Kategorier
Torp, Elinor

Vi, skuggorna: Ett Sverige du inte känner till

Vi, skuggorna är en intressant och upprörande bok om skuggsamhället: samhället där människor utnyttjas till att arbeta under slavlika förhållanden och där kriminella arbetsgivare kan agera utan att någon ens tycks se vad som pågår. Betyg: 4 lunchrestauranger av 5.

Vi, skuggorna är en reportagebok där Elinor Torp berättar om tillvaron för några av de som sällan eller aldrig ges något större utrymme annars: de som utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare och jobbar under slavlika förhållanden i det som brukar benämnas skuggsamhället. När pris är den viktigaste parametern i offentliga upphandlingar är det ofta just den här typen av arbetsgivare som vinner. I en del branscher förefaller det omöjligt att driva företag på ett schyst sätt och att betala ut vita löner. Torp berättar om branscher där kriminella har gett sig in eftersom att det utgör ett enkelt och riskfritt sätt att tvätta pengar. Det finns mycket att förfasa sig över i den här boken. Hela systemet känns som ett haveri. För staten innebär det bland annat mångmiljardbelopp i uteblivna skatteintäkter, men för de enskilda är det här såklart någonting mycket värre.

I Torps reportage berättas det om människor som skadar sig allvarligt på arbetet men som inte kan eller har råd att betala för vård eller rehabilitering (arbetsgivarna betalar såklart ingenting). Det berättas om människor som får lön, men som förväntas betala tillbaka stora delar av lönen i ett nästa skede. Det berättas om människor som jobbar under långa pass, ibland med farliga arbetsuppgifter och noll säkerhetstänk, utan att få mer än småpengar i timlön, i den mån de ens får någon lön. Några erbjuds “bostad” i garage, i verkstäder eller på byggarbetsplatser. Några är här helt lagligt, andra är här utan att någon tycks ha koll på dem.

Det är slående att de här människorna lever i en så osynlig värld. Ingen tycks bry sig om dem eller se dem. Ett talande exempel är de uzbeker som arbetade illegalt – som städare i polisens lokaler på Arlanda (ett skyddsobjekt). En annan som rörde sig i skuggsamhället och som också omnämns i boken är Rakhmat Akilov. Innan han blev terrorist och vansinneskörde på Drottninggatan arbetade han som asbestsanerare i skuggsamhället.

Merparten av människorna i skuggsamhället är naturligtvis inga terrorister. Om något framstår de som offer. Det är människor som får restauranger att fungera, som bygger och renoverar våra hus och som städar i våra offentliga lokaler, men som samtidigt behandlas som skräp. De är osynliggjorda, utnyttjade och lever och verkar under omständigheter som ofta gör dem skadade eller sjuka. En del har med sig sina barn och lever under omständigheter som normalt sett inte ens skulle betraktas som acceptabla för djur.

Egentligen är det som vanligt: om någonting verkar vara för bra för att vara sant så är det inte sant. Kommer det ett billigt anbud eller erbjudande, eller lockas det med riktigt låga priser är det alltid någon annan som får betala. I den här väldigt intressanta och upprörande boken har Torp kastat ljus på några av de som gör just det: betalar.

Uppläsare: Inga Onn.
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Leopard förlag), 2020 (den här ljudboken, Leopard förlag).
Antal sidor: 256.
ISBN: 9789173439084.

Aura kom i tron att det här landet var någorlunda fredat från mygel och korruption. Hon visade sig ha fel.

Wilder bodde i sin arbetsgivares garage i fyra och ett halvt år. ”Jag var inte ens en hund i chefens ögon. Jag var skräp.”

Sverige har fått ett laglöst arbetsliv där människor från fattiga länder jobbar under slavliknande förhållanden. En ny typ av kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt. Exploateringen pågår överallt. Människor sover inuti bilverkstäder, i skogen och på byggen. En rad politiska beslut har skapat det så kallade skuggsamhället, som blev synligt när Akilov 2017 körde in på Drottninggatan. Han jobbade som asbestsanerare i Sverige innan han blev terrorist. En i mängden av gömda arbetare i vårt parallella samhälle.

Svenskt arbetsliv har blivit ett paradis för kriminella som vill tvätta sina smutsiga pengar vita. Svartarbetet kostar staten 66 miljarder per år. Lågt räknat. Samtidigt är stat, kommuner och landsting våra största upphandlare. Och på sätt och vis de värsta bovarna.

Förlagets beskrivning

Elinor Torp

Elinor Torp är en svensk Guldspaden-belönad journalist och författare.

Kategorier
-

Berör och förstör: Dikter för unga

Berör och förstör är en riktigt bra antologi med dikter i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar. Boken kan ses som en fortsättning på klassikern Kärlek & uppror, med ny poesi för unga, fast lika mycket för vuxna. Betyg: 4+ bultande hjärtan av 5.

Berör och förstör är en antologi med dikter som riktar sig till unga. Redaktörerna Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar har med den här boken haft ambitionen att fortsätta där antologin Kärlek och uppror tog slut och samla ett brett urval av poesi som även inkluderar nyare dikter. Föregångaren kom ut första gången 1989 och har därefter lästs av generationer och finns fortfarande i nytryck. Det var kanske på tiden att ta fram en ny.

Som jag har skrivit i mitt inlägg om nybörjarpoesi är det tacksamt med antologier. Som läsare blir man serverad ett smörgåsbord att plocka från och även om man kanske inte faller pladask för allt så finns det många guldkorn som väcker nyfikenhet. Det här är en bok som bjuder på många lästips och i sin enkelhet ger smakprov från många olika författare. Några av dikterna känner jag igen. Här finns exempelvis poesi från Bodil Malmsten, Tomas Tranströmer, Eva-Stina Byggmästar, Johannes Anyuru, Burcu Sahin och Linnea Axelsson. Annat är helt nytt för mig.

Boken samlar poesin under rubriker, som är härligt mångtydiga, men ändå ringar in väldigt väl vad det handlar om: exempelvis För att vi var tvungna, där det presenteras poesi som kretsar kring arbete och klass. Här påminns jag om att jag sedan länge har Emil Boss på min att läsa-lista. Boss har bland annat gjort sig känd genom dikten Acceleration, som han har gett ut på kvittorulle (och som vanlig bok). I Berör och förstör finns ett utdrag från just denna dikt, ett stycke modern arbetarskildring om de absurda villkoren på hans arbetsplats. En annan rubrik är Törstar ihjäl mig efter näring, om kärlek och sex, en annan är Att allt ändå till sist ska multna, om döden.

Jag tycker att det är fint urval med bredd och djup. Det enda jag saknar från Kärlek och uppror är egentligen omfånget. Den tidigare boken hade underrubriken 210 dikter för unga människor. I Berör och förstör räknar jag till 79 dikter, vilket ju är klart färre. Det är dock en liten invändning, för jag tycker att det här är en riktigt bra bok och det blir alldeles säkert en bok jag kommer att gå tillbaka till många gånger och bläddra i.

“När vi var tonåringar fick vi Kärlek och uppror i våra händer. Den innehöll 210 dikter för unga, skrivna av moderna och samtida svenskspråkiga poeter. När vi läste den förstod vi att poesi kunde se ut hur som helst. Att den kunde vara omedelbar, oberäknelig, obehaglig och otrolig. Att den kunde spegla sådant vi trodde att vi var ensamma med. Tilltala sidor hos oss som vi inte visste fanns och förändra vår blick på ett ögonblick. Vi förstod att vi behövde dikten, att den möjliggjorde för oss att undersöka och erfara världen med språkets hjälp.”
Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar

I år är det trettio år sedan Kärlek och uppror (red. Siv Widerberg och Anna Artén) utkom 1989. Därför är det hög tid för en ny antologi med dikter för unga (och lite mindre unga). Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar har gjort urvalet till denna samling med svenskspråkiga poeter. Berör och förstör presenterar nya dikter för unga och tar död på myten att poesi är något obegripligt och till för endast ett fåtal.

Förlagets beskrivning
Berör och förstör
Berör och förstör

Redaktörer: Athena Farrokhzad, Kristofer Folkhammar.
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Rabén & Sjögren).
Antal sidor: 176.
ISBN: 978-91-29-70100-5.

Kategorier
Beischer, Sara

Jag ska egentligen inte jobba här

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.

Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.

Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.

Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska  öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att “det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!

Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här

“Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

Jag ska egentligen inte jobba här

Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 198.
Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här.
ISBN: 978-91-7037-599-6.

Sara Beischer

Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.

Förlagets beskrivning

“»A4 avled i morse, kvart över fyra.«

De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.

Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”

Kategorier
Brøgger, Suzanne Doggelito, Dogge Sjölin, Daniel Wägner, Elin

Noveller: De blå silkesstrumporna, Alla vill bara gå hem, Shuno, Blomman

Jag läste många noveller i december. Här är ytterligare fyra!

De blå silkesstrumporna

De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en feministisk och peppig klassiker om en kvinna som köper ett par klarblå silkesstrumpor. Det ska bli ödesdigert. När hon sitter på tåget med en väninna och talar vitt och brett om orättvisor och ojämlikhet och om hur uselt det är på arbetet på Verket, ja, då blir plötsligt silkesstrumporna något som sticker ut och gör henne till en eftersökt person. Jag blev glad av den här novellen. Den överraskade på många sätt och kändes härlig och uppfriskande. 

Betyg: 4+ resor till Haparanda av 5.

De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner

Utgivningsår: 1948 (första utgåvan, i samlingen Spinnerskan), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890968.

Alla vill bara gå hem

Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin kom ut 2014, vilket i och för sig inte är så länge sedan, men den känns faktiskt mer aktuell idag. Det är vardag och förskolelämning och alla verkar längta någon annanstans. I ett långt flöde av beklaganden och skamsenhet och trötthet och dåligt samvete målas det upp en dystopisk och mörk framtid där allt verkar ha havererat i en stor klimatkatastrof. Jag fastande verkligen för den här novellen. Den har precis det där lekfulla och påhittiga språk som jag brukar falla för och ämnet känns dessutom smärtsamt aktuellt.

Betyg: 5 katastrofer av 5.

Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin

Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 9789175890234.

Shuno

Shuno av Dogge Doggelito (pseudonym för Douglas Léon) är en novell om några förortsungar som bestämmer sig för att åka till varuhuset och snatta. Eller snatta är fel ord, det här är snarare stölder, utförda av några som faktiskt är rätt rutinerade. Shuno hör till de grönare i gänget, men han har siktet inställt på något som han önskat sig länge och som han vet att han aldrig kommer att kunna få: en LP med Samantha Fox. Jag hade ingen aning om att Dogge Doggelito var en skicklig novellförfattare, men Shuno är verkligen elegant uppbyggd. Med små detaljer skildrar han den tuffa tillvaro barnen kommer ifrån och på vilka hjärtskärande sätt de försöker att förhålla sig till sina hemförhållanden och otrygga tillvaro. När novellen får sin upplösning blev jag kanske inte överraskad, men verkligen berörd.

Betyg: 4+ plankningar av 5.

Shuno av Dogge Doggelito
Shuno av Dogge Doggelito

Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 9789186847753.

Blomman

Blomman av Suzanne Brøgger handlar om en kvinna om under stor vånda är på väg till en man för att överlämna en blomma. Det är svårare än vad man kan tro. Hon vrider och vänder på alla eventualitet, månar om att ingenting ska gå att feltolka och funderar fram och tillbaka. Mycket av grubblerierna handlar i botten om att huvudpersonen försöker att hitta någon slags väg för att både vara den kvinna som den här mannen vill ha och samtidigt vara den fria och självständiga kvinna som hon faktiskt är. Jag förstår att Brøgger är en feministisk ikon och kanske var den här berättelsen också väldigt aktuell och brännande när den var ny. Nu kände jag mest att den inte sa mig så mycket. Ärligt talat undrade jag mest varför hon inte bara överräcker den där himla blomman och slutar noja å mycket. Kanske är det sunt att jag kände just så. Tiderna förändras och kanske ska man läsa Blomman och påminnas om hur långt vi trots allt har kommit (även om det är långt kvar).

Betyg: 3 medicinska kliniker av 5.

Blomman av Suzanne Brøgger
Blomman av Suzanne Brøgger

Originalets titel: Blomsten (danska). Översättare: Eva Matthiessen. Utgivningsår: 1975 (första danska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kærlighedens veje & vildveje), 1976 (första svenska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kärleken vägar och villovägar, Wahlström & Widstrand), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892573 .

Kategorier
Lundberg, Kristian

Yarden: En berättelse

Yarden av Kristian Lundberg är en poetisk och smärtsam betraktelse över vad det vill säga att ha ett låglönejobb, att vara fattig och att vara längst ned i hierarkin. Betyg: 5 repade lyxbilar av 5.

Yarden av Kristian Lundberg
Yarden av Kristian Lundberg

Yarden av Kristian Lundberg är en berättelse om en viss Kristian Lundberg, som efter en trasslig uppväxt och författarförsök som inte riktigt har tagit fart, nu hankar sig fram som timanställd hos de arbetsgivare som ingen jobbar för om de har något alternativ. I alla väder jobbar han i Malmö hamn, på Yarden, där fabriksnya bilar lastas om och behöver flyttas, tvättas eller fixas på andra sätt av sådana som han själv, sådana som accepterar att arbeta hårt med kroppen, att vara övervakade, att vara utbytbara, att ha det obekvämt, att frysa, att sakna skyddsutrustning, att tvingas promenera i timmar för att ta sig till jobbet, eftersom lönen och timanställningens osäkerhet inte gör det möjligt att avvara pengar till busskort. Kristian är den enda som är född i Sverige. Runt omkring honom finns människor med allt möjligt tungt i bagaget, människor vars ekonomi är ännu sämre och vars anställningstrygghet ännu värre. En del har flera jobb och kommer direkt från tidningsutdelning till sitt dagjobb.

Kristian reflekterar över sin uppväxt, med en ensamstående, schizofren moder, och en pappa som gjort en klassresa och lämnat sina barn bakom sig. I några smärtsamma scener korsas hans och faderns vägar och det ges en brutal påminnelse om vilka barriärer som kan uppstå mellan människor från olika klass. Under uppväxten flackar familjen omkring. Mamman får förr eller senare paranoida episoder och rycker upp sin familj. De bor här och där, bland annat i Rosengård. Skolan fungerar inget vidare och Kristians kompisar har oftast liknande livssituationer som han själv. Framtiden tycks utstakad: droger, psykisk ohälsa, kriminalitet.

Lundberg låter läsaren förstå att droger och kriminalitet har funnits i Kristians liv, men också att han har valt en annan bana. Är det frihet? Kanske. Det går att konstatera att det finns de som står långt under Kristian själv. Lundberg skriver om papperslösa, som blir utnyttjade och lurade, och om rasism som verkar vara ett självklart inslag i vardagen på ställen som Yarden. Han reflekterar också kring barndomsvänner som inte tog sig ur den utstakade banan med droger och kriminalitet. Han skildrar också den ständigt hägrande lusten att skriva. Skriva. Skriva, är det frihet?

I Yarden lyckas Lundberg väcka många tankar kring frihet och frihetens pris, samtidigt som han skriver brännande om klass och om fattigdom. Den som har läst exempelvis Susanna Alakoski kommer att känna igen känslan. Lundberg skriver fram perspektiv och erfarenheter som sällan hörs, vittnesmål om att vara fattig och hur fattigdom leder till mer fattigdom eftersom den fattige sällan har råd att fatta ekonomiskt smarta beslut. Att vara fattig är att leva utanför, att inte höra till. Ibland blir det nästan övertydligt, som när Kristian och de andra timanställda tvingas äta sin mat utomhus eftersom de inte är välkomna in i lunchrestaurangen där kontorsfolket äter. De timanställda är ting bland ting. Samtidigt skriver han om den gemenskap som i någon mening uppstår bland dessa människor som har de sämst betalda och mest otrygga jobb som finns. De jobbar och sliter tillsammans, väl medvetna om att alla drabbas om arbetet inte blir utfört tillräckligt snabbt. Deras osäkra situation, där jobbet nyckfullt kan ryckas ifrån dem för minsta lilla, gör också att de har en slags outtalad överenskommelse om att hålla varandra om ryggen och ställa upp för varandra när det behövs. Så bildas en slags gemenskap, mellan de som delar erfarenheter av att vara fattig.

Yarden är ingen lång bok, men den är effektiv och smärtsam. Lundberg skriver poetiskt och precist och lämnade mig med många nya tankar och insikter. Det var också en bok som jag hade svårt att släppa medan jag läste den, och nu när jag har läst ut den är jag säker på att den kommer att leva kvar länge i tankarna.

Citerat ur Yarden

“Det är förbjudet att ha mobiltelefon med sig på arbetsplatsen. Det är också förbjudet att röka, snusa, tugga tuggummi. Vi får inte heller ha höger vindruta nerdragen. Vi är transportörer. Vi förflyttar fordon. Vi är också experter på överlevnad och mygel. Att mygla: parkera bussen på en plats dit övervakningskamerorna inte når och sova en knapp timme. Jerry är alltid tröttast. Han har ett tidningsdistrikt i Eslöv som han brukar vara färdig med till kvart över sex – sedan direkt till Yarden för ett dagspass. Ibland sätter vi honom i en bil och låter honom sova. Det märkliga med Jerry är att han är fullblodsrasist. Han kan säga saker som: “Det är svartingarnas fel! Alla dessa jävla somalier som kommer hit, tuggar kat och slår sina barn.” Han säger det till Ahmed som nickar instämmande. “Så är det.””

Yarden

Utgivningsår: 2009 (första utgåvan, Brutus Östlings bokförlag Symposium), 2010 (den här pocketutgåvan, Brutus Östlings bokförlag Symposium).
Antal sidor: 140.
ISBN: 978-91-7139-838-3, 978-91-7139-855-0.

Kristian Lundberg

Kristian Lundberg (född 1966) är en svensk författare och litteraturkritiker. Han har sedan debuten 1991 skrivit såväl poesi som kriminalromaner och romaner, men det stora genombrottet kom med den självbiografiska romanen Yarden, som också har blivit både film och teater.

Förlagets beskrivning

“Yarden handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar – tillgång till men framför allt avsaknad av pengar. Det är också en berättelse om författarens uppväxt på samhällets skuggsida.

Fångad i en snara av växande skulder söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som inledde hans yrkesverksamma liv en resa tillbaka till barndomen, men också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.

Kristian Lundberg företar en omvänd klassresa, där åren med författandet som huvudsysselsättning plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Men inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.”