Kategorier
McEwan, Ian

Hetta

Michael Beard tilldelades Nobelpriset i fysik för ett antal år sedan, men nu har han inte någon större gnista kvar för sitt arbete. Han gör bara en och annan föreläsning och ser till att dra nytta av sitt namn. Privat har han det rörigt och är ständigt otrogen, så nu har det börjat knaka i fogarna i hans femte äktenskap. Plötsligt får han en nytändning och bestämmer sig för att satsa på ett ambitiöst projekt inom artificiell fotosyntes. Klimatfrågan ska lösas, men i vägen står relationstrassel, mordanklagelser med mera.

Det är inte helt enkelt att sympatisera med Beard med alla sina kvinnoaffärer och allmänt självgoda stil, men man kan åtminstone skratta åt och med honom ibland. Boken är bitvis rolig, men klimatfrågan engagerar mig, så skrattet fastnar i halsen ibland och jag tyckte också att boken var ganska svår att hänga med i, kanske för att jag lyssnade på den som ljudbok och att det ibland gick flera dagar mellan lyssningarna. Hur som helst känns den som en väldigt annorlunda bok. Bara en sådan sak som att huvudpersonen är fysiker och Nobelpristagare ställer ju ganska höga krav på författarens kunnighet i ämnet, så det är kanske inte så konstigt att boken sticker ut i mängden. Jag tror faktiskt att jag kommer att komma ihåg den ett bra tag, trots att den var lite småseg att lyssna sig igenom och trots att jag aldrig riktigt blev klok på professor Beard.

Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om Hetta: DN, Bokomaten, Mimmimariesböcker och Böcker, böcker, böcker.

5 svar på ”Hetta”

Jo, jag gillade den också. Fast jag kan liksom inte komma ifrån att den var svår att komma in i. Kanske borde jag ha läst den istället för lyssnat på den. Jag tror jag blev förvirrad över att den hoppade i tiden ganska mycket.

Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.