Marcel Pagnol är en mycket känd och älskad fransk författare och dramatiker, men för mig som svensk är han tyvärr ganska okänd. Den här boken, som är första delen av tre självbiografiska böcker, är faktiskt det första jag läser av honom. Jag gillar den! I boken berättar Pagnol om sin uppväxt, som son till en kyrkohatande småskolelärare, och den utspelar sig till största delen vid det sommarställe i Provence, där Pagnol med familj och moster med familj spenderade sommarloven.
Pagnol målar detaljrikt upp det speciella landskapet i Provence och namnger en uppsjö av växter och djur som vistas där. Det går inte att undgå vilken kärlek författaren känner för det här stället. Kanske blir det lite väl pittoreskt. Läsaren får följa med på promenader i parken i Marseille, höra om ett barns funderingar om varifrån bebisar kommer och, naturligtvis, läsa om livet i Provence: jaktturer, indianlekar och så bergen och naturen såklart. Men det händer i stort sett aldrig någoting ont eller svårt. Allting är för det mesta rakt igenom gulligt och rart, men inte så mycket mer. Jag tyckte att den var söt och jag blev väldigt charmad av den, därför får den ett högt betyg från mig, trots att den inte gav så mycket mer än så. Ibland behöver det inte vara så mycket mer komplicerat än såhär, trots att man känner att det är en ganska friserad berättelse från någons barndom.
För den som inte vill läsa boken finns den även i en filmatisering från 1990. Den är boken hyfsat trogen och lyckas förmedla samma känslor som boken gör. Jag kan faktiskt rekommendera den också!
Unni Drougge har redan tidigare beskrivit ett misshandelsförhållande i sin bok Andra sidan Alex, som nog kan anses vara självbiofrafisk. I Boven i mitt drama kallas kärlek gör hon det igen, fast den här gången helt utlämnande, utan fingerade namn och rätt upp och ner vad som hände. Jag tycker faktiskt inte om det. Det är modigt av Drougge att skriva detta, att in i minsta detalj våga berätta om det som hon själv kallar ”sitt livs största fiasko” och såklart tycker jag att det är bra om andra kvinnor, i liknande situationer, som den Drougge själv har varit i, kan hämta styrka ur detta, men jag känner ändå att boken inte vinner på att vara ”dokumentär”.
Nåväl. Boken handlar alltså om Unni Drougges förhållande till den 19 år yngre Niclas – ett förhållande som kom att hålla i sju år och under den tiden nästan hann förgöra Drougge totalt. Det är en plågsam resa som vi får följa henne på. När boken tar sin början är hon en ensamstående fembarnsmor som bor i en våning i centrala Stockholm, där hon delar sin tid mellan att resa runt och föreläsa, att hålla ihop familjelivet med allt vad det innebär och att, på helgerna, springa runt på fester och och roa sig med olika lösa förbindelser. När Niclas kommer in i livet börjar tillvaron mer och mer handla om att hjälpa och stödja honom. Han gör inte ett handtag hemma och han har ständiga ”kriser” som avlöser varandra och där han behöver Unnis hjälp. Och hon hjälper honom. Unni är den som sköter all markservice hemma, peppar honom att bli hennes agent, trots att han inte ens läser litteratur, och på alla sätt ställer upp för honom. Sina egna vänner har hon inte längre möjlighet att träffa. Faktiskt går inte ens hennes egna barn att kombinera med denna nya vuxenbebis, så de får flytta ut. Detta är ändå bara början på något som kommer att urarta till misshandel och vansinniga och oförklarliga vredesutbrott med mera. Att Unni trots allt stannar kan kanske vara svårt att förstå, men den makalösa inre resan som Unni beskriver är i alla fall inte svår att följa, för hon berättar väldigt ingående och kronologiskt hur hon bryts ned till att bli ett skrämd och svag varelse.
Visst är det gripande, men jag tror ändå, som sagt, att den hade varit bättre om den hade handlat om fiktiva personer och inte om Unni själv. Här blir det alldeles för privat och alldeles för mycket smutskastning mot en namngiven person. Boken riskerar att bli avfärdad som en replik i konflikten mellan Drougge och Niclas, snarare än att vara en roman som angår andra. Personligen är jag heller inte särskilt förtjust i det allt för osminkade berättandet, som bland annat innefattar detaljerade sexscener. Faktiskt tycker jag att boken som helhet andas för mycket ”skriva av sig” och skulle ha passat bättre som en privat dagbok. Det här, Unnis och hennes familjs liv under sju år, är faktiskt ingenting som jag känner att jag borde eller vill ta del av.
Jag lyssnade på denna bok och som ljudbok tycker jag ändå att den var bra och lätt att hänga med i eftersom språket är tämligen okomplicerat och innehåller många dialoger. Ljudboken finns för övrigt att ladda ned gratis på nätet och har man aldrig lyssnat på en bok förut och vill prova så kan jag ändå rekommendera denna, för den har i alla fall fått mig att få upp ögonen (öronen?!) för ljudböcker.
Det finns en genre böcker jag brukar tycka särskilt mycket om och det är skönlitteratur som berättar om livet förr. Fogelströms stadböcker och Mobergs böckerna om Utvandrarna hör hit, liksom barn- och ungdomsböckerna När vi var barn och böckerna om Kulla-Gulla. Det finns säkert en uppsjö fler, som jag har läst, men glömt just nu. Det är hur som helst kul att kombinera skönlitteratur med historia – att förena nytta med nöje liksom.
Nu har jag varit inne i den genren igen och jag har precis läst ut Pintorparhäxans elev, där Barbro Bäcklund berättar om hennes farbrors, Sverker Burmans, år på Arbetsstugan i Arjeplog vid slutet av 20-talet. Till Arbetsstugan kunde den som bodde för långt bort från en skola hamna och Sverker själv fick åka dit som tioåring och stannade där i fyra år. Sin familj återsåg han på sommarloven och under jularna, även om det sistnämnda alltid var svårt att få till eftersom resvägen var så krånglig.
Det är en intressant historia Barbro Bäcklund berättar, för det här är nog en del av Sveriges historia som i mycket har glömts bort. Här kan läsaren dock ta del av en inifrånberättelse om hur det var att tvingas gå i skola långt från sitt hem. Det är ständig hunger och hemlängtan, rymningar, aga och grymheter mot nykomlingar, men det är också lekar, bus, filmvisningar och gemenskap.
Jag tycker att Barbro Bäcklund berättar den här historien väl och jag tror att den passar extra bra i skolsammanhang eftersom den är ganska kort och lättläst och innehåller många förklaringar till ord, hantverkstekniker m.m. när det behövs. Jag tycker absolut att den passar att läsa för alla som vill lära sig lite mer om ett bortglömt stycke av Sveriges historia.
Av Enquist har jag bara läst Nedstörtad ängel, som jag inte fastnade riktigt för, och om honom som person visste jag inget när jag satte tänderna i den här boken, som är hans memoarer. Den sträcker sig från barndomen i den lilla Västerbottniska byn Hjoggböle, genom studier i Uppsala, till Broadway och Danmark, in i alkoholism och ut igen på andra sidan.
Bäst tycker jag helt klart om de första delarna, där Enquist berättar om hur det var att växa upp som son till bygdens lärarinna, och därför vara lite ”överklass”, och där han beskriver livet som två läger – det mellan de kristna och de som inte var det. Resten grep mig inte direkt, men det beror nog på att jag inte känner till Enquist så mycket sedan tidigare. Hade det varit en författare som jag följt en längre tid hade jag förmodligen funnit det intressant att läsa detta ”inside”-reportage från de föreställningar han satt upp och hans utlämnande berättelse om sitt missbruk, men nu blev det inte så mycket mer än just en dussinberättelse för mig.
Jag tycker ändå bra om den här boken! Framför allt älskar språket, som är enkelt, men samtidigt levande, uttrycksfullt och vackert. Jag vill gärna läsa mer av Per Olov Enquist!
I Mig äger ingen berättar Åsa Linderborg om sin egen pappa. Det är en hårt arbetande man, som glatt skryter om att han är Sveriges bästa härdare på metallverken, men som andra gånger avskyr sitt jobb. Han pratar gärna om klassfrågor, men vågar inte skriva med rött bläck i rädsla för att han ska bli stämplad som kommunist. Det finns med andra ord många motsägelser eller kanske finns det snarare många åsikter, tankar och känslor och en stor svårighet att nå fram med dem.
Åsa är det finaste han har, men som pappa räcker han inte alltid till. Maten äts hos farmor och farfar och pengarna räcker aldrig en hel månad. Ibland säljer han Åsas saker för att ha råd med sitt alkoholmissbruk.
Det är ett fint och inte alls svart-vitt porträtt som Åsa Linderborg målar upp. Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Det är så lätt att sortera människor efter klass och arbete och att döma ut människor som har ett missbruk. Att alla människor är människor snarare än en klass glöms lätt bort, men här finns en berättelse om en av alla dessa människor. Kärleksfullt och insiktsfullt.
Tätt intill dagarna kretsar runt den oerhörda sorgen kring en mors döende. Mustafa Can berättar själutlämnande och öppet om de sista månaderna tillsammans med sin mor och om tiden efter. Det är svårt att inte beröras av något som verkligen är skrivet från hjärtat. Det här är innerlig kärlek och innerlig sorg.
Beskedet att modern inte har många månader kvar att leva väcker också tankar hos författaren. Vem var hans mor? Han vet vad hon var: en kärleksfull och nästan till självutplåning uppoffrande moder, men inte vem hon var. Sökandet går via skuldkänslor från uppväxten och via andras berättelser om mamman.
Faktumet att modern vårdas i Sverige istället för kring hennes väninnor väcker också andra tankar, tankar kring utvandring och om att återvända till hemlandet.
Det är en djupt berörande bok om styrka och moderskap. Jag har normalt sett svårt för dokumentära romaner, som gärna tenderar att bli sentimentala och göra avkall på den språkliga nivån. Det här är ett undantag. Det är ärligt, välberättat och vackert.
De böcker som jag tidigare har läst av Johanna Nilsson har alla varit ganska mörka och de har varit så välskrivna så att man förstår att mycket av det mörka måste vara själupplevt. Jag är leopardpojkens dotter kan däremot närmast beskrivas som en biografi, fast kanske inte helt fri från mörker den heller. I den här boken försöker Johanna Nilsson berätta sin pappas historia om hur han växte upp som barn till två missionärer.
En ganska fascinerande berättelse om en annorlunda uppväxt i Kongos djungler rullas upp, men här finns också berättelsen om alla barn som blev övergivna av sina föräldrar, vilka prioriterade sitt kall framför allt annat. Det skulle kunna vara väldigt gripande, men jag upplever inte boken som särskilt gripande eller ens engagerande. Kanske beror detta på att författaren gärna använder formuleringar som ”Jag antar…” och skriver saker som frågor, som om hon bara spekulerar i hur det faktiskt var och hur de inblandade upplevde det. Hon skriver också att ämnet är så känsligt att hon inte vågat fråga hennes släktingar om deras upplevelser.
Jag upplever att mycket av det som jag tror författaren vill nå ut med till läsaren inte går fram, men säkerligen betyder boken mycket för författaren själv, för det är uppenbart att ett sådant här personligt verk inte är lätt att skriva. Det är också intressant att läsa om hur hennes farföräldras liv och hur hennes pappas liv har färgat av sig på henne själv och hennes syskon. Det är också intressant att läsa om missionerandet och livet i Kongos djungler på 30- och 40-talet. Fast ska man läsa något verkligt berörande tipsar jag hellre om Hon går genom tavlan, ut ur bilden.
Under dessa sommardagar hos mina föräldrar har jag passat på att plocka fram och läsa en bok som jag älskade när jag var liten: När vi var barn. Boken är en samlingsvolym som innehåller titlarna Ida Maria från Arfliden, Tyra i 10:an Odengatan samt Vi bodde i Helenelund. I dessa illustrerar och berättar Ann-Madeleine Gelotte om dels sitt eget liv och uppväxt i Helenelund, utanför Stockholm, men också om hennes mormors liv som barn i en lappländsk by vid 1800-talets slut och om hennes mammas uppväxt i 1920- och 1930-talens Stockholm.
En jättebra bok för att lära sig mer om hur livet i Sverige har varit för inte så länge sedan! Det är en barnbok, men kan absolut även läsas av vuxna. Boken väcker verkligen tankar kring hur utvecklingen har gått framåt under 1900-talet och hur annorlunda mycket i samhället är. Det här är sådan historia som aldrig hinns med under skolans historiaundervisning, men som ändå är mycket intressant eftersom vi alla är märkta av vårt ursprung.
Det här är en av de böcker som jag verkligen kommer ihåg från när jag var liten och den är fortfarande lika bra och illustrationerna är fortfarande lika lekfulla och roliga.
Det är 30-tal och Ronny, Kent, Clark, Billy och Benny blir vanliga namn, hämtade från de amerikanska filmerna som går på biograferna i Göteborg, där Ronny bor i ett arbetarkvarter med sin familj.
Den här lilla boken är både en självbiografi och en bok om att göra en klassresa. Ronny är en av de som går i läroverket och gymnasiet och sedan fortsätter med vidare universitetsstudier. Han gör en klassresa från arbetarklass till medelklass, något som i boken visar sig ha varit inte helt fritt från inre konflikter eller små som stora problem.
Det här är en intressant bok, men då jag inte själv kan känna igen mig i den tid som skildras får jag tyvärr inte ut så mycket av läsningen som jag hade kunnat göra.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.