Karin är den lyckade läkaren som, utöver sitt gynekologjobb, jobbar ideellt på en hemlig mottagning för papperslösa. När arbetsdagen är slut har hon en jämställd man och två barn att komma hem till i villan i förorten. Utåt sett ser hon osjälvisk ut och framstår som mycket lyckligt lottad, men hela fasaden börjar spricka sönder när hon träffar Katarina. Katarina kommer till den hemliga mottagningen med lunginflammation och hon berättar att hon arbetar som hushållerska hos en familj som inte precis behandlar henne väl. Karin bestämmer sig för att hjälpa Katarina genom att låta henne bo hos henne, men vad hon inte har förstått är att Katarina inte vill se sig som ett offer i behov av hjälp. Så fort hennes lunginflammation har läkt ut vill Katarina börja arbeta hos Karin med familj, vilket hon också gör. Till skillnad mot Karin har Katarina nu tid för att läsa läxor med barnen, baka och laga mat och allt annat som Karin tror sig behöva göra för att vara en bra mamma. Katarina börjar bli ett hot och också en påminnelse om hur oerhört svårt det är att hjälpa någon annan och att överbrygga klassklyftor och ojämlikheter. Karin har plötsligt blivit en av alla de som utnyttjar fattiga som svart hemhjälp och alla hennes tafatta försök att närma sig Katarina som vän slutar egentligen bara i att det blir fler och fler slitningar i familjen.
Jag tycker att ämnet är viktigt och boken är både lättläst och tankeväckande. Samtidigt trivs jag inte helt med berättelsen. Det är så lätt att ”köpa sig fri” från alla jobbiga ojämlikheter som vi kan ställas in för. För en del känns det förmodligen lättare att skänka någon hundring till ett fadderbarn än att vidga sina vyer genom att umgås över klassgränser och kulturer. Det är så lätt att gå förbi en hemlös utan att titta, men så enkelt att trycka på gilla-knappen till ”Vi gillar olika!” på Facebook. Men varför skulle det vara fult att försöka göra det man kan? Karin lever i en skyddad värld i sin villaförort, men gör sitt bästa för att göra skillnad genom att jobba timtals på en klinik för papperslösa. Det är väl bra? Ändå framställs hon som en bitch, omöjlig att sympatisera med. Berättelsen tar en vändning mot slutet och Karin framställs som lite mer mänsklig. Tur! Jag tycker ändå att boken har en tveksam sensmoral och den gjorde mig lite besviken.
Bastarden från Istanbul är inte bara Elif Shafaks första bok översatt till svenska, utan också förlaget 2244:s första utgivna bok. Förlaget är specialiserat på litteratur från området runt Röda havet, ett område som för mig är närmast en vit fläck på den litterära kartan. Faktiskt är väl Orhan Pamuk just den enda jag har läst från det här området. Shafak rör sig i en annan genre än Pamuk, men Bastarden från Istanbul säger, precis som Pamuks böcker, något om det turkiska samhället och livet i Istanbul. Liksom Pamuk har Shafak för övrigt åtalats för att genom sitt skrivande ha förlolämpat republiken Turkiet (åtalet är nedlagt för Shafak, Pamuk blev till slut dömd).
Jag tycker väldigt mycket om Pamuk och nu tycker jag också väldigt mycket om Shafak. Boken är både humoristisk och intelligent och kretsar kring två unga kvinnor: Asya, som bor i Istanbul med ett helt gäng excentriska, kvinnliga släktingar, och Armanoush, en amerikanska vars pappa är armenier. Vägarna korsas när Armanoush bestämmer sig för att resa till Istanbul för att lära sig mer om sina rötter. Hon reser till Istanbul med vaga idéer, delvis baserade på de åsikter som armeniska vänner på ett internetforum har delat med sig av om turkar och deras förtryckt mot armenier, om hur staden och dess invånare kommer att vara. Förvånat kommer hon till ett land och en familj där somliga bär slöja och talar med djinner, somliga har kortkort kjol och jobbar som tatuerare. Allt och alla tycks rymmas här. Frustrerat inser hon dock att ingen tycks känna till något om folkmordet av armenier och turkarnas förtryck, men hon inser också att det inte bara handlar om att Istanbulbor förnekar det som skett, utan också om en önskan att gå vidare.
Boken kretsar inte bara kring frågorna om hur minoriteter behandlas och har behandlats i Turkiet, utan också om vad som kan förnekas inom en familj. Boken är både smärtsam och glad om vartannat och den är väldigt välskriven. Trots att den behandlar viktiga frågor och handlar om mörka hemligheter är den förvånansvärt rolig och lättillgänglig. Shafak är en av Turkiets största författare och jag kan bara hoppas att fler av hennes titlar kommer att översättas till svenska. Jag hoppas också att många kommer att läsa boken och att den kommer att väcka ett större intresse för litteratur som har ett annat ursprung än skandinavisk eller amerikansk. Jag är i alla fall oerhört nyfiken på vad 2244 kommer att ge ut härnäst.
Det känns inte riktigt rättvist att jämföra en bok med andra böcker, för det får det att låta som att boken är en efterapning och inte särskilt originell. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra den här boken med Rowlings böcker om Harry Potter och jag gör det utan att mena något annat än att den här boken är lika bra. Precis som i Harry Potter-böckerna blandas element från ”vanliga” ungdomsböcker och scener från ”vår” värld med element från något mer övernaturligt och magiskt. Det gör i mina ögon att boken lyfter från att vara en ”vanlig” fantasy till att göra det mer intressant och angeläget.
I huvudrollerna hittar vi ett gäng gymnasieungdomar. De är lika olika varandra som personligheterna i vilken gymnasieklass som helst. Här finns klassens populäraste tjej, klassens plugghäst, som förresten i hemlighet är kär i deras mentor, tjejen som har halkat snett och tar droger, två mobbade och utfrysta personer och deras mobbare samt en tjej som redan har flyttat hemifrån för att hon inte kommer överens med sin mammas nya kille. Det visar sig att just dessa personer, som aldrig skulle ha umgåtts eller kanske ens pratat med varandra i skolan, utgör en grupp som är en del i någonting så stort att de inte kan föreställa sig det. Tillsammans står de framför någonting riktigt mörkt och ont och det är upp till dem att glömma de roller de normalt har i skolan för att istället samarbeta tillsammans.
Det här är en riktigt spännande bok och samtidigt är den fantastiskt insiktsfull och lyckas beröra många av de problem man kan ställas inför och de känslor man kan känna i senare tonåren. Det känns trovärdigt och äkta. Nu läser jag visserligen inte ungdomsböcker så ofta längre, men jag måste ändå säga att det var länge sedan jag läste en bok med så hög igenkänningsfaktor. Precis såhär är det nog faktiskt att vara tonåring idag. Det är genialiskt att tvinga ihop de här personerna, med så totalt olika status i klassrummet, och göra en fantasyberättelse av det. Magin ser jag som en kul krydda. Den gör de välbekanta skolmiljöerna och hemmamiljöerna trots allt mer intressanta och lyfter boken till en högre nivå.
Jag hade möjlighet att läsa boken innan den ens var tryckt och jag hade absolut inga särskilda förväntningar när jag började läsa. Vid det här laget har boken hyllats i både press, på bloggar och i mikrobloggar och jag kan bara stämma in i hyllningskören. Det här är bra! Och jag längtar efter fortsättningen.
När Marjories syster försvinner splittras familjen. Föräldrarna hamnar i stor sorg och ägnar all sin tid åt att söka efter den försvunna dottern och under tiden bor Marjorie hos sin faster, Ilse. Marjorie känner sig inte riktigt hemma hos Ilse och hon funderar mycket över sin familj och bearbetar sorgen på sitt sätt.
Med den här boken har Bengt Ohlsson verkligen tagit sig in i ett barns värld och lyckats förmedla hur tankarna kan gå när man är i den åldern. Det känns autentiskt och äkta och väldigt insiktsfullt. Familjens trygghet och den kärlek och avundsjuka som man kan känna till ett syskon finns här förmedlat på ett fint sätt. Marjorie är dock inte bara ett vanligt barn, utan ett barn i en mycket speciell situation, eftersom hon har förlorat sin syster. Jag vet inte om jag tycker att Ohlsson låter systerns försvinnande få tillräckligt mycket plats i boken. Jag tycker ändå att det var en fin och välskriven bok. Och inte för att man ska döma boken efter framsidan, men visst är framsidan otroligt snygg?
Jag har inte hört eller sett särskilt mycket av Mia Skäringer tidigare, eftersom jag (tyvärr?) inte har följt t.ex. Mia och Klara på tv. När jag gav mig i kast med den här boken var alltså mina enda ”förkunskaper” att Mia Skäringer är en hyllad komiker. Tror man att det rakt av är en ”humorbok” är man dock helt fel ute. I Dyngkåt och hur helig som helst delar Skäringer med sig av krönikor och blogginlägg och visst är de vasst skrivna, och många gånger väldigt underhållande, men det är med ett sting och allvar allt är skrivet. Framför allt är det väldigt utlämnade. Skäringer berättar otroligt öppet om uppbrottet med expojkvännen, försöken att få den nya familjesituationen att funka, sitt sexliv etc. Ibland tycker jag att det blir lite för mycket. Å andra sidan är det rätt skönt med en såhär osminkad bok, och det är nog också Skäringers syfte att berätta rakt av hur det är, att liksom visa läsaren att hennes liv inte är sådär ytligt och glättrigt som många andra bloggares och krönikörers verkar vara.
Framför allt poängterar Skäringer ofta och mycket att hon är otroligt glad över sitt liv och att hon är impulsiv, skaffade barn tidigt, flyttade ut på en ö etc. Bra för henne! Men ibland blir det lite väl raljant när hon gör sig lustig över de som vill planera när de vill skaffa barn och de som över huvud taget trivs med att planera och strukturera mycket i livet. Det är fint att Skäringer är tydlig med att hennes livsstil fungerar och att man inte behöver vara så duktig hela tiden, men samtidigt känns det som att hon hela tiden vill bevisa att det är just hon som är duktig och har hittat det optimala sättet att leva och då får det lite motsatt effekt.
Jag har lite blandade åsikter om boken, men tror kanske också att jag är i fel situation i livet för att fullt ut uppskatta det här. Jag kan i alla fall konstatera att Skäringer verkligen kan skriva och sätta ord på saker och ting, och hon vågar dessutom skriva om allt, även sådant som många inte vill tala om.
Tant Julia och författaren handlar om den 18-årige juridikstudenten Mario Vargas Llosa (boken lär vara delvis biografisk faktiskt!), som inleder ett förhållande med den äldre, frånskilda släktingen Julia. De träffas i hemlighet för att inte orsaka skandal i släkten, som vill att Mario ska bli någonting stort, inte att han ska gifta bort sig i unga år och behöva slita ut sig för försörjningens skull. Det är en fin liten berättelse och jag gillar verkligen hur naivt och lyckligt Mario kastar sig in i det här förhållandet, som utåt sett ser ut att vara dömt att misslyckas på förhand.
Boken är dock inte bara en kärlekshistoria, utan kretsar också mycket kring Marios extrajobb, som han har på radio Panamericana, där han är chefredaktör och arbetar med nyhetsuppläsningarna. Kanalen får dock sina största inkomster och har sina flesta lyssnare tack vare sina radioföljetonger, som skrivs av den excentriske bolivianen Pedro Camacho. Mario ser upp till denne man, som jobbar extremt hårt och som vecka på vecka lyckas med att fängsla lyssnarna med sina ganska överdrivna och dramatiska berättelser. Boken består till stor del av dessa radioföljetonger och de är, förutom att de är underhållande, lite av en spegel, som visar på Pedro Camachos fall. Pedro Camacho hänger snart inte med i sitt eget vansinniga tempo och börjar röra ihop berättelserna. Karaktärerna i de olika följetongerna byter namn, dyker upp i fel följetong, dör och återuppstår om vartannat.
De tragikomiska följetongerna börjar till slut likna Marios eget liv. När Marios och Julias förhållande läcker ut till släkten har han plötsligt hela släkten, särskilt fadern, emot sig och han är dessutom för ung för att få gifta sig med den här kvinnan, som dessutom är frånskild och inte kan gifta sig i en kyrka. De roliga cliffhangers, som varje radioföljetong slutar med, skulle lika gärna kunna skrivas ut efter varje kapitel som handlar om Mario: ”Skulle Mario och Julia till slut få varandra? Eller skulle Julia skickas iväg utomlands, bortförd av släktingar, för evigt skild från sin unge älskare? Ja, hur skulle denna lilla Lima-tragedi sluta?”
Jag tycker boken var väldigt underhållande, vilket jag kanske inte hade väntat mig av en Nobelpristagare eftersom jag förknippar Nobelpriset med alltigenom seriösa och allvarliga verk. Jag tycker boken var klart läsvärd och jag läser gärna mer av Vargas Llosa.
Jag är verkligen glad att Revolutionary Road filmatiserades här om året, för annars hade Richard Yates mästerliga roman, med samma namn, aldrig återutgivits och då hade jag troligast aldrig läst den! Nu har jag läst ytterligare en av hans böcker, Easter Parade, som lägligt nog har givits ut på nytt den också. Yates anses allmänt vara en författare som fick oförtjänt lite uppmärksamhet medan han levde och var verksam som författare. Först nu tycks folk verkligen förstå hans verk. Var han före sin tid? Jag vet faktiskt inte!
Jag älskar hur som helst hans berättande. Yates har en sällsynt förmåga att tränga sig in i sina karaktärer och berätta om deras drömmar och förhoppningar. Han berättar så himla fint om människor som lever alldeles vanliga liv, där de utåt sett kan hålla uppe sina fasader, och kanske till och med tjäna som förebilder, men som egentligen känner sig ensamma och har förlorat siktet på de mål de en gång hade med sina liv.
I Easter Parade berättar Yates om systrarna Emily och Sarah. Sarah är den som gifter sig tidigt och blir hemmafru, medan Emily är den som aldrig hittar någon att dela sitt liv med. Hon träffar flera olika män, men förlorar dem allihop, tills hon plötsligt finner att hon har passerat 50-strecket och att systersönerna ser henne som en ”frigjord” och ”självständig” kvinna, som om hennes ensamhet vore ett frivilligt val och inte ett konsekvens av att de män hon träffar vandrar vidare till andra eller försvinner av andra anledningar. På sitt sätt bär Sarah också på grusade drömmar. Livet som hemmafru medger inte den karriär som hon kanske hade velat haft och hennes drömmar om att få jobba med att skriva leder inte till någonting, liksom att äktenskapet mest utvecklar sig till en sorglig plikt, där hon ständigt utstår misshandel.
De båda systrarna hör sällan av sig till varandra och träffar ännu mer sällan sin stackars mor, som sedan länge vårdas på sjukhus, bland annat på grund av psykiska besvär. Deras liv rullar på, på var sitt håll, och när de väl hörs och ses är det med skuldkänslor över att inte kunna göra något för den andres situation eller för sig själva.
Det är sällan en munter läsning, men faktum är att Yates sätt att berätta i sig kan vara ganska uppmuntrande och roligt. Han hittar så fenomenala formuleringar och kan så exakt slå huvudet på spiken när han målar upp sina scener. Ibland blir det faktiskt roligt, i all misär. Jag tycker också att han rundar av med ett fint slut, som varken vänder upp och ned på boken eller förmedlar en stor hopplöshet. Den slutar med samma stämning som boken egentligen håller hela tiden, och som Revolutionary Road också håller; kanske är livet inte mer än såhär, men kanske är det heller inte dåligt?
Juloratoriet är en släkthistoria som rör sig mellan Sunne och Nya Zeeland. Den handlar om Algot, vars värd slås till spillror när hans fru omkommer. Hans andningshål och verklighetsflykt blir brev till en psykiskt instabil, Nya Zeeländsk kvinna som han kommer i kontakt med genom en slump. Så småningom blir denna kvinna inte bara addresat till hans brev, utan också föremål för djupare känslor och Algot får syner att hon egentligen är hans bortgångna fru. Sonen Sidner, oändligt tystlåten, växer upp i saknad efter sin mor och kommer på sitt sätt också att bli galen av kärlekssorg. För hans del är det en betydligt äldre kvinna i Sunne, som rubbar hans värld. Efter en natt tillsammans blir han far till ett barn, som han inte tillåts ha särskilt mycket kontakt med. Den här sonen, Victor, skymtar också i boken, då han i bokens början kommer tillbaka till sin barndomsstad, Sunne, för att sätta upp Bachs Juloratoriet.
Det är en märklig liten bok, som ganska friskt blandar verkliga händelseförlopp med sådant som mer känns som skrönor eller fantasier. Bland annat finns Selma Lagerlöf med i handlingen lite nu och då. Jag vet inte riktigt om jag gillar berättarstilen. Jag tycker om det enkla och uppskattar sällan när böcker dignar av symbolik. Juloratoriet vill förmodligen berätta någonting väldigt fint och viktigt om kärleken och vad den kan göra med oss och om hur skört livet är, men för mig förloras poängen i berättandet. Jag förstår egentligen mycket väl varför just Juloratoriet är en av de mest älskade svenska böckerna. Tyvärr är den inte riktigt i min smak.
Arseniktornet är en väldigt läsvärd släktkrönika som tar sin början vid mamman och mormodern Malies bortgång. Liksom Berlinerpopplarna, av samma författare, börjar det alltså vid ett avsked, som får släktingar som inte setts på länge att åter träffas. I övrigt saknar böckerna likheter. Där Ragdes trilogi om Torunn (Berlinerpopplarna m.fl.) är mysböcker innehåller Arseniktornet betydligt mer allvar.
Här målas ett antal spännande och på sina sätt tragiska livsöden upp. Malie själv har levt sitt liv i sorg över en skådespelarkarriär som hon fick ge upp och ett äktenskap hon inte ville ingå, men ingick ändå, p.g.a. ett oplanerat barn. Hennes man ägnar sig åt blåmåleri, d.v.s. han målar porslin, men under hela uppväxten uppfostrades han till att gå i sin fars fotspår och bli präst. Var och en har på sitt sätt sina drömmar: de som inte har slagit in och de som kanske har slagit in, men ändå inte har gett den frihet och de tillfredsställelse som de hade hoppats på. Den gemensamma dottern heter Ruby och hennes bästa vän är judinna. Under den här tiden brytder Andra världskriget ut och hon får uppleva det stora sveket från samhället när bästa vännen försvinner. Hemma är hon ständigt i skottlinjen för mammans nycker och hon får hela tiden höra onda ord om att hon är oönskad och att hon har fördärvat mammans karriär.
Nu träffas alltså Ruby, hennes dotter och Rubys bror för att packa ihop mammans tillhörigheter och gå på begravning. I Rubys och broderns ögon är Malie en häxa och de sörjer inte alls hennes bortgång. Dottern, Therese, är dock av annan åsikt och går omkring i huset och minns samtidigt som hon funderar på vem mormodern egentligen var.
Jag är svag för sådana här böcker, som skickligt berättar om intressanta levnadsöden och lyckas förmedla hur vi påverkas av det som händer omkring oss och vad våra föräldrar har med sig i bagaget. Här berättar också Ragde om blåmåleriet, denna svåra konstform, som jag tidigare inte har vetat något om.
Det enda som får mig att inte ge boken toppbetyg är att jag tycker att berättelsen om återföreningen efter Malies bortgång saknar trovärdighet. Det känns löjligt att Ruby och hennes bror går omkring och hatar sin nu döda mamma och beter sig respektlöst. Jag köper det inte helt enkelt! Det är dock en väldigt liten del av en annars fin läsupplevelse!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Karin är den lyckade läkaren som, utöver sitt gynekologjobb, jobbar ideellt på en hemlig mottagning för papperslösa. När arbetsdagen är slut har hon en jämställd man och två barn att komma hem till i villan i förorten. Utåt sett ser hon osjälvisk ut och framstår som mycket lyckligt lottad, men hela fasaden börjar spricka sönder när hon träffar Katarina. Katarina kommer till den hemliga mottagningen med lunginflammation och hon berättar att hon arbetar som hushållerska hos en familj som inte precis behandlar henne väl. Karin bestämmer sig för att hjälpa Katarina genom att låta henne bo hos henne, men vad hon inte har förstått är att Katarina inte vill se sig som ett offer i behov av hjälp. Så fort hennes lunginflammation har läkt ut vill Katarina börja arbeta hos Karin med familj, vilket hon också gör. Till skillnad mot Karin har Katarina nu tid för att läsa läxor med barnen, baka och laga mat och allt annat som Karin tror sig behöva göra för att vara en bra mamma. Katarina börjar bli ett hot och också en påminnelse om hur oerhört svårt det är att hjälpa någon annan och att överbrygga klassklyftor och ojämlikheter. Karin har plötsligt blivit en av alla de som utnyttjar fattiga som svart hemhjälp och alla hennes tafatta försök att närma sig Katarina som vän slutar egentligen bara i att det blir fler och fler slitningar i familjen.
