvändaren janakippo.
Förlagets beskrivning
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson är den smärtsamma, men samtidigt förvånansvärt roliga och varma, berättelsen om hur Jeanette växer upp i ett frikyrkligt hem och hur allting sedan raseras när hon blir kär i en tjej. Betyg: 3+ onda andar av 5.
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson
När jag började lyssna på Det finns annan frukt än apelsiner trodde jag att det var en självbiografi, men jag har sedan förstått att det är en roman, även om den, precis som alla romaner, har självbiografiska drag. I huvudrollen hittas i alla fall en tjej med samma namn som författaren själv: Jeanette. Hon växer upp som adoptivbarn i en frikyrklig familj. Uppväxten präglas av uppfattningen att Jeanette ska bli missionär och Jeanette ger sig också entusiastiskt in i församlingsarbetet med den naivitet som bara barn kan uppvisa. Väckelsepredikandet får dock ett abrupt slut när Jeanette som tonåring blir förälskad i sin första, stora kärlek – Melanie. Homosexualitet är ingenting som accepteras i församlingen och Jeanette blir plötsligt stämplad som besatt av satan och måste överge allt.
Det här är en smärtsam bok om en udda uppväxt, där uppfattningen om vad som går an, och vad som inte gör det, är oerhört snäv. Det måste vara väldigt speciellt, för att inte säga fruktansvärt, att växa upp i en sådan miljö. Hur kan någon hitta sig själv i en sådan miljö? Ändå är det en bok med förvånansvärt mycket värme och humor och jag känner mig närmast upplyft av att det uppenbarligen går att spränga sig fri även när förutsättningarna ser ut som de gör i boken.
Det finns annan frukt än apelsiner kom ut första gången 1985 och har kommit i flera svenska översättningar sedan dess. Jag kan mycket väl förstå att den här bokens popularitet består – Winterson berättar verkligen en helt egen berättelse och har en speciell humor som verkligen funkar ihop med denna uppväxtskildring.
Om Jeanette Winterson och Det finns annan frukt än apelsiner
Jeanette Winterson (född 1959) är en brittisk författare, som liksom huvudpersonen i hennes debutroman Det finns annan frukt än apelsiner, växte upp som adoptivbarn i ett frireligiöst hem, ett hem som hon tvingades lämna efter att ha inlett en relation med en kvinna. Hennes senaste roman på svenska är Tidsklyftan (The gap of time). Jeanette Winterson har en hemsida.
Originalets titel: Oranges are not the only fruit (engelska).
Översättare: Lena Fries-Gedin.
Uppläsare: Ulla Skoog.
Utgivningsår: 1985 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, i översättning av Caj Lundgren, Gedin), 2015 (första utgåvan i den här översättningen, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här inlästa versionen, Radioföljetongen i Sveriges radio).
Antal sidor: 238.
ISBN: 91-7964-059-1, 9789146228981.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Jeanette Wintersons klassiska, numera kultförklarade och ständigt efterfrågade debutroman i nyöversättning.
Liksom folk i allmänhet bodde jag länge hos min mor och far. Min far gillade att se på brottning. Min mor gillade att brottas.
Det här är berättelsen om Jeanette, adopterad och uppfostrad som vore hon en av Guds utvalda i en strängt religiös, frikyrklig arbetarfamilj i norra England. Hon verkar vara förutbestämd att bli missionär, och redan vid unga år är hon en framgångsrik väckelsepredikant. Men 16 år gammal möter hon en annan flicka, och eftersom varken kärlek eller sex ingår i den utstakade planen så tvingas Jeanette lämna kyrkan, hemmet och familjen för att kunna leva med den hon älskar.”
Kärlekens historia av Nicole Krauss är en fantastiskt fin bok där några ensamma och sörjande människors livsöden vävs ihop genom kopplingen till en väldigt drabbande roman. Betyg: 3+ sökningar i arkivet av 5.
Kärlekens historia av Nicole Krauss
I en överbelamrad New York-lägenhet fördriver Leo Gursky tiden. Han är en man som har förlorat allt, däribland sin son, som har vuxit upp utan kännedom om sin biologiska far. Leos ensamhet är så påtaglig att det är helt hjärtskärande. I samma stad lever fjortonåriga Alma med sin mamma och sin bror. Pappan har gått bort och mamman hanterar detta genom att sluta sig inåt och att på sätt och vis sluta sig inför sina barn. Brodern, som kanske främst saknar sin mor, snarare än den pappa som han inte riktigt hann lära känna, hanterar sorgen genom att dra sig till religionen – han får för sig att han är en av 36 utvalda, en lamed vovnik. I Kärlekens historia väver Nicole Krauss ihop dessa ensamma och sörjande människors öden genom deras kopplingar till en bok med samma namn som romanen. Almas mamma försätter sig att översätta Kärlekens historia åt en uppdragsgivare som Alma tror sig ha en viktig koppling till, bland annat för att bokens huvudperson delar förnamn med hon själv. Har bokens Alma funnits på riktigt? Kärlekens historia har också kopplingar till Leo Gursky och den son, som han av olika skäl inte har kunnat närma sig.
Det är en komplicerad väv och inte helt lätt att foga samman alla trådar. Som läsare behöver man vara skärpt och koncentrerad. Ändå är det ingen tungläst bok. Språket är enkelt och rakt på sak. Läser man stycken om igen kan man dock hitta små explosioner av känslor. Krauss kan verkligen formulera sig och det är en fröjd att läsa hennes text.
Jag ska vara ärlig och säga att jag hade lite svårt att komma in i den här boken. Jag hade hört väldigt många hyllningar av den och fått för mig att den skulle bli en bra bokcirkelbok när det blev dags för mig att välja bok till den bokcirkel som jag är med i. Det kändes lite ”sådär” att inse att jag hade prackat på andra något så rörigt och knepigt som den här historien. Ändå måste jag säga att jag själv, och flera av mina bokcirkelkompisar, verkligen uppskattade boken. Trots att det inte är det enklaste att foga ihop alla berättelser och sidospår och skapa den bild som författaren haft framför sig, så finns det någonting i boken som ändå gör att det känns intressant att läsa vidare. För min del handlar det nog främst om alla känslorna som finns i den. Det var länge sedan jag läste någonting där ensamheten är så otroligt närvarande och tung som den är i Kärlekens historia, särskilt i skildringen av Leo Gursky. Det är också lätt att tycka om och känna med karaktärerna i boken. Jag vill hela tiden att det ska gå dem väl. Jag älskar berättelser där författaren lyckas göra karaktärerna levande på det sättet.
Allt som allt skulle jag verkligen rekommendera den här boken, men helst också uppmana att inte hasta sig igenom den.
Citerat ur Kärlekens historia
”Och sedan tänkte jag: kanske är det just det som är meningen med att vara far – att man ska lära sitt barn att leva utan en. I så fall har det inte funnits någon bättre far än jag.”
Kärlekens historia av Nicole Krauss
Om Nicole Krauss och om Kärlekens historia
Nicole Krauss (född 1974) är en amerikansk författare som debuterade 2002 med romanen Man utan minne (Man walks into a room). Hennes stora genombrott kom dock med Kärlekens historia (The history of love). Hennes senaste roman på svenska är Det stora huset (Great house) från 2011. Nicole Krauss har en hemsida och en Facebooksida.
Originalets titel: The history of love (amerikanska).
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2005 (första amerikanska utgåvan, W. W. Norton & Company), 2005 (första svenska utgåvan, Brombergs förlag), 2014 (den här e-boksutgåvan, Brombergs förlag).
Antal sidor: 344.
ISBN: 9789185251124, 9789173375023.
Andras röster: Bokomaten, Bokpärlan, Booksessed, Boktoka, Eli läser och skriver, Med näsan i en bok, Pocketpinglorna.
Förlagets beskrivning
”Att följa historien om Leo och hans ungdomskärlek Alma är som att följa livet självt. När deras öden möts förstår vi att kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt.
Kärlekens historia påminner oss om fiktionens magiska kraft. Rolig och sorgsen, skrämmande och hoppfull. En berättelse som fängslar från första sidan och roar med sin finurlighet, originalitet och värme.”
Fiona är domare och när hennes man berättar att han har en älskarinna och att han vill ha ett öppet förhållande så begraver hon sig själv i arbete. Hon har familjerätt som specialitet och måste hitta lösningar i komplicerade vårdnadstvister och andra dilemman. McEwan passar på att ta upp flera tänkvärda exempel där religion spelar en roll och där barn på olika sätt tvingas in i sina föräldrars tro.
Framför allt hamnar Fiona i ett svårt fall när hon måste ta ställning till om en svårt sjuk pojke med leukemi ska påtvingas blodtransfusioner. Hans föräldrar är Jehovas vittnen och pojken, som bara har veckor kvar till sin myndighetsdag, motsätter sig att ta emot blod. Hon bestämmer sig för att besöka pojken på sjukhuset för att försöka göra sig en bild av om han förstår vad som väntar honom.
Domaren är en långsam och välskriven bok är McEwan, som vanligt får man nästan säga, väcker tankar om aktuella frågor. Han har ju tidigare skrivit om t.ex. klimatfrågan (i romanen Hetta), men här är det barn, etiska frågor och religion som står i fokus. I bakgrunden utspelar sig också Fionas och hennes makes livskris.
Jag gillade den här boken. Jag vet inte mycket om juridik och rättegångar, men det var spännande att få följa Fiona i hennes arbete, faktiskt. McEwan är väldigt duktig på att berätta på ett lärorikt sätt om människor och deras yrken. Att det här är en karriärkvinna som är i huvudrollen blir jag faktiskt lite extra glad av. Det är också en väldigt tänkvärd bok, som sagt, och jag tycker om att den är så koncentrerad. Jag upplevde boken som väldigt kort, faktiskt. Jag blev förvånad när jag såg att pappersboken är på dryga 250 sidor för det här känns mer som en kortroman i och med att boken inte innehåller så många sidospår och andra utsvävningar. Sådant gillar jag!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort och koncentrerad roman som väcker många moraliska frågor och tankar kring barn och tro.
Betyg: 3+ flyglar av 5.
Domaren av Ian McEwan
Om Ian McEwan och Domaren
Ian McEwan (född 1948) är en brittisk författare. Han debuterade 1975 med novellsamlingen First love, last rite. Sedan dess har han skrivit ett stort antal böcker och kommit att bli en av Storbritanniens mest uppskattade författare. 2008 placerade tidningen The Times honom på deras lista över ”de 50 största brittiska författarna sedan 1945”. Hans senaste roman i svensk översättning är Domaren, som kom 2015. Ian McEwan har en hemsida och en fansida på Facebook.
Originalets titel: The children act (engelska).
Översättare: Niclas Hval.
Uppläsare: Kristina Adolphson.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Random house), 2015 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Brombergs).
Antal sidor: 257 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789173376594, 9789173377652.
Andras röster: Bokboxen, Dagensbok.com, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Fiona Maye är hovrättsdomare specialiserad på familjerättsfrågor och dömer i fall där man måste prioritera mellan barns välfärd och religiösa fri- och rättigheter. Hennes professionella framgångar förmörkas dock av att hennes barnlösa äktenskap håller på att gå i kras.
Fionas man har bett henne att överväga ett öppet äktenskap och har efter flera uppslitande bråk flyttat ut ur deras hem. Fiona flyr in i sitt arbete och fördjupar sig i ett svårt fall där ett sjukhus vill ha hennes tillstånd att genomföra en livsavgörande blodtransfusion som en ung man vägrar eftersom han är ett Jehovas vittne. Mötet med ynglingen utlöser en händelsekedja där Fiona tvingas välja mellan liv och död och samtidigt fundera kring sina egna prioriteringar i livet.
Domaren är en lika underhållande som välskriven roman där Ian McEwan lyckas koka ner moraliska frågor till en riktigt spännande och fartfylld berättelse.”
Kristin Lavransdotter är en klassiker av den nobelprisbelönade författaren Sigrid Undset. Boken gavs ursprungligen ut i tre volymer (Brudkronan, Husfrun,Korset), men ges ofta ut i en samlingsvolym nu för tiden. Det är ingen tunn samling kan man ju säga. För mig har det här varit en bok som jag har läst ur lite nu och då sedan tidigt i höstas.
I boken får läsaren följa Kristin Lavransdotter genom livet. Hon växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge. Hennes föräldrar hittar henne en lämplig make, men hjärtat väljer en annan väg och till slut får hon sin Erlend, med vilken hon kommer att få en hel skara små söner. Åren går och Erlend hamnar i politiskt trubbel. Kärleken har sina toppar och dalar, sönerna växer upp och runt omkring sker också ett och annat som skakar om bygden.
Jag hade svårt att komma in i Kristin Lavransdotter. Det grep liksom inte riktigt tag, men när jag hade levt med berättelsen tillräckligt länge så var det någonting som lossnade och plötsligt blev jag helt fast. Det är verkligen en fantastiskt fin bok om moderskap och kärlek, och om livet på 1300-talet såklart. Jag har lärt mig massor om 1300-talets Norge. En del saker griper tag på ett alldeles särskilt sätt. Allting var ju så primitivt. När en av sönerna får problem med ögonen så finns det egentligen inte mycket annat att göra än att t.ex. be till Gud. Maktlösheten! Det är svårt att inte känna med Kristin Lavransdotter i hennes våndor över maken, med sitt sug efter makt, och över sönerna och hur det ska gå för dem i livet.
Jag är glad att jag tog mig igenom Kristin Lavransdotter. Det är en läsvärd klassiker och den är som sagt skriven av en nobelpristagare, som dessutom är kvinna. Sådana böcker växer inte på träd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en nobelprisbelönad klassiker om liv och moderskap i 1300-talets Norge.
Betyg: 3+ fjordar av 5.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Om Sigrid Undset och Kristin Lavransdotter
Sigrid Undset (1882-1949) är en norsk författare som belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon är kanske mest känd för sina historiska romaner om Kristin Lavransdotter. Undset var en stor nazistmotståndare och levde därför i USA under Andra världskriget eftersom det då inte längre var säkert för henne att leva i Norge.
Originalets titel: Kristin Lavransdatter (Kransen, Husfrue, Korset) (norska).
Översättare: Teresia Eurén.
Utgivningsår: Brudkronan: 1920 (första norska utgåvan), 1921 (första svenska utgåvan, Norstedts); Husfrun: 1921 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Korset: 1922 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Den här samlingsvolymen: 2014 (Norstedts).
Innehåll: Brudkronan, Husfrun, Korset.
Antal sidor: ca 863.
ISBN: 978-91-1-305888-7.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.”
Sigrid Undsets (1882-1949) far var arkeolog, vilket medförde att hon redan från unga år hade ett starkt intresse för medeltiden, något som skulle komma att prägla hennes författarskap. Undset fick nobelpriset 1928, mycket tack vare Kristin Lavransdotter.
Kristin Lavransdotter som består av de tre delarna Brudkronan (1920), Husfrun (1921) och Korset (1922) är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Den kärlekshistoria som Kristin upplever tillsammans med sin Erlend Nikulausson i 1300-talets Norge är ingen romantisk världsfrånvänd kärlek utan en berättelse om den jordiska kärleken sådan den kan gestalta sig från den första skira förälskelsen till äktenskapets vardag med arbete och möda, nöd och lust, allt utspelat under en tid som i mycket liknar vår egen.”
Skraplotter är den avslutande delen i Vargskinnettrilogin, där Kerstin Ekman skildrar livet för några människor med kopplingar till den jämtländska byn Svartvattnet. Den första boken i trilogin, Guds barmhärtighet, kretsade kring Hillevi, som flyttar till Svartvattnet för att jobba som barnmorska. I del två, Sista rompan, är Hillevis dotter, Myrten, en av huvudpersonerna. Myrten, som blev gravid som ogift, födde i hemlighet en dotter, Ingefrid, som hon tvingades att lämna bort. Nu har Myrten gått bort och Ingefrid ärver pengar, värdepapper, skog. Hennes instinktiva känsla är att allt ska skänkas bort till kyrkan som hon arbetar åt, men hon åker faktiskt till Svartvattnet, trots allt. Ingefrid har aldrig lärt känna sin biologiska mor, men nu börjar hon söka sin egen historia.
Skraplotter är en fin avslutning, där Ekman knyter ihop alla trådar. Hon har ett skickligt sätt att skildra människor och deras egenheter och lyckas alltid väva in intressant historia. Med den avslutande delen i trilogin har hon närmat sig nutid och en del väldigt nutida och aktuella frågor dyker upp. Till exempel fladdrar vargfrågan förbi och en av många cirklar sluts när självaste vargskinnet, från den första boken i serien, dyker upp i samband med detta.
Jag tycker att Skraplotter är en fin och värdig avslutning på en intressant trilogi om livet i Sverige under 1900-talet och livet för några kvinnor, som alla brottas med sin tids uppfattningar och svårigheter.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en prisbelönt och intressant bok om att söka sina rötter och alla som vill läsa en värdig avslutning av Ekmans trilogi om hur samhället i Sverige har utvecklats under 1900-talet.
Betyg: 3 lamm av 5.
Om Skraplotter och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 391 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Sista rompan.
Andras röster: Alba, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Snön har redan kommit till Svartvattnet i västra Jämtland. Prästen Ingefrid Mingus från Stockholm kliver ur bilen, ut i det vita och kalla. Det är hennes allra första besök i byn och hon har kommit eftersom hennes biologiska mor, Myrten, precis har dött och testamenterat sina tillgångar till Ingefrid. Hon träffade aldrig sin mor och adoptivföräldrarna hade alltid sagt att hon var en fattig kvinna men det visar sig nu inte stämma. Tvärtom. Hon var välbärgad och arvet är stort.Genom brev, dagböcker och foton lär Ingefred sig allt mer om sin biologiska släkts dramatiska historia. Hon ser på bilderna att Myrten var en vacker kvinna men vem hon egentligen var längst innerst inne är det ingen som kan berätta. Myrtens fostersyster, Risten, som trodde att de båda hade delat allt i lust och nöd visste inte ens om att hon hade fött en dotter.Och vem var fadern? Ingefred vet inte att han är i livet och att han finns i hennes omedelbara närhet. Men kommerhan någonsin att ge sig till känna?”
Kristuslegender, av Selma Lagerlöf, är en lättläst (faktiskt!) klassiker av en av våra största svenska författare genom tiderna och en bok för den som, kristen eller ej, också är det minsta fascinerad av Jesus.
Kristuslegender är en novellsamling av Selma Lagerlöf och som titeln antyder spelar Jesus en viktig roll i boken. Själv är jag inte kristen, men självklart känns många personer och händelser ändå igen i dessa sagor. Jag vet inte hur mycket i den här boken som bygger på sådant som faktiskt står i Bibeln och hur mycket som Lagerlöf själv har hittat på, men det spelar kanske ingen roll. Jag skulle inte vilja påstå att det här är en bok som man läser för att lära sig mer om kristendomen eller om Jesus, utan det är en bok som ska läsas som just en novellsamling, där traditionellt kristna värderingar, som kärlek och ödmjukhet, står i fokus. Med en fet varning för att det finns minst en djupt rasistisk novell i den här boken. Jag vet inte om vi kanske ska skylla på att boken är 111 år gammal och att Lagerlöf var ett barn av sin tid?
Jag tycker att det här var en trevlig lyssning. Ljudboksutgåvan är inläst av Annik Reuter, som läser väldig tydligt och långsamt, som en riktig sagoberättare. Jag tror att man antingen kan bli galen på inläsningen eller så tycker man att den är kanon. Jag hör till de sistnämnda. Jag tror faktiskt inte att jag hade gillat den här boken ens hälften så mycket om jag hade läst den själv eller om någon annan hade varit uppläsare. Det är något med den omsorgsfulla tydligheten som gör att berättelserna faktiskt går in och inte passerar som sagor man har hört förut, vilket det ju faktiskt på många sätt är.
Kristuslegender
Kristuslegender gavs ut första gången 1904 av Bonniers. Jag har lyssnat på den i uppläsning av Annik Reuter, i en utgåva från Svenska ljud classica 2014. ISBN: 9789176390771. VIll du läsa boken digitalt finns den hos Projekt Runeberg och Litteraturbanken.
Selma Lagerlöf
Selma Lagerlöf (1858–1940) var en svensk författare som belönats med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och som dessutom själv valdes in i Svenska Akademien några år senare (även här som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad böcker som blivit odödliga klassiker.
Pi Patel växer upp i indiska Pondicherry. Föräldrarna driver en djurpark och han får tidigt lära sig att ha respekt för parkens vilda djur. Vad han också tidigt intresserar sig för är tro och religion och han nöjer sig inte med en enda religion. Han lyckas faktiskt ansluta sig till såväl kristendomen som islam och hinduismen. Tron kommer att följa honom genom boken som en styrka att hålla fast vid.
När det politiska läget blir komplicerat känner sig familjen tvungen att flytta till Kanada. En del djur säljs eller byts bort och andra ska få följa med dem över Stilla havet till deras nya land. De installerar sig på ett fartyg och ger sig iväg. Mitt i Stilla havet förliser dock fartyget och Pi hamnar som enda överlevande människa i en livbåt. Han är dock inte ensam. Som sällskap har han en skadad zebra, en orangutang, en hyena och den imponerande och skräckinjagande tigern Richard Parker.
En svår och tuff tid väntar för Pi. Hunger, törst och den direkta livsfaran, som tigern utgör, är svåra prövningar.
Boken tolkades för några år sedan i en mäktig filmatisering, regisserad av Ang Lee. Eftersom jag har sett filmatiseringen så har jag inte varit så sugen på att läsa boken och den har därför blivit liggande outläst fram till nu. Jag tycker om att se filmatiseringar av böcker som jag har läst, men det omvända, att läsa böcker där jag redan har sett filmatiseringen, är sällan lika givande, tycker jag. Till den här gången visste jag ju exakt vad som skulle hända, inklusive den lilla twisten på slutet, som jag inte tänker spoila här. Jag trodde därför inte att boken skulle vara så läsvärd, men jag hade verkligen fel. Jag tycker jättemycket om Berättelsen om Pi! Trots att den till största delen utspelar sig i en och samma livbåt så blir det inte enformigt eller tråkigt. Det är fint skrivet, tänkvärt och gripande. Det är omöjligt att inte tycka om Pi och att fascineras av den här berättelsen. Berättelsen om Pi är lite av en modern klassiker. Välförtjänt!
Jag har försökt läsa den här i mina bokcirklar (båda två faktiskt), men ingen har nappat på idén. Det är synd! Det här är en bok som är väldigt diskussionsvänlig och väcker många frågor om sanning och fantasi, livet och döden.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
