Kategorier
Bakhtiari, Marjaneh Lindgren, Torgny Naderehvandi, Khashayar Söderberg, Hjalmar Wasling, Pontus

Noveller: Tuschritningen och tre andra historietter, Förhöret, Farväl till dem på land, Huset, Gourmetsyndromet

Ytterligare några noveller ur decembers novelläsning:

Tuschritningen och tre andra historietter

Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg är en liten samling med berättelser hämtade ur den novellsamling som heter just Historietter. Jag är väldigt förtjust i Söderberg och tycker särskilt mycket om hans skickliga förmåga att skildra människors längtan och relationer. Jag tycker också att hans språk är något utöver det vanliga: i hans avskalade och vackra texter finns en exakthet och tonträff som få kan mäta sig med. Söderbergs språk och berättande kommer faktiskt särskilt till sin rätt i novellformatet, inte minst i korta “historietter” som dessa och den här lilla boken är därför en ljuvlig liten introduktion till Söderbergs författarskap.

Betyg: 4 cigarrer av 5.

Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg

Innehåller: Tuschritningen, Spleen, En kopp te och Duggregnet. Utgivningsår: 1898 (första publiceringen i novellsamlingen Historietter, utgiven av Bonnier), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 9789175891231.

Förhöret

Förhöret av Khashayar Naderehvandi är en novell som har belönats med Sveriges radios novellpris (2014), men som också finns utgiven i den här tjusiga lilla utgåvan. Det är en märklig och lätt surrealistisk berättelse om ett berättarjag och hans kompis. Stämningen är inte på topp mellan dem och en klumpig kommentar om självmord gör att vännerna hastigt bryter upp. På hemvägen hittar berättarjaget en tupp. En stridstupp? Jag tyckte att Förhöret var en överraskande och spännande novell. Det känns som en berättelse där vad som helst kan hända, något övernaturligt, något skruvat, något vad som helst. Samtidigt läser jag och förstår att allting betyder något. Men vad ska tuppen symbolisera? Jag är inte speciellt road över symboltyngda berättelser som kräver tolkning och mycket funderande, men samtidigt är det här en bok som också kan läsas rätt upp och ner, så den gick ändå hem hos mig.

Betyg: 3 hissar av 5.

Förhöret av Khashayar Naderehvandi
Förhöret av Khashayar Naderehvandi

Utgivningsår: 2014 (som novell i Radionovellen, Sveriges radio), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175890722.

Farväl till dem på land

Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari berättas från ett barn på flykt. En flicka bor provisoriskt och trångt tillsammans med sin pappa och farmor. Hennes mamma är död, men finns hos flickan inom henne när hon behöver tröst. Mellan raderna förstår man att det finns planer på att försöka ta sig över Medelhavet, trots att det verkar som att alla skickas tillbaka igen. Som läsare förstår man också att pappan har gjort sig skyldig till handlingar som väcker andras avsky. Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och jag tror faktiskt inte jag har läst någon bättre skildring av flykt än den här. Bakhtiari skildrar effektivt och tydligt hur tillvaron kan se ut och det blir extra smärtsamt där allt berättas ur ett barns ögon. Farväl till dem på land är en underbar novell och en viktig skildring av erfarenheter som så många delar idag, men som så lätt förvandlas till siffror och statistik i torra tidningsnotiser. Runt omkring i världen lever miljontals människor under svåra förhållanden, på flyktingläger eller på flykt. Och alla dessa barn som har förlorat föräldrar och andra närstående! Hjärtat brister.

Betyg: 5 fransar av 5.

Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari

Utgivningsår: 2016 (Novellix i samarbete med Hallpressen). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891552.

Huset

Huset av Torgny Lindgren är en Torgny Lindgren-berättelse av bästa sort. Lindgren har en underfundig humor och ett berättande som är alldeles eget, samtidigt som det också brukar finnas en stor portion sorg mitt i allt ihop. Jag älskar det här! Lyssna bara: “Det var Gideon Lindmark som byggde huset, han byggde det åt sig och sin hustru. Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar, äppelträd bland vildmarkens träd och källor i lustgården och pelare av vitaste marmor. Och de flyttade hit till gläntan där du står. Stället heter Hemstället. Det har alltid hetat så. Det heter fortfarande Hemstället, trots att det är öde och övergivet. Även det kan man grubbla över. Hemstället?”. Det bor så mycket i Lindgrens berättelser! Huset är verkligen en rolig, sorglig och överraskande liten berättelse, där Lindgren berättar om Gideon och Kajsa och deras envisa stretande för att bygga sig sitt hus. Trots att det är en kort liten novell så hann jag lyfta på ögonbrynen av förvåning flera gånger under läsningens gång. Man hinner både roas och tycka synd om och sedan roas igen. Min sambo och jag har haft några diskussioner om Torgny Lindgren… Min sambo tycker nämligen att det är helt obegripligt att Torgny Lindgren har skrivit en bok om ett glas och en stubbe (Klingsor). En hel bok, om något sådant?! Och jag förstår vad han menar. Det kan finnas någonting långsamt och omständligt i Lindgrens romaner, men det ska inte avskräcka någon från att läsa Huset. Det här är en rapp och underbar novell! Läs!

Betyg: 5 simturer av 5.

Huset av Togny Lindgren
Huset av Togny Lindgren

Utgivningsår: 2003 (första publiceringen, i novellsamlingen Berättelserna, utgiven av Norstedts), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892290.

Gourmetsyndromet

Gourmetsyndromet av läkaren och hjärnforskaren Pontus Wasling är vad förlaget Novellix kallar en “facknovell” och är alltså närmast en liten essä, eller kortare facktext. Jag tycker att det känns väldigt sympatiskt och kul att presentera fakta och forskning på det här sättet, kort och engagerat, eftersom jag personligen inte gärna sätter mig och läser tjocka fackböcker på min fritid. Här delar Wasling med sig om rön kring njutning, lycka, minnen och hur hjärnan fungerar. Just lyckoforskning är något som verkligen intresserar mig. Känslan är att vi alla och samhället i stort borde uppmuntra sådant som faktiskt leder till lycka, men samtidigt kretsar så väldigt mycket kring helt andra saker, t.ex. pengar. Gourmetsyndromet gav mig ytterligare några tankar och insikter kring de här frågorna. Det är en verkligt intressant “novell”.

Betyg: 4 lyxiga middagar av 5.

Gourmetsyndromet av Pontus Wasling
Gourmetsyndromet av Pontus Wasling

Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890470.

Kategorier
Lindgren, Torgny

Minnen

Torgny Lindgren säger sig inte ha några minnen, ändå har han skrivit memoarer med just den titeln. Det är en bok med Lindgrens alldeles egna berättarstil och humor. Betyg: 3+ akademiledamöter av 5.

Minnen av Torgny Lindgren
Minnen av Torgny Lindgren

Torgny Lindgren anser sig inte ha några minnen, men när hans förläggare uppmuntrar honom att skriva sina memoarer så gör han det ändå. Kanske är det minnen, kanske är det skarvat, kanske är det hittepå rakt igenom. Hur ska man veta? Det man kan veta är att Torgny Lindgren alltid har ett fängslande sätt att berätta. Faktum är att jag har svårt att redogöra för vad hans romaner egentligen handlar om, för många gånger känns de mer som ett enda flöde – hans historier börjar någonstans och rör sig sedan över humor och tragik och med flera överraskningar tills de når fram till slutet. Ibland verkar det som att berättelserna når fram till sin egen början, som i romanen Klingsor, som i någon mening både börjar och slutar med samma vinda dricksglas, ett av alla de föremål som konstnären Klingsor har försökt att måla av i sina stilleben.

Även Torgny Lindgrens memoarer, Minnen, rör sig på ett oväntat sätt mellan olika teman och episoder, men författaren håller samma ton och prickar hela tiden in den humor som känns karaktäristisk. Det här är i och för sig ingen bok som lämnar mig med en massa nya tankar och insikter, men den är fängslande, särskilt eftersom att det är Lindgren själv som är berättarröst. Det här är ett värdelöst tips, men Minnen har alltså gått som radioföljetong i Sveriges radio och det är den som jag har lyssnat på. Nu är avsnitten bortplockade, men det verkar som att det också finns en ljudboksversion av själva boken, så om någon vill höra Torgny Lindgren berätta om sina minnen, trots att han inga minnen har, så verkar det fortfarande vara möjligt att göra så. Kan rekommenderas!

Om Torgny Lindgren och om Minnen

Torgny Lindgren (1938 – 2017) var en svensk författare och akademiledamot. Han debuterade 1965 med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument, men det stora genombrottet kom 1982 med romanen Ormens väg på hälleberget, som också filmatiserades några år senare. Torgny Lindgren är en av Sveriges mest översatta författare och han har belönats med många priser och utmärkelser. Bland annat har han fått Augustpriset (för Hummelhonung, 1991) och medaljen Litteris et Artibus.

Uppläsare: Torgny Lindgren.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2011 (radioföljetong i Sveriges radio).
Antal sidor: 213 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-302485-1.
Andras röster: dagensbok.com, Eli läser och skriver.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

“Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

“Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.
Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.
Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.
Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.
Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.

Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.
Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.
Nå, där ser du!
Nej, sade jag. Där finns inga minnen.””

Kategorier
Lindgren, Torgny

Klingsor

Klingsor - Torgny Lindgren

Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.

Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.

Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.

Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!

Boken finns utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Och dagarna går och Kulturbloggen.

Kategorier
Lindgren, Torgny

Ormens väg på hälleberget

Jag känner mig lite modig som vågar läsa något mer av Torgny Lindgren, efter att ha blivit så grymt äcklad och besviken över Hummelhonung. Dock kan man ju inte annat än konstatera att Lindgren kan skriva, för det kan han verkligen. Helt lättlist blir det dock inte, eftersom boken är skriven väldigt dialektalt och gammaldags. Det är en stil som passar berättelsen, men som tog en stund för mig att komma in i.

I boken får vi följa Tea och henns fattiga familj i ett litet samhälle i Västerbotten. De har det väldigt besvärligt ekonomiskt och lever tack vare krediten hos handlaren, som också är han som arrenderar ut det hem de lever i. När de inte kan betala för arrendet, eller betala tillbaka skulderna, tar han ut sin betalning genom att våldföra sig på först Tea och senare hennes dotter.

Det är en otäck liten bok om skuld och stolthet. Det är ett hemskt levnadsöde som målas upp och ständigt frågas det vad “Vårherre” egentligen vill. Människorna i boken är så små och har inte mycket annat att göra än att vända sig till en makt som beter sig helt oberäkneligt.

Jag gillar boken! Samtidigt passerar den förbi utan att precis gripa tag i mig på riktigt. Det är nog språket som bjuder motstånd, och att det finns så mycket bibliska referenser och en symbolik som jag inte ens orkar fundera över. Jag kan förstå att det här är Lindgrens genombrottsbok och att den har rosats så mycket som den har. Tyvärr är den nog inte riktigt min kopp te ändå, men ändå en läsvärd bok.

Kategorier
Lindgren, Torgny

Hummelhonung

Tur att Hummelhonung är en kort liten bok, annars hade jag faktiskt inte läst ut den. Äckligare bok får man leta efter! Jag fattar faktiskt inte alls vad författaren vill med den här boken eller vad personerna och händelserna i den symboliserar. Ärligt talat orkar jag inte bry mig  heller. Jag blir bara äcklad av den och vill glömma att jag har läst den.

Huvudpersonen är en medelålders författarinna som åker till en liten håla i Västerbotten för att hålla ett föredrag, och sedan stannar kvar där som inneboende hos en cancersjuk, illaluktande, äcklig och störd man. Som granne har han sin bror och sitt största hatobjekt, som också ligger för döden, är illaluktande, äcklig och störd. Där är hon alltså. Hon tvättar, fixar och donar, runkar av sin hyresvärd, slickar i sig vätska från broderns bölder och lyssnar på deras sinnessjuka berättelser.

Fan vad perverst! Jag kan inte hitta på så mycket annat att säga faktiskt.

Här är alltså en bok som får ett riktigt bottenbetyg av mig och det vågar jag verkligen skriva. Det har den senaste tiden diskuterats en del i andra bloggar om bloggar vs. recensenter och recensionsexemplar m.m. Det har bland annat diskuterats att bloggare alltid skriver positiva saker, bland annat för att de mutas med recensionsexmeplar. Det här är inget recensionsexemplar. Faktiskt får jag i stort sett inga recex och jag ber inte om dem heller, men hade det varit ett recex hade jag ändå tyckt att det är en äcklig bok. Skulle jag träffa på Torgny Lindgren skulle jag inte skämmas över att tycka det heller. Smaken är som baken! Och vill man läsa något bra av Lindgren finns ju bland annat Pölsan!