Det här blir min andra Axelsson i år och jag har ytterligare en på gång, för jag lånade Slumpvandring på biblioteket här om dagen. Långt borta från Nifelheim är Majgull Axelssons skönlitterära debutroman, som kom några år efter Rosario är död, boken som gripande berättar om barnprostitution på Filippinerna. Även här skildras utsattheten för de allra fattigaste i detta land, om än lite mer i skuggan än i Rosario är död.
Huvudpersonen heter Cecilia och jobbar som diplomat. Det är en tämligen skyddad värld hon rör sig i och det är framför allt via chauffören, en fattig filippinsk man, som har en stor familj att försörja, som hon får någon kontakt med de förhållanden som stora delar av befolkningen lever under. När hon, chauffören och en gammal bekant från uppväxten, företar en skyndsam resa till Manila råkar de hamna långt ute i obygden p.g.a. ett vulkanutbrott och blir fast där borta. Där träffar de också en ensam liten flicka och en man som kanske hör till gerillan. Saker och ting ställs plötsligt till sin spets och särskilt kommer ursprunget ikapp.
Denna, ganska skakande, berättelse blandas upp med berättelsen om Cecilia, när hon åter är i trygga Sverige och tar hand om sin svårt sjuka mor. De traumatiska minnena från Filippinerna och minnen från när hon växte upp i Nässjö, som dotter till en nyrik byggherre och en mor engagerad i politiken, bubblar upp hela tiden.
Det är väldigt gripande och Axelsson kan skickligt och trovärdigt porträttera sina karaktärer i boken. Det är väldigt lätt att se miljöerna framför sig och att förstå varför Cecilia handlar som hon gör och vad som driver henne till det hon gör. Smärtsamt närvarande berättat! Jag gillar verkligen den här boken och kan väl bara sakna att vissa saker faktiskt inte reds upp, samt att jag inte riktigt kommer överens med slutet.
Doria är femton år och bor i en förort till Paris med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att hitta en ny fru i hemlandet Marocko. Tillvaron är inte helt lätt. Mamman är analfabet och har ett skitjobb som hotellstäderska, så Dorias kläder är inga hippa jeans utan kläder från loppmarknader eller second hand och Doria och mamman får regelbundet besök från socialarbetare, som vill väl men som inte lyckas riktigt.
Kiffe kiffe demain är en charmig ungdomsbok. Doria har många tonårstankar om kärlek och livet och framtiden. När jag läser den minns jag hur det kunde kännas att vara tonåring. Samtidigt berättar den om det inte alltid lätta livet i förorten med all den kriminalitet och andra problem som finns där. Jag tror att Kiffe kiffe demain kan skapa debatt i Frankrike, men som svensk läsare är den största behållningen att det är en charmig, rolig och träffsäker ungdomsbok. Det är ingen dålig behållning. Jag tycker jättemycket om den här boken!
Det är snart midsommar och Anders är ute i det rosa sommarhuset utanför Karlskrona. Där har han tillbringat många somrar med frun Solveig och vännerna Mikael & Karin och Harry. Tiden som har gått har dock satt sina spår i dem, dragit dem ifrån varandra och förändrat allting. Nu är Solveig där med Anders och Mikael ligger okontaktbar i ett av rummen, Karin är borta, Harry är bortrest. Vad som har hänt rullas sakta upp och en berättelse om kärlek, klass och vilka riktningar ens liv kan ta rullas upp.
Jag tycker att boken var ganska orealistisk. Jag hade liksom svårt att känna mig engagerad och tro på att något sådant här skulle kunna hända. Språket är fint, uttrycksfullt, men ibland lite onödigt krångligt. I det stora hela gillar jag hur boken berättas och hur nu och då flätas samman, men de scener Paulrud målar upp är ibland allt för teatraliska och lite fåniga. Jag kan inte riktigt ta det på allvar alla gånger och det gör att boken faktiskt inte gav mig särskilt mycket.
Ni kanske känner till Chappaquiddickolyckan, då Ted Kennedys sekreterare omkom i en bilolycka efter det att Kenney hade kört ned i ett vattendrag? Det tog lång tid innan Kennedy, som själv lyckades simma i land, att anmäla olyckan och kroppen efter den döda sekreteraren plockades upp först dagen därpå. Den här boken har starka kopplingar till den här händelsen, men i centrum står en kvinna som heter Kelly. Det är, som så ofta i Joyce Carol Oates böcker, en ung, sviken kvinna det handlar om. Kelly har haft ett ofungerande förhållande med en man som hon inte ens kan prata om längre och nu är hon plötsligt på väg att starta en affär med Senatorn, som hon har träffat på en fest.
Kelly och Senatorn lämnar festen i en bil med den kraftigt berusade Senatorn bakom ratten. De ska hinna med en färja, men kör fel och med hög hastighet åker de av vägen och ner i vatten, som sakta hotar att dränka Kelly. Senatorn själv tar sig ur bilen genom att sparka bort Kelly och simma därifrån.
Kvar blir Kelly, ensam, väntande på att Senatorn ska återvända, att ambulansen ska komma, att hon ska kunna magpumpas för att få ut det svarta vattnet från hennes kropp. ”Kommer jag att dö? – så här?”, frågar hon sig medan kvällens händelser och hennes liv rullas upp i det medvetande som hon sakta håller på att förlora.
Det är inte tjock bok, men den rymmer tillräckligt för att skildra den vansinniga skräck en sådan här händelse kan tänkas utlösa. Paniken, rädslan, kommer de inte och räddar mig snart?. En mycket otäck bok faktiskt, för den tränger verkligen in på djupet. Den går fort att läsa ut, men tar desto längre tid att smälta. Fantastiskt berättat!
I Mig äger ingen berättar Åsa Linderborg om sin egen pappa. Det är en hårt arbetande man, som glatt skryter om att han är Sveriges bästa härdare på metallverken, men som andra gånger avskyr sitt jobb. Han pratar gärna om klassfrågor, men vågar inte skriva med rött bläck i rädsla för att han ska bli stämplad som kommunist. Det finns med andra ord många motsägelser eller kanske finns det snarare många åsikter, tankar och känslor och en stor svårighet att nå fram med dem.
Åsa är det finaste han har, men som pappa räcker han inte alltid till. Maten äts hos farmor och farfar och pengarna räcker aldrig en hel månad. Ibland säljer han Åsas saker för att ha råd med sitt alkoholmissbruk.
Det är ett fint och inte alls svart-vitt porträtt som Åsa Linderborg målar upp. Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Det är så lätt att sortera människor efter klass och arbete och att döma ut människor som har ett missbruk. Att alla människor är människor snarare än en klass glöms lätt bort, men här finns en berättelse om en av alla dessa människor. Kärleksfullt och insiktsfullt.
Boken tar sin början vid 40-talet på den amerikanska landsbygden. Lilla Marya växer upp hos sin farbror med familj eftersom hennes pappa har blivit mördad och mamman har gett sig iväg. Det är ingen helt lätt uppväxt som skildras. Marya känner stort utanförskap. Det är inte bara avsaknaden av ”riktiga” föräldrar utan också att hon inte alls strävar efter samma saker som sina skolkamrater som gör att hon inte passar in. De andra tjejerna gifter sig unga, skaffar barn och skaffar arbete på någon av hålans affärer. Marya får stipendier och lämnar sin uppväxtort för att studera litteratur och filosofi.
Så fortsätter berättelsen. För varje kapitel har det gått några år fram i tiden, men det är fortfarande samma Marya. Marya, som söker bekräftelse hos älskare. Marya, som kämpar med att få fortsätta sin tjänst på universitetet. Marya, som inte riktigt har gjort upp med sitt förflutna.
Boken har en hel del likheter med den påstått självbiografiska boken Jag ska ta dig dit, men det större tidsspannet gör att man kanske inte får samma djupdykning i den här boken. Här berättas Marya liv i korta, avgränsade episoder. Inget fel i sig, för Oates gör det på ett sätt så att det alltid är gripande och spännande. Fint berättat.
Det är 30-tal och Ronny, Kent, Clark, Billy och Benny blir vanliga namn, hämtade från de amerikanska filmerna som går på biograferna i Göteborg, där Ronny bor i ett arbetarkvarter med sin familj.
Den här lilla boken är både en självbiografi och en bok om att göra en klassresa. Ronny är en av de som går i läroverket och gymnasiet och sedan fortsätter med vidare universitetsstudier. Han gör en klassresa från arbetarklass till medelklass, något som i boken visar sig ha varit inte helt fritt från inre konflikter eller små som stora problem.
Det här är en intressant bok, men då jag inte själv kan känna igen mig i den tid som skildras får jag tyvärr inte ut så mycket av läsningen som jag hade kunnat göra.
Det är 30-talets Sverige och det anses som någonting stort att den enkla skogshuggardottern Hilma får gifta upp sig i klassamhället. Att hennes blivande make, läroverksadjunkten Sigfrid, bär på en sinnessjukdom underlåter svärföräldrarna att nämna, trots att sjukdomen på grund av ärftlighet gör att Sigfrid enligt lag egentligen inte får gifta sig. Det är Hilmas enkla bakgrund som gör att man inte tar så noga på detaljen om Sigfrids sjukdom. Sjukdomen blir dock en tung last för Hilma.
Sigfrid är frisk i långa perioder, men hamnar förr eller senare i en manisk fas då han inte kan kontrollera sig själv och får en väldigt stark sexuell drift. Vid tiden före bröllopet börjar Sigfrid att bli ohanterlig och under bröllopsnatten utsätts Hilma för ett svårt övergrepp. När Hilma och Sigfrid sedan får ett barn tillsammans kommer tillfällen då mannen också föröker att förgripa sig på den gemensamma dottern.
Hos Hilma startar ett oroligt pedantiskt tvång att ständigt putsa och hålla rent och att alltid vakta dottern noga från alla faror, som till exempel hennes egen man. Det är nästan en övermänskligt stark kvinna vi får läsa om, men det är också en kvinna som kommer från ett strängt kristet hem, där arbete är en dygd och gnäll inte passar sig.
Vad som heller inte passar sig är att tro sig vara något större än den man är. Sigfrid är socialist, men hos Hilma och hennes familj känns det viktigt att ge Gud vad Gud tillhör och Kejsaren vad Kejsaren tillhör, som det står i Bibeln. Med andra ord ska man veta sin plats och ibland är det nästan komiskt att läsa om hur starkt befästad den tanken är. Hilmas föräldrar är människor som väljer att äta wienerbröden först efter ett par dagar, eftersom det vore ett allför stort frosseri för Gud att tolerera om de skulle äta färska wienerbröd, och Hilma är en kvinna vars stora njutning är att, efter ett rejält storständande, kunna sätt sig ner i lugn och ro och dricka något så enkelt som en kopp silverte.
Sigfrids och Hilmas olika livssyner står i kontrast till varandra och det gör också de samhällsklasser som de kommer från. I bakgrunden Hilmas berättelse finns också de nya tankarna om arbetarnas frigörelse, som började spira under den här tiden. På det sättet är boken både ett sorts tidsdokument och en väldigt gripande och vacker berättelse om en kvinnas många gånger svåra liv vid en mentalsjuk människas sida.
Något namn nämns aldrig på huvudpersonen i den här boken, men ett kort tag kallar hon Anellia. Det är bara ett av hennes försök att skaffa sig en identitet och ett sammanhang att passa in i.
Efter en barndom, då hon har blivit anklagad för att genom sin födelse ha orsakat sin mors död och då hon aldrig har blivit sedd av varken sin far eller sina syskon, söker hon sig till ett systerskap vid universalitet. Hennes förhoppning är att hon hos de andra flickorna i systerskapet ska få den familj som hon aldrig har haft. Förhoppningarna grusas dock och det blir en mörkhyad älskare som blir den nästa hon söker sig till. Hon låter sig utnyttjas av honom för att känna sig älskad, men inte heller det är såklart problemfritt.
Man skulle kunna tro att en person som har haft en sådan kärlekslös barndom växer upp och blir svag och får svårt att ta sig fram i livet, men beundransvärt nog förlorar huvudpersonen aldrig sin stolthet och hon bär på en enorm styrka. Jag tycker att det är fascinerande att läsa om huvudpersonen och hennes försök att skaffa sig ett eget liv, men bokens sista mening tycker jag är helt kryptisk och när jag la boken ifrån mig förstod jag ingenting. På grund av den sista meningen tycker jag att boken blir helskum och boken förvandlades till en sådan där bok som man borde diskutera med andra. Det här är inte en speciellt lättsmält bok! Språket och berättandet i boken är suveränt. Synd att slutet får mig att känna mig helt korkad som tydligen har gjort en ordentlig missuppfattning av den här boken.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det här blir min andra Axelsson i år och jag har ytterligare en på gång, för jag lånade Slumpvandring på biblioteket här om dagen. Långt borta från Nifelheim är Majgull Axelssons skönlitterära debutroman, som kom några år efter Rosario är död, boken som gripande berättar om barnprostitution på Filippinerna. Även här skildras utsattheten för de allra fattigaste i detta land, om än lite mer i skuggan än i Rosario är död.
