De böcker som jag tidigare har läst av Johanna Nilsson har alla varit ganska mörka och de har varit så välskrivna så att man förstår att mycket av det mörka måste vara själupplevt. Jag är leopardpojkens dotter kan däremot närmast beskrivas som en biografi, fast kanske inte helt fri från mörker den heller. I den här boken försöker Johanna Nilsson berätta sin pappas historia om hur han växte upp som barn till två missionärer.

En ganska fascinerande berättelse om en annorlunda uppväxt i Kongos djungler rullas upp, men här finns också berättelsen om alla barn som blev övergivna av sina föräldrar, vilka prioriterade sitt kall framför allt annat. Det skulle kunna vara väldigt gripande, men jag upplever inte boken som särskilt gripande eller ens engagerande. Kanske beror detta på att författaren gärna använder formuleringar som “Jag antar…” och skriver saker som frågor, som om hon bara spekulerar i hur det faktiskt var och hur de inblandade upplevde det. Hon skriver också att ämnet är så känsligt att hon inte vågat fråga hennes släktingar om deras upplevelser.

Jag upplever att mycket av det som jag tror författaren vill nå ut med till läsaren inte går fram, men säkerligen betyder boken mycket för författaren själv, för det är uppenbart att ett sådant här personligt verk inte är lätt att skriva. Det är också intressant att läsa om hur hennes farföräldras liv och hur hennes pappas liv har färgat av sig på henne själv och hennes syskon. Det är också intressant att läsa om missionerandet och livet i Kongos djungler på 30- och 40-talet. Fast ska man läsa något verkligt berörande tipsar jag hellre om Hon går genom tavlan, ut ur bilden.

Publicerat av Bokblomma

Läser böcker och bloggar om dem!

Delta i diskussionen

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.