Kategorier
Jessen, Ida

Doktor Bagges anagram

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen är en fin liten bok om en man som ser tillbaka på sitt liv, allt jobb han plöjde ner och det äktenskap som kanske inte blev vad det borde. Betyg: 4 vaccinationer av 5.

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen är en fristående fortsättning på dagboksromanen En ny tid, där läsaren fick följa lärarinnan Lilly genom livet. Där fanns dock ett långt uppehåll i anteckningarna – dagboksanteckningarna gjorde ett uppehåll under Lillys äktenskap med Vigand Bagge, den äldre läkare som hon gifte sig med och som sedan gick bort. Doktor Bagges anagram fyller i med ett nytt perspektiv från just den utelämnade perioden. Här är det Vigand själv som berättar. Meningen är att han ska skriva anekdoter till en bok om att vara läkare, men det hela växer till något mer och blir mer privat än vad som kanske var avsikten. Nu kommer det fram nya bilder från äktenskapet, det som framstått som så tyst och återhållet.

Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev inte speciellt berörd av En ny tid. Doktor Bagges anagram tilltalar mig mycket mer, kanske för att dagboksformen i en En ny tid kändes så begränsande. Doktor Bagges brev och anteckningar, som utgör den här boken, är väl förvisso till viss del likt dagboksanteckningar, men det finns ändå något mer fylligt och resonerande. Det finns små ledtrådar till hur livet och äktenskapet blev som det blev.

Jag tyckte verkligen att Doktor Bagges anagram var en fin bok om att se tillbaka på livet, det liv som blev som det blev och som i Vigands fall kom att kretsa väldigt mycket kring jobbet, kallet att jobba som läkare och ivern att sprida kunskap om vikten av god hygien. Det är ett stycke historielektion, vid sidan av att vara en fin livshistoria. Jag tyckte om den här boken och den fick också Ett nytt liv att växa. Det är alltid intressant att återvända till en historia och berätta den från ett nytt perspektiv, även här, där berättelsen inte är speciellt dramatiskt utan främst skildrar ett liv och ett äktenskap, i all sin enkelhet.

Doktor Bagges anagram är den andra av Ida Jessens två finstämda romaner om makarna Bagge, som skildrar deras relation i tidigt 1900-tal. Böckerna har belönats med flera litterära priser.

I den kritikerrosade romanen En ny tid mötte vi Lilly Bagge. Som nybliven änka blev hon tvungen att lära känna sig själv på nytt. I Doktor Bagges anagram får vi nu istället följa Lillys make Vigand Bagge. Det är en märklig man som vigt sitt liv åt läkekonsten. Hans anteckningar ger oss en ny och överraskande bild av deras äktenskap.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Doktor Bagges anagrammer (danska).
Översättare: Ninni Holmqvist.
Uppläsare: Jonas Karlsson.
Utgivningsår: 2017 (första danska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2019 (den här Radioföljetongen, producerad för Sveriges radio).
Antal sidor: 172 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789175455792.
Andra som läst: Feministbiblioteket, Tidsresan.

Ida Jessen

Ida Jessen (född 1964) är en dansk författare och översättare. Hon debuterade 1989 med novellsamlingen Under sten.

Kategorier
Benedictsson, Victoria Dahl, Arne Moberg, Vilhelm

3 noveller: Migrän, Jul, Den riktiga jultomten

Nu börjar julen kännas lite avlägsen, men jag har försökt portionera ut mina novellinlägg lite, så först nu kommer alltså ett inlägg om de tre sista novellerna jag läste i decembers novelladventskalender. 🙂 Novellerna går naturligtvis fantastiskt bra att läsa när som helst på året (även om två i och för sig har jultema).

Migrän

Migrän av Arne Dahl är en rörig novell, men berättarstilen är av allt att döma högst medvetet vald för att skildra den röriga situation huvudpersonen hamnar i under ett migränfall. Huvudpersonen springer, på flykt med ett byte, förföljd av människor som är ute efter honom och hans medbrottslingar. Sedan går allt åt pipan. Eller? Novellen överraskade flera gånger och innehöll också några kul blinkningar till författarens övriga författarskap, men jag måste erkänna att det ändå blev lite väl rörigt för min smak. Det är en annorlunda berättelse som kräver en skärpt läsare.

Betyg: 3+ tvättmaskiner av 5.

Migrän av Arne Dahl.

Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 978-91-86847-47-0.

Jul

Jul av Victoria Benedictsson är en novell på det klassiska temat: vad är egentligen det viktigaste med julen? När julen skildras i kulturen kommer det förvånansvärt ofta att handla om klass och förvånansvärt sällan lyfts det då fram hur kul det är att fira med överdåd och vräkighet. Jul är på det här temat. En rik familj firar, med små och stora sorger bakom kulisserna, och en fattig familj firar runt en skål gröt. En riktigt klassisk och julig berättelse tycker jag.

Betyg: 4 kärror av 5.

Utgivningsår: 1887 (första publiceringen, i samlingen Folklif och småberättelser, Z. Hæggströms förlagsexpedition), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 15. ISBN: 978-91-7589-333-4.

Den riktiga jultomten

Den riktiga jultomten av Vilhelm Moberg handlar om en äldre man som lever i sin enkelhet och ensamhet i ett litet arrendetorp. Det börjar närma sig jul och huvudpersonen söker sig mot herrgården för att betala för sig. Plötsligt får han det ovälkomna beskedet: patron tycker inte att gubben ska bo kvar uppe i skogen och vill inte låta honom bo kvar i sitt torp. Moberg skriver så fint, tycker jag. Människor med mindre makt – fattiga, gamla, av vilken anledning det vara månde – förväntas ofta vara tacksamma och stå med mössan i hand. I Mobergs novell är huvudpersonen rakryggad och arg på riktigt, inte det minsta tacksam över att erbjudas att flytta närmare herrgården. Han är en stolt man. Jag tyckte att det var riktigt uppfriskande!

Betyg: 5 kaffekoppar av 5.

Utgivningsår: 2010 (första publiceringen, i Den riktiga jultomten och andra julberättelser, Carlssons), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 19. ISBN: 978-91-7589-334-1.

Kategorier
Lindholm, Margareta

Skogen

Skogen av Margareta Lindholm är en fin liten berättelse om att bli gammal och om att förlora sin skog. Betyg: 3+ biståndshandläggare av 5.

Skogen av Margareta Lindholm är en kort liten roman om ett äldre syskonpar som plötsligt står inför faktumet att de måste flytta ifrån sitt hem. De har under hela sina liv arrenderat en liten gård och skött den tillhörande skogen, men nu har ägaren, kyrkoförvaltningen, sålt det hela och “deras” skog är inte längre deras, deras hem ska snart bli någon annans hem.

Det lockas med bekväma äldreboenden, rymliga och med uteplats, men det är en klen tröst för bokens huvudpersoner, som stretar på, den sista tiden i det hem de alltid har levt i. De är oförmögna att riktigt ta in att det snart ska tas ifrån dem.

Det är en stillsam historia, berättad genom systerns dagboksanteckningar där mycket ryms mellan raderna. Det är också en intressant berättelse. Det finns så många som inte riktigt passar in i samhället, i normen. Det är lätt att tänka sig att ett en äldre kvinna, som lever med sin bror i en mycket enkel liten stuga, också är en person som har svårt att göra sin röst hörd och protestera. Lindholm skriver enkelt och fint om dessa två udda fåglar och deras situation. Ändå är det något som saknas, något jag har svårt att sätta fingret på. Det blir lite för platt att bygga boken endast på kvinnans anteckningar. Jag tycker ändå att det är en läsvärd och annorlunda bok.

Uppläsare: Sara Arnia.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Kabusa böcker), 2019 (den här Radioföljetongen).
Antal sidor: 126 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 978-91-7355-148-9.

Skogen är en kärleksfull och respektfull skildring av naturen, och människans förhållande till den.

Vi möter Maria och Bror, de som har skött gammelskogen ända sedan föräldrarna gick bort. En dag får de veta att kyrkan har sålt gammelskogen. De blir tvungna att flytta till en liten lägenhet i stan. Maria har svårt att acceptera förändringen. Hon brottas med gamla minnen från barndomen. Skall hon någonsin försonas med dem?

Förlagets beskrivning

Margareta Lindholm

Margareta Lindholm (född 1960) är en svensk författare och doktor i sociologi. Hennes senaste bok är novellsamlingen Trädgården (2019).

Kategorier
Rydinger, Eva

Härifrån till verkligheten

Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger är en relationsroman om en snårig mamma-dotter-relation, om sorg och om att våga gå vidare. Betyg: 4 majblommor av 5.

Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger kretsar kring Marianne och hennes vuxna dotter Karin. Båda har förlorat sina respektive. Mariannes man (och Karins pappa) dog i väntan på en ny njure för 13 år sedan, medan Karins sambo, och pappan till hennes son, gick bort i en olycka för ett antal år sedan. Båda har skuldkänslor och hemligheter kopplade till deras förlorade livskamrater och båda har sorg, även om de har hanterat det på helt olika sätt.

För Marianne har livet trots allt gått vidare och trots att både Karin och hennes andra vuxna barn verkar vilja att hon säljer sin gamla skånelänga och flyttar till en lägenhet, så har hon blivit kvar. Nu har hon, tack vare huset, faktiskt, träffat en karl och blivit upp över öronen förälskad. Hantverkaren Olle kommer hem till henne för att hjälpa henne med ett krånglande badrum och sedan följer romantiska dejter och roliga utflykter. Marianne lever verkligen upp och närmar sig plötsligt livsförändringar och eventuell husförsäljning från ett helt annat håll än vad hennes barn anar.

Karin, däremot, har inte gått vidare från sin förlust, utan har istället låtit sorgen efter den saknade Peter förmörka hela tillvaron. Hennes lille son har tvingats byta tilltalsnamn till just Peter, för att hedra pappans minne, och hon släpar honom, frekvent och mot hans vilja, till kyrkogården. Hennes vänner har lessnat, hennes instagram-profil är sedan flera år tillbaka enbart fylld av bilder från kyrkogården och från ledsamma uppdateringar om hennes sorg och saknad. Nu börjar även kollegorna på bokförlaget, där hon jobbar, tröttna på hennes enkelspåriga fixering vid förlusten av sambon Peter. Karin är en stor nostalgiker och vill bevara precis allt så som det varit. Det är ingen lätt egenskap att kombinera med förlusten av en livskamrat.

Hennes nostalgiska sida spiller också över på mamman och deras relation. För Karin är det självklart att fortsätta att duka för pappan, trots att ett helt decennium har passerat sedan hans bortgång, och alla hans prylar och saker måste behållas på sina rätta platser i föräldrahemmet. För Karin är det också självklart att hon måste ha tillgång till mammans gamla Skånelänga och samtidigt som hon planerar för och försöker att pusha Marianne till att flytta till en lägenhet, så ser hon det också som självklart att fortsätta spendera sina egna somrar i det gamla huset.

Karins negativa inställning till livet, hennes krav på Marianne och hennes dömande sätt att enbart betrakta sitt eget sörjande som det “rätta” sörjandet har gjort att relationen mellan mor och dotter är spänd.

Eva Rydinger har lyckats skriva en riktigt intressant bok om olika sorters sorgearbete och om en knepig relation mellan en äldre kvinna och ett vuxet barn. Det finns delar i den här boken som jag tycker är lite mindre trovärdiga och det finns en del sidospår som i mitt tycke känns något onödiga, men överlag tycker jag verkligen att Härifrån till verkligheten var en tänkvärd och intressant relationsroman. Det är inte nödvändigtvis så enkelt att bli gammal eller att vara en vuxen person med en förälder på väg att bli gammal. Jag inser verkligen att det finns många övertramp som kan göras från olika håll, handlingar som sker i ren välmening men som träffar fel. Rydinger lyfter detta på ett riktigt intressant sätt i den här boken.

Hon lyfte telefonen, klickade fram Karins nummer och skulle precis trycka till när det ringde i hennes hand. Ödet ville tydligen annorlunda. Marianne tog ett djupt andetag, harklade sig och vevade upp rösten och lät den stanna på en lagom positiv nivå.

“Två själar, en tanke. Jag skulle precis slå ditt nummer. Hur är det idag?”

Marianne, nöjd med sin öppning, lutade sig tillbaka i hammocken och gav den lite fart med ena foten.

“Vad glad du verkar.”

Genast blev hon osäker på om Karin var ironisk.

Ur Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger
Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger
Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Ordberoende förlag), 2017 (den här utgåvan, Pocketförlaget).
Antal sidor: 267.
ISBN: 9789187595448, 9789175792286.
Andra som läst: Boktanken, Hyllan, Kulturkollo.

En het sommar går mot sitt slut när Karin sätter sig på planet mot Stockholm. Där hemma väntar ett krävande arbete och vardagen som ensamstående mamma. Dessutom bär hon på en stor sorg som andra människor verkar ha svårt att förstå sig på.

Det är med stor lättnad Marianne återvänder till sin älskade skånelänga efter att ha skjutsat dottern till flygplatsen. Deras relation är trasslig och fyra veckor tillsammans har tagit på krafterna. Nu ska Marianne ägna sig åt sig själv och njuta av tillvaron som pensionär. Men så öppnar hon dörren för en hantverkare och hamnar i stället i ett tvärdrag av känslor …

Härifrån till verkligheten är en varm roman om kärlek, relationer och livsval. Om att göra upp med sig själv och med familjens förväntningar.

Förlagets beskrivning

Eva Rydinger

Eva Rydinger (född 1967) är en svensk författare och copywriter. Fotografen (2013) är hennes debutroman. Eva Rydinger har en hemsida och en Facebooksida, twittrar under @EvaRydinger och instagrammar under @EvaRydinger.

Kategorier
Beischer, Sara

Jag ska egentligen inte jobba här

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.

Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.

Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.

Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska  öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att “det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!

Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här

“Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

Jag ska egentligen inte jobba här

Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 198.
Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här.
ISBN: 978-91-7037-599-6.

Sara Beischer

Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.

Förlagets beskrivning

“»A4 avled i morse, kvart över fyra.«

De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.

Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”