Kategorier
-

September och det nya normala

September är snart här och nu har jag verkligen hunnit bli varm i kläderna efter en dryg månad med jobb. Nu känner jag mig på många sätt redo för hösten. Jag har alltid gillat hösten eftersom det är en skön tid för nystart och omstart. Det speciella med 2020 är dock att “allt” har varit på paus sedan mars och att sommaren visserligen har inneburit semester, men inte de äventyr man kanske hade tänkt sig. I år har jag med andra ord inte samma längtan efter vardagen som jag brukar ha. Det jag ser fram emot är dock att dansen kommer igång igen. Jag har faktiskt dansat riktigt mycket hela sommaren, dels spontant med vänner (på dansbana utomhus) och dels under en underbart rolig kortkurs som jag gått i augusti, men nu blir det mer!

Det känns som att den här hösten inte blir så mycket omstart, utan mer ett återupptäckande av stort och smått som saknats den senaste tiden. Sedan biograferna slog upp portarna igen har vi varit på bio tre gånger och sett filmer vi kanske inte ens hade sett normalt sett. Vi har slutat vara kräsna eftersom det är bion, inte filmen, som är grejen just nu. Vi har varit på finfina Västerbottens museum också. I september vill jag även gå på Bildmuseet. Nu blir man glad för allt möjligt som man brukade ta för givet.

Något annat som kommer att få en liten nystart nu under hösten är bokcirkeln, som i och för sig började med en fantastiskt mysig träff hos Anna i augusti (vi satt ute och njöt i solen med gott fika och hundar som idylliskt sprang omkring och lekte med Umeälven i bakgrunden). Under våren har vi främst setts på videolänk och livet har kommit emellan för många, som inte har kunnat delta, men nu är vi igång igen, hoppas jag! Till nästa träff läser vi Tio över ett, en bok som jag sjukt gärna hade diskuterat när jag läste den här om året. Här finns många uppslag för diskussioner känner jag, så jag ser fram emot att vi ska prata om den.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Samtidigt är situationen på många sätt densamma som den varit det senaste dryga halvåret. Man gör sitt bästa för att hålla avstånd, man tvättar händerna varje gång man passerar ett tvättställ (och har alltid handsprit redo i fickan) och man reser inte omkring hur som helst utan eftertanke. Samtidigt har det blivit något av ett nytt normaltillstånd, ett normaltillstånd och en samtidig ständig ovisshet. Jag har en viss oro nu när terminen drar igång igen. Jag tycker det känns ganska oroligt med universitet, ärligt talat: 1000-tals “odödliga” 20-nånting som plötsligt kommer till Umeå från hela landet och pluggar, festar, hånglar. Kanske det plötsligt blossar upp smitta på ett sätt vi hittills varit förskonade från i Västerbotten. Vem vet vad hösten ger. Jag ser i alla fall till att glädjas åt allt stort och smått som går att glädjas åt så länge.

Ja, vi får se vad september bjuder på i slutändan. Böcker lär jag väl i alla fall läsa, i vanlig ordning. Jag tänkte bland annat läsa Swede hollow av Ola Larsmo, som jag har haft i läsplattan i åratal (inte Larsmo då, utan boken). Jag har en kollega som sedan en tid brukar fråga mig varje gång han ser mig om jag inte har läst Swede Hollow än. Vad förvånad han kommer att bli om jag en dag kan svara “Jo, det har jag”! 😉

Swede hollow av Ola Larsmo
Swede hollow av Ola Larsmo

Vad gör du i september? 🙂

Kategorier
Kaur, Rupi

Mjölk och honung

Mjölk och honung av Rupi Kaur är en lättillgänglig poesisamling om hjärta & smärta och feminism. Tyvärr kändes den bitvis alldeles för platt och enkel och jag blev tyvärr inte så berörd även om det glimmade till ibland och var riktigt bra. Betyg: 3 kärlekar av 5.

Mjölk och honung är en sensationell diktsamling av Rupi Kaur. Jag skriver sensationell eftersom poesi sällan blir bästsäljare, men Mjölk och honung har verkligen gjort succé i land efter land. De 4 miljoner följarna på Instagram kanske är en bidragande orsak.

Jag kan förstå att Kaurs poesi har gått rakt in i hjärtat hos så många. Det här är lättillgängligt, lätt att ta till sig och hennes poesi rör sig kring hjärta och smärta, som de flesta av oss kan relatera till. Ibland tycker jag att det tyvärr blir ganska platt och att Kaur skriver läsaren lite på näsan. Det händer att det kommer en liten förklarande knorr på slutet. Det faller mig inte i smaken.

smärta är en del av
den mänskliga upplevelsen
var inte rädd
öppna dig för den

– Utveckling

Ur Mjölk och honung av Rupi Kaur, i översättning av Sandra Beijer

Jag tycker överlag att det känns att det här är poesi som funkar mer som visdomsord man scrollar förbi i ett flöde snarare än poesi man faktiskt vill läsa i en bok. Många av dikterna är väldigt korta, enkla, och känns tonåriga (vad jag nu vill säga med det?!).

Delar av diktsamlingen är bättre. Jag tycker att Rupi Kaurs betraktelser kring feminism och rasism är vassa och tänkvärda. Det är främst där hon faktiskt berör mig. Jag inser att det är mycket svårare att försöka vara nyskapande om man ger sig på att skriva om hjärtesorg och förälskelse, det som boken i huvudsak handlar om.

Jag är lite besviken över att jag inte gillade den här boken mer än vad jag gjorde. Jag hade verkligen älskat att upptäcka en ny, mer lättillgänglig poet som går att relatera till. I det här fallet tror jag att jag hellre borde ha börjat följa Rupi Kaur på Instagram.

Mjölk och honung av Rupi Kaur
Mjölk och honung av Rupi Kaur

Mjölk och honung är Instagram-fenomenet Rupi Kaurs debutbok, som snabbt har blivit en helt enorm internationell succé. En samling poesi- och prosatexter – illustrerade med Rupi Kaurs egna teckningar – som behandlar erfarenheter av våld, kärlek, förlust och femininitet.

Mjölk och honung tar oss med på en resa in i livets bittraste ögonblick och finner sötma i dem – eftersom det finns sötma överallt om du bara är villig att se efter. Boken är uppdelad i fyra kapitel. Vart och ett av dem tjänar ett eget syfte, behandlar en egen smärta, läker en egen sorg i själ och hjärta.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Milk and Honey (engelska).
Översättare: Sandra Beijer.
Illustratör: Rupi Kaur.
Utgivningsår: 2015 (första kanadensiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Mima förlag).
Antal sidor: 204.
ISBN: 9789188681133.
Andra som läst: Aldrig bara ord, Jennys bibliotek.

Rupi Kaur

Rupi Kaur (född 1992) är en kanadensisk författare och illustratör, född i Indien. Hon har gjort stor succé med sitt Instagramkonto och har även en hemsida.

Kategorier
Seierstad, Åsne

En av oss: En berättelse om Norge

En av oss av Åsne Seierstad är ett mycket läsvärt reportage om terrordåden i Oslo och på Utøya. Det är svårt att inte bli berörd! Betyg: 4 russpresidenter av 5.

En av oss är Åsne Seierstads ambitiösa och läsvärda reportage om terrordåden som skakade Norge den 22:a juli 2011. Det märks att hon har lagt ned flera år på att sätta sig in i både terroristens liv och gärning, domen och livet för offer och anhöriga. Resultatet är en oerhört drabbande och berörande bok som också väldigt detaljerat berättar om händelserna för den som, liksom jag, som inte följde det hela speciellt noga i medierna när det hände. Den enda som Seierstad inte har intervjuat är Anders Behring Breivik själv, vilket man tackar för. Den narcissistiska och störda personen behandlas bäst med total ignorans, för det enda som faktiskt smärtar hos honom är nog just det att ingen bryr sig eller lyssnar på honom. Hans enda mål under rättegången verkar ha varit att prångla ut budskapet i sitt manifest och samtidigt undvika att bli stämplad som psykiskt störd. Så sent som i somras försökte han förresten sälja sin story för det facila priset 86 miljoner kronor.

Boken börjar med att berätta om Breiviks uppväxt med den ensamstående modern, som inte direkt klarar av sina två barn. Trots att socialen och barn- och ungdomspsyk tidigt kommer i kontakt med familjen avbryts snart alla stödåtgärder eftersom mamman sätter sig på tvären. Det är ett av många tillfällen då det känns som att historien hade kunnat ta en helt annan vändning. Inte kunde man veta redan då vad som skulle hända, men under 22:a juli begås verkligen fatala misstag, som Seierstad redogör för i detalj. Viktiga vittnesmål kring signalement, klädsel och registreringsnummer på bilen kommer inte fram, man spärrar inte av trafiken, polisen åker till fel brygga, båten man har med sig klarar inte av att frakta över insatsstyrkan, någon helikopter finns inte tjänst. Breivik ringer till och med och överlämnar sig själv utan att någon lyckas stoppa honom. Medan allt framstår som kaos på fastlandet går Breivik runt på Utøya och avrättar ett barn i minuten. Det är en fruktansvärd läsning.

Just det kapitel som beskriver dådet är det jag har svårast för. Seierstad är tydlig i sitt efterord med att hon har låtit alla anhöriga och överlevare som figurerar i boken läsa igenom och godkänna texten, men det känns verkligen för mycket. Seierstad nöjer sig inte med att berätta att barn blir skjutna: hon lever sig in i offren och skriver om deras tankar och agerande innan de dör och sedan blir det in i minsta detalj skildrat hur deras kroppar skadas och skjuts sönder. Det blir stundtals ren splatter av det hela och någonting i mig tycker att det är onödigt. Sedan förstår jag att Seierstad har velat skildra människorna, låta dem vara mer än siffror och statistik, men det blir också lite märkligt att hon föreställer sig deras tankar och känslor. Där blir det plötsligt fiktion.

Utöver att skildra Breivik och allt som ledde honom till att begå fruktansvärda terrorbrott, ägnas också en stor del av boken åt att berätta om några av de som föll offer för honom. Seierstad skriver om entusiastiska ungdomar som brinner för politiken och som längtar efter sommarens läger. Hon berättar om personer som står på tröskeln till vuxenvärlden och som bär på stor talang som hade kunnat göra dem till vår tids stora politiker. Så blev det inte. Seierstad lyckas verkligen beröra. Det är förkrossande läsning. En ensam störd man berövade så många deras liv och lämnade anhöriga i sorg. Orsakade enorma sår. Ibland kan jag tycka att Seierstad går lite för långt i att berätta om offren och deras bakgrund. Jag förstår att hon vill levandegöra dem och låta dem ta plats, men det är inte lätt att göra det intressant. Missförstå mig inte, hjärtat går sönder av att tänka på att de här fina människorna förlorade livet i ett terrordåd, men det ibland blir det helt enkelt lite för många anekdoter från deras uppväxt och när man inte känner dem, när det inte är offentliga personer på något sätt, blir det sällan rakt igenom intressant och allt bidrar inte till helheten. Det är trots allt en bok på över 500 sidor och det finns passager som hade kunnat kortas, tycker jag.

Men det sagt måste jag säga att det här har varit fängslande, upprörande, berörande och obehaglig läsning och en bok som verkligen väcker känslor. Jag tror inte att det finns en bättre bok för att skapa sig lite mer förståelse för de här tragiska händelserna och dess fruktansvärda konsekvenser. Jag rekommenderar verkligen den här boken. Åren har gått sedan den kom ut första gången, men det här är en händelse som skadat och skakat Norge för evigt och boken känns därför helt aktuell fortfarande.

Det var ingen främmande terrorgrupp som låg bakom den största attacken på Norge i fredstid, utan en ung man från Oslo. Ända sedan den 22 juli 2011 har Norge försökt att förstå vad som drev massmördaren. Med hjälp av unika källor tecknar Åsne Seierstad bilden av en man som i många år försökte passa in i samhällets ramar, men som till slut krossade dem på det mest brutala sätt. Det är här också berättelsen om de drabbade. Två systrar från Nesodden som hade glatt sig åt AUF:s sommarläger på Utøya, årets höjdpunkt. Och ett killgäng från Troms som rest söderut med samma mål. Bara några av dem skulle komma hem igen. Den prisbelönta författaren Åsne Seierstad har tidigare rapporterat från krig och konflikter världen över. Den 22 juli 2011 kom terrorn till hennes eget land. En av oss är den första bok hon skriver om Norge.

Förlagets beskrivning
En av oss av Åsne Seierstad
En av oss av Åsne Seierstad

Originalets titel: En av oss (norska).
Översättare: Jan Stolpe.
Utgivningsår: 2013 (första norska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket).
Antal sidor: 541.
ISBN: 9789100134082, 9789175033297.

Åsne Seierstad

Åsne Seierstad (född 1970) är en norsk journalist och författare som slog igenom stort med reportageboken Bokhandlaren i Kabul 2002. Hon har rapporterat från många oroliga platser i världen. En av oss är hennes första bok om Norge.

Kategorier
Beijer, Sandra Billgren, Elsa Plath, Sylvia Sundström, Gun-Britt

Noveller: Juan-les-Pins, Man kan vinka till varandra från balkongerna, Början, Johnny Panic och drömbibeln

Ursäkta på förhand att det råkade bli världens längsta rubrik idag, men jag har alltså läst fyra noveller med lite varierande längd på titlarna. 😉 Här kommer fyra mini-recensioner.

Juan-les-Pins

Juan-les-Pins är det första skönlitterära jag läser av bloggaren Sandra Beijer. Hennes blogg har jag däremot följt under flera år (i perioder); jag tycker faktiskt att hon är en av de bästa livsstilsbloggarna i Sverige. Beijer lyckas hålla kvalitén uppe i både text och bild, har en röd tråd i sitt innehåll och lyckas hålla en lagom balans vad gäller det personliga. Dessutom anar man att hon är lite av en nostalgiker, precis som jag! Hon har liksom inte glömt bort sitt tonårsjag eller vad som kändes viktigt när man var sexton. Det här är något som också är lite av ett tema för den här novellen, som kretsar kring ett tjejgäng som drömmer om sommarens resa till Frankrike och hur allt ska bli helt annorlunda mot vad det är idag, där störiga killar hela tiden är i vägen och där skolmiljöerna är allt annat än inspirerande.

Juan-les-Pins av Sandra Beijer
Juan-les-Pins av Sandra Beijer

Betyg: 3+ soppluncher av 5.

Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Novellix). Antal sidor: 24. ISBN: 978-91-7589-199-6.

Man kan vinka till varandra från balkongerna

Jag har läst en till favoritbloggare: Elsa Billgren! Även Billgren är skicklig med pennan och även hon blickar bakåt emellanåt. Har man följt henne ett tag känner man förmodligen till något om hennes uppväxt i konstnärshemmet på Östermalm och hur svårt det var för henne när hennes föräldrar gick skilda vägar (när Elsa var i vuxen ålder). Det är några av de saker som går igen i den här novellen, där Elsa till och med har lånat ut sitt eget förnamn till en av huvudpersonerna. Novellens Elsa är tretton år och semestrar i Italien med sina konstnärsföräldrar och en vän till familjen som har en dotter ungefär i Elsas ålder. Hon heter Sabrina och är precis så mogen och världsvan och erfaren som bara en trettonåring kan få för sig när de träffar någon som växt upp lite snabbare än de själva. Sabrina som också längtar efter sin pappa. Jag tycker att Billgren har lyckats fånga hur liten och stor man kan vara på samma gång i tonåren. Fint!

Man kan vinka till varandra från balkongerna av Elsa Billgren
Man kan vinka till varandra från balkongerna av Elsa Billgren

Betyg: 3 stringtrosor av 5.

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 978-91-7589-008-1.

Början

Början av Gun-Britt Sundström är en väldigt fin berättelse om att få ett barn som “inte är som andra”. Redan som spädbarn gör huvudpersonens son på sitt eget sett, betraktar världen på sitt sätt. När han börjar förskolan och skolan sticker han ut direkt och har svårt att få vänner. Den vän han plötsligt får i grannpojken försvinner snart när grannpojken lärt sig i skolan vad som gäller, vem man ska leka med. Att vara annorlunda kan vara svårt, men kan på vissa plan också vara en gåva, som att pojken redan på huvudfotingstadiet kan rita bilder med rörelse och kroppsspråk. Jag tyckte verkligen att Början var en berörande bok om att vara annorlunda, men kanske framför allt om en förälders vånda när dess barn har svårt att smälta in i klassrummet.

Början av Gun-Britt Sundström
Början av Gun-Britt Sundström

Betyg: 5 datorer av 5.

Utgivningsår: 2004 (första publiceringen, i tidningen Amelia), 2013 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 18. ISBN: 978-91-7589-010-4.

Johnny Panic och drömbibeln

Sylvia Plath har skrivit Glaskupan, en av mina största läsupplevelser genom tiderna, så kanske var förväntningarna för höga när jag började läsa Johnny Panic och drömbibeln. Jag kände i vart fall att mycket flög över huvudet i den här skrämmande berättelsen om en kvinna som arbetar med att renskriva journaler på ett sjukhus. I hemlighet ägnar hon sig också åt ett privata samlande: hon skriver ned vad patienterna drömmer om nätterna. Hon går mer och mer in i projektet och snart blir allt diffust. För egen del zonar jag ut omedelbart om folk börjar berätta om sina drömmar. Jag vet ingenting mer meningslöst att prata om, ärligt talat. Det kanske bidrog till att jag inte blev helt frälst av den här novellen, även om den i och för sig handlar mer om psykisk sjukdom än drömmar. Vill man läsa om psykisk sjukdom rekommenderar jag dock alla gånger att läsa Glaskupan istället!

Johnny Panic och drömbibeln av Sylvia Plath
Johnny Panic och drömbibeln av Sylvia Plath

Betyg: 3 arkiv av 5.

Originalets titel: Johnny Panic and the Bible of Dreams (amerikanska). Översättare: Erik MacQueen. Utgivningsår: 1977 (första amerikanska publiceringen, i novellsamlingen Johnny Panic and the Bible of Dreams), 2013 (den här utgåvan, Novellix).

Kategorier
Sandgren, Lydia

Samlade verk

Samlade verk av Lydia Sandgren är en underbar roman om vänskap, skapande och familjehemligheter. Årets favoritbok? Betyg: 5 löparskor av 5.

Samlade verk är det lite förvirrande namnet på Lydia Sandgrens hyllade debutroman som så otaktiskt kom ut mitt under coronapandemins mest hysteriska veckor i Sverige (hittills). Jag ser framför mig att Sandgren i annat fall hade rest runt, runt på författarsamtal och varit frekvent gäst på litteraturfestivaler. Nu blev det knappast så, men jag hoppas att jag får lyssna på henne i något sammanhang framöver, för det här är verkligen en av årets favoritböcker för min del.

Under nära 700 sidor får läsaren följa Martin, en förläggare i övre medelåldern, och hans närmaste. Berättelsen rör sig i tid och rum, från uppväxten till idag. Det blir en resa genom vuxenblivande, författardrömmar, karriärkris, småbarnsår och – som ett oläkligt sår – separationen. Utan förvarning tog Cecilia sina saker en dag och lämnade Martin och de två barnen utan att någonsin höra av sig igen. Några tafatta försök att dejta och gå vidare leder ingen vart. På ringen sitter vigselringen fortfarande kvar och Cecilia finns kvar som en skugga. Varför lämnade hon? Var tog hon vägen? Frågan ställs också av dottern Rakel, som var tillräckligt stor för att minnas sin mamma. Nu blir hon också ofta påmind om henne. Trots Cecilia korta tid innan försvinnandet hann hon göra ett avtryck i akademien, miljöer där även Rakel rör sig.

När Rakel åtar sig uppdraget att läsa ett manus åt sin pappa blir det ännu en påminnelse. Manuskriptet, skrivet av en inte relativt okänd, tysk författare, verkar ha kopplingar till Rakels mamma. Bakom Martins rygg börjar Rakel översätta och tränga djupare. Vad hände med Cecilia? Varför lämnade hon? Var tog hon vägen? Lillebror Elis, numera en ung vuxen i jakt på sig själv, blir också indragen, men pappan hålls utanför. Pappa Martin som jobbar, dejtar oengagerat och hela tiden försöker ringa Gustav utan att någonsin få ett svar.

Gustav är en viktig pusselbit i berättelsen. Som Martins barndomsvän har han alltid funnits med i bilden. Det var Martin och Gustav som umgicks så intensivt under gymnasietiden att ingen annan riktigt fick plats i deras liv och det var de som nästan bodde ihop och som sedan åkte till Paris tillsammans: Martin för att skriva på sin roman och Gustav för att måla. Det är dock Gustav som sitter på talangen. Vid det här laget är han en framgångsrik konstnär som kan leva på sitt måleri, medan Martins roman fortfarande är en massa lösa papper som aldrig kommer att bli något. Nu stundar en stor utställning, en retrospektiv, där Gustavs samlade verk ska visas upp i Göteborg, och han väntas komma på besök till stan där han inte längre bor. Svarar i telefonen gör han dock inte, men Martin tänker att Gustav är som han alltid har varit. Alla i den här romanen går lite om varann, pratar förbi varann, döljer saker för varann. Utan att på något sätt vara en spänningsroman finns det verkligen en intressant spänning i berättelsen. Det är fängslande och lockande. Huvudpersonerna är dessutom underbart ofullkomliga, mänskliga och härliga. Det finns någonting befriande att läsa om författaren som blev förläggare. Gustav har också sina fläckar, som kanske inte är lika lättsamma, men som adderar ett intressant lager. Mitt i allt finns Cecilia, en huvudperson som aldrig själv kommer till tals, men som genom alla andra ändå blir högst levande, högst obegriplig och ändå helt begriplig.

Det här är en underbar bok. Jag älskar den lågmälda spänningen, de fina personporträtten, den kärleksfulla skildringen av det omöjliga/nödvändiga skapandet, berättelsen om svårigheterna att hålla ihop en familj och gå åt samma håll, skildringen av hur ett liv liksom bara blir medan åren går. Och vilken bok det är om vänskap! Martin och Gustavs symbiotiska förhållande gör mig avundsjuk och lite klaustrofobisk på samma gång. Framför allt är det nog den bästa och varmaste skildring jag läst om vänskap. Har du tid och lust att läsa en tegelsten så kan jag varmt rekommendera den här boken. Det är en underbar berättelse att vara i. Dessutom får man vara i Göteborg och det är faktiskt härligt som kontrast till alla Stockholmsskildringar. Det finns många små och stora anledningar att gilla den här boken. Jag saknar den redan.

Medan resten av klasslistan lästes upp steg besvikelsen i honom. De personer han skulle tillbringa de följande tre åren med uppvisade samtliga välfönat hår och strukna skjortkragar vikta över v-ringade jumprar. Vid bänken bredvid satt visserligen en ganska snygg tjej, med skidbacksnäsa och tunga ögonlock som förlänade henne ett drömskt, dåsigt utseende. Så vitt Martin kunde avgöra var hon den av hans framtida klasskamrater som bäst motsvarade hans vaga bild av en flicka som mötte honom utanför skolan, kanske en kylig septembermorgon, en sådan när det fortfarande var varmt mitt på dagen, och träden sprakade i rött och gult – i alla fall, där kom hon gående med böcker (i skinnband?) varsamt tryckta mot sitt bröst, hon vinkade…

Hon märkte att han tittade på honom och log snabbt; han log tillbaka. Han hade för sig att hon svarat med namnet Christine.

Sedan sa fröken Gullberg “von Becker, Gustav?” och en kille på raden näst längst fram vägde på stolen och sa: “det är bara Becker.”

Ur Samlade verk av Lydia Sandgren
Samlade verk av Lydia Sandgren

Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 689.
ISBN: 9789100180409, 9789100180416, 9789100186487.

I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.

“Samlade verk” är en roman om djup kärlek, mångårig vänskap och konst i spänningsfältet mellan fiktion och sanning. Dessutom är det en storslagen Göteborgsskildring med moderniteten och klassresan som fond.

Förlagets beskrivning

Lydia Sandgren

Lydia Sandgren (född 1987) är en svensk författare och psykolog. Samlade verk är hennes debutroman.