Det mest förbjudna

Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall

När jag läste Kerstin Thorvalls trilogi om Signe så visste jag inte till en början att de till stor del anses vara självbiografiska. Böckerna handlar alltså om Thorvalls mamma (som kallas för Hilma i böckerna) och Thorvall själv (som är bokens Signe). Böckerna skildrar en familj med knepiga relationer: mamman ”gifter upp sig” klassmässigt, men vad Hilma inte vet är att hennes blivande make är psykiskt sjuk och i maniska perioder blir våldsam och utövar sexuellt våld. När Hilma upptäcker detta (på sin egen bröllopsnatt) blir det ett trauma att bära resten av livet. Hon utvecklar en överbeskyddande attityd mot dottern och får en väldigt spänd inställning till sex. Naturligtvis vill hon skydda dottern och den värsta mardrömmen är att maken i ett av sina psykosliknande tillstånd ska förgripa sig på barnet. I den här skyddade och samtidigt spända och svårbegripliga världen växer alltså Signe upp. De två sista delarna i trilogin handlar främst om Signes förhållande till modern och hennes eget familjeliv. De här böckerna kom ut ganska många år efter Det mest förbjudna och jag kan tycka att de fördjupar och gör något mer av berättelsen än vad som hinns med i Det mest förbjudna, som faktiskt är en ganska kort roman (ca 200 sidor). Med det sagt så tycker jag fortfarande att det är en mycket intressant och välskriven bok, som fortfarande är väl värd att läsas.

I Det mest förbjudna är det en vuxen Signe som står i fokus. Här kallas hon Anna, men för mig är det uppenbart att Thorvall väver in sig själv i berättelsen och att det är samma person som Signe i Signe-trilogin. Under Annas uppväxt har förhoppningarna alltid varit att det ska bli ”lagom på Anna”: att de omåttliga och maniska sidorna hos fadern liksom skulle dämpas av moderns pryda inställning. Så blir det inte. Anna är kåt. Rätt och slätt. Hon träffar alkoholiserade män, yngre män, män som utnyttjar henne. Hon gifter sig, hon är otrogen, hon har engångsligg. Det här är sannerligen inte ett vanligt porträtt av en kvinna och just därför är det väldigt välkommet. Anna lever utanför normen, även i vår tid, och brottas med relationen med modern, skuldkänslor över att inte vara en god mor och med sitt begär hon inte kan tygla och som inte passar ihop med det att vara en ordentlig kvinna. Den snäva kvinnorollen. Jag tycker att det är en väldigt tänkvärd bok. Gripande på sitt sätt. Signe är en framgångsrik yrkeskvinna och försörjer flera av de män som hon lever med samtidigt som hon också är mamma till flera barn. Idag hade det varit något inspirerande. I den här boken överskuggas allt av en kåthet, som framställs som smutsig och destruktiv. Det väcker mycket frågor. Var hon ens en dålig mamma?

”Nästa morgon, innan jag gick hemifrån till något sorts uppdrag, jag har glömt var det var, skrev jag en lapp till barnen och la på köksbordet, där tekopparna fortfarande stod kvar. ”Förlåt mig”, skrev jag. ”Jag är vidrig. Men jag är så olycklig.”

På eftermiddagen när jag kom hem satt de vid samma bord igen och pratade. De log rart mot mig och den äldre sonnen reste sig, gick fram och kramade mig litet och sa: ”Vi tyckte att du behövde en grön tårta i dag” och flickan tog fram tårtan ur kylskåpet, kokade kaffe och alla behandlade mig som om jag var sjuk, i behov av hjälp och det var jag ju. Deras snällhet fick mig nästan att gråta. De dömde mig inte. De tyckte om mig ändå.

Men jag tyckte inte om mig.”

Så hjärtskärande. De snäva rollerna, som sagt. Normerna att förhålla sig till. Usch.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Feministbiblioteket och Dagensbok.com.

Från Signe till Alberte: kärleksfullt och förtvivlat

I den tredje och avslutande delen av Thorvalls böcker om Hilma och hennes dotter Signe är det Signe som står i centrum. Hon har lyckats nå framgångar inom sitt drömyrke som modetecknerska och har gift sig med mannen hon älskar, Lars-Ivar. En helt problemfri tillvaro är det dock inte. Det finns en oro att Signe ska ha ärvt sin fars psykiska sjukdom, men det verkar som att hon har klarat sig från den. Frisk är hon däremot inte. Med jämna mellanrum kommer ångesten och den sliter sakta itu hennes äktenskap.

Det är en gripande bok om ett kvinnoöde. En mycket läsvärd och bra bok! Den kallas spegelroman eftersom det då och då inflikas delar ur Cora Sandels böcker om Alberte, som Signe identifierar sig mycket med. Jag har inte läst Sandels böcker och hade därför svårt att se vad denna spegling tillför boken, som står mycket bra för sig själv utan hänvisningar till klassiker.

I skuggan av oron

När Hilmas psykiskt sjuke man dör i sviterna av hjärtproblem, står hon plötsligt ensam med ansvaret över deras dotter Signe. Det är många som tycker synd om henne och pratar om ”den stackars unga änkan”, men Hilma, som hela sin liv har sett det naturligt att slita och jobba hårt, går rakryggad igenom det.

Det är en mycket fin berättelse om en mor och ömheten för hennes enda dotter. Allt hon tar sig för med gör hon för Signes skull och för att skydda henne från allt som skulle kunna skada henne. Hennes tankar är ofta hos henne och hon oroar sig över att dottern ska ha ärvt faderns svåra sjukdom.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Att läsa När man skjuter arbetare… gav en massa frågor om vad som hände sedan. Här får vi veta vad som hände sedan och följa Signe när hon växer upp i sin nästan onaturligt starka mors vård. Boken innehåller, åtminstone i den första delen, många tillbakablickar till den första boken i serien. Det känns lite tjatigt när man redan har läst den, men å andra sidan är tillbakablickarna helt nödvändiga för att man ska hänga med i handlingen ifall man har missat den första boken.

Det här är ett fantastiskt kvinnoporträtt och samtidigt en bok om livet i 30- och 40-talets Sverige. Fascinerande och berörande!

När man skjuter arbetare…

Det är 30-talets Sverige och det anses som någonting stort att den enkla skogshuggardottern Hilma får gifta upp sig i klassamhället. Att hennes blivande make, läroverksadjunkten Sigfrid, bär på en sinnessjukdom underlåter svärföräldrarna att nämna, trots att sjukdomen på grund av ärftlighet gör att Sigfrid enligt lag egentligen inte får gifta sig. Det är Hilmas enkla bakgrund som gör att man inte tar så noga på detaljen om Sigfrids sjukdom. Sjukdomen blir dock en tung last för Hilma.

Sigfrid är frisk i långa perioder, men hamnar förr eller senare i en manisk fas då han inte kan kontrollera sig själv och får en väldigt stark sexuell drift. Vid tiden före bröllopet börjar Sigfrid att bli ohanterlig och under bröllopsnatten utsätts Hilma för ett svårt övergrepp. När Hilma och Sigfrid sedan får ett barn tillsammans kommer tillfällen då mannen också föröker att förgripa sig på den gemensamma dottern.

Hos Hilma startar ett oroligt pedantiskt tvång att ständigt putsa och hålla rent och att alltid vakta dottern noga från alla faror, som till exempel hennes egen man. Det är nästan en övermänskligt stark kvinna vi får läsa om, men det är också en kvinna som kommer från ett strängt kristet hem, där arbete är en dygd och gnäll inte passar sig.

Vad som heller inte passar sig är att tro sig vara något större än den man är. Sigfrid är socialist, men hos Hilma och hennes familj känns det viktigt att ge Gud vad Gud tillhör och Kejsaren vad Kejsaren tillhör, som det står i Bibeln. Med andra ord ska man veta sin plats och ibland är det nästan komiskt att läsa om hur starkt befästad den tanken är. Hilmas föräldrar är människor som väljer att äta wienerbröden först efter ett par dagar, eftersom det vore ett allför stort frosseri för Gud att tolerera om de skulle äta färska wienerbröd, och Hilma är en kvinna vars stora njutning är att, efter ett rejält storständande, kunna sätt sig ner i lugn och ro och dricka något så enkelt som en kopp silverte.

Sigfrids och Hilmas olika livssyner står i kontrast till varandra och det gör också de samhällsklasser som de kommer från. I bakgrunden Hilmas berättelse finns också de nya tankarna om arbetarnas frigörelse, som började spira under den här tiden. På det sättet är boken både ett sorts tidsdokument och en väldigt gripande och vacker berättelse om en kvinnas många gånger svåra liv vid en mentalsjuk människas sida.