Kategorier
Norlin, Annika

Jag ser allt du gör

Jag ser allt du gör av Annika Norlin är en både sorglig och rolig novellsamling, skriven med Norlins finurliga och härliga språk som känns igen från hennes musik. Betyg: 4 aliens av 5.

Jag ser allt du gör är Annika Norlins skönlitterära debut och en riktigt vass novellsamling. Att Norlin kan skriva vet alla som någon gång har lyssnat på hennes musik (som hon gör under artistnamnen Hello Saferide och Säkert!), där texterna allt som oftast är poetiska små betraktelser eller berättelser som man vill lyssna på om och om igen. Att Norlin är väldigt intresserad av litteratur vet alla som någon gång har varit på Littfest, där hon brukar vara en återkommande moderator på författarsamtal. Det är närmast märkligt att hon inte har debuterat som författare förrän nu.

I Jag ser allt du gör känns Norlins finurliga texter igen; Hon skriver med finess och underfundig humor. Det finns i stort sett alltid humor och värme i novellerna i den här samlingen, trots att de samtidigt kan handla om den stora sorgen att förlora ett barn, eller det hemska i att bli utnyttjad, hotad och förföljd av en vidrig man. Det är en ren njutning att läsa hennes texter, samtidigt som det också finns mörker och svärta. Jag gillar den balansen! Jag gillar balansen, språket, humorn, allt. Jag tycker även om att många av berättelserna rör sig i Norrland, från Östersund till Piteå, Umeå och Nordmaling. Som umebo blir jag alltid lite extra glad när en berättelse utspelar sig i min stad; Det händer ju inte ofta.

Är du sugen på att läsa noveller i höst så är Norlins fina novellsamling mitt tips. Jag valde att läsa e-boken, men noterade att den också finns inläst som ljudbok av den tidigare umebon Olof Wretling. Det känns som en perfekt matchning mellan röst och bok och jag kan inte tänka mig något annat än att ljudboken är kanonbra, så välja gärna att lyssna!

Nä, men det var ju med Mikael det började. Han dök upp på kvällen, utan att ringa innan som vanligt, och jag hade som vanligt inte låst dörren heller, så jag satt i köket och åt uppvärmda vårrullar från frysen.

“Nu har jag hittat den!” gastade han. “Kan du fatta! Hon den där i basker som var på filmklubben förra veckan hade den och skickade över den!”

“Vad har du hittat”, sa jag. Jag var klädd i strumpor med kul figurer på, tvättdagstrosor och ett linne som var så urtvättat att trycket på det inte längre gick att urskilja. Jag satt i skräddarställning, och satt kvar så när han kom in.

“Filmen”, sa han.

Ur novellen Aliens vid Piteälven i Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Jag ser allt du gör av Annika Norlin

Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Weyler förlag).
Antal sidor: 218.
ISBN: 9789127167353, 9789127167360.

Hur långt måste man gå för att gå bort en sorg?

Kan man köpa en komplimang?

Varför är spelningar så långa i Tyskland?

Vem älskar Sylt Järvinen?

Det här är en novellsamling om människor på skav mot tillvaron. Det handlar om vänskap och sorg, om framgångar och grämelse och om aliens vid Piteälven.

Förlagets beskrivning

Annika Norlin

Annika Norlin (född 1977) är en svensk artist, journalist, författare och psykologstudent, som gör musik under artistnamnen Hello Saferide och Säkert!. Jag ser allt du gör är hennes debutbok. Annika Norlin har ett instagramkonto.

Kategorier
Almgren, Hanna Le Guin, Ursula K. Nicholls, David Söderberg, Hjalmar

4 noveller: Samma tid nästa vecka?, Silverresenären, Pälsen, Syndens lön & Kyssen, Ett nytt Atlantis

Den här månaden har jag haft lyxen att njuta av en novell om dagen. Min sambo gav mig nämligen en superlyxig novellkalender i present. <3 Här kommer några rader om de fyra första.

Samma tid nästa vecka?

David Nicholls är kanske mest känd för den omåttligt populära bästsäljaren En dag som kom ut tidigt 10-tal. I Samma tid nästa vecka? visar han en annan sida än den lite vemodiga han visade i den romantiska berättelsen En dag. Här är det en talanglös pojke som har huvudrollen. Av någon anledning får han ett piano och med det följer lektioner. Det går inte bra för honom att spela klassiska stycken. Kanske kan ett genrebyte hjälpa? Samma tid nästa vecka? är både rolig och knasig, knasig på det bra sättet, alltså. Jag gillar också att den handlar om en kille som inte ens är genomsnittligt bra, utan rent av dålig. Jag älskar nämligen tanken på att man får hålla på med grejer trots att man inte har en talang (i den här novellen blir det dock ödesdigert…).

Betyg: 4 enpundsedlar av 5.

Samma tid nästa vecka? av David Nicholls

Originalets titel: Every Good Boy (engelska). Översättare: Pia Printz. Utgivningsår: 2011 (första brttiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Novellix). Antal sidor: 16. ISBN: 978-91-7589-270-2.

Silverresenären

I Silverresenären kommer ett enormt isberg på drift. Människorna häpnar och fascineras när den drar fram och så småningom stannar berget till vid en liten sömnig by där ingenting längre blir sig likt. Turisterna strömmar till och allt och alla blommar plötsligt upp. Allt har dock sitt pris. Silverresenären är en mångbottnad och skruvad berättelse som på ett spännande sätt tar upp klimatfrågan och diskuterar hur människors girighet leder till förfall. Det är en riktigt bra novell med ett spännande och lekfullt språk, varenda liten liknelse är genomtänkt och betyder något mer. Novellen är skriven av Hanna Almgren, som kom trea i Novellix novelltävling 2018, och som är en författare som vi säkerligen kommer att få läsa mer av framöver.

Betyg: 4+ isbjörnar av 5.

Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Novellix). Antal sidor: 19. ISBN: 978-91-7589-338-9.

Pälsen, Syndens lön & Kyssen

Hjalmar Söderberg har skrivit några av våra mest lästa noveller i det här landet. Många med mig har säkerligen läst Pälsen, som i den här lilla utgåvan har fått sällskap av novellerna Syndens lön och Kyssen. Jag kan förstå varför just Pälsen är en så populär novell att läsa i skolan. Berättelsen kretsar kring en man som får låna en päls och som plötsligt blir sedd som en annan person. Det är verkligen en effektiv berättelse om klass. Även Syndens lön och Kyssen är oerhört precisa och berörande. Tre riktigt bra noveller att börja med innan man ger sig på resten av Söderbergs rika novellskatt.

Betyg: 5 poem av 5.

Utgivningsår: 1898 (första utgivningen av Pälsen och Syndens lön, i Historietter, Bonniers), 1907 (första utgivningen av Kyssen, i Det mörknar över vägen, Bonniers), 2019 (den här samlingsutgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 978-91-7589-332-7.

Ett nytt Atlantis

Ett nytt Atlantis av Ursula K. Le Guin är en SciFi-berättelsen i en framtid där klimatkatastrofen är ett faktum. Havsytan stiger och är på väg att dränka stora delar av USA, som nu styrs av en totalitär makt. En del gör motstånd och försöker att hitta nya lösningar. Jag blev alldeles häpen av att läsa den här novellen. Le Guin skrev den 1975 och måste ha varit långt före sin tid. Den dystopi Le Guin målar upp känns skrämmande nära, på många sätt. En verkligt tankeväckande och berörande berättelse!

Betyg: 4+ altfioler av 5.

Ett nytt Atlantis av Ursula K. Le Guin

Originalets titel: The New Atlantis (amerikanska). Översättare: Lena Jonsson. Utgivningsår: 1975 (första amerikanska utgåvan, i The New Atlantis and Other Novellas of Science Fiction), 2017 (den här svenska utgåvan, Novellix). Antal sidor: 46. ISBN: 978-91-7589-235-1.

Kategorier
Diakité, Jason

En droppe midnatt: en familjebiografi

En droppe midnatt av Jason “Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Jason Diakité  har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för “Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för “Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det “svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.

När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia.  Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.

Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.

Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig “kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.

En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.

Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités “star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Om Jason Diakité och En droppe midnatt

Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.

Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

“31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…

Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.

Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”

I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”

Kategorier
Dylan, Bob

Memoarer: Första delen

Memoarer av Bob Dylan
Memoarer av Bob Dylan

Jag kan erkänna direkt att jag inte har lyssnat så mycket på Bob Dylan. Det var dock inte av den anledningen som jag blev besviken när Nobelpriset 2016 gick till just Dylan. Nej, det berodde mest på att jag kände mig snuvad på ett författarskap att lära känna. Jag har för vana att läsa något av varje ny nobelpristagare i litteratur och när priset gick till Dylan så kändes det inte precis som en självklar författare att läsa. Det som ändå går att läsa av Dylan är hans memoarer och det har jag nu gjort!

Det första som slog mig när jag började att läsa var att boken känns väldigt välskriven. En fälla som jag misstänker att många (hobby)författare ramlar i när de skriver memoarer är att de sållar för lite och att de fastnar för mycket i kronologin. Det är sällan så man får ihop en bra berättelse. Bob Dylans memoarer är dock inte alls någon tjatig historia som börjar i barndomen och sedan tuggar sig framåt i sakta mak, nej här märks det att Dylan har hittat vad det är han vill berätta och boken kretsar alltså kring några väl valda teman.

Mest handlar boken om tiden när Bob Dylan började slå igenom på 60-talet och hur han hittade fram till sin musik. Han namedroppar flitigt en massa musiker som har influerat honom, men även författare och andra som på ett eller annat sätt har korsat hans väg. En del av boken handlar också om den svacka som han hamnar i när kändisskapet börjar kännas som en börda och han mest av allt vill dra sig tillbaka med sin familj.

Jag måste erkänna att jag först blev lite skeptisk till att Dylan själv har skrivit det här. Det vanliga när kändisars memoarer ska ges ut är att man anlitar en spökskrivare eller en medförfattare som gör själva skrivjobbet. Vad jag kan förstå så är det inte fallet  med Dylans memoarer. Det är imponerande tycker jag! Med tanke på vilken produktiv musiker han är och hur flitigt han spelar live så känns det faktiskt lite svårt att förstå hur han också har lyckats klämma in att skriva en bok och att han dessutom har fått ihop det såhär bra.

Jag tycker att Bob Dylans memoarer var riktigt läsvärda och en positiv överraskning. Självklart tror jag att sanna Dylan-fan har lite mer att hämta än vad jag hade i den här boken. Jag känner ju faktiskt inte till speciellt många av de låtar, människor och platser som Dylan refererar till, så min behållning blir ju därefter. Jag har i alla fall blivit mer nyfiken på Bob Dylan och kommer nog att spela hans musik oftare framöver. Att han verkar vara en riktig tjurgubbe som inte ens har haft vett att tacka nej till ett Nobelpris, som han uppenbarligen inte vill ha, ja, det är delvis glömt efter den här läsningen, som har fått mig att bredda bilden lite!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en ovanligt välskriven biografi och lära känna nobelpristagaren 2016 och hans influenser lite mer på djupet.

Betyg: 3+ källarpubar av 5.

Citerat ur Memoarer

“Till sist försökte vi oss på att flytta västerut – prövade några olika platser, men snart dök snokande reportrar upp i förhoppningen om att uppdaga någon hemlighet – kanske skulle jag bekänna någon synd. Vår adress trycktes i lokalpressen, och så började samma sak igen. Även om de här journalisterna hade släppts in i huset – vad skulle de ha hittat? En hel massa prylar – högar med leksaker, dragleksaker, bord och stolar i barnstorlek, stora tomma pappkartonger, kemilådor, pussel och leksakstrummor… Jag tänkte inte släppa in någon. Vi hade inte många regler hemma. Om ungarna ville spela basketboll i köket så spelade de basketboll i köket. Om de öppnade grytskåpet så ställde vi kastruller och stekpannor på golvet. Mitt hem var kaotiskt på insidan såväl som på utsidan.”

Memoarer av Bob Dylan
Memoarer av Bob Dylan

Om Bob Dylan och om Memoarer

Bob Dylan (född som Robert Allen Zimmerman 1941) är en amerikansk rockmusiker som har gett ut närmare 40 album och ytterligare en rad livealbum, samlingsalbum och en hel serie med bootlegs. Han står bakom välkända låtar som Like a rolling stone, Knockin’ on Heaven’s door, The times they are a-changin’, Hurricane och Blowin’ in the wind. Han har belönats med en lång rad med priser för sin musik, bland annat Grammy lifetime achievement award, Polarpriset och en Oscar för bästa sång (Things have changed från Wonder boys). 2016 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan har en hemsida.

Originalets titel: Chronicles. Vol. 1 (amerikanska).
Översättare: Mats Gellerfelt.
Utgivningsår: 2004 (första amerikanska utgåvan, Simon & Schuster), 2004 (första svenska utgåvan, Prisma), 2016 (den här nyutgåvan, Norstedts).
Läs även: De två kommande delarna i den här planerade trilogin (de har dock ej kommit ut ännu).
Antal sidor: 271.
ISBN: 978-91-1-307939-4.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

“Platsen är Greenwich Village. Tiden är 1961, hans första år på Manhattan.

Bob Dylans New York är en magisk möjligheternas plats med ett överflöd av musikklubbar och caféer, ständiga nattliga fester, nya litterära rörelser på framväxt, snabba kärleksaffärer och tillfälliga förbindelser men också nya vänskapsband för livet.

Melankoliska hågkomster varvas med genomträngande och skarpa iakttagelser av den tid som var. Ibland lämnar berättelsen både tid och rum och gör utflykter till New Orleans, Woodstock och Minnesota.

Med ojämförlig berättarbegåvning gör Bob Dylan sin alldeles egen betraktelse över livet och de människor och platser som format honom och hans konst. En personlig skildring om en omtumlande tid och ett närgånget porträtt av en samtidsepok. Ibland avslöjande, ofta lågmält humoristiskt, alltid poetiskt och passionerat. Bob Dylan ger oss en fascinerande inblick i sin tidigare så slutna tankevärld.”

Kategorier
-

Nobelpriset till Bob Dylan. Jag vet inte vad jag ska göra.

Man kanske skulle skriva något om Nobelpriset? Som alla vet så tilldelades årets Nobelpris Bob Dylan ”som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Jag hör till de som blev besvikna. På ett sätt tycker jag att det är kul att Svenska Akademien vågar tänka lite utanför lådan och faktiskt belöna extremt populistiska och oväntade personer. I teorin öppnar det upp för fler folkliga pristagare. Kanske skulle Joyce Carol Oates därmed kunna få ett pris. Det skulle få mig att jubla! Men, vad är oddsen för det egentligen? I år belönas den första amerikanen på 23 år. Jag tror inte att vi kan hoppas på att en till amerikan belönas redan 2017… Och tiden börjar rinna ut för exempelvis JCO. Damen är 78 år, ni vet…

I alla fall. Jag brukar ju faktiskt läsa nobelpristagare. Den största besvikelsen för mig handlar kanske inte så mycket om Oates och andra amerikanska författares uteblivna nobelpris, utan det handlar om just detta: i år får jag inte chansen att upptäcka en ny författare som faktiskt skriver texter.

Men jag antar att jag istället får spränga in lite Dylan bland mina vanliga spellistor…

För övrigt är det här första gången någonsin som jag har “läst” en författare innan hen belönats med Nobelpriset. Så ironiskt!