Serotonin, av Michel Houellebecq, handlar om en man som blir djupt deprimerad och plötsligt bestämmer sig för att bryta med allt som varit hans tidigare liv. Den exklusiva våningen med utsikt mot Seine sägs upp. Hans föga framgångsrika jobb på Jordbruksdepartementet ser han till att lämna. Den unga, sexiga flickvännen kan han inte dumpa fort nog – han känner ingenting annat än förakt för henne.

Den första anhalten efter brytningen blir ett hotell, som efter långa efterforskningar verkar vara det enda i hela Paris som tillåter rökning på rummet. Han går också till en läkare för att få ett antidepressivt läkemedel utskrivet åt sig. Hjälper det? Nja, men som biverkning blir han impotent. Därefter reser han iväg för att träffa den enda vän han haft i livet(?) – en kamrat från studierna i agronomi. Nu lever vännen i något som börjar närma sig misär, ställd på ruinens brant på grund av den jordbrukspolitik som inte verkar gå att förhindra, särskilt inte av huvudpersonen själv, som förgäves ägnat stor del av yrkeslivet åt att försöka öka landets livsmedelsexport. Huvudpersonens väg leder också mot den som kanske gjort störst avtryck i hans liv och som möjligen är den som kan vända tillvaron: exflickvännen Camille.

Det finns delar av Serotonin jag verkligen beundrar, framför allt tycker jag att det är fascinerande att författaren lyckas bygga upp sympatier för huvudpersonen, som egentligen har väldigt få försonade drag. Han är sexistisk, odräglig, cynisk och beter sig riktigt grisigt mot kvinnor. Det mesta han gör är moraliskt förkastligt på ett eller annat sätt. Vi har att göra med en man som exempelvis bevittnar ett barn som vid upprepade tillfällen blir utsatt för sexuella övergrepp, men som ändå inte verkar tycka att det finns anledning att ingripa. Huvudpersonen är ett svin, helt enkelt. Det Michel Houellebecq lyckas förmedla är dock att han också är en man som lever med en stor (kärleks)sorg som gjort honom så deprimerad att han hamnat i en hopplöshet som säkerligen förklarar en och annan av hans handlingar. Någonstans blir man faktiskt lite berörd, även om större delen av boken i och för sig känns författad med det enda målet att provocera.

Ja, det är verkligen inte en bok för en pryde. Det här är en bok där sex förekommer på var och varannan sida, inte som någonting njutningsfullt eller som något förknippat med kärlek, utan som någonting helt annat. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag vet inte ens vad författaren vill säga. Inte handlar det om samtycke i alla fall: snarare handlar det om saker i stil med läkare som ordinerar besök hos prostituerade för att bota depressionen. Kvinnor är alltigenom objekt i den här boken och det enda som gör att man står ut med att läsa är att man också får läsa om huvudpersonens totala impotens, som hur som helst gör att allt stannar vid fantasier.

Serotonin är en speciell bok. Jag är inte helt säker på att jag gillar den, även om jag som sagt imponeras av författarens förmåga att skriva fram en så komplex huvudperson. Någonstans finns också en (mörk) humor, som jag kan uppskatta. I övrigt? Nja, jag vet inte. Det finns någonting lite krystat med allt provocerande och snuskigt i den här boken, just de bitarna tröttnade jag på rätt fort. En stor del av boken är dessutom väldigt fransk. Det refereras ideligen till gator och företeelser som säkert säger en fransmän väldigt mycket, men som går mig helt förbi. Det är ingen kritik mot översättningen, naturligtvis, men det här är en bok som någonstans också har ambitionen att säga något om dagens Frankrike och det är inte helt lätt för en vanlig svenne att helt ta till sig, antar jag.

Jag har läst Serotonin i en av de bokcirklar jag är med i och så mycket kan jag säga som att det här känns som en perfekt bokcirkelbok. Jag föreställer mig att vi kommer att ha ett och annat att diskutera kring den här romanen.