Bokblomma

Etikett: Betyg 5/5

  • Sanningsberget av Therese Bohman

    Sanningsberget av Therese Bohman

    Sanningsberget, av Therese Bohman, är en berättelse om livet, konsten och om den livslånga sorgen efter en spårlöst försvunnen bror.

    Betyg: 5 av 5.

    Sanningsberget, av Therese Bohman, inleds med att tioåriga Hannas storebror försvinner spårlöst efter en sen utflykt till Sanningsberget – ett mytomspunnet berg i Kolmården. Ingen har någon aning om var han har tagit vägen och han lämnar inget meddelande efter sig: en dag är han bara borta och familjen lämnas i en sorg som fortsätter genom livet.

    I tre delar, med stora tidshopp, får läsaren följa Hanna från broderns försvinnande, via kämpiga unga vuxna-år, till medelåldern. Sorgen, saknaden och frågorna utan svar, ligger som ett vemodigt stråk över berättelsen. En annan följeslagare genom livet är grannen och klasskompisen Marcus, som är en trygg punkt under tonåren och så småningom blir någonting mer. När de är på väg ut i vuxenlivet tar dock Hanna och Marcus olika vägar: Marcus hamnar i Malmö och börjar doktorera, Hanna flyttar till Göteborg och kämpar med att komma in på en konstskola. Klyftan växer, Hanna känner sig misslyckad och vet knappt varför hon alls lämnade Kolmården längre.

    Hanna och Marcus tappar kontakten medan livet händer och livet pågår: med toppar och dalar. Någonting som står fast är bergen, som blir betydelsefulla i Hannas konst, när hon så småningom etablerar sig som konstnär. Hon målar naturen, men lika mycket den saknade brodern.

    Sanningsberget är, med sina dryga 200 sidor, ingen lång bok, men den rymmer ett liv och den är en njutning att läsa. Jag älskar kompositionen: hur långa sjok, hela decennier, lämnas åt sidan för att istället låta korta nedslag skildra Hannas liv. Det hade kunnat kännas hoppigt och tunt, men det gör det inte, det är en väldigt rik roman och Bohmans fenomenala precision mejslar ut varje scen med en sådan exakthet att mellanrummet fylls ut.

    Det hade också kunnat upplevas störigt att boken inte rör sig mot någon lösning av gåtan kring broderns försvinnande, men inte heller detta skaver. Det känns fint att det här inte är en bok som nystar upp alla trådar och serverar alla svar. Det är inte en sådan bok, ingen spänningsroman, men det är den bästa sortens böcker: en bok om liv, konst, kärlek och sorg.

    Sanningsberget

    Sanningsberget gavs ut av Norstedts 2024. ISBN: 9789113133874.

    Therese Bohman

    Therese Bohman är en svensk författare och kulturjournalist.

  • Pythian pratar av Liv Strömquist

    Pythian pratar av Liv Strömquist

    Pythian pratar, av Liv Strömquist, är ett underhållande seriealbum om problemet med ”självhjälp” och oönskade livsråd.

    Betyg: 5 av 5.

    Pythian pratar, av Liv Strömquist, innehåller sju livsråd om ironiskt nog gör det tydligt att livsråd och självhjälp knappast gör oss lyckligare. Det som är så fantastiskt med Liv Strömquist är att hon i varje seriealbum lyckas förmedla något som både känns nytt, underbyggt och intressant. Nog är vi många som på ett obestämt sätt tyckt att det skaver med alla dessa floskel-liknande råd som flimrar förbi i flödet och som tycker att self care är helt ogreppbart. Det är när Strömquist tar hjälp av sociologer, som Edgar Cabanas, Zygmunt Bauman, Hartmut Rosa och andra, för att problematisera fenomenet som det verkligen sätts i ett förklarande ljus.

    Plötsligt ser jag framför mig alla (inklusive mig själv, till viss del) som förgäves försöker kontrollera, optimera och styra sådant som svårligen kan påverkas: lycka, hälsa, njutning – till och med döden. Det är egentligen självklart att saker och ting inte blir så kul om man försöker forcera fram ”kul”. Det finns naturligtvis mycket allvar i botten, men det hela beskrivs såklart med Strömquists härliga humor. Jag skrattar gott åt bilden av manosfär-influencern Rollo Tomassi, som ”står helt stilla och spelar sur i hallen” i tron att det ska få hans fru att vilja ligga oftare. Och åt psykologen och författaren Nicole LePera, vars bästa livsråd när det gäller relationer, kokar ned till att man bör bryta kontakten med folk.

    Nej, allt går inte att kontrollera och optimera. Förmodligen skulle det göra många av oss gott att våga släppa taget lite mer. Inte för att jag känner mig sugen på att dela ut några livsråd efter att läst den här boken, men ändå.

    Pythian pratar är sjukt rolig och samtidigt tänkvärd. Strömquists illustrationer sätter tonen och stryker under texten på ett snyggt sätt. Det här seriealbumet är verkligen en fullträff.

    Pythian pratar

    Pythian pratar gavs ut av Norstedts 2024. ISBN: 978-91-1-313566-3.

    Liv Strömquist

    Liv Strömquist är en svensk författare och poddare, som bland annat hörs i En varg söker sin pod och Stormens utveckling.

  • Straff av Ann-Helén Laestadius

    Straff av Ann-Helén Laestadius

    Straff, av Ann-Helén Laestadius, är en viktig och drabbande bok om samiska barn som tvingas lämna sina hem och sin kultur för att gå på nomadskola. Det trauma det innebär går sedan i arv i generationer.

    Betyg: 5 av 5.

    Straff, av Ann-Helén Laestadius, följer några barn som tvingats lämna sina hem och sin kultur för att gå på nomadskola. Under tiden på skolan är de förbjudna att tala sitt modersmål och de tvingas att lära sig svenska. Den som blir påkommen med att tala något samiskt språk, eller på något annat sätt utövar något som kan förknippas med samisk kultur, blir bestraffad. Det är en hård och tuff miljö, där både psykisk och fysisk misshandel är vardag. Inte ens när riktigt allvarliga övergrepp begås, finns något sätt att lämna nomadskolan. Föräldrarna, samer, har inte mycket att säga till om i ett samhälle som förtrycker urfolk.

    Boken växlar mellan att skildra tiden på nomadskolan och att följa samma huvudpersoner på 80-talet. Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten, bär alla på tunga bagage, i vissa fall rena trauman, som går tillbaka till tiden på nomadskolan. Sedan de blivit vuxna blir erfarenheterna också något som även drabbar nästa generation.

    Laestadius är otroligt skicklig på att skriva om samisk kultur och det förtryck det samiska folket har utsatts för, och fortfarande utsätts för. Den som inte tidigare reflekterat över det, blir här varse hur brutalt en hel kultur närapå kan utplånas, inte minst genom att frånta människor sitt hjärtas språk. Så kommer Anne-Risten att bli mamma till barn som skäms över hennes samiska bakgrund och som inte kan ett ord samiska. Marge, å sin sida, blir förälder till ett barn som suger åt sig all samisk kultur som en svamp, men där Marge själv inte kan lära ut allt dottern vill veta – hon har ju aldrig fått lära sig att skriva på samiska. Jon-Ante lämnar byn och skaffar sig ett nytt liv i stan, inte av vilja, utan av nödvändighet för att hantera det kan utsatts för på nomadskolan. Nilsa representerar det som Laestadius inte heller duckar för att skriva om: den skadliga machokultur som är ett problem även i Sápmi. På nomadskolan är han den stora mobbaren och som vuxen är han som har längst till att erkänna nomadskolans övergrepp. Även Nilsa bär dock på mörker och när husmor, nu en åldring, åter börjar ses i byn är inte ens Nilsa oberörd.

    Straff är en bok som både berör och stör. Det är en bok som upplyser, väcker tankar och engagerar och Laestadius är fantastisk på att göra berättelsen levande och intressant. Jag kan tycka att en del scener med den åldrade husmodern är lite onödiga, budskapet går fram ändå och i mitt tycke hade berättelsen inte behövt spetsas till med övertydliga scener med hämnd-tema. Det är dock en mycket liten anmärkning till en berättelse som i sin helhet är oerhört läsvärd och viktig.

    Straff

    Straff gavs ut av Romnas & Selling 2023. ISBN: 9789189051362.

    Ann-Helén Laestadius

    Ann-Helén Laestadius är en svensk-samisk författare.

  • Systrarna av Jonas Hassen Khemiri

    Systrarna av Jonas Hassen Khemiri

    Systrarna, av Jonas Hassen Khemiri, är en tegelstensroman om livet och systerskap och om att växa upp med en förälder från Tunisien.

    Betyg: 5 av 5.

    Systrarna, av Jonas Hassen Khemiri, är en roman om tre systrar och om en man vid namn Jonas Hassen Khemiri. Jonas växer upp i Stockholmsområdet Drakensberg med sin mamma, bröder och, tidvis, sin tunisiske pappa. Under en formande period i livet korsas hans vägar av Mikkolasystrarna, Ina, Anastasia och Evelyn, som liksom honom har en tunisisk förälder och som under en tid bor i samma kvarter. Mikkolasystrarna gör ett sådant intryck att Jonas aldrig riktigt kommer att kunna släppa dem eller lämna dem ifred, trots att livet pågår och deras vägar (knappt) korsas igen sedan systrarna och deras kringflackande mamma har lämnat Drakensberg. I ett antal delar, som skildrar en allt kortare tidsperiod i de fyra huvudpersonernas liv, får läsaren följa Jonas och Mikkolasystrarna genom uppväxt och vuxenblivande.

    Khemiri (författaren) har gjort sig ett namn genom att skriva kort och precist, som den 86 sidor långa Jag ringer mina bröder. Systarna är något helt annat, ur det perspektivet att den är på 700+ sidor. I övrigt innehåller Systrarna väldigt många element från tidigare romaner. Jag kanske till och med måste slänga in brasklappen att den är som bäst om man redan har läst allt av Khemiri och älskar hans tidigare romaner. Sådant han har vänt och vridit på i tidigare böcker, som ett oerhört skavigt pappa-son-förhållande (Montecore, Pappaklausulen) och en väns tragiska bortgång (Allt jag inte minns), får chans att breda ut sig på nytt i den här omfångsrika berättelsen. Att bli bedömd utifrån hudfärg och att leva med en fot i en annan kultur återkommer också (Ett öga rött, Jag ringer mina bröder). Som alltid finns såklart en Jonas Hassen Khemiri med i berättelsen, den här gången i en huvudroll med många kopplingar till verklighetens Khemiri. Läser man Systrarna kommer man också känna igen stilen och humorn.

    Finns det något nytt? Ja, det är klart att Systrarna också bjuder på många nya ämnen och är en fantastisk bok i sin egen rätt. Att få följa Mikkolasystrarna är en fröjd: det är tre personer att verkligen tycka om. Där finns storasystern, Ina: ordningssam, planerande, kontrollerad. Där finns mellansystern, Anastasia: konstnärssjälen som låter livet hända och som utan någon speciell plan går från att sova på soffor till att bli ekonomiskt oberoende. Där finns också lillasystern, Evelyn, som verkar ha fastnat för evigt i ett butiksjobb hon hatar och vars liv i mångt och mycket står och stampar tills hon plötsligt lättar sina vingar. Alla gör de otroliga resor och parallellt harvar Jonas på med sitt: skrivliv, familjeliv. Vad de alla fyra har gemensamt är deras tunisiska föräldrar och de märkligheter som pågår kring dem: Mikkolasystrarnas mamma är övertygad om att familjen har fått en förbannelse över sig, Jonas pappa har en tendens att överge familjen utan ett ord.

    Jag har läst det mesta av Khemiri och håller honom för en av mina största favoritförfattare. Att han skulle skriva en tegelstensroman hade jag inte väntat mig och kanske kände jag en liten tvekan över hur han skulle få ihop det. Jag hade såklart inte behövt oroa mig, det här är lika briljant som allt annat Khemiri har skrivit och sidantalet är på många sätt det som gör den här boken: att man får vara i berättelsen så länge, lära känna huvudpersonerna på djupet, följa dem genom livet. En underbar bok och en komplett läsupplevelse: humor, sorg, kärlek, här ryms det mesta, det är bara att följa med och beröras.

    Systrarna

    Systrarna gavs ut av Albert Bonniers förlag 2023. ISBN: 9789100800765.

    Jonas Hassen Khemiri

    Jonas Hassen Khemiri är en svensk författare och dramatiker.

  • Ovanjorden av Mikael Berglund

    Ovanjorden av Mikael Berglund

    Ovanjorden, av Mikael Berglund, är en fantastisk roman om kärlek och om att söka tillhörighet i en kultur man inte fötts in i.

    Betyg: 5 av 5.

    Ovanjorden, av Mikael Berglund, är en kärleksroman som skulle kunna beskrivas såhär: en ung man blir blixtförälskad i en upptagen kvinna, som dessutom väntar sitt första barn. Långt senare träffas de igen och har inte glömt varandra, en relation inleds, men allt blir trassligt. Ovanjorden skulle alltså kunna beskrivas som en ganska genomsnittlig bok om hjärta & smärta, vilket inte brukar vara min kopp te. Märkligt nog är Ovanjorden, trots allt, någonting mycket större än så. Berättandet och språket är underbart: här finns natur och liv på ett sätt som böcker sällan lyckas göra såhär levande.

    Bakom historien om huvudpersonen, Oskar, och hans Eija, ryms dessutom mycket mer. Det som berör mig mest är att läsa om Oskars ständigt sökande efter sin identitet – och kanske den samiska identitet som hans släkt förlorat. Det är inte bara Eija som lockar Oskar till trakterna kring Ammarnäs, där Eija lever och rör sig efter renen, utan också naturen självt. Gång efter gång söker han sig dit och trots att han alltid sticker ut, aldrig upplever att han riktigt hör till, drar Eija och hennes värld in honom. Visst finns det otaliga berättelser om förhållanden som kompliceras av kulturskillnader, men aldrig har jag väl läst en bok som faktiskt skildrar den såhär, synliggör den samiska kulturen på det här sättet.

    De senaste åren har det samiska folkets historia, övergreppen mot dem, och den rasism som riktas mot samer alltjämt, skildrats i ett antal uppmärksammade böcker. Jag tänker på Stöld av Ann-Helén Laestadius, Ædnan av Linnea Axelsson och Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba, för att nämna några. Det är utmärkt. Men det är också fantastiskt att Mikael Berglund nått ut med en roman som Ovanjorden, en roman där samisk kultur finns som en självklarhet utan att samtidigt ge undervisning i en mörk historia med rasbiologi och barn som tvingats lägga bort sitt eget språk. Självklart saknar inte Ovanjorden passager där historien och dagens villkor lyser igenom, men det är ändå inte en sådan bok, som jag läser den. När politik och historia skalas bort blir den samiska kulturen istället en kraft som tillsammans med naturskildringen och kärleksberättelsen blir mäktig. Det här är en oerhört stark bok. Hade den varit skriven på något annat sätt hade jag hakat upp mig på alla irrationella livsval och märkliga beteenden i den här boken, men nu är Ovanjorden skriven precis som den är och jag tyckte den var fantastisk.

    Ovanjorden

    Ovanjorden gavs ut av Albert Bonniers förlag 2022. Jag har läst den i en pocketutgåva från 2023. ISBN: 9789100803575, 9789100191771.

    Mikael Berglund

    Mikael Berglund är en svensk författare, grafisk formgivare och programmerare.

  • Värddjuret av Marie Hermanson

    Värddjuret av Marie Hermanson

    Värddjuret av Marie Hermanson är en lågmäld skräckroman om en kvinna som blir värddjur åt puppor av en nära utdöd fjärilsart. Det är en tänkvärd bok med många lager.

    Betyg: 5 av 5.

    I Värddjuret, av Marie Hermanson, har en kvinna i 35-årsåldern huvudrollen. Hon är singel, barnfri, frilansarbetare – ärligt talat den mest fria kvinna jag har träffat mellan ett par pärmar, och trots att det kanske inte är just detta som är bokens huvudsakliga tema så var det faktiskt det som berörde mig mest. Jag vet inte om det var författarens mening att göra en poäng av att huvudpersonen i boken är helt obunden och fri, men för mig var det en närmast överrumplande läsning, jag fick nästan en aha-upplevelse. Jag känner verkligen ingen, särskilt ingen kvinna, som inte är bunden till jobb eller familj. Dessutom upplever jag att vi alla har förväntningar på oss att sträva efter just fast jobb och familj, som om det vore en universell väg till lycka. Det här är den första gången jag gläntar på en berättelse som, åtminstone delvis, visar på ett annat sätt att leva och faktiskt inte skildrar det som någonting problematiskt att leva ensam. Jag tycker att bokens huvudperson är rakt igenom inspirerande och lätt att tycka om. Hon bor själv. Reser till andra sidan jordklotet själv. Hon försörjer sig genom att teckna och behöver ingen annans feedback för att veta vad hon ska prestera i jobbet. Hon framstår som helt självsäker.

    Paradoxalt nog befinner sig huvudpersonen snabbt i en situation där hon faktiskt inte är speciellt fri. Efter en resa till Borneo kommer hon nämligen hem med en liten böld på låret. En excentrisk läkare, med fjärilar som specialintresse, vill mena på att bölden innehåller puppor och att en närmast utdöd fjärilsart kan komma att kläckas om hon bara håller sig i den rätta, tropiska miljön och låter larverna ha det bra. Han erbjuder henne att bo i sitt fjärilshus en tid och kvinnan går med på detta.

    Tiden hon spenderar i fjärilshuset låter henne göra inre resor och begrunda händelser under uppväxten. Samtidigt krymper hennes värld allt mer. Ju mer tid hon spenderar i fjärilshuset, desto vagare blir världen utanför. Sakta byggs det upp en obehaglig känsla av att allt inte står rätt till med vare sig fjärilslarverna eller hennes vistelse i fjärilshuset.

    Marie Hermanson har ett återkommande grepp att hon blandar in övernaturliga och lite mardrömsinspirerade episoder i sina romaner så att det blir en slags lågmäld skräck. Det här är dock den av hennes böcker där jag tycker att hon syr ihop det som bäst, medan det i en del andra romaner har funnits långsökta scener som har varit svåra att få ihop utan alltför störande logiska luckor. Det här är förvisso ingen realistisk roman, men det är en roman där det rakt igenom känns som att idén håller och som att det absurda verkligen adderar något till berättelsen i stort. Jag fastnade verkligen för den här överraskande berättelsen och jag hade mycket gärna bokcirklat den, faktiskt. Det är en bok som väcker tankar och funderingar och jag hade gärna diskuterat den med andra och fått lite fler vinklar på vad som egentligen händer. Även utan dessa diskussioner tycker jag dock att Värddjuret är en verkligt fin läsupplevelse. Det här är en udda och välskriven bok med många lager.

    Det droppade från bladen av något tidigare regn. Eller om det helt enkelt var luftens fuktighet som kondenserades.

    Och när jag satt där på stenblocket och såg ner i det guldbruna vattnet så hände något med mig.

    Jag gav upp. Jag släppte allt. Jag lade av mig hela bördan.

    Jag såg på stimmet med små fiskar som strök tätt förbi mina ben, såg skuggan som följde dem över botten. De vände samtidigt som en enda varelse och försvann in i den mörka undervattensgrottan, som rotvältan rivit upp.

    Jag såg på trädrötterna, som bildade komplicerade mönster under vattnet, och på de tunna solsträngarna.

    Och jag kände igen alltihop.

    Med ens insåg jag att jag alltid hade suttit här. Mitt andra liv hade bara varit ett kort avbrott, en parentes, ett besynnerligt misstag.

    Jag hade inte alls kommit vilse.

    Jag hade kommit hem.

    Senare har jag fått veta att jag var borta högst fyrtio minuter. Det var alltså inte särskilt länge jag satt där vid rotvältan i floden, men jag minns det som längre än en livstid.

    Ur Värddjuret av Marie Hermanson

    Värddjuret

    Den första utgåvan av Värddjuret gavs ut av Bonniers 1995, men jag har läst den som e-bok, i en utgåva utgiven av Bookmark 2014. ISBN: 91-0-056131-2, 9789187173387.

    Marie Hermanson

    Marie Hermanson är en svensk författare och journalist. Hon debuterade 1986 med romanen Det finns ett hål i väggen och har därefter skrivit en lång rad romaner. Flera av hennes romaner har dramatiserats: Värddjuret har satts upp som teater och Mannen under trappan har visats som TV-serie.