Böcker från hembygden

Min sambo jobbar på stadsbiblioteket och när han ställer upp böcker händer det att han hittar roliga titlar. Ibland hittar han knasiga böcker skrivna av författare som råkar dela samma namn som någon av våra kompisar, ibland hittar han (egenutgivna…) böcker med lågbudgetframsidor som är lite sådär allmänt hjärtskärande och skrattretande på samma gång. Ibland (en gång) hittar han en bok som utspelar sig i mina hemtrakter. Nu har jag faktiskt redan läst den här boken när jag var liten, men det var ändå väldigt roligt att han lånade hem Katterna i Öregrund till mig. Det är så mysigt med en bok som handlar om två saker jag tycker väldigt mycket om: Öregrund (där jag har vuxit upp) och katter. Även om boken lika gärna hade kunnat utspela sig i Umeå eller Nordmaling eller var som helst så är det så fint att känna igen sig, att verkligen gå på samma gator och veta precis hur det ser ut.

Katterna i Öregrund av Margareta Ekström
Katterna i Öregrund av Margareta Ekström

Lite såhär kan det nämligen se ut:

Öregrund
Klockstapeln i Öregrund (där katterna i boken bor, minsann).
Öregrund
Öregrund
Öregrund
Öregrund

En av de saker som jag brukar lyfta fram som härligt med att läsa är att man kan resa genom läsningen. Genom böcker blir det möjligt att ta del av andras livssituationer och erfarenheter och även att göra sig en bild av andra platser, men i sådana här fall kan man också resa hem, så att säga. Jag är väldigt mycket av en nostalgiker och jag tycker verkligen om att få vandra omkring i Öregrund genom läsningen, särskilt eftersom jag inte bor där längre. Det blir som att få komma på besök ett tag och det gör mig alldeles, alldeles glad.

Jag önskar att det fanns fler böcker om min hembygd, men det finns kanske inte så jättemånga fler böcker än just den här. Öregrund är ett samhälle med cirka 1500 invånare, så vad kan man vänta sig? Jag vet i alla fall att det finns en deckarförfattare, Catrin Ormestad (som inte alls är bosatt i Öregrundsområdet utan i Tel Aviv!), som skriver deckare som utspelar sig på Gräsö, vilket alltså är ön precis utanför Öregrund. Det känns också lite som hemma. Den vill jag läsa! Vet du några fler böcker som utspelar sig i norra Roslagen?

Jag skulle gärna lite fler Umeåromaner också, även om jag inte tror att de ger samma effekt. Jag bor i Umeå och kan ju själv gå runt här när som helst, så där finns det ingen nostalgi på samma sätt, men det är såklart alltid roligt att känna igen sig i miljöerna. Det kan få böcker att kännas lite mer levande och nära. När jag googlade på böcker som utspelar sig i Umeå så såg jag att Bibblan svarar har svart på just en sådan fråga och att det också finns en lång rad boktips på minabibliotek (hemsidan för Umeåregionens bibliotek, två artiklar: Berättarnas Umeå och Först att skildra länet). Många av titlarna och författarna är totalt okända för mig, men några som lockar lite extra är i alla fall Snö kan brinna av Katarina Mazetti, böckerna om Folke och Frida av Frida Åslund (de har lite klassikerstatus faktiskt!), En liten chock av Johanna Lindbäck och Nyår av Stig Larsson.

Vad Torgny Lindgren betyder för mig

Så har Torgny Lindgren somnat in och jag känner att det nästan vore lite konstigt att bara låta det passera här på bloggen. Det är ju så att när man bor i Västerbotten så är det Torgny Lindgren, Per Olov Enquist och Sara Lidman som omedelbart kommer på tal när lokala författare diskuteras och med det sagt så förstår var och en att det är en stor röst härifrån som har tystnat. Betydelsen av Torgny Lindgrens författarskap har såklart många, många journalister och andra uttryckt på fina sätt i tidningar och texter, särskilt nu i dagarna.

Men vad har då Torgny Lindgren betytt för mig? Ja, det började bra genom att jag läste Pölsan, som inte liknande någonting annat jag hade läst. Jag var inte så gammal när jag läste den, så vad den egentligen handlade om var nog lite svårgripbart, men berättelsen gjorde ändå avtryck och jag tyckte om boken. På den följde bland annat Ormens väg på hälleberget, som delvis skrämde iväg mig med sitt omständliga språk och alla bibliska referenser (som såklart flög över huvudet på mig som icke-kristen). Jag bloggade ändå väldigt positivt om Ormens väg på hälleberget, så det måste ändå ha funnits någonting fängslande i den, trots allt. Klingsor, Lindgrens sista verk, har jag också läst. Jag tyckte om Klingsor, men inte heller handlingen i Klingsor känns enkel för mig att redogöra för såhär i efterhand. Det verkar vara så Torgny Lindgrens böcker fungerar för mig: de väcker känslor, upplevs på många sätt som lite obegripliga, men när jag lägger dem ifrån mig så är det ändå med en känsla av att ha läst någonting riktigt fint. Det är ovanligt. Jag brukar bli irriterad och tappa intresset när böcker känns krångliga och gåtfulla.

Klingsor av Torgny Lindgren

Varje Torgny Lindgren-bok är lite som en gåta med flera lager. Det märks att litteraturvetare och kulturskribenter verkligen hittar de där lagren och berörs av dem. Jag kan inte läsa så. Men jag läser ändå och det finns någonting i rösten som värmer och håller mig kvar. Om Torgny Lindgren har skildrat det Västerbotten jag känner igen? Nej, nej. Om Torgny Lindgren berättar om människor och händelser som jag kan relatera till? Nej, inte det heller egentligen. Det måste verkligen finnas någonting magiskt i Lindgrens sätt att berätta. Om man, som jag, har haft förmånen att lyssna på honom i författarsamtal så vet man också hur fängslande hans berättelser även var när han talade. Otroligt. Det är verkligen en speciell röst som har lämnat oss.

(Ja, sedan har vi Hummelhonung förresten… Den vill jag inte blogga om idag…)

Din tjänare hör

Din tjänare hör - Sara Lidman

Sara Lidman hör till Västerbottens stoltheter, får man nog säga. Hon har till och med förärats ett konstverk vid Umeå centralstation, där hennes texter finns bakom en upplyst glasvägg och citat pryder marken. Som Umeåbo har jag naturligtvis varit nyfiken på denne författare och det var därför med höga förväntningar som jag började läsa Din tjänare hör, vilket alltså är första delen i den så kallade Jernbanesviten, där Lidman skildrar livet i Norrlands inland under 1800-talet.

Men åh, så långsamt det har gått att läsa ut den här boken! Jag har läst och börjat om och läst om igen sedan i april och nu är den äntligen avslutad. Jag tycker att den här boken har varit märkligt svår att komma in i. Huvudpersonerna är många, dialekterna gör ett och annat svårtolkat och handlingen är inte speciellt klart utstakad. Jag kan faktiskt inte redogöra riktigt för vad den här boken handlar om. En och annan episod är rolig eller rörande, men trots att jag nu till slut har gått i mål med den här boken så ser jag inte riktigt karaktärerna klart framför mig. En del av problemet är nog att Din tjänare hör är den första delen i en serie och det som presenteras i just den här första delen är karaktärerna och ett frö till det som böckerna kommer att kretsa kring i senare delar, d.v.s. järnvägen, norra stambanan. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fortsättningen kommer att se mycket mer i den här boken än vad jag gjorde.

Haha. Åh. Det här är ju mitt fel, till största delen, såklart. Jag har inte gett den här boken tillräckligt med tid, inte suttit ned och tolkat och funderat som man kanske borde. Det jag kan säga om den är väl på sin höjd att om du läser den, vilket du förmodligen borde, så ge den tid!

Själv läser jag hellre Kerstin Ekman. Exempelvis.

Boken finns bland annat hos Adlibris och Bokus.

Det blev bokcirkel ändå

Jag trodde inte att jag skulle komma iväg på bokcirkel här om dagen, för just nu har jag så fruktansvärt mycket jobb som har kört ihop sig. Jag fixar det sista med min avhandling, nämligen, och det är miljoner detaljer att få ihop och deadlines att hålla. Man blir helt snurrig.

Det var faktiskt en otroligt skön paus att gå på bokcirkel, även om det inte blev en jättelång stund. Vi hann diskutera Klingsor i alla fall. Jag hade glömt väldigt mycket, kände jag, men min bokcirkelkompis Nobelprisprojektet har lyssnat på den fram och tillbaka och memorerat det mesta, kändes det som, så jag fick hjälp med att fräscha upp minnet. Jag tyckte faktiskt om Klingsor. Känslan minns jag! Vi brukar betygsätta böcker som vi läser i cirkeln och Klingsor fick 3 i medelbetyg. Det innebär inte att alla tyckte att den var ”ganska bra”, utan att några tyckte att den var kass och andra gillade den. 😉 Jag hör till de gillande, som sagt. Jag fattar att man kan uppfatta den som ältande, seg och absurd, men jag tyckte den var rolig. Den är någonting komiskt i denna berättelse om en medelmåttig konstnär i Norrlands inland som har stora tankar om sig själv…

Den här boken har vi läst på vårt lilla Västerbottentema som vi har kört nu under vintern/våren och nästa författare blir Sara Lidman. Jag har inte läst någonting av henne förut, så det ska bli intressant. Vi har en omröstning på gång just nu och jag hoppas att Din tjänare hör vinner, för den har jag redan hemma. Hehe.

Din tjänare hör

Apropå författare från Västerbotten… Känner ni till Norrlands litteraturpris? Det gjorde inte jag fram tills för två dagar sedan, då jag läste en lista på nominerade titlar till årets pris. Det är alltså ett pris som delas ut av Norrländska litteratursällskapet. Bland de nominerade finns bland annat Kristina Sandberg för sina böcker om Maj. Jag läser del två just nu och är mycket förtjust. Det är fantastiska böcker om hemmafrulivet vid 1900-talets mitt. Bland de nominerade finns också flera andra författare som jag är nyfiken på. Det är nästan så att jag tycker att vi borde lägga till minst en Västerbottenförfattare till vårt tema. 😉

Klingsor

Klingsor - Torgny Lindgren

Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.

Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.

Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.

Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!

Boken finns utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Och dagarna går och Kulturbloggen.

Fler än bokcirkeln uppmärksammar Västerbotten

I min bokcirkel läser vi ju Västerbottensförfattare nu i vår. Så då tyckte jag det var en riktigt kul tajming att det i det senaste numret av Vi läser finns en artikel om just Västerbotten.

Västerbotten i Vi läserDen handlar om några ur den nya generationens berättare i Västerbotten och hur de förvaltar arvet efter giganterna som Torgny Lindgren, Sara Lidman och Per Olov Enquist, som är de vi läser i cirkeln. Nu blev jag riktigt peppad på att också läsa Västerbottens nyare författare, som Negar Naseh och Peter Normak. Någon som läst?

Jag har förresten precis börjat prenumerera på Vi läser och tycker att det är en hemskt trevlig tidning. Den har en bra blandning med boktips, intervjuer m.m. och innehåller både väldigt lättsamma texter och några med lite mer djup.

Kapten Nemos bibliotek

Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist

Det är 40-tal på den västerbottniska landsbygden och två 6-åriga pojkar får veta att de har blivit förväxlade på BB och nu ska återförenas med sina biologiska föräldrar. Den ena pojken, bokens berättare, får då lämna sitt hem och sin mor Josefina och flytta in hos Hedmans, medan hans kamrat, Johannes, får flytta in till Josefina i hans ställe. Huvudpersonens nya föräldrar blir Sven och hans fru, Alfhild, som kommer att drabbas av stroke och får svårt att klara sig själv.

Det är en på många sätt absurd berättelse och märkligt nog är den faktiskt baserad (helt löst, skulle jag tro) på ett verkligt fall med två pojkar som förväxlades strax efter födseln och sedan fick återvända till sina biologiska föräldrar efter en rättsprocess. Hur man nu kan göra så mot ett barn – välja bort det. Enquist bygger en tragikomisk berättelse kring den här bortbytta pojken, som i sin ensamhet flyr in i fantasier och en trösterik fantasifigur, kallad kapten Nemo. Vad som är fantasier och vad som inte är det tyckte jag för övrigt var svårt att förstå som läsare. Det händer så mycket knäppt, tragiskt och galet att det är svårt att hålla isär och jag inser att boken är tänkt att läsas mycket noggrant. Jag har väldigt svårt för sådana böcker, faktiskt. Jag tycker om när det är rakt på sak och inte för nedtyngt av symboler.

Jag tycker ändå att det är en fascinerande berättelse och den var väldigt fin att lyssna på som ljudbok. Det är författaren själv som läser in den och det förhöjer verkligen att få höra Enquist berätta med sin dialekt.

Det här är en bok jag har läst i bokcirkeln Picket & pocket och det ska verkligen bli spännande att diskutera den. Det här är en bok som jag är för lat för att orka ”förstå”. Det ska därför bli kul att diskutera den med andra!

Boken finns utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Lyrans noblesser och Kerstins bokblandning.

Tema: Västerbotten

Det nya året är inte så gammalt ännu och såhär års är det många som hoppar på nya utmaningar och läser böcker på speciella teman. I bokbloggosfären är det populärt med läsutmaningar, t.ex. genom kaosutmaningar, gå utanför normen-utmaningar eller ”boktolvor”. Själv tycker jag mig inte hinna med sådant, tyvärr. Jag har fullt upp med att hinna läsa ut bokcirkelböckerna och utöver dem så vill jag hinna läsa självvalda böcker också.

Men, nu verkar det faktiskt som att även jag kommer att läsa på ett visst tema under 2015. I bokcirkeln Picket & pocket har vi nämligen pratat om att göra en liten roadtrip och besöka litterära platser i Västerbotten. Exakt var, när och hur är inte riktigt bestämt än, men vi tänkte börja med att läsa böcker av Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist. Det ska bli riktigt kul, faktiskt! Jag har ju bott i Umeå i ungefär 10 år och är ändå inte speciellt bevandrad i västerbottnisk litteratur.

Av Sara Lidman läser jag gärna Din tjänare hör, för den har jag haft som e-bok i cirka ett år och har inte hunnit läsa ännu… 🙂 Av Torgny Lindgren vill jag inte läsa (om) Hummelhonung, för det är den äckligaste, jävla bok jag läst. 😉 Men han har ju skrivit annat också… Pölsan är ju bra, t.ex. 🙂

Återkommer med böcker på temat!

Först ut är Kapten Nemos bibliotek av P.O. Enquist.

Din tjänare hör

Tematrio: Hembygden

Veckans Tematrio har tema Hembygden:

Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!

Mitt första dilemma handlar om vad som egentligen är ”hem”. Jag har ju naturligtvis ett hem där det mesta av mitt liv utspelar sig, men sedan har jag ju också det hem där jag har växt upp och på vissa sätt är mitt gamla hem mer ”hemma”. Jag skulle till exempel inte komma på tanken att läsa morgontidningen i min nuvarande stad, men läser gärna morgontidningen i min gamla. Vad nu det beror på… Hur som helst skäms jag inte för att blanda mina två hem i den här Tematrion. Uppland och Västerbotten (Umeå) alltså!

I Tjuven, av Göran Tunström, står Uppsala för en del av miljöerna och Silverbibeln, som förvaras på Carolina Rediviva har en roll i berättelsen. Boken får  bli mitt Upplandsbidrag den här gången.

Västerbotten då? Det är två författare som jag spontant kommer att tänka på: Torgny Lindgren och Per Olov Enquist. Av Lindgren är Pölsan min favorit och om du läser Enquists biografi, Ett annat liv, får du inte bara läsa en bok av en västerbottnisk författare, utan också hälsa på i hans hemort: Hjoggböle.

Minns ni förresten att Lyran redan har haft det här temat? När jag hade valt böcker så kollade jag tillbaka på mitt gamla inlägg och skämdes lite över att det till 1/3 blev samma svar. Eller ja. Framför allt kanske jag skäms över att jag ännu inte ens har sneglat åt de tips jag fick efter att ha skrivit det förra inlägget… 🙂

Pölsan

Bokens berättare är 107 år gammal när han åter plockar fram och börjar slutföra den tidningsnotis, som han påbörjade över femtio år tidigare. Notisen är en förbluffande historia om en tysk man som kommer till Avabäck i Västerbotten i slutet av 40-talet. Den handlar också om en skollärare som är immun mot lungsoten och jakten efter den mest fantastiska pölsan.

Jag vet inte vad jag ska säga om den här boken. Språket är enkelt och nästan lite barnsligt och historian är en varm och underhållande berättelse om några människors liv i en bygd som är märkt av ”tuberklernas” framfart. Jag skulle kanske kunna säga att det är en trevlig och lite ”lagom” bok. Den är stillsam och skön, men bjuder faktiskt på en del överraskningar. Bra!