Kategorier
-

Hundraåringen fortsätter med Hundraettåringen

Det räckte tydligen inte med en bästsäljande feelgoodroman och en publiksuccé på biograferna. Lite mer pengar vill man tydligen mjölka ur Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, för nu filar Måns och Felix Herngren på en uppföljare med arbetsnamnet “Hundraettåringen”. Den här nyheten släpptes tydligen redan förra året, men det gick mig förbi. Nu såg jag att Aftonbladet har skrivit några rader om handlingen:

“Den hundra år gamla huvudkaraktären Allan Karlsson befinner sig på Bali men ger sig ut på en ny resa runt världen och tillbaka till Sverige.

I filmen flyr Allan från skulder och jagas av CIA samt en chef från ett läskföretag.”

Låter som en typisk pajig familjefilm. Men vad vet jag…

Usch vad jag är negativ. Men kan inte bra berättelser bara få vara bra berättelser? Kan inte författare och filmmakare inte bara våga lämna succéer bakom sig och göra något nytt? Något som känns lite mindre krystat och lite mer äkta och genuint?

Nåja. Jag hoppas såklart att filmen går bra. Jag är knappast filmens målgrupp, men det finns säkert många familjer som kommer att gå och se den här rullen och uppskatta den. Och både författarna och filmmakarna kan väl skratta sig hela vägen till banken medan jag sitter och surt tittar på smala dramafilmer. Hehe.

När jag ändå pratar om filmatiseringar… Visst vet ni att den omåttligt populära romanceromanen Livet efter dig snart blir film? Den verkar ha premiär den 10:e juni i Sverige.

Kategorier
-

Tematrio: Långbetitlad

TematrioDen här veckan handlar Tematrio om långa titlar. Berätta om tre böcker med lång titel.

En riktigt lång titel är titeln till Joyce Carol Oates ungdomsroman Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg. Oates hör till mina favoritförfattare, men jag gillar henne mer i hennes tegelstenar riktade till vuxna, för där hinner hon gå på djupet. Hon skriver väldigt bra och berörande; ofta om kvinnor i knepiga situationer. Efter kraschen… är också bra, men den är inte speciellt lång. Handlingen kretsar kring Jenna, som precis har förlorat sin mamma i en bilolycka.

En annan lång titel är Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Fast vid det här laget kan man ju säga “Hundraåringen” och lita på att folk vet vilken bok man syftar på. Det är ju verkligen en läst och spridd och igenkänd bestseller.

Som tredje bok tar jag Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Boken har en autistisk pojke i huvudrollen och boken känns väldigt övertygande i sin skildring av hans tillvaro. Läsvärd!

Jag hade kunnat räkna upp tio titlar till, men jag lär väl hålla mig till tre! Författare verkar ha en förkärlek för långa titlar. Jag kan föredra det framför korta rackare, faktiskt, men det gäller ju att de går att komma ihåg. Vilket man väl gör ändå, på sitt sätt.

Som Bodil Malmsten skriver om din debutroman i sin bok Så gör jag:

“Ingen kommer ihåg att boken med kastanjetiteln heter Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, vilket bevisar att en titel kan fungera utan att någon vet hur det går till.”

Kategorier
-

Några nya podcasts

Den senaste tiden har det kommit ut några nya poddar med bokanknytning. En av dem är Text+1, där författare intervjuas och texten får stå i fokus. Det tycker jag är en intressant vinkel, faktiskt! Det känns självklart att prata om texten i författarintervjuer, men faktum är att jag sällan tycker att det perspektivet kommer fram i liknande intervjuer/podcasts, för det är oftast närmare till hands att främst prata om själva berättelsen/handlingen. I premiäravsnittet intervjuas, Stefan Lindberg, författare till Du vet väl om att du är värdefull. Jag har inte läst den, men kommer verkligen spetsa öronen intresserat om någon författare jag faktiskt läst kommer till Text+1-studion.

I sommar kör Sofie Sarenbrandt och Emelie Schepp en deckarpodcast med namnet Deckarpodden. Jag har inte läst vare sig Schepp eller Sarenbrandt och kommer troligast inte göra det heller(!). Det är en kul podd, för det är två roliga personer att lyssna på, men redan i första avsnittet gör de en stor grej av att de är “fulförfattare”. Jag har ju i ett inlägg tagit upp att jag tycker att deckargenren har för låga ambitioner och den här podden bevisar lite att det är precis så också… Vare sig Schepp eller Sarenbrandt har någon intresse av att skriva något annat än underhållning. Inget fel i sig. Men de gör verkligen en grej av att deckare inte är seriös eller “riktig” litteratur. De får det till och med att låta som att den som läser deckare inte har förmåga att ta in “avancerad” litteratur… Jag blev lite smått uppretad, men det är ok. 😉 Tycker faktiskt att det är en rätt kul podcast, som sagt, men den avskräcker närmast till att läsa deckare… 😉

Som direkt motpol till den här “fulkultur”-podden kan jag säga att jag hittade Kritiken i P1 här om veckan och tänkte börja lyssna på den som podcast (de har dock haft säsongsavslutning nyligt). Jag lyssnade på ett avsnitt när de diskuterade filmatiseringen av Hundraåringen… och Lapidus senaste. Det var tamejfan det roligaste jag lyssnat på på länge. Helt ofrivilligt. De medverkande i programmet slog knut på sig själva i sin iver att ta avstånd från Hundraåringen… och att förkasta den som Åsa Nisse-aktig skräpunderhållning. Jag började nästan gapskratta. Det var som att lyssna på en parodi; som att lyssna på en skruvad sketch där man gör sig lustig över “kultureliten”. Alla var så sjukt obekväma i att behöva prata om något så “fulkulturellt” som en svensk bestseller och en underhållande filmatisering… De saknade typ ord för att vräka ut sin avsky och samtidigt vara extremt PK. Håhåjaja. Jag kommer knappast lyssna på Kritiken igen. Okej att jag är en stor kulturknarkare och av många säkert framstår som lite finkulturell, men sådär jävla insnöat intellektuellt kulturkunnig vill jag fan inte bli. (Fast jag gillade inte heller Hundraåringen..! Inte som bok i alla fall…).

Kategorier
-

Hundraåringen, filmen

Som så många andra har jag varit på bio i mellandagarna och sett filmatiseringen av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag tyckte att boken var lite av en besvikelse eftersom den stundvis kändes seg och eftersom den kändes väldigt “inspirerad av” Forrest Gump… Filmen var dock en positiv överraskning, för den var mycket fartigare och roligare än boken, om du frågar mig. Jag tyckte faktiskt att den var både kul och välgjord! Absolut sevärd!

Kategorier
-

Hundraåringen som spel

Jag hörde att Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann ska bli sällskapsspel. Det är inte så ofta man hör om böcker som blir till spel (förutom en del fantasy såklart – det är ju ett poppis tema bland brädspel), så jag är lite nyfiken på hur det kommer att vara upplagt.

Spelar ni spel? Själv älskar jag spel! Det är faktiskt lite synd att det lätt ses som något för småbarn och att folk i allmänhet bara känner till spel i stil med Monopol… Det finns verkligen fler spel att upptäcka!