Köttets tid av Lina Wolff är en absurd berättelse om en skribent som reser till Spanien och träffar en man som tror sig vara förföljd av människor som är ute efter hans organ. Betyg: 2+ båtturer av 5.
Köttets tid av Lina Wolff handlar om en skribent som fått möjligheten att spendera en period i Madrid. Tanken är att hon ska hitta ny inspiration, men snart tar hon jobb som assistent åt en demenssjuk man – ett jobb hon i och för sig snart förlorar. I den bostad hon hyr under sin vistelse skaffar hon sig också en inneboende: en man som hon träffar på en bar och som hävdar att han är förföljd. Han har en helt absurd berättelse som involverar en dunkel nätshow, en mystisk nunna, en lång otrohetsaffär och människor som jagar honom för att komma åt hans organ för organdonation.
Det är verkligen en skruvad berättelse. Har du läst De polyglotta älskarna av samma författare kommer du nog känna igen stilen och språket. Ska jag vara helt ärlig så blev jag aldrig direkt såld på De polyglotta älskarna och inte heller Köttets tid känns som en bok i min smak. Jag förstår att den är elegant skriven, att det finns många lager och att det är berättat med en imponerande finess, men för mig går det inte riktigt hem. Ibland kan jag gilla magisk realism, men det här är inte riktigt den genren. Här är det bara absurt. När jag läser den här typen av böcker kan jag inte leva mig in. Jag blir för distraherad över att fundera över vad författaren egentligen vill säga. När jag läser om boken förstår jag att den handlar om andlighet, köttets olika stadier och om feminism, men medan jag läser känner jag mig tyvärr inte så intresserad av något av det. Förmodligen säger det mer om mig än om boken.
En svensk skribent åker till Madrid för att få inspiration till sitt nästa projekt. I en bar träffar hon en man som tror sig vara förföljd av skaparna till en ljusskygg nätshow som han medverkat i. Han ber henne gömma honom, och i gengäld berättar han sin historia. Det blir upptakten till ett möte mellan skribenten och den diaboliska mirakelgöraren Lucia – ett möte som till slut tvingar skribenten att fatta ett ödesdigert beslut kring sin egen inre essens.
“Köttets tid” är en roman om människans behov av andlighet – dock med fötterna långt nere i en ytterst oandlig verklighets gyttja. Det är också en undersökning av köttet, kött i olika stadier, skepnader och konstellationer.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Gunilla Röör. Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 262 (ca 10 h lyssning). ISBN: 9789100186050.
Lina Wolff
Lina Wolff (född 1973) är en svensk författare och översättare. Hon är bland annat känd för den Augustprisbelönade romanen De polyglotta älskarna.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.
Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.
Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.
Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. “Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.
Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.
En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Uppläsare: Martin Wallström. Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio). Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning). ISBN: 9789100181987, 9789100185961.
När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.
Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.
Förlagets beskrivning
Patrik Lundberg
Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.
Mjölk och honung av Rupi Kaur är en lättillgänglig poesisamling om hjärta & smärta och feminism. Tyvärr kändes den bitvis alldeles för platt och enkel och jag blev tyvärr inte så berörd även om det glimmade till ibland och var riktigt bra. Betyg: 3 kärlekar av 5.
Mjölk och honung är en sensationell diktsamling av Rupi Kaur. Jag skriver sensationell eftersom poesi sällan blir bästsäljare, men Mjölk och honung har verkligen gjort succé i land efter land. De 4 miljoner följarna på Instagram kanske är en bidragande orsak.
Jag kan förstå att Kaurs poesi har gått rakt in i hjärtat hos så många. Det här är lättillgängligt, lätt att ta till sig och hennes poesi rör sig kring hjärta och smärta, som de flesta av oss kan relatera till. Ibland tycker jag att det tyvärr blir ganska platt och att Kaur skriver läsaren lite på näsan. Det händer att det kommer en liten förklarande knorr på slutet. Det faller mig inte i smaken.
smärta är en del av den mänskliga upplevelsen var inte rädd öppna dig för den
– Utveckling
Ur Mjölk och honung av Rupi Kaur, i översättning av Sandra Beijer
Jag tycker överlag att det känns att det här är poesi som funkar mer som visdomsord man scrollar förbi i ett flöde snarare än poesi man faktiskt vill läsa i en bok. Många av dikterna är väldigt korta, enkla, och känns tonåriga (vad jag nu vill säga med det?!).
Delar av diktsamlingen är bättre. Jag tycker att Rupi Kaurs betraktelser kring feminism och rasism är vassa och tänkvärda. Det är främst där hon faktiskt berör mig. Jag inser att det är mycket svårare att försöka vara nyskapande om man ger sig på att skriva om hjärtesorg och förälskelse, det som boken i huvudsak handlar om.
Jag är lite besviken över att jag inte gillade den här boken mer än vad jag gjorde. Jag hade verkligen älskat att upptäcka en ny, mer lättillgänglig poet som går att relatera till. I det här fallet tror jag att jag hellre borde ha börjat följa Rupi Kaur på Instagram.
Mjölk och honung av Rupi Kaur
Mjölk och honung är Instagram-fenomenet Rupi Kaurs debutbok, som snabbt har blivit en helt enorm internationell succé. En samling poesi- och prosatexter – illustrerade med Rupi Kaurs egna teckningar – som behandlar erfarenheter av våld, kärlek, förlust och femininitet.
Mjölk och honung tar oss med på en resa in i livets bittraste ögonblick och finner sötma i dem – eftersom det finns sötma överallt om du bara är villig att se efter. Boken är uppdelad i fyra kapitel. Vart och ett av dem tjänar ett eget syfte, behandlar en egen smärta, läker en egen sorg i själ och hjärta.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Milk and Honey (engelska). Översättare: Sandra Beijer. Illustratör: Rupi Kaur. Utgivningsår: 2015 (första kanadensiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Mima förlag). Antal sidor: 204. ISBN: 9789188681133. Andra som läst: Aldrig bara ord, Jennys bibliotek.
Rupi Kaur
Rupi Kaur (född 1992) är en kanadensisk författare och illustratör, född i Indien. Hon har gjort stor succé med sitt Instagramkonto och har även en hemsida.
Hur man botar en feminist av Nanna Johansson är en kul och vass satir, förvånansvärt aktuell fortfarande. Betyg: 4 facebookgrupper av 5.
Hur man botar en feminist, av Nanna Johansson, är ett seriealbum som kom ut första gången 2013. Jag har läst de flesta (alla?) av Johanssons tidigare album och det är lite av en gåta att just den här har blivit liggande så länge. Till slut började jag läsa med en viss tvekan. Satir behöver vara aktuell och relevant för att bli kul, så det var inte givet att Hur man botar en feminist skulle funka såhär sju år senare. Faktum är dock att den här boken fortfarande är både rolig och brännande, trots att en stor del av den består av “De tio intressantaste sidorna man hittar om man skriver sökordet […] på Facebook”, vilket känns lite daterat nu när Facebook är lite passé och gemene man knappast trycker på gilla-knappen på samma sätt som för 10 år sedan längre. Även om just Facebook känns lite gammalt så är i och för sig texterna kring Facebooksidorna mitt i prick även idag.
Det finns också mycket annat i seriealbumet som känns förvånansvärt aktuellt. En del av texterna handlar exempelvis om näthat mot kvinnor och tyvärr är det inte mycket som har blivit till det bättre på den fronten, vad jag förstår. Kvinnor i offentligheten får fortfarande utstå mycket hat på nätet och det gäller inte minst politiker och journalister. Här lanserar Nanna Johansson den ultimata boten för att rädda dessa näthatade feminister – kuken. Nanna avväpnar antifeminister genom att förlöjliga deras typiska sägningar och det blir väldigt kul.
I boken hinner Nanna även ägna sig åt en del nätdejtning och jobbsökande, på sitt helt gränslösa sätt såklart. Man blir både full i skratt och känner för att dra fram tusen skämskuddar. Det här är helt klart ett fullmatat och roligt seriealbum som bjuder på mycket humor. Allra svårast hade jag att hålla mig för skratt när jag läste bonusmaterialet, där Johansson kommenterar teckningar i en målarbok. Jag hoppas att den inte finns på riktigt.
Hur man botar en feminist av Nanna Johansson
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Galago). Antal sidor: 125. ISBN: 9789170377488.
Nanna Johansson gör sitt bästa för att passa in i det svenska samhället. Hon nätdejtar, skriver konstruktiva tips på Moderaternas hemsida och svarar på Platsbankens annonser, men hur hon än gör blir det fel. Frågan är om det är hon som borde förändras, eller det samhälle som anser att kvinnor behöver särskilda tjejpennor och att feminister botas med kuk.
I sin fjärde bok Hur man botar en feminist går Nanna Johansson, med ett virrvarr av serier, collage, nedriga photoshoppningar och bildmaterial rikligt illustrerat i paint, till fullständigt respektlös attack mot näthatare, främlingsfientliga och ett allt mer tröttsamt patriarkat. Resultatet kan bara beskrivas som elakare och roligare än någonsin.
Förlagets beskrivning
Nanna Johansson
Nanna Johansson (född 1986) är en svensk serietecknare och poddprofil. Nanna Johansson finns på Twitter och Instagram.
Grattis på kvinnodagen då! Idag infaller den internationella kvinnodagen, en dag för att uppmärksamma kvinnors situation över hela världen. Jag tänkte passa på att tipsa om några böcker från det senaste årets läsning, böcker där kvinnors situation skildras på ett särskilt intressant sätt.
Musan
Musan av Jessie Burton är en bok som bland mycket annat handlar om skapande kvinnors villkor. Det är 30-tal i Spanien och Olive skapar häpnadsväckande, färgsprakande målningar som väver ihop hennes speciella relation till familjens hemhjälp med traditionella berättelser och myter. Det är betydelsefull konst. Men det räcker inte. Det krävs att målningarna tillskrivs en man för att de ska nå ut. Ser världen fortfarande ut såhär? Nja, kanske inte riktigt, men det är uppenbart att män och kvinnor inte har samma villkor. Alldeles för många kvinnor jobbar på, strävsamt, och krattar manegen åt män som sedan skuttar in och tar all cred och vinner alla fördelar. Jag ser det hela tiden i min egen närheten. Det är faktiskt så.
Musan av Jessie Burton
Vi kom över havet
Känner du till de japanska “postorderbrudarna” som under 20-talet lurades till USA för att gifta sig med fattiga män, helt olika de män de sett på bild och fått lockande brev från? Jag hade ingen aning förrän jag läste Julie Otsukas makalösa och berörande kortroman, Vi kom över havet, om just dessa utnyttjade kvinnor. Boken har inslag av kärlek och lycka, humor och glädje, men är mest en bok om nöd, smärta, lidande, sorg. Och rasism. Otsukas roman levandegör bortglömda livsöden.
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Väggen
I Marlen Haushofers klassiker Väggen hamnar en kvinna bakom en osynlig vägg. Hon finner sig plötsligt avskärmad från resten av världen och lever isolerad i en alpstuga tillsammans med sin hund, ko och katt. Hon återgår till ett enkelt liv, nära naturen, och utan att bli störd av någon, ingen man, ingenting. Det är ett hårt och slitsamt liv och boken väcker många tankar om livet, vilket tempo vi väljer att ha i våra liv och vad vi väljer att göra med livet. Allt detta är frågor som kvinnor i alla tider tycks tampas med. Det här med att räcka till på alla fronter, ni kanske vet.
Väggen av Marlen Haushofer
5 noveller
Under året har jag läst flera riktigt bra noveller med mer eller mindre uttalat feministiskt fokus:
Elin WägnersDe blå silkesstrumporna, om en kvinna som vågar stå upp mot orättvisor och ojämlighet på sitt jobb.
Lappin och Lapinova av Virginia Woolf, en novell om en kvinna som gifter upp sig och försöker att hitta sin plats i sitt nya sociala sammanhang.
Vilhelm MobergsAvlägset mål, som handlar både om avlägsna mål under en vandring i Alperna, men ännu mer om det mål som väntar vid hemkonsten från alpresan: att komma hem och våga skaffa sig ett mer självständigt liv.
Rösten av Birgitta Stenberg som handlar om en ung kvinna som attraheras av den betydligt äldre föreläsaren på hennes universitetskurs. Och nä, maktförhållandena är inte riktigt som man kanske tror.
Blomman av Suzanne Brøgger, en novell om en kvinna som försöker att både vara den kvinna hon tror att hennes förälskelse vill ha och den självständiga och fria kvinna hon faktiskt är.
