Kategorier
-

Några fina framsidor (och en ful)

Nu var det ett tag sedan jag postade ett inlägg med snygga framsidor. Det finns så många fina böcker där ute och jag gillar att uppmärksamma dem på bloggen.

Vad sägs om ett helt gäng färgglada och stiliserade Agatha Christie-utgåvor? Jag gillar verkligen att man har lyckats hålla det stramt och snyggt trots de knalliga och glada färgerna. Det här kontrasterar verkligen mot dagens dussindeckare som allt som oftast har stentrista, mörka framsidor. Sara R. Acedo har gjort framsidorna för Bookmark förlag.

Fem små grisar av Agatha Christie 4.50 från Paddington av Agatha Christie Badortsmysteriet av Agatha Christie Döden på Nilen av Agatha Christie Huset på udden av Agatha Christie Och så var de bara en av Agatha Christie Poirots jul av Agatha Christie Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie

Sedan till avdelningen “väldigt specialiserade kokböcker”. Jag är inte helt säker på att jag vill ha en hel bok vigd åt rabarber, men visst blir man lockad när man ser den här fantastiska formgivningen ändå! Hallon, Rabarber, Kål heter böckerna av Ingar Nilsson, från Bokförlaget Arena och med formgivning av Kristin Lidström (kolla in hennes hemsida för bra bilder som gör böckerna lite mer till sin rätt än förlagets pressbilder). Jag vill ha motiven som prints och hänga dem i mitt kök!

Hallon av Ingar Nilsson Kål av Ingar Nilsson Rabarber av Ingar Nilsson

Den mindre fina framsidan då..? Jo, jag kollade på Nyhetsmorgon här om veckan när Sandra Beijer och Sofie Sarenbrant tipsade om bokreaböcker. En av böckerna som kom upp var Hon som vakar av Caroline Eriksson. Det är säkert en spännande deckare, men… 80-talet ringde?! Förmodligen är framsidan så retro och modern att det är jag som är dum i huvudet, men för mig känns den i alla fall allt annat än spännande eller snygg. Tyvärr. För mig känns det här som framsidan till någon stackars bok som har hamnat i en bokbyteshylla istället för i soporna… Och som sedan ingen byter till sig. Förlåt!

Hon som vakar av Caroline Eriksson

Kategorier
-

Böcker jag dömer efter framsidan: Chicklit

I min lilla serie om böcker jag dömer efter framsidan så har turen kommit til böcker som riktar sig till en 30-någontingtjej: chicklit, feelgood, kärleksromaner…

Alltså, jag är 30 år och jag är lite av en allätare när det kommer till böcker, men jag avskyr att bli skriven på näsan. Jag gillar pigga och glada färger (helst rosa, ärligt talat) så man kan ju tänka sig att de här typiska chick lit-romanerna och feel good-böckerna, som så ofta pryds med omslag i just dessa färger, borde älskas av mig. Men nej. Bara för att jag är en tjej som älskar att cykla omkring, klä mig i gulliga klänningar (ibland i alla fall), dansa, gulla med en hund, dricka ett glas bubbel etc. etc. så vill jag inte framstå som så enkel att jag läser böcker som marknadsförs med just sådana här grejer på framsidan. Nä. Det känns för enkelt, för billigt, för ytligt. Sorry.

Ja, det är ju i och för sig troligt att jag läser en del av de här böckerna ändå. Men visst har de ganska tråkiga och förutsägbara framsidor ändå?!

Från och med du av Mhairi McFarlane

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg

Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld

Livet vi drömde om av Anna Gavalda

Stora små lögner av Liane Moriarty

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon

Kategorier
-

Böcker jag dömer efter framsidan: Manliga böcker

I min lilla serie om framsidor som inte lockar mig till läsning så har turen kommit till: random böcker som tydligen är tänkta att säljas till en snubbe – manliga böcker.

Hur känner man igen dem då? Ja, de har förmodligen en framsida med något krigsmotiv, något med rymden eller kanske en snubbe med kostym. De har en lite ruffig och tuff design och är absolut inte gulliga eller söta. På många sätt överlappar den här “genren” med dussindeckaren, som brukar gå i samma färgskala och ha ungefär samma motiv på framsidorna.

Det här är böcker som jag har svårt att uppbåda något intresse för. Det finns böcker som känns riktade till snubbar och jag orkar inte sätta mig in i varför och ännu mindre orkar jag läsa dem. Kanske är de för coola för att t.ex. innehålla människor & relationer och i sådant fall finns det ingen mening att läsa, i min mening. 😉

Här kommer några rätt slumpvis valda böcker som förmodligen riktar sig till någon som är långt mer kille än mig. Om de är bra? Säkert! Det känns dock avlägset att jag skulle ta reda på det.

Kategorier
-

Böcker jag dömer efter framsidan: new school tantsnusk a.k.a. 50 shades-kopior

Min lilla “miniserie” om böcker jag dömer efter framsidan fortsätter! Idag tänkte jag blogga om det jag skulle kalla new school tantsnusk eller mer eller mindre kassa kopior på 50 nyanser av honom. Först och främst kan jag erkänna att jag inte ens har läst “50 shades” – och det beror alltså inte på att jag skulle vara pryd utan på att jag allt som oftast är lite av en snobb när det gäller böcker (obs: inget jag är stolt över!) och jag har hört från säkra källor att de här böckerna är riktigt dåligt skrivna… Eftersom jag nu inte är så peppad på att läsa om mr Gray så kan jag ju inte påstå att jag är superpeppad på att läsa mer eller mindre dåliga kopior på den här våldsamt populära porrtrilogin heller. Så nej, böcker vars formgivning anspelar på “50 nyanser” gör mig våldsamt ointresserad.

Hur ser de här böckerna ut då? Ja, de liknar ju inte “old school tantsnusk” i alla fall – de där böckerna som man brukade hitta någonstans i närheten av veckotidningarna på Konsum, Harlequinböckerna med framsidor prydda med tecknade bilder av hunkiga män med generösa urringningar.  Fifty shades-kopior pryds av mer diskreta “sexiga” attiraljer i stil med en liten maskeradmask och sedan någon försiktig titel som ändå på något sätt ska leda tankarna till den här omåttligt populära porrtrilogin. Mörkt och sexigt på ett minimalistiskt sätt är ledorden. Tråkigt, säger jag.

Några exempel:

Kategorier
-

Böcker jag dömer efter framsidan III: Avancerade böcker

För er som inte har snappat upp det så kör jag en liten miniserie om tråkiga framsidor just nu. 😉 Hittills har jag bloggat om dussindeckare och dammiga historiska romaner, men det finns fler framsidor som inte lockar mig ett dugg. Idag bloggar jag om den avancerade romanen.

Avancerade böcker och odödliga klassiker förväntas ofta stå för sig själva på ett sätt som gör att de tydligen inte behöver förpackas så “säljande” – eller snarare så formges de väl för att tilltala en annan läsekrets än den jag själv tillhör. Det finns sjukt många snygga pocketutgåvor av klassiker (där framsidorna många gånger är lite bättre än själva boken 😉 ), men sedan finns också de här inbundna varianterna som ska stå och se lyxiga ut i någon akademikers platsbyggda bokhylla – och de ser inte så himla roliga ut har jag märkt.

“Klassuppsättningen” eller böcker för det seriösa biblioteket

Hos klassiker och andra avancerade böcker brukar det inte slösas med färg eller tjusiga bilder av något slag. Många förlag har genom åren gett ut klassiker från vitt skilda författare och sett till att förpacka dem med en liknande form – kanske av kostnadsbesparande skäl, kanske för att man har avgjort att det är snyggt att bygga sig ett helt bibliotek med böcker med samma form. I min värld känns det här tråkigt och för tankarna till klassuppsättningar och dåliga läsupplevelser från skolan…  Som de här böckerna t.ex:

Madame Bovary och Mor gifter sig

De har fina färger och allt sådant, men har ändå någonting lite tråkigt över sig.

Inte sällan är framsidorna till klassiker och annat “avancerat” oerhört minimalistiska. Det är väl innehållet som ska tala och inget annat. De här utgåvorna av Hjalmar Söderbergs samlade verk är ett exempel:

Några väldigt beige böcker av Hjalmar Söderberg

Även om just de här utgåvorna har en rätt så peppig röd färg på insidan av pärmarna så är det verkligen inga böcker som drar ögonen till sig. Tanken är väl att man ska skaffa hela serien och låta dem skapa en stor, respektingivande rad i bokhyllan, men när man plockar ut böckerna en och en så ser de lite sorgliga ut, visst?

Några klassiska böcker som trots allt är väldigt färggranna och snygga är de här tjusiga:

Kristin Lavransdotter och Candide

Fast visst förstår man omedelbart att det gömmer sig någonting väldigt seriöst och svårt bakom såhär seriösa framsidor? När jag var liten så gick jag ofta till biblioteket och på min lilla folkbibbla fanns det massor av äldre böcker i tjusiga läderinbundna utgåvor. De var fina, såklart, men alla hade bruna ryggar och “stänkmönstrade” framsidor som kändes smutsiga på något sätt och – framför allt – så kändes de här böckerna avskräckande allihop. Böckerna ovan känns bara som lätt upphottade varianter av den riktigt gamla boken.

Penguin – älska eller hata

Ett förlag som verkligen har dragit det till sin spets att pressa ner alla möjliga och omöjliga klassiker i precis samma form är Penguin. Deras klassikerserie Penguin popular classics går i dassigt gult och de bilder som trots allt pryder framsidorna försvinner i allt det där gula. Så tråkigt, tycker jag!

Penguin popular classics

Penguin också sin mer poppiga klassikerserie med ikoniska färgblock. Gissningsvis gör sig förlaget mer pengar på alla pryttlar med samma fräger ( det finns muggar, magneter, bagagetaggar, paraplyer, t-shirts etc. etc. etc. etc. etc.) än vad det gör på böckerna själva. Jag tycker hur som helst att de här böckerna är rätt så snygga, så som man tycker efter att i åratal ha utsatts för reklam för och ha behövt passera drivor av souvenirer och diverse prylar med det här mönstret på sig.

Penguins books

Det räcker med ett känt ansikte…

Klassiker och “avancerade” böcker pryds ofta av ett känt ansikte. Jag tycker överlag att porträtt bör undvikas på framsidorna  – man har alla skäl att bli misstänksam när det trycks mycket på att en bok är skriven av en viss, populär författare (t.ex. “av författaren till Gone girl!”). Att gömma bokens titel bakom ett stort porträtt är lite samma sak, tycker jag. Innehåller boken en angelägen berättelse eller är den bara en produkt som kan säljas tack vare ett författarnamn? Nu dömer jag lite orättvist, såklart. Författare bakom klassiker är ju inte kändisar på så sätt att alla känner igen deras ansikte, men ändå! Jag tycker att den här typen av framsidor är oerhört intetsägande. Klassikerserien Delfinserien (utgiven av Bonniers) har kört hårt på porträtten genom åren. Det tycker jag är en “enkel utväg” faktiskt.

Delfinböcker

Bonniers har sedan kört vidare på porträtt, t.ex. i nyare ljudutgåvor av diverse klassiker. Det som är extra trist med dessa är att porträtt och allt har tonats in så att absolut ingenting sticker ut. Man får fokusera länge innan man orkar snappa upp vad boken heter och vem författaren är. Sjukt fula framsidor, om du frågar mig!

Flugornas herre och Älskaren

Och apropå ljudböcker… Avancerade böcker och klassiker pryds som sagt ofta av bilder på författaren själv, men det finns fler än en bok där uppläsaren tydligen är det stora dragplåstret. Nog för att det finns riktigt bra uppläsare och att det alltid är extra behagligt att få lyssna på just dem, men det känns inte rimligt att välja bok endast efter uppläsaren, eller?

Jane Eyre och Det går an

… eller ett namn!

Ibland behövs inte ens ett foto. Skriv ut namnet bara!

Räddaren i nöden, Mannen utan öde, Dorian Grays porträtt