Bli hälsoklok av Lovisa Sandström är en avslappnad och inspirerande hälsobok utan pekpinnar. Befriande! Betyg: 4 sovmornar av 5.
Bli hälsoklok är en inspirationsbok skriven av influeraren och den personliga tränaren Lovisa ”Lofsan” Sandström. Jag har aldrig följt Lofsan, men det var faktiskt en annan bloggare som gjorde mig nyfiken och fick mig att börja läsa. UnderbaraClara tipsade nämligen om boken i ett inlägg och lyfte fram att Hälsoklok är en bok som slår hål på hälsomyter och också är en bok fylld med hänvisningar till forskning. Sådant brukar tilltala mig (jag är själv forskare och är kanske yrkesskadad…).
Det märks att författaren är kunnig och påläst, men jag måste säga att den känns långt ifrån nedtyngd med en massa referenser och hänvisningar till svårtolkade studier. Det är tvärtom en mycket lättläst och lättillgänglig bok. Under rubrikerna Rörelse, Träning, Motivation, Stress, Kost och Sömn ger Lofsan sina bästa tips för att leva ett hälsosamt och hållbart liv. Det är långt ifrån tips om trend-dieter eller avancerade förslag på ambitiösa träningsupplägg. Tvärtom är det en bok som känns snäll, sympatisk och peppande på ett avslappnat sätt. I den här boken framhålls det definitivt att hälsa handlar om att hitta en balans och rutiner som fungerar i längden.
I boken lyfter Lofsan fram hur viktigt det är att ha ett realistiskt mål med träningen och att det kan krävas väldigt olika upplägg beroende på om man vill prestera eller om man vill gå ner i vikt eller bara allmänt röra på sig mer och bli starkare i vardagen. I perioder är jag den som tränar för att prestera och den här boken fokuserar inte på de bitarna. Jag tycker ändå att det har varit inspirerande och lärorikt att läsa den här boken, inte minst för att den känns så klok och balanserad. Det är så många andra, inte minst kvällstidningar, som ger ogenomtänkta råd kring vad man ska äta och göra för att vara ”nyttig”. Personligen har jag alltid tyckt att hela begreppet ”nyttigt” är idiotiskt eftersom att det som är nyttigt för mig inte nödvändigtvis behöver vara nyttigt för dig. Allt beror på sammanhanget. Lofsan lyfter fram precis detta, vilket gjorde mig glad och vilket säkert glädjer många andra också. Beroende på situation kan det ”nyttiga” innebära att prioritera sömn framför träning och beroende på träningsupplägg kan kosten naturligtvis se väldigt olika ut.
Jag gillar verkligen Hälsoklok. Läs den gärna om du vill få bra och genomtänkta tips och råd av någon med lång erfarenhet av träning och hälsa.
Bli hälsoklok av Lovisa Sandström
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Norstedts). Antal sidor: 190. ISBN: 9789113092997.
Vi utsätts många gånger varje dag för budskap om hur vi ska träna, äta, och leva för att må bra. Samtidigt som vi vet vad vi behöver göra är det väldigt svårt för många av oss att få till det. Varför?
Lovisa Sandström har jobbat som personlig tränare under många år och i den här boken delar hon med sig av sina allra bästa råd kring hur man hittar en träning som verkligen fungerar och som håller över tid – en hållbar livsstil helt enkelt.
Det handlar om hur mycket du måste träna om du inte rör dig annars, för att vara ”skyddad” mot det farliga stillasittandet, hur du planerar och verkligen genomför hållbar träning, och varför du bör börja där du är, inte där du vill vara. Hur stress och sömnbrist påverkar inte bara vår vardag utan också våra träningsresultat.
Detta är inte en vanlig träningsbok, utan en faktaspäckad och viktig genomlysning av en rad hälsoaspekter i våra liv. Lär dig av Lovisas bästa knep – som hon använt på ett stort antal människor genom åren – och hitta dina nycklar till vad som verkligen fungerar!
Förlagets beskrivning
Lovisa Sandström
Lovisa Sandström är en svensk personlig tränare, träningsinspiratör och influencer. Hon har skrivit ett flertal böcker inom träning och hälsa och hennes senaste är Bli hälsoklok. Sandströms olika kanaler och verksamheter finns samlade på hemsidan lsgroup.
Ålevangeliet av Patrik Svensson är en fascinerande bok om ålen, en fisk som vi vet mycket lite om och som vi snart har förlorat för gott. Betyg: 4 pilträdslöv av 5.
Ålevangeliet av Patrik Svensson är en essä om ålen. Genom åren är det många som har fascinerats av just ålen. En av dem är Isabella Lövin, som för drygt tio år sedan belönades med Guldspaden för sin reportagebok Tyst hav: Jakten på den sista matfisken. Lövins bok handlar om överutnyttjandet av fiskebestånden, men det som verkligen har etsat sig fast hos mig som läsare är egentligen kapitlet om ålen. Innan jag läste Lövins bok hade jag inte ägnat den här fisken många tankar. Lövins beskrivning av ålens gåtfulla liv och hur nära den är att utrotas gjorde mig mer uppmärksam. Jag åt inte ål innan jag läste Tyst hav. Efter Tyst hav håller jag aldrig tyst om någon pratar om att fiska eller äta ål. Det finns inte utrymme för att äta ål.
När jag först hörde talas om Patrik Svenssons Ålevangeliet blev jag genast nyfiken och påmindes om min läsning av Tyst hav. Jag gladdes också åt att en såhär smal bok har fått utrymme i utgivningen hos en av landets mest prestigefyllda förlag. Jag föreställde mig även, komiskt nog, att Ålevangeliet kunde vara en bok med en ungefär lika stor läsekrets som en genomsnittlig diktsamling. Jag hade helt fel. Det är inte bara jag och Isabella Lövin som fascineras av ålen, den här boken har faktiskt sålts med rekordförskott till en massa länder. Jag läste senast att den har översatts till 33 språk. Vilken osannolik debut ändå!
Samtidigt kan jag verkligen förstå det. Ålen är fascinerande och i en tid när klimatfrågan äntligen har kommit upp på agendan blir ålen också en symbol för vad som händer med vår värld. Snart är ålen utrotad och fortfarande är det mycket kring ålen som är ett mysterium. Vi kanske aldrig kommer att förstå hur ålarna lever sina liv.
Patrik Svensson skriver om hur människor som Aristoteles och Sigmund Freud har försökt att förstå hur ålen lever och förökar sig. Det skulle dröja omkring 2 000 år innan man förstod att ålen över huvud taget är en fisk och att den kan ha fortplantningsorgan. På något märkligt sätt är det ungefär det vi vet idag. Det går inte att föda upp ålar. Av någon anledning, som vi inte känner till, kan den bara fortplanta sig i Sargassohavet. Hur den tar sig dit vet man inte. Inte heller när. Ingen har ens sett en vuxen ål i Sargassohavet.
Det är lätt att bli ödmjuk när man läser Ålevangeliet. Det är så mycket som människan inte vet och det finns samtidigt så mycket i naturen som är sällsamt, häpnadsväckande och fascinerande. Nu rinner mycket av det ur våra händer. Ålevangeliet är därför en både spännande och djupt sorglig berättelse på samma gång. Svensson har dessutom vävt in sig själv i boken och delar med sig av berättelsen om honom och hans far. Ålevangeliet är på så sätt en mångbottnad berättelse om livet och döden. Fint.
Ålevangeliet av Patrik Svensson
Uppläsare: Hannes Meidal. Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2019 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio). Antal sidor: 278 (ca 8 h lyssning). ISBN: 9789176472804, 9789100178017.
Hur mycket kan man veta om en ål? Eller om en människa?
”Ålevangeliet” är en bok om världens mest gåtfulla fisk. En fisk som gett upphov till ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen, det som kallas ”ålfrågan”. En fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och som nu dör ifrån oss, i mångt och mycket fortfarande en gåta.
Men ”Ålevangeliet” är också en bok om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman. En berättelse om ursprung, öde, livet och hur det bör levas. Samt om det som är livets sista och ofrånkomliga utmaning: hur man hanterar döden.
Förlagets beskrivning
Patrik Svensson
Patrik Svensson (född 1972) är en svensk journalist och författare. Ålevangeliet är hans debutbok. Den har redan översatts till 33 språk.
Väggen av Marlen Haushofer är en lågmäld, tidlös och tänkvärd berättelse om en kvinna som plötsligt inser att hon lever ensam bakom en vägg och som återgår till ett enkelt liv, nära naturen. Betyg: 4+ kossor av 5.
Väggen av Marlen Haushofer är en modern klassiker och en tidlös berättelse om en kvinna som plötsligt inser att hon befinner sig bakom en osynlig vägg. Hon befinner sig i en jaktstuga i Alperna när hennes lilla stuga plötsligt blir avskärmad. På andra sidan väggen verkar allt liv ha förstenats och dött. Kvinnan gör ingen ansats att gräva sig ut eller att forcera väggen på något sätt. Istället börjar hon bruka jorden och göra det mesta av de små resurser hon har.
Hennes enda sällskap är hunden Lo samt en katt och en ko som också visar sig ha hamnat på hennes sida väggen. Hon månar verkligen om sina djur och de lever i ett ömsesidigt beroende.
Boken är skriven som en redogörelse som kvinnan gör ett par år efter det att hon först hamnade bakom väggen. Den är skriven i ett enda flöde och har ingen kapitelindelning. Inledningsvis tyckte jag att det var lite jobbigt att inte få några naturliga pausställen under läsningens gång, men jag vande mig snart och jag gillar också det här stilistiska greppet. Kvinnans tillvaro är klaustrofobisk och det är också texten, på sätt och vis.
Berättelsen lunkar på. Det antyds att något dramatiskt ska hända, men det är inte det som är berättelsens driv. Istället är det kvinnan och hennes dagliga slit som utgör hela handlingen. Det är lågmält, men ändå effektivt. Under läsningens gång hinner boken verkligen väcka många tankar om livet, livets tempo och vad vi väljer att göra med våra liv.
Trots att Väggen är en långsam berättelse och trots att den till stora delar har en märklig avsaknad av dramatik, så är det en bok som suger tag. Läser man den här boken vid rätt tillfälle i livet så tror jag verkligen att den kan ge en puff i en ny riktning. Vi läste den här boken i min bokcirkel och den gången råkade det vara mitt bokval. Inför bokcirkelträffen tänkte jag att jag kanske hade prackat på mina kompisar en riktigt seg och impopulär bok. Till min förvåning gav samtliga något av de högsta betygen till Väggen. Det här verkar vara en bok som många på något sätt kan relatera till eller känna något särskilt för. Det känns verkligen som kännetecknande för en riktig klassiker.
Idag är det den femte november och jag börja skriva på min redogörelse. Jag kommer att skriva ner allt så detaljerat jag kan. Egentligen vet jag inte om det är den femte november idag. Under vintern som gått har flera dagar försvunnit; och jag vet inte ens vilken dag det är. Men jag tror inte det är särskilt viktigt. Jag har bara korta anteckningar att luta mig mot; korta eftersom jag ju aldrig planerat att skriva den här redogörelsen, och jag är rädd att mycket av det jag minns är annorlunda mot hur det verkligen var.
Ur Väggen av Marlen Haushofer i översättning av Rebecca Lindskog
Väggen av Marlen Haushofer
Originalets titel: Die Wand (tyska). Översättare: Rebecca Lindskog. Utgivningsår: 1963 (första österrikiska utgåvan), 1988 (första svenska utgåvan i översättning av Per Erik Wahlund), 2014 (den här nyöversättningen av Rebecca Lindskog, utgiven av Thorén & Lindskog). Antal sidor: 255. ISBN: 9789186905224, 9789186905422. Andra som läst: Bokföring enligt Monika, Booksessed, dagensbok.com, Litteraturkvalster & Småtankar.
En kvinna ska tillbringa några dagar i en stuga i bergen med sin kusin och hennes man. Strax efter att de kommit fram, åker paret till närmaste by men de kommer aldrig tillbaka. När kvinnan går ut för att leta efter dem, stöter hon emot en osynlig vägg, bakom vilken allt är dött – djur, människor, allt stelnat som vore de statyer. Kvinnan förstår att en katastrof har drabbat världen och att hon är den enda överlevande. Eller är det tvärtom?
I sin mångbottnade klassiker, beskriver Haushofer en kvinnas hårda och spännande kamp för att överleva. Väggen, som filmatiserades 2012 och blev en stor succé i Europa, utkommer nu i nyöversättning som första bok i Thorén & Lindskogs moderna klassikerserie.
Marlen Haushofer föddes 1920 i Frauenstein i Österrike. Hon skrev ett femtontal romaner och novellsamlingar, där Väggen intar en central plats. Hon dog 1970 och älskas idag av läsare i Sverige och över hela världen.
Förlagets beskrivning
Marlen Haushofer
Marlen Haushofer (1920–1970) var en österrikisk författare som bland annat är känd för romanen Väggen, som också har filmatiserats.
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana, som nu reser med sin bror till deras moders gamla hemby, en väldigt oromantiskt beskriven by där Församlingen betyder allt. Betyg: 4 lerfigurer av 5.
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana och hennes bror i den lilla byn Smalånger. Jag skulle säga att det är en helt fristående bok, för den tar inte vid direkt där den första boken, Jag for ner till bror, slutade. Nu har det istället gått en tid och mycket verkar ha fallit på plats, både för brodern, som i den första boken behövde hjälp att ta sig ur missbruk, och för Jana själv, som blivit kvar i Smalånger och som trevande bygger upp en relation till sin vuxna dotter, som vuxit upp hos sina adoptivföräldrar.
Allt ställs dock på ända när Jana och brodern plötsligt åker norrut, till deras mammas hemtrakter. Modern har dött och ska begravas där uppe. I hennes hemby, som är något så annorlunda som en norrländsk by med en viss inflyttning, har en församling ett starkt grepp om hela samhället. Alla är med i församlingen och de som på minsta vis stöter sig med den eller bryter mot uppfattningen om hur man ska vara, blir utstötta. Jana och hennes bror har ärvt ett hus där uppe, men väl på plats visar det sig att någon har flyttat in och inte är särskilt sugen på att flytta ut. Det blir en av många konfrontationer med verkligheten i mammans gamla hemby och snart visar det sig också att mamman utsatts för oerhört tuffa händelser som en gång i tiden drivit henne därifrån.
Att själva ta sig därifrån visar sig dock vara svårare än Jana trott. Snart har hennes bror sugits in i gemenskapen i församlingen och Jana måste stanna för att försöka rädda honom därifrån.
Liksom Jag for ner till bror, skildrar Vi for upp med mor udda människor i en väldigt oromantiskt beskriven glesbygd. Här föds barn med fetalt alkoholsyndrom och många bär på bagage med misshandel och övergrepp. Någon har mist hela sin familj i en skoterolycka. Det finns med andra ord rikligt med död och elände, men samtidigt skriver Smirnoff roligt, träffsäkert och med värme. Huvudpersonerna i Smirnoffs Jana-romaner är verkligen annorlunda mot de flesta i dagens romaner, men de är också mångbottnade och lätta att känna med.
Jag blev väldigt förtjust i Jag for ner till bror och det är alltid en viss risk att läsa en uppföljare tätt inpå. Visst kan man lätt bli mätt, särskilt när det är en roman med ett egensinnigt språk, men i det här fallet blev jag inte besviken. Jag tycker att Vi for upp med mor är minst lika bra som den första Jana-boken. Vad jag förstår kommer böckerna om Jana att bli en trilogi. Om den första boken om Jana slutade i mys och gemyt så kan man lugnt säga att Vi for upp med mor slutar på ett annat sätt. Hur ska trilogin sluta? Jag längtar verkligen efter att få veta!
Vi for upp med mor. Packade en väska och backade ut jeepen från garaget.
Bror låste dörren. Hängde nyckeln på sin spik.
Lukas hoppade och for. Kände att något var på gång. Bror kopplade honom och gick ner till hundgården. Stängde nätdörren och satte sig på huk.
Jag hörde inte vad de pratade om. Lukas satte sin tass i hans hand.
När bror gick ut ur buren satt lukas kvar innanför och hängde med huvudet. Bror stack in handen. Lukas tittade bort.
Modren kommer efter i likbilen, sa jag. Nordin kör henne.
Modren dog och bror tystnade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Modren blev mor. Av respekt. Det var ingen stor eftergift men ändå. Mor lämnade en eftersmak av söt gumma på torp som uthärdat livet för att plötsligt dö.
Ur Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Polaris), 2019 (den här ljudboken, Polaris). Antal sidor: 349. ISBN: 9789177951407, 9789177951483. Andra som läst: Boklysten, Kulturkollo.
Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna jana och bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med john. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.
Vi for upp med mor är en uppföljare till den hyllade debuten Jag for ner till bror. På ojämförlig prosa fortsätter Karin Smirnoff låta oss stifta bekantskap med glesbygdens olika gestalter, och återvändaren janakippo.
Förlagets beskrivning
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Törst av Jo Nesbø är en spännande Harry Hole-deckare om en bloddrickande seriemördare som gäckar polisen om och om igen. Betyg: 4 dejtingappar av 5.
Törst av Jo Nesbø är den elfte Harry Hole-deckaren, men faktiskt bara den andra i ordningen jag har läst. Jag kan säga direkt att den gav mersmak. Jag har haft en period när jag har slukat deckare, men sedan blev jag mätt och tyckte att böckerna bara blev mer och mer upprepande. Nu känner jag mig dock inspirerad att läsa spänningsromaner igen. Det är dessutom något härligt med att få följa karaktärer under en länge tid och följa deras utveckling i en länge serie. Om jag kommer att läsa hela Harry Hole-serien är kanske tveksamt, men någon mer bok kommer jag säkerligen att ta mig an. Harry Hole är en osedvanligt klipsk polis och en man med lagom många brister. Han är en sympatisk huvudperson att följa.
I Törst har han dock slutat att arbeta med mordutredningar. Jag har missat Holes senaste äventyr (eftersom jag har hoppat över det mesta i serien), men jag läser mellan raderna att hans nära och kära är less på hans gränslösa jobbande och har krävt att han trappar ned. Nu undervisar han istället på polishögskolan.
Plötsligt skakas staden av flera blodiga mord. Unga kvinnor hittas mördade i riktiga blodbad. De förefaller ha dejtat någon och sedan blivit uppsökta i sina hem där en seriemördare har bragt dem om livet genom att bita ihjäl dem med specialgjorda metalltänder. Det spekuleras i att mördaren kan vara en så kallad vampyrist, en människa med den ovanliga störningen att han går igång på att dricka blod. En chef med ambitionen att klättra politiskt ser de uppmärksammade morden som en möjlighet att få den publicitet han behöver och för honom blir det personligt viktigt att mördaren hittas och grips. Harry Hole blir därför tillfrågad om att driva en liten parallell utredning till den ordinarie, allt för att så snabbt som möjligt reda ut fallet och förhindra att fler mord sker. Till slut kan inte Hole tacka nej och snart visar det sig att mördaren är en person som gäckat Hole förut (jag har som sagt missat det mesta i serien, så jag vet inte riktigt vad som hänt tidigare).
Det är en mycket spännande bok, skickligt uppbyggd med flera dramatiska höjdpunkter. Trots att boken är lite väl lång så hålls tempot mestadels på en bra nivå och författaren lyckas hålla kvar intresset genom att bygga på med lagom många sidospår. Jag har personligen svårt för blod (jag har på riktigt haft blodfobi, alltså ingen ”rädsla” för blod utan en fobi, d.v.s. sjukligt stora problem), så visst är delar av den här boken lite väl splattriga för min smak (om man har eller har haft en fobi måste man i och för sig exponera sig för det som är svårt, det är enda sättet att bli frisk, så vi kan ju se dessa delar som terapi 😉 ).
Min enda invändning mot boken är egentligen slutet. Nesbø lyckas plantera flera villospår, vilket gör det ovisst in i det sista (åtminstone för mig) hur allting det riktigt hänger ihop. I det sista kapitlet försöker författaren sedan knyta ihop allting, vilket gör att det blir lite för mycket. Vissa delar känns otroligt sökta och/eller onödiga. Jag kan rent av tycka att Nesbø kunde ha lämnat en del åt läsaren att klara ut. Exakt allt behöver inte förklaras, kanske till och med skrivas på läsarens näsa. Det sista kapitlet blev faktiskt lite för tjatigt och omfattande för min smak, men allt fram till dess tyckte jag var riktigt bra och i det stora hela tycker jag att Törst är en mycket lyckad deckare.
Han hade lovat Rakel att han inte skulle tillbaka dit. Lovat sig själv.
Harry tittade på högen med bilder igen. Såg på bilden av Elise Hermansen. Namnet hade fastnat automatiskt. Detaljerna på bilden där hon låg på sängen också. Men det var inte detaljerna. Det var helheten. Det var förresten en film som hette The Drop Rakel hade sett den där kvällen. Och det var inte James Gray som var regissör. Harry hade tagit fel. 15 procent. Och ändå.
Det var något med sättet hon låg på. Lagts på. Arrangemanget. Det var som ett eko från en glömd dröm. Ett rop i skogen. Rösten hos en man han försökte undvika att komma ihåg. Han som kom undan.
Ur Törst av Jo Nesbø, översättning av Per Olaisen
Törst av Jo Nesbø
Originalets titel: Tørst (norska). Översättare: Per Olaisen. Utgivningsår: 2017 (första norska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag). Läs även andra delar i Harry Hole-serien: Fladdermusmannen, Kackerlackorna, Rödhake, Nemesis, Djävulsstjärnan, Frälsaren, Snömannen, Pansarhjärta, Gengångare, Polis, Kniv. Antal sidor: 585. ISBN: 978-91-0-016713-4. Andra som läst: Bokföring enligt Monika, Kulturbloggen, Lottens bokblogg.
En person hittas mördad i sitt hem. Kroppen är tömd på blod och polisen upptäcker bitmärken på halsen. Kan det handla om vampyrism – ett mycket omdiskuterat begrepp inom psykiatrin. Före detta utredaren Harry Hole övertalas att hjälpa till med fallet. Han vet bättre än många andra vad vissa människor är kapabla till, och flera av kriminalhistoriens värsta seriemördare var väl diagnostiserade som just vampyrister? Men Harry har ett eget motiv för att hjälpa polisen – att fånga mannen som kom undan. Jaktinstinkten väcks till liv och återigen tvingas Harry offra något av sig själv i jakten på den gäckande mördaren.
Förlagets beskrivning
Jo Nesbø
Jo Nesbø (född 1960) är en norsk författare och en av världens mest framgångsrika deckarförfattare. Hans böcker har sålt i över 40 miljoner exemplar och översatts till fler än 50 språk. Han är också författare till de populära barnböckerna i Doktor Proktor-serien och har tidigare arbetat som aktiemäklare, journalist samt varit medlem i popgruppen Di derre. Jo Nesbø har en hemsida och en Facebooksida.
I kroppen min av Kristian Gidlund är bland det mest berörande och fina jag läst; En bok om att drabbas av cancer, men framför allt en bok om livet och en bok skriven av någon som verkligen kunde skriva. Och det blev inga fler böcker än såhär! Betyg: 5 vilda hingstar av 5.
I kroppen min av Kristian Gidlund är Gidlunds självbiografi och en bok där han berättar rakt, öppet och smärtsamt om sin sista tid i livet. Gidlund var redan känd som trummis i popbandet Sugarplum Fairy och som journalist när han drabbade av magcancer och började berätta öppet om detta i en blogg med samma namn som boken. Snart berördes hela Sverige av hans historia och så småningom kom bloggen att bli till den här boken.
I kroppen min består i praktiken av två delar och hela tiden är den skriven och berättad i stunden. Ingenting är tillrättalagt eller filtrerat i efterhand; När Gidlund berättar om smärtan och ångesten att behandlas med cellgifter förmedlar han precis de känslor och tankar han hade då. Det gör det omöjligt att värja sig. Jag har ingen egen erfarenhet av cancer (jag är mycket tacksam för detta) och ingen jag känner som själv har upplevt en cancerbehandling har velat berätta något om den. I den här boken berättar Gidlund om det slag som han måste ge sig ut i: kroppen ska brytas ned med gifter för att förhoppningsvis få de tumörer han bär på att minska. Jag har aldrig trott att en cancerbehandling är en enkel behandling, men Gidlund gör verkligen att man som läsare förstår vidden av den.
Den första delen av boken behandlar den första tiden efter diagnosen. Det planeras för cellgiftsbehandlingar, en svår operation och uppföljande cellgiftsbehandlingar. Ingen kan lämna några som helst garantier om någonting. Kristian börjar städa undan sitt liv, vill göra det enkelt för sina anhöriga, och han skriver ett brev ifall det värsta skulle hända. Det värsta händer inte. Efter en lång och omtumlande behandling kommer Gidlund ut på andra sidan, för alltid förändrad, inte bara genom det ärr som löper tvärs över magen, utan också själsligt, men behandlingen blir faktiskt lyckosam. Bloggen, som han har använt som en ventil, en yta där han har kunnat skriva av sig, fyller inte längre någon funktion och stängs ned.
Sedan börjar del två. Cancern är tillbaka och Kristian börjar åter skriva. Den här gången finns det ingen behandling. Nu återstår vård i livets slutskede.
Det här är ingen lättsam bok, inte alls. Det är ledsamt, smärtsamt, sorgligt och mörkt. Ändå är det en bok som i mångt och mycket genomsyras av livslust. Det är inte en bok om rädslan för döden så mycket som en bok om sorgen över att mista livet. I bokens första del sörjer Gidlund sin förlorade sommar, sommaren då han skulle ha varit på resor och äventyr, men som istället kom att ägnas åt cancerbehandlingen. I del två finns inte längre några framtida äventyr att uppleva, inte här i alla fall. Gidlund sörjer över att mista de han älskar, över att försätta de han älskar i sorg och, inte minst, över de barn han inte hunnit få.
Det gör så ont att läsa den här boken. Det är så mycket liv som inte fick chansen att bli av och Gidlund är fantastisk på att skriva om just det.
Jag kan erkänna att jag innan jag öppnade den här boken tänkte att det säkert skulle vara en stark berättelse, men kanske inte en stark ”litteratur”. Vad fel jag hade! Gidlund hade verkligen berättandets gåva. Han skriver vackert, säkert och trots att boken är baserad på en blogg, där varje inlägg, d.v.s. kapitel, är skrivet där och då, så utgör de verkligen en helhet. Det finns återkommande bilder som Gidlund väljer att skriva om. Inte minst återkommer han ofta till hästarna, hästarna som ger honom kraft och styrka, men som också är viktiga symboler för honom när han beskriver sin sjukdom. Alla de här fina stilistiska grepp gör att boken känns mycket mer som en roman än som en blogg. Hjärtat går sönder när jag tänker på att det här fick bli Gidlund enda bok (bortsett från en textsamling som gavs ut postumt).
I kroppen min är det starkaste och finaste jag läst på länge. Livet alltså. För en del blir livet alldeles för kort.
Det har nu gått tio dagar.
Jag skulle alltså kunna göra det enkelt för mig. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har städat lägenheten så att mamma och pappa slipper. Skulle kunna låtsas att jag inte har varit borta med grovsoporna, att jag inte har burit ut sexhundra kilo Dagens Nyheter till pappersinsamlingen. Och jag skulle kunna låtsas att jag inte har tömt kylskåpet och rensat ur frysen. Jag skulle kunna låtsas att jag inte ångrade mig på vägen till kassan med den där fina skjortan, för att det kändes som att det var ett onödigt köp. Och jag skulle kunna behålla det som en hemlighet, att jag inte började med den där boken, för att jag vet att jag inte kommer ratt hinna läsa klart den.
Jag har alltid haft svårt för att lämna saker halvfärdiga.
Ur I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Bokförlaget Forum), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket). Antal sidor: 330. ISBN: 9789137140520, 9789175032450.
I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, I kroppen min. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.
”Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare.Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.”
Förlagets beskrivning
Kristian Gidlund
Kristian Gidlund (1983 – 2013) var en svensk musiker och journalist. Han berörde hela Sverige när han drabbades av cancer i magsäcken och valde att berätta om det öppet i bloggen I kroppen min, i flertalet intervjuer och i Sommar i P1. Bloggen finns utgiven i bokform och finns också i en specialutgåva som även innehåller foton av fotografen Emma Svensson, foton som också visats på en utställning i juni 2013. Gidlunds samlade texter finns samlade i boken Mot monsunens hjärta, som gavs ut postumt 2014.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en intressant men lite upprepande berättelse om en familj som slitits itu och där gamla sorger kommer upp till ytan igen när ett arv ska fördelas. Betyg: 3 av 5.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en av förra årets stora snackisar, inte minst i Norge, där boken väckte uppmärksamhet för att den tydligen rev upp känslor i Hjorths släkt. Alla författare lånar väl från sina egna liv i sina berättelser, även när de skriver fiktion. I det här fallet verkar Hjorths släkt dock tycka att likheterna är för stora och det är knappast till deras fördel.
Hela romanen kretsar kring en familj med fyra vuxna barn. De två yngre syskonen har en fin relation till föräldrarna, men de två äldre har brutit. Det visar sig efterhand att det finns goda skäl till brytningen, men föräldrarna och de yngre syskonen möter dem ändå inte med förståelse. Nu har det plötsligt bestämts att de yngre syskonen ska få förskott på ett arv: de ska få ta över de två sommarstugor som finns i familjen. Det har också bestämts att de två äldre syskonen ska bli utköpta. Problemet är att de erbjuds alldeles för små summor. Ett ännu större problem är att de äldre syskonen bli sårade över att bli fråntagna de stugor de egentligen hade velat ha i framtiden och som kanske hade kunnat början på någon slags försoning. Nu vidgas istället revan i familjen och smärtsamma minnen och familjehemligheter kommer upp på nytt.
Arv och miljö är en intressant bok om en familj med svårlösta konflikter och om taffliga och småsinta försök att bli sams på nytt. Alla framstår som lite giriga och snåla på sitt sätt, ingen verkar villig att både ge och ta. Det finns liksom ingen väg framåt.
Samtidigt som boken tar upp ett intressant ämne, som författaren uppenbart har egna erfarenheter av (till viss del i alla fall), så måste jag erkänna att jag tyckte att boken var rätt tjatig. Jag föreställer mig att det är ett stilistiskt grepp, att upprepa samma saker om och om igen för att verkligen stryka under hur tjatig och långdragen hela den här konflikten faktiskt är, men i slutändan så blir det faktiskt en ganska seg läsning. Det händer en hel del dramatiskt i boken, men allt maler ändå bara på om arvet och orättvisan och det smärtsamma som hände en gång i tiden. Med tanke på hur mycket prat det blev om Arv och miljö här om året så hade jag väntat mig mer.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth
Originalets titel: Arv og miljø (norska). Översättare: Ninni Holmqvist. Uppläsare: Gunilla Leining. Utgivningsår: 2016 (första norska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2018 (den här ljudboken, A Nice Noise). Antal sidor: 366 (ca 9,5 h lyssning). ISBN: 9789127153004, 9789188711977.
”Att ingen av er någon enda gång har frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever jag som en stor sorg.” Så skriver Berglijot i ett mail till sina systrar, efter det att en häftig diskussion om förskott på ett arv har blossat upp. De är fyra syskon, och föräldrarna har nu meddelat att de två yngsta döttrarna ska särbehandlas och få ärva mer.
Under bråket om arvet pulserar en långt mer smärtande nerv. Det handlar om vem som blev älskad och vem som blev utsatt i barndomen, om skuld, ansvar och rättvisa. Tvisten sätter igång en kraftfull och ohejdbar rörelse, där de hemligheter som präglat familjen måste avtäckas. Det är mer än tjugo år sedan Bergljot bröt med familjen, men nu kräver hon för första gången att bli lyssnad på. Det krävs mod för att orka hävda sin version av en stelnad familjehistoria. Men bara genom att berätta, och formulera även det som är outhärdligt smärtsamt att återvända till, kan man komma vidare.
Vigdis Hjorths intensiva och medryckande roman om en kvinnas kamp för att få äga sin egen berättelse och de svåra syskon- och föräldrarelationerna blev en sensation i Norge. Romanen har sålt i över 100 000 exemplar, översatts till en rad språk och nominerades även till Nordiska rådets litteraturpris.
Förlagets beskrivning
Vigdis Hjorth
Vigdis Hjorth (född 1959) är en norsk författare som skrivit ett flertal böcker för såväl unga som vuxna läsare. I Sverige är hon kanske mest känd för romanen Arv och miljö som kom ut 2018.
Skärmhjärnan av Anders Hansen är en intressant bok om hur hjärnan fungerar och hur skärmar eventuellt kan göra oss onödigt stressade och distraherade. Betyg: 4 sömnlösa nätter av 5.
Skärmhjärnan av Anders Hansen är enligt min biblioteksarbetande sambo en av de mest populära böckerna på bibblan just nu. Det kan bero på att författaren var värd i Sommar i P1 tidigare i år (jag har ej lyssnat) eller så beror det helt enkelt på det faktum att många av oss av en eller annan anledning har haft anledning att reflektera över skärmar, det uppkopplade livet och hur det påverkar oss.
Anders Hansen är psykiatriker och i den här boken samlar han resultat från en mängd studier kring hjärnan, stress och skärmanvändning för att ge bakgrund till hans farhågor att för mycket skärmtid kan leda till psykisk ohälsa. Boken är lättläst, men jag tycker också att det finns en bra balans – det blir inte alltför förenklat och lättviktigt. Hansen skriver om evolution, kroppens stressreaktioner och varför vi (troligen) råkar ut för dem, men framför allt lyfter han in allt detta i vår samtid, och den verklighet där många tar upp sin mobil flera gånger i timmen. Hur bra är vår hjärna egentligen på att hantera mobilens lockelser, pockande notiser, oändliga flöden, tillrättalagda bilder på folks liv? Hur bra är den på att ens hantera det blå ljuset som skiner oss i ansiktet precis innan vi ska sova? Hur mycket lär man sig egentligen på en föreläsning eller en lektion om det också finns en mobil som ligger framför en?
Jag tycker att Skärmhjärnan är en riktigt intressant bok och även om jag ärligt talat redan kände till en hel del kring evolution och stress (på ett översiktligt sätt), så har jag verkligen lärt mig mycket och fått mig många tankeställare. Jag tycker inte själv att jag har några problem med min skärmtid. Jag stängde av notiser för åratal sedan och med mina privata konton har jag valt att bara följa personer som jag faktiskt pratar med i det verklig livet och/eller personer som jag faktiskt skriver till på sociala medier också. På flera sätt har jag alltså redan gjort en del för att appar och sociala medier inte ska distrahera för mycket, men även jag blir distraherad ibland, så som man lätt blir eftersom mobilapparna i grunden är designade för att dra in en och hålla kvar en så länge som möjligt. Efter att ha läst den här boken blir jag inte lika arg på mig själv när jag fastnar med mobilen utan jag är lite mer förlåtande mot mig själv. Det är faktiskt mänskligt att råka gå in och kolla en massa flöden, när man kanske egentligen bara skulle ha tittat på klockan. Samtidigt vill jag självklart inte hamna i de där situationer och nu har jag fått motivation till att faktiskt lämna mobilen så att den inte är lättillgänglig de gånger jag verkligen behöver fokusera på annat (och mobilen lockar som mest…). Eller när jag umgås med folk i det verkliga livet, för all del. Klockan har jag på armen och vill jag ta en bild tar jag ju egentligen helst foton med min kamera.
När jag skrev om den här boken på Facebook, apropå en artikel som delades i mitt flöde, så fick jag genast mothugg att nja, den här boken var nog inte så bra ändå. Jag blev lite snopen. Den känns så väl underbyggd med alla referenser, många till högprofilerade tidskrifter och många med tusentals deltagare i studierna, men självklart kan inte jag ha full koll på forskningsfältet. En av de första saker jag gjorde när jag började läsa var i och för sig att googla på boken för att se om den fått någon kritik och då hamnade jag direkt på psykologenSiri Helles blogg. Helle har skrivit en liknande bok, Smartare än din telefon, från sin psykolog-synvinkel och hon håller inte med Hansen i hans syn på riskerna med skärmanvändning. På Facebook fick jag återigen tips om Helles blogginlägg. I sak tolkar jag att Helle håller med Hansen, men hon tycker att han har missat att ta upp minst en viktig studie och så tycker hon att Hansens råd är extrema. Jag tycker också att man kan ta Hansens råd, som utgör de sista sidorna i boken, med en nypa salt, men resten av boken tycker jag är skapligt fri från extrema råd. Jag tycker tvärtom att Hansen är ganska duktig på att slänga in brasklappar och förklara att det är lätt att se samvariationer, men att det inte nödvändigtvis betyder att det ena orsakar det andra. I många fall finns också en ”hönan eller ägget”-diskussion: till exempel, använder personer med psykisk ohälsa sin telefon mer, eller är det telefonerna som gör att de lider av psykisk ohälsa? Eftersom jag själv är forskare (inom ett helt annat fält) försöker jag alltid vara källkritisk och försiktig med att dra långtgående slutsatser. Vetenskap handlar om att ständigt ställa nya frågor och testa dem systematiskt, gamla sanningar kan alltid omkullkastas längre fram. Kanske finns det andra läsare som rycks med på ett annat sätt och tycker att Hansen presenterar en komplett sanning.
Det är klokt att Helle (och andra) påminner om att Hansens bok inte är en heltäckande beskrivning av forskningsfältet och att det är en bok från en medicinares synvinkel. Jag tycker ändå att den är klart läsvärd och mycket tankeväckande! Jag tror att den kan vara en nyttig ögonöppnare för många. Och nej, man behöver inte ta till sig av Hansens råd om att endast sitta framför en skärm 2 h per dag. Själv sitter jag framför en skärm praktiskt taget hela arbetsdagen och sedan sitter jag gärna någon timme eller fler på min fritid. Det finns mycket positivt med det uppkopplade livet och skärmanvändning, själv har jag ju t.ex. den här bloggen som en av mina största hobbies. Det handlar inte bara om att använda en skärm, utan också om vad man använder den till. Det viktigaste, vilket boken också påminner om, är att det där andra, den där skärmtiden man kanske inte ens ville ha från början, faktiskt är rejält onödig och kanske inte ens hälsosam. Tack och lov att man kan göra mycket för att minimera just den skärmtiden.
PS: jag läste den här boken som e-bok. Det är väl en kul ironi? 😉
PS2: illustrationerna i den här boken är helt underbara och bygger på klassisk konst, men med inslag av typiska prylar från vår uppkopplade värld.
Den psykiska ohälsan håller på att ta över som det stora hälsohotet i vår tid. Ett högt tempo, konstant stress och en digital livsstil med ständig uppkoppling börjar få konsekvenser för vår hjärna. För hur mycket du än gillar att kolla bildflödet på instagram, nyheterna i mobilen eller filmer på plattan, är din hjärna inte anpassad till det som dagens samhälle för med sig. Den är helt enkelt i osynk med vår tid!
Men det betyder inte att du står maktlös och att det saknas lösningar – med lite mer kunskap om hur hjärnan fungerar kommer du snart att inse att det egentligen handlar om ganska enkla och basala saker. Den mänskliga hjärnan är skapad i en helt annan tid, och kanske borde vi visa den lite mer hänsyn. Så följ med på en spännande resa och få en helt ny bild av det som händer och sker i ditt huvud!
Förlagets beskrivning
Anders Hansen
Anders Hansen (född 1974) är en svensk läkare, psykiater och författare. Han har bland annat skrivit de omtalade böckerna Hjärnstark och Skärmhjärnan om hjärnan och vår hälsa. 2019 var Anders Hansen värd för Sommar i P1. Anders Hansen twittrar under @AndersHansen74.
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en både mörk och varm bok om en kvinna som återvänder till sin hembygd och konfronteras med sin missbrukande broder, dödsfall och familjehemligheter. Betyg: 4 jakthundar av 5.
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en bok som inte liknar någon annan jag har läst. Både platsen och människorna är annorlunda mot det mesta i dagens populära böcker och kulturen är en helt annan. Det är först när jag läser en sådan här bok som jag inser hur många urbana berättelser jag slukar varje år, hur många medelklassiga liv jag läser om, hur många akademikerhuvudpersoner jag träffar på i litteraturen (och kanske identifierar mig lite med).
Här är huvudpersonen, Jana, en kvinna med en rätt oklar bakgrund, ärligt talat. Läsaren får inte några direkta ledtrådar till vad hon jobbar med, var hon har bott (eller med vem?), men nu har hon i alla fall lämnat allt (varför? För hur länge?) och farit ned till bror, brodern som bor i deras hemby och som har gått ned sig i missbruk. Jana gör vad hon kan för att ge brodern den spark i baken han behöver. Kanske åkte hon ner för att rädda honom? Fast hon gör också mer: hon söker jobb i bygden, hon söker upp gamla bekanta och mellan raderna vecklas det upp fruktansvärda händelser från det förflutna. Det finns mycket mörker, svärta, misär och råhet i Jag for ner till bror. Den är faktiskt grövre än det mesta jag har läst och allt eftersom, ända in i det sista, blottlägger författaren nya omständigheter, ger nya pusselbitar.
Jag for ner till bror överraskar på många sätt. Det som kanske överraskade mig mest var hur skickligt författaren målar upp karaktärerna i boken. Jag for ner till bror är full av annorlunda människor: opolerade, kantiga och med bagage som i många fall rymmer så mycket bedrövelse att man nästan baxnar. Ibland känns det som att Smirnoff snuddar mot det klichéartade: boken utspelar sig i en västerbottnisk glesbygd, långt från de hippa gatorna i Stockholm, och dess befolkning super, snarare än anordnar vinprovning, om man uttrycker sig så. När Smirnoff beskriver älgjakter och byns intriger, så känns det inledningsvis lätt att irriteras, att tänka att det här är en sådan berättelse. Det är det som är överraskande, för mitt i alltihop visar det sig ständigt att bokens karaktärer har fler egenskaper och att berättelsen rymmer fler sidor. Jag for ner till bror rymmer också stoff som skulle räcka för att skriva flera snyftberättelser, men Smirnoff vågar skala av, bara snudda och låta läsaren upptäcka saker på egen hand, samtidigt som hon hela tiden ser till att överraska genom att vara oväntat rolig och bjuda på värme.
Jag tycker att den här boken hade allt, faktiskt, och det är också en bok som inte liknar något annat jag har läst. Jag for ner till bror är en fantastiskt välkomponerad berättelse med lager på lager på lager som vecklar ut sig. Mycket i berättelsen är otroligt och ”för mycket”, men det är bara att dras med. Det är en bok som verkligen suger tag.
Jag for ner till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.
Snön föll tät och vägen blåste igen. Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna och anklarna frös som i barndomen.
Bilar hade kunnat stanna för min tumme men ingen bil kom. Det var ett par kilometer till min brors hus och vägen gick uppåt.
För att underhålla mig själv sjöng jag everttaube.
Våra föräldrar älskade everttaube och sedan dog de.
Ur Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboken, Polaris). Antal sidor: 318. Läs även övriga delar i denna planerade trilogi. Del två, Jag for upp med mor, kom ut 2019. ISBN: 9789177950981, 9789177950998.
I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.
Förlagets beskrivning
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
