Jag känner mig lite modig som vågar läsa något mer av Torgny Lindgren, efter att ha blivit så grymt äcklad och besviken över Hummelhonung. Dock kan man ju inte annat än konstatera att Lindgren kan skriva, för det kan han verkligen. Helt lättlist blir det dock inte, eftersom boken är skriven väldigt dialektalt och gammaldags. Det är en stil som passar berättelsen, men som tog en stund för mig att komma in i.
I boken får vi följa Tea och henns fattiga familj i ett litet samhälle i Västerbotten. De har det väldigt besvärligt ekonomiskt och lever tack vare krediten hos handlaren, som också är han som arrenderar ut det hem de lever i. När de inte kan betala för arrendet, eller betala tillbaka skulderna, tar han ut sin betalning genom att våldföra sig på först Tea och senare hennes dotter.
Det är en otäck liten bok om skuld och stolthet. Det är ett hemskt levnadsöde som målas upp och ständigt frågas det vad ”Vårherre” egentligen vill. Människorna i boken är så små och har inte mycket annat att göra än att vända sig till en makt som beter sig helt oberäkneligt.
Jag gillar boken! Samtidigt passerar den förbi utan att precis gripa tag i mig på riktigt. Det är nog språket som bjuder motstånd, och att det finns så mycket bibliska referenser och en symbolik som jag inte ens orkar fundera över. Jag kan förstå att det här är Lindgrens genombrottsbok och att den har rosats så mycket som den har. Tyvärr är den nog inte riktigt min kopp te ändå, men ändå en läsvärd bok.
