Kategorier
-

Konstnärer i böcker: ytterligare 5 målningar som fått pryda bokomslag

Jag fortsätter med min lilla inläggsserie om konst i böcker. Jag har nämligen en mental liten samling över konstverk som finns på bokomslag. Här kommer ytterligare fem konstnärer (och här är mitt tidigare inlägg på samma tema).

Gustav Klimt

Gustav Klimt hör till en av mina största favoriter. Hans guldiga, glittrande, nästan pråliga, symbolistiska målningar är helt häpnadsväckande. Känner du inte till Klimt så har du säkert sett hans verk utan att veta om det. Kanske känner du igen Kyssen, ett av hans allra mest ikoniska verk, eller hans makalösa porträtt av Adele Block-Bauer, som också är en av “huvudpersonerna” i filmen Woman in gold? Jag kände igen stilen direkt när jag såg omslaget till Den tunna isen av Lena Einhorn, och förstod att det var Klimt, men det krävdes en hel del bildsökande från min sambo innan vi identifierade den som ett utsnitt ur Die Jungfrau, en underbar målning över flera kvinnor i olika livssituationer.

Den tunna isen av Lena Einhorn
Den tunna isen av Lena Einhorn

Lars Lerin

Lars Lerin är sveriges (kanske världens!) bästa akvarellmålare och en av de konstnärer jag beundrar mest. Hans bilder har kontraster och skärpa som jag inte ens förstår hur man kan få till i en akvarell. Mörker, ljus. Han är också sanslöst skicklig på att hitta motiv bland det till synes mest intetsägande: fiskar i en hink, klippor, en bensinmack. Vill man verkligen frossa i Lerins konst ska man såklart läsa hans egna böcker, som naturligtvis har Lerin-motiv på framsidorna och inuti. Det finns dock fler böcker som har hans konst på framsidan. Den lilla novellen Den sista vägen av Rachel Korn har en detalj från akvarellen Syrien på omslaget. Novellen är del i en kvartett med skildringar av Förintelsen. De övriga titlarna (Citronen av Arnost Lustig, En vårmorgon av Ida Fink och Kylig vår av Aharon Appelfeld) har jag inte själv i min ägo, men visst känner man igen Lerin även på deras omslag. Underbart vackra.

Den sista vägen av Rachel Korn
Den sista vägen av Rachel Korn
Citronen av Arnošt Lustig
En vårmorgon av Ida Fink
Kylig vår av Aharon Appelfeld

Ben McLaughlin

Nog måste väl Aftonland av Therese Bohman prydas av ett konstverk, det är ju trots allt en roman om en professor i konstvetenskap? Jo, det finns en målning på framsidan: Ben McLaughlins January 5 2001: At least 10 people have been sacked from a leading insurance firm after sending e-mails featuring Bart Simpson and Kermit the Frog performing sex acts. Det är ingen konstnär jag känner igen sedan tidigare, men nu när jag har googlat så inser jag att jag verkligen gillar hans mjuka, lite dystra urbana miljöer. Titlarna plockar han tydligen lite slumpartat från tidningar och liknande. Det kanske framgick…

Aftonland av Therese Bohman
Aftonland av Therese Bohman

Helmer Osslund

Få konstnärer har lyckats måla så sprakande och dramatiska bilder över Norrland som Helmer Osslund. Hans målningar över lappländska fjällmassiv i höstskrud är helt otroliga; Han har verkligen lyckats hitta det sköna i det norrländska landskapet och färgerna. Det är inte konstigt att hans målningar är populära omslag till några av våra norrländska författare. Detaljer från Osslunds målningar syns exempelvis på Karin Smirnoffs böcker Jag for ner till bror, Vi for upp med mor och Sen for jag hem. På den förstnämnda syns delar av På väg till Sjöfallet (fast spegelvänd?!), men de övriga känner jag inte riktigt igen, även om det är väldigt uppenbara Osslund även på dem. En Osslund pryder även Pölsan av Torgny Lindgren. Där det ett utstnitt ur Höstafton, Nordingrå som finns på omslaget.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Sen for jag hem av Karin Smirnoff
Sen for jag hem av Karin Smirnoff
Pölsan av Torgny Lindgren
Pölsan av Torgny Lindgren

Peter Tillberg

Peter Tillberg har gjort flertalet offentliga verk, men är kanske mest känd för sina samhällsdebatterande konstverk som han gjorde på 70-talet. Allra mest känd är nog faktiskt Blir du lönsam, lille vän? som pryder omslaget på En komikers uppväxt av Jonas Gardell. Den fotorealistiska målningen med den väldigt igenkännbara skolmiljön och eleverna i sina bänkar är verkligen en passande omslagsbild till Gardells uppväxtskildring. Vill man se målningen i sin helhet så finns den på Moderna museet. En ganska tragikomisk grej apropå Tillberg är att en av hans väggmålningar finns på Rosendalsskolan i Vallentuna. Den lät man elever förstöra (och har nu den knepiga uppgiften att försöka restaurera, till en kostnad som säkert inte är obetydlig)!

En komikers uppväxt av Jonas Gardell
En komikers uppväxt av Jonas Gardell
Kategorier
-

Konstnärer i böcker: 5 målningar som fått pryda bokomslag


Jag älskar konst och därför tycker jag att det är kul när konsten också letar sig till bokomslagen. Det finns faktiskt ganska många böcker som har lånat omslagsbild från mer eller mindre kända målningar. Ibland känner jag igen konstnären (oftast inte). Här är några favoriter!

Bertil Almlöf

Bertil Almlöf har gjort den tjusiga landskapsmålningen Stort hus på slätten som pryder omslaget till Minnen av Torgny Lindgren. Jag gillar de tjocka penseldragen och den 3D-effekt de ger. Almlöf är särskilt känd för sina landskapsmålningar, som inte sällan badar i spännande färger. Som gult!

Minnen av Torgny Lindgren
Minnen av Torgny Lindgren

Karin Broos

Karin Broos gör målningar som vid en första anblick kan misstas för foton. Bara det är fascinerande. Motiven brukar också vara fängslande: ögonblicksbilder från det som oftast verkar vara ganska vardagliga scener. Cilla Naumanns Springa med åror pryds av ett utsnitt från en Broos-målning: Efter badet 2. Jag tycker att bilden passar väldigt bra till berättelsen, som kretsar mycket kring vänskapen mellan två flickor som sedan växer upp till kvinnor. Bilden känns också väldigt sommar, vilket är precis den årstid där boken tar sin början: den handlar om en vänskap som växer fram under sommarloven. Jag gillar verkligen när omslag speglar innehållet i en bok. Kul att en målning kunnat träffa så rätt (fast ser man hela målningen så föreställer den också en tredje kvinna, bland annat :)).

Springa med åror av Cilla Naumann
Springa med åror av Cilla Naumann

Carel Fabritius

Om du har läst Steglitsan av Donna Tartt har du kanske undrat om målningen Steglitsan finns på riktigt? I romanen får bokens huvudpersonens med sig tavlan under det tumult som uppstår när deras museibesök plötsligt skakas av ett fruktansvärt terrordåd (där också huvudpersonens mamma går bort). Tavlan kommer sedan att följa honom genom livet. Och jo, Steglitsan finns på riktigt. Det är en av få bevarade målningar av Carel Fabritius, som var en av Rembrandts elever. Fabritius dog i en stor explosion som förstörde stora delar av Delft när den inträffade 1654. Merparten av Fabritius verk förstördes i samma händelse. Steglitsan finns dock bevarad och kan idag ses på Mauritshuis i Haag.

Steglitsan av Donna Tartt
Steglitsan av Donna Tartt

Lucian Freud

Lucian Freud är en konstnär jag inte hade känt till om det inte vore för Therese Bohmans underbara roman Den andra kvinnan, som handlar om en ung kvinna som är just “den andra kvinnan”. Jag är inte mycket för nakenstudier och porträtt, men just det utsnitt som pryder omslaget passar väldigt bra till berättelsen. Det känns som att posen säger mycket, på något sätt. Bilden på omslaget är en del av målningen Night portrait. Freud har gjort sig känd för just porträtt, inte minst de expressionistiska nakenporträtten. Han har gjort porträtt av en gravid Kate Moss och av den brittiska drottningen som exempel, men hans kanske mest uppmärksammade verk är Benefits Supervisor Sleeping, som slog rekord när den såldes 2008 för över 33 miljoner dollar. Och jepp, även det är ett porträtt av en naken kvinna.

Den andra kvinnan av Therese Bohman
Den andra kvinnan av Therese Bohman

Torsten Jovinge

Jag är särskilt svag för purismen, åtminstone den svenska varianten. Purism är alltså en särskild avskalad form av kubism, där man skalar bort onödiga detaljer och håller nere antalet färger. Jag gillar det enkla och rena, fascineras över hur mycket man kan skala bort och fortfarande hålla kvar uttrycket och känslan. Som västerbottning är jag särskilt förtjust i Helge Linden, som hör till en av mina största favoritkonstnärer. Torsten Jovinge ligger mig också varmt om hjärtat. Magiskt nog är det just Från Centralpalatset av Torsten Jovinge som pryder en av mina favoritböcker: Människor helt utan betydelse av Johan Kling. Valet av motiv är helt briljant: Klings språk är lika avskalat och vackert som Jovinges målning och boken rör sig också i Stockholm. En fantastisk matchning av bok och målning.

Människor helt utan betydelse av Johan Kling
Människor helt utan betydelse av Johan Kling
Kategorier
Sandgren, Lydia

Samlade verk

Samlade verk av Lydia Sandgren är en underbar roman om vänskap, skapande och familjehemligheter. Årets favoritbok? Betyg: 5 löparskor av 5.

Samlade verk är det lite förvirrande namnet på Lydia Sandgrens hyllade debutroman som så otaktiskt kom ut mitt under coronapandemins mest hysteriska veckor i Sverige (hittills). Jag ser framför mig att Sandgren i annat fall hade rest runt, runt på författarsamtal och varit frekvent gäst på litteraturfestivaler. Nu blev det knappast så, men jag hoppas att jag får lyssna på henne i något sammanhang framöver, för det här är verkligen en av årets favoritböcker för min del.

Under nära 700 sidor får läsaren följa Martin, en förläggare i övre medelåldern, och hans närmaste. Berättelsen rör sig i tid och rum, från uppväxten till idag. Det blir en resa genom vuxenblivande, författardrömmar, karriärkris, småbarnsår och – som ett oläkligt sår – separationen. Utan förvarning tog Cecilia sina saker en dag och lämnade Martin och de två barnen utan att någonsin höra av sig igen. Några tafatta försök att dejta och gå vidare leder ingen vart. På ringen sitter vigselringen fortfarande kvar och Cecilia finns kvar som en skugga. Varför lämnade hon? Var tog hon vägen? Frågan ställs också av dottern Rakel, som var tillräckligt stor för att minnas sin mamma. Nu blir hon också ofta påmind om henne. Trots Cecilia korta tid innan försvinnandet hann hon göra ett avtryck i akademien, miljöer där även Rakel rör sig.

När Rakel åtar sig uppdraget att läsa ett manus åt sin pappa blir det ännu en påminnelse. Manuskriptet, skrivet av en inte relativt okänd, tysk författare, verkar ha kopplingar till Rakels mamma. Bakom Martins rygg börjar Rakel översätta och tränga djupare. Vad hände med Cecilia? Varför lämnade hon? Var tog hon vägen? Lillebror Elis, numera en ung vuxen i jakt på sig själv, blir också indragen, men pappan hålls utanför. Pappa Martin som jobbar, dejtar oengagerat och hela tiden försöker ringa Gustav utan att någonsin få ett svar.

Gustav är en viktig pusselbit i berättelsen. Som Martins barndomsvän har han alltid funnits med i bilden. Det var Martin och Gustav som umgicks så intensivt under gymnasietiden att ingen annan riktigt fick plats i deras liv och det var de som nästan bodde ihop och som sedan åkte till Paris tillsammans: Martin för att skriva på sin roman och Gustav för att måla. Det är dock Gustav som sitter på talangen. Vid det här laget är han en framgångsrik konstnär som kan leva på sitt måleri, medan Martins roman fortfarande är en massa lösa papper som aldrig kommer att bli något. Nu stundar en stor utställning, en retrospektiv, där Gustavs samlade verk ska visas upp i Göteborg, och han väntas komma på besök till stan där han inte längre bor. Svarar i telefonen gör han dock inte, men Martin tänker att Gustav är som han alltid har varit. Alla i den här romanen går lite om varann, pratar förbi varann, döljer saker för varann. Utan att på något sätt vara en spänningsroman finns det verkligen en intressant spänning i berättelsen. Det är fängslande och lockande. Huvudpersonerna är dessutom underbart ofullkomliga, mänskliga och härliga. Det finns någonting befriande att läsa om författaren som blev förläggare. Gustav har också sina fläckar, som kanske inte är lika lättsamma, men som adderar ett intressant lager. Mitt i allt finns Cecilia, en huvudperson som aldrig själv kommer till tals, men som genom alla andra ändå blir högst levande, högst obegriplig och ändå helt begriplig.

Det här är en underbar bok. Jag älskar den lågmälda spänningen, de fina personporträtten, den kärleksfulla skildringen av det omöjliga/nödvändiga skapandet, berättelsen om svårigheterna att hålla ihop en familj och gå åt samma håll, skildringen av hur ett liv liksom bara blir medan åren går. Och vilken bok det är om vänskap! Martin och Gustavs symbiotiska förhållande gör mig avundsjuk och lite klaustrofobisk på samma gång. Framför allt är det nog den bästa och varmaste skildring jag läst om vänskap. Har du tid och lust att läsa en tegelsten så kan jag varmt rekommendera den här boken. Det är en underbar berättelse att vara i. Dessutom får man vara i Göteborg och det är faktiskt härligt som kontrast till alla Stockholmsskildringar. Det finns många små och stora anledningar att gilla den här boken. Jag saknar den redan.

Medan resten av klasslistan lästes upp steg besvikelsen i honom. De personer han skulle tillbringa de följande tre åren med uppvisade samtliga välfönat hår och strukna skjortkragar vikta över v-ringade jumprar. Vid bänken bredvid satt visserligen en ganska snygg tjej, med skidbacksnäsa och tunga ögonlock som förlänade henne ett drömskt, dåsigt utseende. Så vitt Martin kunde avgöra var hon den av hans framtida klasskamrater som bäst motsvarade hans vaga bild av en flicka som mötte honom utanför skolan, kanske en kylig septembermorgon, en sådan när det fortfarande var varmt mitt på dagen, och träden sprakade i rött och gult – i alla fall, där kom hon gående med böcker (i skinnband?) varsamt tryckta mot sitt bröst, hon vinkade…

Hon märkte att han tittade på honom och log snabbt; han log tillbaka. Han hade för sig att hon svarat med namnet Christine.

Sedan sa fröken Gullberg “von Becker, Gustav?” och en kille på raden näst längst fram vägde på stolen och sa: “det är bara Becker.”

Ur Samlade verk av Lydia Sandgren
Samlade verk av Lydia Sandgren

Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 689.
ISBN: 9789100180409, 9789100180416, 9789100186487.

I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.

“Samlade verk” är en roman om djup kärlek, mångårig vänskap och konst i spänningsfältet mellan fiktion och sanning. Dessutom är det en storslagen Göteborgsskildring med moderniteten och klassresan som fond.

Förlagets beskrivning

Lydia Sandgren

Lydia Sandgren (född 1987) är en svensk författare och psykolog. Samlade verk är hennes debutroman.

Kategorier
-

Skulpturguide Umeå

Skulpturguide Umeå är en vad det låter som – en guide till skulpturer i Umeå. Det är en riktigt intressant bok som synliggör en hel del av den konst som finns att ta del av där ute alldeles gratis, dygnet runt, året om. Betyg: 4 granitblock av 5.

Skulpturguide Umeå är precis vad det låter som: en guide till skulpturer i Umeå med omnejd. I dessa tider, när extra många passar på att semestra på hemmaplan, är det här en riktigt trevlig bok, särskilt för den konstintresserade. Själv längtar jag efter att Västerbottens museum och Bildmuseet öppnar igen och i brist på utställningar att gå på har jag faktiskt blivit lite extra uppmärksam på den konst som finns runt omkring: gratis och öppet dygnet runt.

I Skulpturguide Umeå presenteras över 100 skulpturer med bilder, korta texter och kartor. Många ägs av kommunen eller regionen, andra är i privat ägo. Eftersom boken kom ut första gången redan 2006 har vissa verk bytts ut eller tagits bort medan andra har tillkommit. I mitt exemplar, som jag köpte på Stadsbiblioteket tidigare i somras, finns dock en bilaga från 2009 med några kompletteringar, som ärligt talat känns helt nödvändiga. Skulle jag peka ut några av centrumfyrkantens mest kända verk så skulle jag säga Standing man, den anonyme man som står på Rådhustorget i ur och skur, av Sean Henry, neonskylten Nobody puts baby in a corner av Sisters of Jam och Camilla Akrakas Listen! (“metoo-puman”). Alla dessa verk tillkom tydligen efter 2006 (Listen! kom så sent som förra året, så den omfattas heller inte av bilagan, såklart). Det är intressant att tänka på att de verk som berör folk i allmänhet mest, också är de verk som är lite nyare. Så har också skulpturer i mycket gått från att vara monument över kända herrar till att bli mer samhällskommenterande eller abstrakta.

En del verk i skulpturguiden är nästan märkligt anonyma och det gäller inte bara “gubbskulpturer”. Jag har faktiskt gått förbi åtskilliga stenskulpturer utan att tänka på dem som stort med än stenar (!), men en sådan här bok kan sätta konst i ett nytt ljus, ge ett sammanhang och göra skulpturer mer intressanta genom att resonera kring hur konstnären har tänkt. Skulpturguide Umeå har verkligen gjort Umeås skulpturer mer synliga för mig och jag har också fått en lite större förståelse för hantverket bakom.

Apropå osynliga stenskulpturer så är jag förresten inte ensam om att gå förbi dem. Jag bor precis vid Sjukhusparken i Umeå och mitt i backen har det i alla mina år i Umeå stått en stenskulptur föreställande en pil (nu vet jag att den heter Pilen och är gjord av Björn Fjellström). Sedan en tid (eventuellt åratal!) ligger den platt mot backen, förmodligen sönderkörd av något fordon. Uppenbarligen har ingen ens förstått att de har förstört ett konstverk. Lite ledsamt ändå!

Jag kan varmt rekommendera Skulpturguide Umeå och hoppas att fler städer har något liknande. Mycket konst i det offentliga rummet har plaketter med information, men på min önskelista står faktiskt att all offentlig konst fanns listade i en app, som hålls uppdaterad och levande. Det som är inköpt för våra gemensamma medel borde också tillgängliggöras på bästa sätt och många verk lyfts verkligen av att betraktaren får veta mer (och hittar till dem!).

Upptäck den magnifika skulptursamling som Umeå stad med närområden rymmer! En samling som sträcker sig från det sena 1800-talet till den samtida konsten. I Skulpturguide Umeå presenteras i text och bild över 100 skulpturala gestaltningar som finns i vår gemensamma utemiljö – tillgängliga dygnet runt. Guiden är uppdelad i sju områden och till varje område följer en översiktskarta.

Förlagets beskrivning

Utgivningsår: 2006 (första utgåvan, Västerbottens konstförening).
Redaktörer: Ivar Tornéus, Lenita Berggren.
Illustratör: Mikke Hedberg.
Foto: Martin Harnesk.
Antal sidor: 223.
ISBN: 9163184621.

Kategorier
Smirnoff, Karin

Sen for jag hem

Sen for jag hem av Karin Smirnoff är den avslutande delen i serien om janakippo, en väldigt speciell och egensinnig trilogi: oborstad, rå och med ett högt tempo. Våld, kärlek, glesbygd, konst med mycket annat flimrar förbi. Fantastisk! Betyg: 4 hundvalpar av 5.

Sen for jag hem är den avslutande delen i Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo, eller janakippo som man kanske borde skriva. Jag har lyssnat på hela serien som ljudbok och då missar man såklart en del språkliga finesser, men Karin Smirnoff har alltså genomgående valt att skriva ihop alla för- och efternamn. Det är ett av många intressanta grepp i de här böckerna, som inte liknar några andra.

Den tidigare delen, Vi for upp med mor, slutade med en cliffhanger, bokstavligt talat. Janakippis bror, med det praktiska namnet Bror, hängde över ett stup. När den här boken tar sin början har en tid förflutit och Jana har mist sin bror i ovan nämnda olycka. Det är en stor förlust för Jana, som levt ett liv kantat av våld och övergrepp och som har haft en minst sagt tuff tillvaro, särskilt under uppväxten. Bror har varit hennes trygghet. Nu finns han bara kvar som en inre röst.

Sen for jag hem kretsar mer kring Jana och hennes förflutna än tidigare böcker. I de tidigare böckerna har jag tyckt att det varit ett intressant grepp att lämna så mycket outsagt. I tidigare böcker har läsaren fått följa Jana och excentriska människor i hennes närhet här och nu. Det har varit ett högt tempo och osannolikt många dramatiska händelser som skett slag i slag. Att inte riktigt veta vem Jana är och vad hon lämnat när hon “for ner till bror” eller “for upp med mor” har känts ganska befriande och gett lite extra spänning. Nu kommer det dock glimtar, våldsamma och råa, precis som det mesta runt Janakippo. Det berättas om oerhört grovt våld i nära relationer och om hennes liv som student i Stockholm.

Tillbakablickarna vävs ihop med här och nu, där Jana måste ordna med sin brors begravning samtidigt som jobbet i hemtjänsten aldrig riktigt går att sätta på paus. Livet i byn Smalånger rullar också på, för ungdomskärleken John, som hon har ett så knepigt förhållande till, och för de andra som läsaren fått träffa i de tidigare böckerna. Det är dock Jana som är i fokus och när hon gör en avstickare för att ställa ut sina lerfigurer i Stockholm får läsaren följa med. Resan fortsätter till Västkusten. Det fylls på med udda och oborstade karaktärer, liknande de som läsaren fått träffa i Smalånger och Kukkojärvi. Allt snurrar på i ett snabbt tempo. Jana blir passionerat kär, börjar hitta nya vägar i sitt skapande och får nya skyddslingar under sina vingar.

Det är knappast lätt att skriva klart en trilogi. Många trådar måste vävas ihop och risken finns att berättandet blir lite lidande av detta. Det är vågat av Smirnoff att addera så mycket nytt och så många nya karaktärer i en avslutande del i en serie, men det blir verkligen bra. Kanske är inte Sen for jag hem lika brännande bra som Jag for ner till bror, trots allt; Det egensinniga och speciella har man nu liksom vant sig vid och jag vill inte påstå att böckerna är upprepande, men den där wow-upplevelsen uteblir till viss del. Det är hur som helst en mycket bra avslutning i en mycket speciell trilogi. Välj gärna ljudboken. Lo Kauppis uppläsning adderar verkligen någonting extra.

Bror dog och lämnade mig kvar.

Repet lossnade. Vi gled. Vi föll.

En klyka höll mig kvar. En trädslana snodde sig runt min arm och väste i örat inte du janakippo. Armen rycktes ur led. Repet rycktes ur min hand.

Som en orm försvann den över hällan.

I andra änden av ormen fanns bror.

Han litade på att jag var stark nog. Precis som han alltid gjort.

Jag hängde över hällan med ena axeln snarad i en martall.

Martallen sa att det var nära ögat. Att hon hört av en gran som sa till en björk att.

Nu hängde jag strax ovanför aftastupet och hörde hans skrik när kroppen studsade mot bergnavlarna.

Allt blev tyst förutom träden.

De barrade i vinden.

Jag bad dem hålla käften.

Ur Sen for jag hem av Karin Smirnoff

Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Polaris), 2020 (den här ljudboken, Polaris).
Antal sidor: 346 sidor (ca 8 h lyssning).
Läs även: Jag for ner till bror, Vi for upp med mor.
ISBN: 9789177952022, 9789177952442.

Janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter en gång i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för john bror diana och de andra som kallar från norr. Med sina två första böcker om janakippo, Jag for ner till bror och Vi for upp med mor, etablerade sig Karin Smirnoff som en berättare av rang hyllad för sin särpräglade stil och djupt uppskattad för sin känsla för det mänskliga. Sen for jag hem är den dramatiska tredje romanen om janakippo som fullbordar trilogin.

Förlagets beskrivning

Karin Smirnoff

Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.