Helen har inte haft någon nära relation till sin syster, Charlie, de senaste åren. När hon blir kontaktad om att Charlie har begått självmord börjar hon rota i systerns liv. Var det ens ett självmord? Helene hittar ett liv med droger, dejtingsidor – och Buenos Aires, staden dit deras mamma försvann när de var små. Berättelsen varvas också med mammas berättelse och hur hon övergav sina barn och Sverige för en ny kärlek och för motståndsrörelsen.
Det här är en annorlunda deckare. Här står relationerna och livsödena mycket mer i fokus än polisutredningar och pussel. Författaren har dessutom verkligen lyckats göra fina personporträtt och har hittat intressanta livsöden att skildra. Det märks också att hon har gjort gedigen research kring Argentinas historia som militärdiktatur.
Jag gillade den här boken! Deckare vinner på att fokusera på människor och relationer, snarare än tröttsamma biljakter eller klyschigt polissnack. Det här är både en fin och på sitt sätt spännande berättelse.
Innan jag såg Lars Lerins akvareller förstod jag inte ens att jag älskar akvareller. Som ni kan förstå har den här drygt 400 sidor tjocka konstboken varit ett rent ögongodis för mig. Naturlära är titeln och den innehåller bilder och texter som Lerin har samlat ihop under ett antal år. En hel del av texterna är citat hämtade från allt från naturvårdsinventeringar till Carl von Linné och en del har redan tryckts i tidigare verk från Lerins stora produktion. Det är inte i första hand för texterna som man läser den här boken, men de skänker lite extra känsla till bilderna.
Bilderna! De är magiska. Lerin skriver:
”Jag har målat mer än vanligt den senaste tiden, utan andra ambitioner än att få det så likt som möjligt. Bläddrar varsamt i mammas gamla herbarium, placerar ut växter bland landskapsutsnitten från Räggårdsviken, broderar med tunnaste penseln, prickar och mejslar fram skrevor, mossdottar och lavar, himmelblänket i hällkar och vasspyttar.
Ett universum att inventera.”
Och ja, här har han verkligen gott till botten med vad man kan se i naturen. Jag har aldrig kunnat teckna eller måla, men jag har förstått att det till stor del handlar om att ”se”. Den här boken ger mig en insikt i det. Här är det inte nödvändigtvis bedårande landskap det handlar om. Ett helt uppslag kan ägnas åt stenar, vass i isen, döda fiskar i en hink. Och det är som sagt akvareller. Det måste krävas ett visst öga för att översätta mossa på en sten eller trädens bark till de färgsjok en akvarell består av. Bilderna kan också vara en husvagn i snön, en vy från ett tågfönster (med speglingar i fönstret som får mig att rysa för att det är så snyggt gjort), eller bilder på uppstoppade djur på museum. Natur, detaljer, döda näbbmöss, landskap och mänskliga avtryck i form av sneda stugor och Värmländska gårdar.
Tekniskt är det förbluffande. Jag vet ingen som kan måla som Lerin; som kan göra sådant här med akvarellteknik. Och känslan! Det är magiskt.
Det här är en pinsam sak att avslöja kanske, men jag lyssnade igenom den här ljudboken två gånger och kände ändå inte riktigt att jag hängde med. Det är inte alla som fastnar för ljudböcker och jag kan förstå varför. Jag lyssnar främst när jag springer eller när jag städar och då blir det lite som det blir. Kanske springer jag nära en väg och tappar en del av berättelsen för att trafikbuller överröstar. Kanske börjar jag spola i kranar eller skramla med något när jag städar och så har jag tappat bort mig igen. Normalt sett ser jag det inte som ett problem och jag är helt enkelt lite beredd på att en ljudbok inte ger en lika ”komplett” berättelse som motsvarande pappersbok… Sådana här klassiker, som Strindbergs kortroman Ensam, är dock böcker som kräver full uppmärksamhet. Det var med andra ord ett olyckligt ljudboksval.
Berättelsen finns inläst som ljudbok, men ingår annars i en novellsamling med samma titel. Ensam anses vara självbiografisk och skrevs av Strindberg när hans äktenskap med Harriet Bosse var på väg att haverera. Bokens huvudperson är dock inte i skilsmässa, utan upplever ensamheten som nybliven änkling. Nu har han också återvänt till Stockholm, som är en stad i förändring. Hans vänner har glidit ifrån honom och han försjunker i ensamhet. Eller väljer, kanske man ska säga. Han är ensam, men som sällskap har han litteraturen, skrivandet och de berättelser han fantiserar ihop om det han ser runt omkring.
Jag hade som sagt svårt att hänga med i berättelsen, trots att den är så kort och allt. Det finns riktigt tänkvärda tankegångar och betraktelser i boken, men jag hade svårt att hålla fokus när jag lyssnade. Sedan är jag heller inte någon direkt Strindbergkännare och har heller inte läst speciellt många av hans verk. Jag tror att jag hade fått ut mer av boken om jag hade haft lite mer kunskap om hans person och hans författarskap. Men, även om det här inte är en bok som gjort ett stort avtryck, så har den väckt min nyfikenhet och lust att läsa mer av samma författare. Faktiskt överväger jag att läsa om boken i pappersform…
I år är det 100 år sedan journlasiten och deckarförfattaren Stieg Trenter föddes och då är det kanske extra passande att läsa en av hans klassiska detektivböcker. Det här är min första bekantskap med Trenters böcker.
Boken handlar om fotografen Harry Friberg, som hamnar mitt i en mordgåta när han är på Sturebadet. En död man faller genom taket och det visar sig vara Erik Karman, delägare till ett stort bokförlag.
Det är pussligt och småspännande, men jag slås av att berättelsen känns väldigt.. gammal. Det är ju en bok med över 50 år på nacken, så det är kanske inte så konstigt i och för sig, men såhär är inte dagens deckare. Jag har lite problem redan med faktumet att Friberg inte ens är polis, utan helt enkelt är en vanlig privatspanare, som ändå får alla möjliga människor att ställa upp på förhör. Även om jag bortser från detta, som redan det är lite orimligt i min värld, så känns storyn ganska orealistisk.
Det jag tycker bäst om är egentligen miljöbeskrivningarna. Det är fina skildringar av Stockholm och ingående beskrivningar av middagar och besök på Sturebadet. Det känns faktiskt exotiskt. Handdukspojkar och badhusmästare… jag gissar att det är yrkestitlar som försvunnit med åren.
Jag tyckte helt klart att det var kul att läsa en Harry Friberg-deckare, men jag inser också att tiden många gånger far ovarsamt fram och att behållningen i det här fallet kanske inte är själva spänningen och deckarintrigen i sig.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Boken går för övrigt just nu som serie, tecknad av Jakob Nilsson, i DN och kan även läsas på deras webbsida.
Zack jobbar på en speciell utredningsenhet för grova brott, men på kvällarna lever han ett annat liv. Då hänger han med vänner som inte lever enligt lagboken och droger är ingen ovanlighet.
Det här är Kallentofts och Luttemans första bok om Zack; en serie de kallar Herkulesserien, vilket syftar på att boken och de planerade kommande delarna är inspirerade av Herkules stordåd (det här läste jag i baksidestexten och hade faktiskt ingen aning om medan jag lyssnade!). Det är dessutom deras första boksamarbete och det första jag läser av författarna. Jag har faktiskt ingen vidare koll på deras övriga böcker, men Kallentoft är ju en populär deckarförfattare och Lutteman har bl.a. skrivit Patrik Sjöbergs biografi.
I den här boken utreder Zack och hans kollegor en serie mycket grova brott: fyra asiatiska kvinnor har hittats döda i en lägenhet och spåren efter deras mördare leder till en salong för thaimassage. De tar in salongens ägare till förhör, men hon är mycket fåordig. Kort därefter dumpas salongsägaren av utanför akuten. Hon är stympad och allvarligt skadad – tecken tyder på att hennes ben har blivit avslitna av vargar. Så fortsätter jakten på mördarna och den som utsatt salongsägaren för en sådan grov hämnd. För Zack blir det svårt att hålla ihop. Han har svårt att sova, drogerna håller honom vaken, och han blir mer och mer sliten medan jakten pågår och fallet blir mer och mer krävande.
Det är rått och med bitvis lite väl grova våldsscener, faktiskt. Men visst är det spännande och som spänningsroman är det också underhållande. Jag vet inte om jag kommer orka med ytterligare nio böcker i samma serie, men i genren tycker jag faktiskt att det här var en riktigt bra bok. En och annan deckarklyscha finns här (verkligen!), men jag har överseende! När jag läste om Herkuleskopplingen kunde jag till och med köpa det bisarra med att bussa vargar på människor.
Du kan hitta boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är NT och Deckarhuset.
Med Björndansen har Anders Roslund tillfälligtvis (?) författat tillsammans med en ny kollega: Stefan Thunberg. Thunberg har tidigare skrivit en del filmmanus, men för den här boken bidrar han kanske främst med sina personliga erfarenheter som bror till tre av medlemmarna till Militärligan. När Militärligan opererade var jag bara några år gammal, så jag minns naturligtvis ingen nyhetsrapportering om detta och har aldrig hört talas om den senare heller. Hur som helst var det gäng kriminella som begick grova rån och gjorde sig kända för att använda tung beväpning: stöldgods från vapenkassuner. Då ingen ligamedlem begått brott tidigare fanns de inte i några register och genom att vara extremt välplanerade och öva noga innan varje rån, lyckades de lämna minimalt med spår. Men naturligtvis sprack allt till sist, mycket p.g.a. den broder som inte kunde få nog av kicken och hela tiden ville begå fler rån, mer spektakulära rån.
Boken är ingen dokumentär roman, antar jag, men nog måste den innehålla många element från verkligheten också. Kanske är det det som är min enda stora invändning mot boken: den har sådan dokumentär karaktär att den i mitt tycke skildrar lite för många detaljer och händelser. Det hinner bli lite tjatigt mellan varven.
Men såklart är det en fascinerande berättelse. Inte minst är det intressant att läsa om relationerna mellan ligamedlemmarna, där tre alltså var bröder, och deras otrygga barndom, som boken är uppblandad med.
Isprinsessan är det första jag läser av den omåttligt framgångsrika författaren Camilla Läckberg. När jag läser den undrar jag om grejen med boken är att den var nyskapande när den kom, för det känns verkligen inte som att boken har hållit över tid. Jag har åtminstone mycket svårt att förstå varför just det här är en debutbok som kommit att bana väg för en av Sveriges absolut största succéer.
Handlingen kretsar kring Erica, författare, som tillfälligtvis befinner sig i kustidyllen Fjällbacka när en barndomskamrat, som hon inte har haft kontakt med på ca 20 år, hittas död i något som inledningsvis ser ut som självmord, men som snart visar sig vara ett mord. När Erica, tätt inpå händelsen, går över till den avlidnes föräldrar för att beklaga får hon till uppgift att skriva en dödsruna och snart är hon i full gång med privatspaning. I den vevan träffar hon också Patrik, en polis på orten. En häftig förälskelse blossar upp och läsaren får följa hur Patrik och Erica, från sina olika håll, pusslar ihop en lösning på mordgåtan.
Det är spännande och underhållande, men boken lider i mitt tycke av att den inte är speciellt skickligt skriven. Dialoger känns som långa transportsträckor där Läckberg matar på med information hon vill ge läsaren. Inga karaktärer känns levande, utan känns bara som platta pappfigurer som är till för att mata på med ännu mer information. Det känns nästan som att läsa en synopsis till en TV-serie. Texten känns inte på något sätt genomarbetad, utan mer som en grov skiss över handlingen.
Jag tyckte faktiskt att den här deckaren var riktigt dålig. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är, men i det här fallet skaver hela berättelsen på något sätt. Språkmässigt och berättartekniskt håller den en låg nivå och berättelsen saknar trovärdighet. Underhållande, ja, men långt från det bästa i genren.
Åh, vad hon är rolig, Kerstin Ekman! Jag blev väldigt förtjust i den oväntat humoristiska tonen i Häxringarna, men här går hon verkligen in för att skriva underhållning. På sitt sätt.
I huvudrollerna finns Lillemor Troj, respekterad författare och akademiledamot, och den utlevande och bullriga Babba, som är den som egentligen har skrivit alla Lillemors romaner. Medan Babba har skrivit har Lillemors bidrag bestått i korrekturläsning och att vara ansiktet utåt. Till skillnad från Babba, som inte bryr sig mycket om kläder och det yttre, passar hon i de finare salongerna och kan åka runt på signeringar och uppläsningar.
Nu börjar dock deras hemlighet hotas och hela fasaden rämna. Babba har, bakom Lillemors rygg, skickat ett manus i eget namn till konkurrerande förlaget Rabben och Sjabben (fniss) och där berättas hela upplägget. Boken är i princip en biografi över Lillemor och indirekt Babba och deras vänskap. Nu får Lillemor manuskriptet (”paperassen”) i sina händer och hon läser i förskräckelse.
Jag inser att man måste vara ganska mycket kulturtant för att gilla den här humorn, men jag skrattar mig verkligen igenom boken, kulturtant som jag är. Formuleringarna är på sätt och vis invecklade; kryddade med omständliga och gammaldags ord, men de sitter bra och det finns ett imponerande flyt i texten. Det är himla rolig läsning, faktiskt. Utöver att vara en lekfull och humoristisk bok med blinkningar till Ekmans egna författarskap så är det också en verkligt fin bok om vänskapen mellan de här två omaka kvinnorna och hur vänskapen följer genom deras liv med sina toppar och dalar.
Jag börjar verkligen fastna för Ekmans böcker. Hon skriver så otroligt bra och har en förmåga att kunna baka in både allvar, humor och historia i sina böcker. För att inte tala om naturbeskrivningar, träffsäkert skildrade relationer och levande karaktärer. Hon har ett skarpt öga för omvärlden och en sällsynt förmåga att få ihop tighta texter där hon beskriver den. Grand final i skojarbranschen är lite extra kul att läsa om man, som jag, har läst några av hennes andra böcker. Nog finns det väl lite Lillemor och lite Babba i Ekman själv. Roligt att hon bjuder på sig själv som hon gör i den här boken!
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, Den osynliga bron. När jag skrev om Den osynliga bron konstaterade jag att jag får allt svårare för den här typen av berättelser. Det som kändes så oändligt avlägset när jag läste om det som ung känns idag nästan outhärdligt. Av någon anledning. Koncentrationsläger. Förintelsen. Jag går typ sönder av att läsa om det!
Jag heter inte Miriam utspelar sig till stor del i Ravensbrück. Det är förstås närmast outhärdligt bara att läsa om det och just därför måste man göra det.
I huvudrollen finns Miriam, som egentligen inte heter Miriam. I nästan ett helt liv har hon dolt sin verkliga identitet: att hon egentligen är rom och heter Malika. Nu har hon precis fyllt 85 år och hennes nära och kära är på plats. När hon och det vuxna barnbarnet är på en promenad börjar delar av hennes livsberättelse sippra ut; saker hon tigit om i alla år: hennes romska bakgrund, brodern som svalt ihjäl i ett av Mengeles fruktansvärda experiment, medfångar som inte överlevde. Berättelsen rör sig i tid och rum mellan nutid och tiden i koncentrationsläger, men också runt den första tiden i Sverige, när Miriam så smått börjar komma till rätta, men också får uppleva den utbredda antiziganismen i Sverige.
Det här är en oerhört bra bok. Majgull Axelsson har skrivit en hel rad skickligt komponerade böcker om berörande livsöden och viktiga frågor. Hon har ett särskilt öga för att skildra människor och relationer och i den här boken får hon verkligen ihop det. Det är välskrivet, viktigt och berörande; en bok som är så hemsk att man stundvis måste lägga den ifrån sig, men som ändå är lätt att plöja igenom i ett rasande tempo. Det är helt klart en bok som går att läsa ut snabbt, men också en bok som alldeles säkert kommer att leva kvar mycket länge i tankarna. Jag fascineras särskilt av Axelssons sätt att veckla ut berättelsen och gradvis portionera ut de olika händelserna. Ibland tror man som läsare att hon ska utelämna och lämna åt läsaren att själv fylla i vissa händelser, men sedan återkommer hon. Som läsare får man små andningspauser, men förr eller senare så återkommer scenerna. Hon värjer sig inte för att berätta om de här händelserna, trots att det är så fruktansvärt tuffa saker det handlar om.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Helen har inte haft någon nära relation till sin syster, Charlie, de senaste åren. När hon blir kontaktad om att Charlie har begått självmord börjar hon rota i systerns liv. Var det ens ett självmord? Helene hittar ett liv med droger, dejtingsidor – och Buenos Aires, staden dit deras mamma försvann när de var små. Berättelsen varvas också med mammas berättelse och hur hon övergav sina barn och Sverige för en ny kärlek och för motståndsrörelsen.
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda,