Via Malins bokblogg såg jag att Matens pris inte bara är ett radioprogram (väl värt att lyssna på!) och en blogg hos Sveriges radio, utan också en bok. Det är en bok för mig! Jag är intresserad av klimat, miljö och mat och tidigare läst t.ex. Mat & klimat, som är mycket bra.
Jag har redan uppmärksammat boken Modemanifestet, boken där Sofia Hedström berättar om sitt år med shoppingdetox. Boken är nu på tapeten igen, eftersom den i sällskap med t.ex. Ekoturismföreningen och Naturskyddsföreningens antiscampi-kampanj, har nominerats till LivingGreen award.
Det är den enda boken som nominerats till priset i år och motiveringen till nomineringen lyder:
Med sin passion för ett hantverk tillika en konstform guidar Sofia Hedström tillsammans med fotografen Anna Schori den hängivna modeälskaren i lusten att bygga en hållbar garderob och ökar medvetenheten kring det snabba modets pris. Sofia påverkar genom sitt engagemang för kvalité och vintage en helt ny generation konsumenter. Genom boken och bloggen gör Sofia det lättare för modeintresserade att tänka klimatsmart i en allt mer snabbfotad modevärld.
Nu är det väl kanske dags för mig att läsa den!
Medvetenheten om matens bidrag till utsläpp av växthusgaser, och det enorma slöseri det innebär att kasta mat, är idag ganska stor. Mat & klimat är en bok som nog öppnat ögonen hos många och efter den har det kommit flera kokböcker som tipsar om hur man kan ta tillvara på rester och/eller laga mat på ett klimatsmart sätt. Den senaste boken på temat är Fester med rester, som tipsar om hur man tar till vara det som finns i kylen och piggar upp mat som ser lite ”trött” ut. Jag gillar verkligen idén!
I Den nya gröna vågen delar Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand med sig av några goda exempel på hur ny teknik och nytänkande kan bidra till en grönare värld. Inom ”hållbar utveckling”-genren finns det en hel del dyster läsning och därför välkomnar jag verkligen den här typen av böcker som trycker på att utvecklingen också går framåt och att det händer mycket positivt som gör det möjligt att minska energiförbrukningen och bidra till en mer hållbar utveckling utan att för den sakens skull gå tillbaka till ett liv utan bekvämligheter.
Jag får verkligen känslan av att Wetterstrand vill kasta omkull eventuella fördomar om att ett ”grönt” liv skulle handla om 70-talets gröna vågen-rörelse, när människor flyttade ut på landet med idéer om självhushållning och liv i enkelhet. Istället för lantliv har Wetterstrand mycket att säga om stadsliv. Hon berättar om bilpooler, videokonferenser och kollektivtrafik och skriver ingenting om sådant som kan upplevas som tjatigt, ouppnåeligt eller bara gammalt: källsortering, ett liv utan bil…
Jag både gillar och ogillar boken. Jag gillar Wetterstrand som person och politiker, så därför är det svårt för mig att kritisera boken. Men jag tycker faktiskt att den inte är särskilt vasst skriven. Framför allt är allting väldigt kortfattat. Jag vill veta mer! Ibland kastar hon bara ur sig en åsikt eller en kommentar utan att alls utveckla den. Bland annat skriver hon på ett ställe att hon inte är säker på e-bokens framtid. Men vad menar hon med det?
För egen del tyckte jag att just den kommentaren var lite lustig, för jag läste boken som just e-bok. Så kan det gå!
I det stora hela är det en inspirerande och positiv bok. Det är kortfattat och lättläst, men det passar säkert den som inte är så nördig som jag och vill veta mer hela tiden.
Igår skrev jag om en bok som jag är intresserad av att läsa: Trista sevärdheter. Man skulle kunna tänka sig att en titt i den boken kanske räcker, så slipper man åka till dessa tråkiga sevärdheter och se dem. Det finns ju så mycket annat man kan göra när man är ledig! Själv är jag ledig i slutet av juli och början av augusti och jag kommer att resa ned till Uppland och tillbringa sommaren vid kusten, som vanligt. Det ska bli nice!
Många väljer ju att åka betydligt längre under sin ledighet och jag kan inte låta bli att tipsa om en bok som jag läste för något år sedan: Välkommen till paradiset. Eller nej, förresten. Jag vill inte tipsa om den till den som ska åka utomlands under semestern. Boken belyser många viktiga aspekter av turism: hur ortsbefolkningen på många platser utnyttjas, och vilka konsekvenser exploatering och utbyggnad av stora hotellkomplex kan få, t.ex, men den är inte precis en munter läsning och den ger tyvärr inga alternativ eller föreslår vad man kan göra för att resa ”smartare”. Det är en bra bok hur som helst. Jag tipsar om den till den som faktiskt inte tänker göra en lång resa den närmsta tiden.
Sedan vill jag gärna slå ett slag för hemester (engelska: staycation) . Bara ordet är coolt, en blandning av hemma och semester (stay och vacation). Ibland är det ju faktiskt just ledigheten som är poängen, inte att vara ledig på en viss plats. Hemester handlar om att semestra på hemmaplan, t.ex. genom att besöka sevärdheter i närheten (förslagsvis inte de i boken Trista sevärdheter ;)) eller kanske till och med genom att ta in på hotell/hyra en stuga på hemmaplan – miljöombyte och avkoppling, men utan flygresan. Något att överväga till semestern.
Vad har du för semesterplaner?
Välkommen till paradiset är en reportagebok som berättar om turismens baksidor. En del är gamla nyheter för mig, t.ex. vet jag sedan länge att det mesta av pengarna som tjänas på turister, särskilt pengar som tjänas på all inclusive-hotell, går till rika personer i väst och inte till lokalbefolkningen, att stora landområden och naturtillgångar blir exploaterade och förstörda eller att enorma mängder växthusgaser släpps ut när folk reser kors och tvärs med flyg. Annat är helt nytt. Jag hade inte en aning om att prostitution är ett så utbrett problem i Thailand. Hela det kapitlet lämnade mig lite illamående. Över huvud taget är det svårt att inte bli illa till mods när man läser boken, som är närmast cynisk.
Turisterna i boken framstår verkligen som inget annat än vidriga. Och det gäller alla turister: från BackPackers som är för fina i kanten för ”vanliga” resmål, men som roffar åt sig av historiska minnesmärken från Vietnamkriget utan ett veta ett piss om vad som egentligen hände under kriget, till grabbgänget som åker till Thailand och går till prostituerade, trots att det inte alls är något de skulle ha gjort där hemma. Och däremellan finns såklart alla vanliga turister, som tvunget måste pruta, som talar förnedrande om lokalbefolkningen (särskilt om det är personer som tigger pengar) och som kräver all tänkbar service och uppassning och inte kan tänka sig att betala vad det borde kosta och inte tänker på vilka resurer som krävs för deras leverne. Boken avslöjar hur människor från ursprungsbefolkningar ställs upp som djur på zoo för att turister söker efter något ”äkta”, att hotellkomplex byggs ut så att hela stränder försvinner, att slavar från Burma köps in för att bygga turistanläggningar i Thailand m.m.
Nej, usch, det känns skönt att kunna koppla av hemma och inte behöva åka till ett mini-Sverige i ett varmt land. Jag vill nog inte vara turist mer. Synd bara att boken inte tar upp något positivt och några handfasta tips till den som vill resa mer medvetet.
Klimatfrågan var förmodligen inte ens ett ord när Les brigades vertes kom ut, 1999. Ändå handlar boken om just de frågor som är så brännande heta just nu: miljöfrågorna. Jag tyckte dock inte riktigt att boken lyckas som skönlitteratur, även om miljöfrågor är något som intresserar mig.
Boken kretsar kring en grupp människor, en blandning av politiker och miljöaktivister från olika länder i Europa, som slår sig samman för att uppmärksamma och göra något åt den miljöförstöring som sker överallt. En del saker de gör kan tyckas vara ganska oskyldiga, men ju mer tiden går, desto våldsammare blir det och när det plötligt sker ett mord mot en politiker är det just de här människorna som står anklagade. Men varför?
Lite spännande är det kanske, men jag tycker ändå inte att boken gav mig så mycket. Trots att frågorna är angelägna lyckas inte boken riktigt tala för sin sak. Jag tror det är bokens form är det som främst ställer till det. Huvudpersonerna är för många för att man ska lära känna någon av dem, och allt som sker i boken passerar förbi utan att jag hinner bli särskilt engagerad. Boken saknar också väldigt mycket av miljöbeskrivningar m.m. Faktum är att den nästan helt består av dialoger och argumenterande tal och det känns inte särskilt varierande eller kul.
Inte min kopp te, tyvärr! Men nog är det lite skrämmande att en sådan här bok fortfarande kan vara aktuell, tio år senare!
Christian Azar är professor inom hållbara energi- och materialsystem, har suttit med i FN:s klimatpanel m.m. Han är helt enkelt expert på klimatfrågan och här delar han med sig av sina funderingar och åsikter kring detta ämne. Till skillnad mot många andra böcker inom ämnet handlar det inte särskilt mycket om vad den lilla människan ska göra eller skräckscenarion om vad som kan tänkas hända framöver. Här fokuseras det istället på vilka strategiska politiska beslut som borde tas och vilka ekonomiska styrmedel som finns. Jag tycker att det är oerhört skönt med en bok som inte målar upp allting så svart och som inte kräver att alla människor ska förändra sin livsstil radikalt. Här finns det faktiskt hopp om att vi kan lösa detta problem, även om vägen dit är lång, inte minst p.g.a. alla ekonomiska intressen som finns från bland annat oljeindustrin.
Boken innehåller en mängd referenser och noter och känns väldigt välarbetad, men blir aldrig tungläst eller för vetenskaplig. Jag tycker att den är väldigt bra och en intressant läsning. Vad man kanske kan sakna är någon form av illustrationer, för här finns det inte ens något diagram som illustrerar texten. Det är faktiskt bara text.
