Kategorier
-

Så mycket böcker, så lite tid. Eller så läser man om sina böcker.

Här om veckan pratade jag och en kollega om bra böcker vi läst på sistone och då fick jag också veta att hen brukar läsa om sina böcker. Det finns böcker som hen helt enkelt tycker om att “vara i” och därför brukar varva med. Somliga böcker kunde hen rent av läsa om varje år. För mig var det nästan lite av en “aha”-upplevelse att höra om henoms läsvanor.

Mitt bokbloggande och ivriga konsumerande av litteraturpoddar, bokkonton på Instagram, bokbloggar, kultursidor etc. etc. har placerat mig i ett ända långt flöde av nya böcker. Jag peppras hela tiden med information om en massa spännande böcker som det vore kul att läsa. Jag skriver upp dem på långa listor och varje gång jag är på väg att läsa ut en bok så börjar jag bläddra fram och tillbaka mellan den där listan, mina “hyllvärmare” och bland de olästa böckerna i min läsplatta på jakt efter någonting nytt. Eftersom jag också gillar att blogga så finns det ofta en tanke om att blogga om den där boken så småningom. Bloggen är kanske inte direkt något som styr mina bokval, men det är skönt att ha några bloggidéer på lut och just utlästa böcker är ju ett enkelt och tacksamt ämne för blogginlägg.

Resultat blir att jag hela tiden läser nya böcker, att jag aldrig tömmer listan på böcker jag vill läsa och att det hela tiden fylls på med nytt. Så mycket böcker, så lite tid! Jag stressas ibland över att jag fastnar i böcker som bara är lite sådär “halvbra” (eller rent av dåliga!) eftersom de tar tid från läsningen av alla de där nya böckerna jag vill läsa. Som ni hör så finns det inte på kartan att läsa om böcker, ingenting uppmuntrar mig till det och att jag sitter där med mina listor gör att de redan lästa böckerna går helt bort när jag väljer vad jag ska läsa härnäst.

Bokhylla

Nu tycker jag plötsligt att det är lite synd. Det är ovant för mig med omläsningar, men jag kan dra paralleller till mitt filmtittande. Jag går mycket på bio (åtminstone i perioder) och ser väldigt gärna nya filmer, men när vi någon gång ser film här hemma så går jag direkt mot det jag redan har sett. Jag har inte riktigt ro att sitta och titta på nya filmer när jag är hemma, för när jag är hemma vill jag koppla av med någonting välbekant. En del filmer skulle jag rent av vilja se om varje år, t.ex. mysiga “julfilmer” som skapar rätt stämning eller “klassiska” svenska filmer under sömniga semesterdagar. En bok tar mycket mer tid i anspråk än en film, men jag förstår poängen med att läsa om en bra bok.

Plötsligt känner jag att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att hänga lite på Hogwarts eller i Engelsfors igen. Eller att hälsa på Maj, Ester eller Lila & Elena på nytt. Jag ser framför mig massor av böcker som kan läsas med lagom mycket ansträngning och som jag gärna skulle läsa igen. Varför har jag aldrig läst om någon av de här böckerna? När jag var liten så läste jag alltid om mina böcker. Jag höll ett högt lästempo och eftersom böcker för barn och ungdom i regel är snabblästa så gick det också rasande fort att plöja igenom nya böcker. När mina egna böcker var utlästa och inget biblioteksbesök var nära förestående blev det alltså omläsning av de böcker jag redan hade. Jag minns särskilt att jag läste mina Stallkompisar-böcker om och om igen. Jag tyckte verkligen om att få hänga med de tre huvudpersonerna på deras ridskola, det var som att se en välbekant såpa som bara pågick. Ibland är det verkligen inte överraskningar, nya intryck eller det nyaste nya man vill ha.

Mina lästa böcker

Vad jag kanske har upplevt som lite avskräckande med omläsningar är att en sådan kanske skulle förstöra hela boken. Jag är en mästare på att spegla böcker i mitt eget liv och jag kan plocka upp lite vad som helst från en bok och kleta dit en massa grejs från mitt eget liv. Vad som helst kan på så sätt bli hur starkt och berörande som helst i mina händer, samtidigt som vilken bok som helst skulle kunna bli helt tom om jag läser den vid fel tidpunkt i livet. Det finns med andra ord en del att riskera och en del läsupplevelser mår kanske bäst av att bevaras i minnet.

Jag tror ändå att jag ska våga mig på fler omläsningar framöver. Nästa gång jag känner för att läsa något avkopplande ska jag påminna mig själv om hur många böcker jag har i bokhyllorna och i datorn och som skulle kunna läsa om istället för att läsa någon random feelgood-bok eller liknande. Det vore ju faktiskt riktigt fint att böckerna inte bara stod där i hyllorna som någon slags kuliss utan att de faktiskt blir lästa. Nästan inga av mina böcker har blivit lästa mer än en gång. Sådant slöseri!

Vad tycker du om omläsningar?

Kategorier
Lagerlöf, Selma

Löwensköldska ringen (omläsning)

Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf är en klassisk spökhistoria som tar upp frågor som girighet, hämnd och svek. Betyg: 4 luvor av 5.

Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd av Selma Lagerlöf
Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd av Selma Lagerlöf

När jag gick på högstadiet läste jag Selma Lagerlöfs spökhistoria Löwensköldska ringen. Boken är den första delen i en trilogi som brukar kallas detsamma som den inledande delen. Tyvärr följde jag aldrig upp och läste de två avslutande delarna: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Det känns som en brist som det är dags att åtgärda! För att komma in i berättelsen igen har jag alltså läst Löwensköldska ringen på nytt.

Löwensköldska ringen är en klassisk spökhistoria som kretsar kring människor som på grund av sin girighet drabbas av en förbannelse. Den gamle generalen Löwensköld har begravts med sin dyrbara sigillring,  en gåva från Karl den tolfte och ett föremål som generalen har önskat ha med sig i döden. Ringen blir dock snabbt uppsnappad av en bonde från trakten, som med sin fru går till graven en natt och öppnar kistan. Ändlösa olyckor kommer att förfölja bonden och hans fru. Även efter deras död fortsätter ringen att dra olycka över sig. Den orsakar till exempel att tre män döms till döden och den blir också använd i en hämndhistoria, där ett oskyldigt barn används som verktyg för att få med sig ringen in till Hedeby, där familjen Löwensköld, ättlingar till den gamla generalen lever. Hedeby blir hemsökt och den enda som inte verkar väcka generalens vrede är en nyanställd hushållerska, som egentligen är hemskt mörkrädd.

Löwensköldska ringen är en spännande bok som tar upp frågor som girighet, hämnd och svek. Den är lättläst och bokens teman ligger inte precis dolda för läsaren. Jag kan förstå varför boken är en populär klassiker att sätta i händerna på skoleleverna – den inbjuder verkligen till samtal. När jag själv läste Löwensköldska ringen som skolelev så tror jag i och för sig att jag främst läste den som en spökhistoria. Nu återvänder jag till den här berättelsen och ser människor framför mig, människor från olika klasser och med olika status, men som plötsligt pressas utifrån av makter som faktiskt ingen av dem, oavsett ställning, kan riktigt kontrollera. Det är intressant och fint berättat. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen.

Om Selma Lagerlöf och om Löwensköldska ringen

Selma Lagerlöf (1858-1940) var en svensk författare. Under sin tid hann hon både belönas med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och själv bli invald i Svenska Akademien (även där som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan både romaner och noveller. Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka, är öppet för besökare. Mer information om Selma Lagerlöf och hennes verk kan t.ex. hittas hos Selma Lagerlöf-sällskapet.

Uppläsare: Saga Hedberg.
Utgivningsår: 1925 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Svenska ljud classica), 2017 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 186 (ca 3,5 h lyssning).
Läs även: de två avslutande delarna i Löwensköldska ringen: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd.
ISBN: 978-91-7639-008-5.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

“En klassisk spökhistoria av Selma Lagerlöf. Den ryktbare general Bengt Löwensköld ligger på sin dödsbädd och hans sista önskan att få begravas med en ring. Efter hans död öppnas graven och ringen stjäls. Varje person som kommer i kontakt med ringen får besök av den döde generalen som snart sätter skräck i hela bygden. Den stulna ringen lockar alla som kommer i kontakt med den rakt i fördärvet och nu gäller det att återbörda ringen till generalen innan det är för sent… Löwensköldska ringen är den första boken i en trilogi där del två är Charlotte Löwensköld (1925) och del tre Anna Svärd (1928).”

Kategorier
Hemingway, Ernest

Den gamle och havet (omläsning)

Den gamle och havet av Ernest Hemingway är en kortroman om en fiskare som efter 84 dagars utebliven fångst plötsligt får en enorm fisk på kroken. Det är en på sätt och vis påfrestande bok om en plågsam kamp mellan en man och en fisk. Betyg: 3 baseballmatcher av 5.

Den gamle och havet av Ernest Hemingway
Den gamle och havet av Ernest Hemingway

För 12 år sedan läste jag Ernest Hemingways klassiker Den gamle och havet. Jag minns den som “en bok om en man som sitter i en båt och försöker få iland en fisk”. Även om jag även minns den som läsvärd så känns det inte som en självklar bok att läsa om, men när den nu så lägligt har gått som radioföljetong i Sveriges radio och dessutom har bokcirklats i Lundströms bokradio så har jag faktiskt inspirerats till att göra just detta.

Boken handlar om fiskaren Santiago, som i 84 dagar förgäves har försökt få fisk. Nu har hans medhjälpare, en ung pojke, motvilligt övergett honom för att försöka få mer tur hos någon annan fiskare. Det börjar bli ytterst eländigt med de uteblivna fångsterna och därmed de uteblivna inkomsterna, men plötsligt, när han är ensam långt ute till havs, så får han faktiskt napp – och fisken är helt enorm. Mannen och fisken kämpar båda för sina liv.

Jag måste erkänna: för mig är det här fortfarande “bara” en bok om en man som sitter i en båt och drar iland en fisk. Jag brukar gilla långsamma berättelser som fokuserar mer på form och stil än berättelsen, men när det gäller t.ex. den här boken så blir det för tunt för mig. En bok om en snubbe som fiskar?! Varför skulle det vara intressant för mig? Ja, naturligtvis kan man hitta symbolik och analysera berättelsen sönder och samman, men jag orkar inte det. De djupare lagren i berättelsen flyger över huvudet på mig och kvar står jag med en ganska påfrestande bok om en plågsam kamp.

Det är definitivt en bok som väcker känslor och den gör det med små medel dessutom – och det är ju imponerande. Men det här är ändå ingen bok som berör just mig på djupet. Den är helt enkelt lite för kort och rymmer lite för lite berättelse.

Om Ernest Hemingway och om Den gamle och havet

Ernest Hemingway (1899 – 1961) var en amerikansk författare och journalist. Han är bland annat känd för sina böcker och rapporteringar från kriget. Hemingway hade själv erfarenhet från Första kriget, där han tjänstgjorde som ambulansförare och som journalist bevakade han bland annat det spanska inbördeskriget och Andra världskriget. Bland hans mest kända verk kan nämnas Farväl till vapnen (A farewell to arms, 1929), som baseras på erfarenheterna från Första världskriget, och Klockan klämtar för dig (For whom the bell tolls, 1940), som bland annat handlar om det spanska inbördeskriget. 1954 överlevde Hemingway två flygolyckor men han kom att skada både lever och njurar. De mediciner som han tvingades ta efter detta gjorde honom deprimerad vilket tog ifrån honom skrivandet och gjorde honom alkoholiserad. 1961 begick han självmord.

Originalets titel: The old man and the sea (amerikanska).
Översättare: Christian Ekvall.
Uppläsare: Lars Väringer.
Utgivningsår: 1952 (första amerikanska utgåvan), 1952 (fösta svenska utgåvan, i översättning av Mårten Edlund, 1952, Bonniers), 2011 (första utgåvan av nyöversättningen av Christian Ekvall, Bakhåll), 2017 (den här ljudboksversionen av Ekvalls översättning, Sveriges radio).
Antal sidor: 128 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-7742-337-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

“Ernest Hemingways roman Den gamle och havet i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.

Detta Hemingways kanske mest beundrade mästerverk handlar om den ärrade gamle fiskaren Santiago som åker ut på havet i sin lilla båt 84 dagar i rad utan fiskelycka.

I hamnen kastar byborna medlidsamma blickar efter honom när han kommer in tomhänt kväll efter kväll och med möda börjar bära sin tunga mast uppför backen till den lilla stugan. Han är nog slut nu, tänker de, slut som fiskare, slut som man.

Men Santiago är förvissad om att han har mer att ge, han ska minsann visa dem!

Den 85:e dagen åker han mycket längre ut på havet än någonsin tidigare – och nu är fiskelyckan äntligen med honom! På kroken har han en 700 kilo tung marlinfisk, mycket större och tyngre än hans båt.

Det blir en kamp på liv och död. Santiago måste inte bara strida mot den väldiga fisken, som är så kolossalt tung och har så enorma kroppskrafter, han ska också styra, hantera, tvinga sin lilla spröda båt i envig med det majestätiska havets skoningslösa makt. I detta utsatta tillstånd har han enbart sig själv, sin samlade klokhet, sin envisa ihärdighet att förlita sig på.

Boken är Hemingways sista stora berättelse, hans sista mästerverk – och den bok som blev avgörande för att han tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Berättarmässigt är detta ett perfekt exempel på vad Hemingway brukade kalla sin isbergsprosa. Hans ideal var att en berättelse skulle vara stram och återhållen i språket men beroende på att författaren så väl vet vad han talar om finns det väldiga mängder av erfarenheter och livsinsikter dolda under ytan av de knappa formuleringarna, på samma vis som ett isberg bara visar sin topp över vattenytan.

Att så många skilda tolkningar finns av denna mästerverksroman tyder på att den trots sin skenbara enkelhet rymmer väldiga djup. De religiösa tolkningarna pekar på alltifrån att Hemingway arbetar med talen tre, sju och fyrtio (t ex tre dygn, sju hajar, i fyrtio dagar har Santiago pojken med sig på båten innan han måste fortsätta ensam osv) till att Santiago bär sin mast uppför backen som Jesus bär sitt kors till Golgata och när han faller ihop i stugan är det med handflatorna uppåt, som om han väntar på att spikar ska slås in.

De författarbiografiska tolkningarna betonar att Hemingway skrev boken när hans självförtroende var på väg att sjunka ner mot absoluta botten, hans senaste böcker hade hånats av kritikerna som påstod att han var slut som författare – vilket gjorde honom bitter och revanschlysten. Han skulle minsann visa dem – precis som Santiago i berättelsen. Han åtog sig det svåraste man kan åta sig som författare, att skriva ett odiskutabelt mästerverk – och han lyckades! Med detta sitt sista storverk fick han slutgiltigt bevisa att han dög. Nobelpriset blev insigniet på hans definitiva seger över belackarna.”

Kategorier
-

Bokcirkel om Dödssynden och när det egentligen är läge att läsa en “svår” bok

Igår bokcirklade vi Dödssynden av Harper Lee. Som jag skrev i min blogg här om månaden så var jag lite tveksam till om jag skulle läsa om den här klassikern. Jag läste den första gången på gymnasiet och föll faktiskt inte pladask för den på den tiden. Det slutade i alla fall med att jag lånade hem Dödssynden som e-bok och hade som ambition att läsa om den. Det var givande att läsa om, faktiskt. Med åren skaffar man sig ju erfarenheter och läsvana som gör att man kan ta till sig böcker på ett annat sätt. Den här andra läsningen reagerade jag verkligen på och tyckte att det var ett fint knep av författaren att berätta historien från ett barns ögon. Ur huvudpersonens, Scouts, ögon skildras rasism, utanförskap och annat obegripligt. Det är briljant skrivet faktiskt. Jag trot inte att jag förstod det riktigt för 10 år sedan…

Dödssynden av Harper Lee
Dödssynden av Harper Lee

Fast jag kan erkänna att jag inte kom hela vägen i min omläsning. Jag stannade väl på cirka kapitel 6 på grund av tidsbrist och konstiga prioriteringar. 😮 Men å andra sidan hade faktiskt ingen i bokcirkeln hunnit läsa ut boken den här gången. 😉 Vi hade ändå en jättebra och givande diskussion kring boken och många av de ämnen som den tar upp.

Det var inte bara jag som redan hade läst boken under gymnasiet, förresten. Och det var inte bara jag som hade läst den som ung utan att den lämnat något stort avtryck. Det får mig att fundera på vilka böcker som skolan sätter i ungdomars händer och varför. Jag tror att läsare oavsett läsvana kan få ut något av nästan alla böcker, men för att få ut så mycket som möjligt så kan nog böcker i stil med Dödssynden kräva en del livs- och läserfarenhet. För läsupplevelsens skull vinner Dödssynden och andra lite mer avancerade böcker garanterat på att bli lästa senare i livet. Jag önskar för egen del att jag hade sparat på Dödssynden och läst den nu, istället för när jag var 18 år. Men å andra sidan… När ska man utmana sig? Komma vidare i läsningen? Kanske krävs det några obegripliga läsningar innan man börjar uppskatta böcker med lite mer tuggmotstånd.

Kategorier
-

Att läsa om eller att inte läsa om Dödssynden

I söndags bokcirklade vi De förklädda flickorna i Kabul. Jag tyckte ju, som jag redan har bloggat om, att det var en helt otroligt bra bok. Den tar upp spännande livsöden, intressant historia och berättar om hur Afghanistan ser ut idag. Hos mig väckte den många tankar kring könsroller, genus och kvinnors värde i Afghanistan. Det var dock inte så många av mina bokcirkelkamrater som hade läst ut den och det fanns kanske inte så mycket att diskutera heller. Och så blir det ju ibland! Men bokcirkelträff är alltid trevligt oavsett. 🙂

Nästa gång läser vi Harper Lees Dödssynden, som jag läste för massor av år sedan och inte kommer ihåg ett spår av. Eller jo, lite kommer jag väl ihåg, men be mig inte att redogöra för några detaljer. Det är ju en mycket älskad modern klassiker och jag vet att många håller den för en av de bästa böcker som de läst. Jag vet inte om jag kanske läste den vid fel tidpunkt i livet och om det var därför som den inte tog mig med storm. Det är i alla fall ett faktum att den inte lever kvar och när jag tänker på den så känns det som en typisk “3 av 5” för mig. Nu står jag ju hur som helst inför valet att antingen läsa om boken på ett seriöst sätt eller att skumma den. Chansningen med att läsa om är ju att jag har en bra aning om att jag bara kommer att tycka att boken är lite sådär medelbra… Åh. Beslutsångest. Det tar alltid emot för mig att läsa om böcker, för jag har många outlästa böcker som väntar.

Läsa om eller inte läsa om? 😮

Dödssynden av Harper Lee
Dödssynden av Harper Lee