Klingsor

Klingsor - Torgny Lindgren

Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.

Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.

Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.

Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!

Boken finns utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Och dagarna går och Kulturbloggen.

Ormens väg på hälleberget

Jag känner mig lite modig som vågar läsa något mer av Torgny Lindgren, efter att ha blivit så grymt äcklad och besviken över Hummelhonung. Dock kan man ju inte annat än konstatera att Lindgren kan skriva, för det kan han verkligen. Helt lättlist blir det dock inte, eftersom boken är skriven väldigt dialektalt och gammaldags. Det är en stil som passar berättelsen, men som tog en stund för mig att komma in i.

I boken får vi följa Tea och henns fattiga familj i ett litet samhälle i Västerbotten. De har det väldigt besvärligt ekonomiskt och lever tack vare krediten hos handlaren, som också är han som arrenderar ut det hem de lever i. När de inte kan betala för arrendet, eller betala tillbaka skulderna, tar han ut sin betalning genom att våldföra sig på först Tea och senare hennes dotter.

Det är en otäck liten bok om skuld och stolthet. Det är ett hemskt levnadsöde som målas upp och ständigt frågas det vad ”Vårherre” egentligen vill. Människorna i boken är så små och har inte mycket annat att göra än att vända sig till en makt som beter sig helt oberäkneligt.

Jag gillar boken! Samtidigt passerar den förbi utan att precis gripa tag i mig på riktigt. Det är nog språket som bjuder motstånd, och att det finns så mycket bibliska referenser och en symbolik som jag inte ens orkar fundera över. Jag kan förstå att det här är Lindgrens genombrottsbok och att den har rosats så mycket som den har. Tyvärr är den nog inte riktigt min kopp te ändå, men ändå en läsvärd bok.

Hummelhonung

Tur att Hummelhonung är en kort liten bok, annars hade jag faktiskt inte läst ut den. Äckligare bok får man leta efter! Jag fattar faktiskt inte alls vad författaren vill med den här boken eller vad personerna och händelserna i den symboliserar. Ärligt talat orkar jag inte bry mig  heller. Jag blir bara äcklad av den och vill glömma att jag har läst den.

Huvudpersonen är en medelålders författarinna som åker till en liten håla i Västerbotten för att hålla ett föredrag, och sedan stannar kvar där som inneboende hos en cancersjuk, illaluktande, äcklig och störd man. Som granne har han sin bror och sitt största hatobjekt, som också ligger för döden, är illaluktande, äcklig och störd. Där är hon alltså. Hon tvättar, fixar och donar, runkar av sin hyresvärd, slickar i sig vätska från broderns bölder och lyssnar på deras sinnessjuka berättelser.

Fan vad perverst! Jag kan inte hitta på så mycket annat att säga faktiskt.

Här är alltså en bok som får ett riktigt bottenbetyg av mig och det vågar jag verkligen skriva. Det har den senaste tiden diskuterats en del i andra bloggar om bloggar vs. recensenter och recensionsexemplar m.m. Det har bland annat diskuterats att bloggare alltid skriver positiva saker, bland annat för att de mutas med recensionsexmeplar. Det här är inget recensionsexemplar. Faktiskt får jag i stort sett inga recex och jag ber inte om dem heller, men hade det varit ett recex hade jag ändå tyckt att det är en äcklig bok. Skulle jag träffa på Torgny Lindgren skulle jag inte skämmas över att tycka det heller. Smaken är som baken! Och vill man läsa något bra av Lindgren finns ju bland annat Pölsan!

Pölsan

Bokens berättare är 107 år gammal när han åter plockar fram och börjar slutföra den tidningsnotis, som han påbörjade över femtio år tidigare. Notisen är en förbluffande historia om en tysk man som kommer till Avabäck i Västerbotten i slutet av 40-talet. Den handlar också om en skollärare som är immun mot lungsoten och jakten efter den mest fantastiska pölsan.

Jag vet inte vad jag ska säga om den här boken. Språket är enkelt och nästan lite barnsligt och historian är en varm och underhållande berättelse om några människors liv i en bygd som är märkt av ”tuberklernas” framfart. Jag skulle kanske kunna säga att det är en trevlig och lite ”lagom” bok. Den är stillsam och skön, men bjuder faktiskt på en del överraskningar. Bra!