Unni Drougge har redan tidigare beskrivit ett misshandelsförhållande i sin bok Andra sidan Alex, som nog kan anses vara självbiofrafisk. I Boven i mitt drama kallas kärlek gör hon det igen, fast den här gången helt utlämnande, utan fingerade namn och rätt upp och ner vad som hände. Jag tycker faktiskt inte om det. Det är modigt av Drougge att skriva detta, att in i minsta detalj våga berätta om det som hon själv kallar ”sitt livs största fiasko” och såklart tycker jag att det är bra om andra kvinnor, i liknande situationer, som den Drougge själv har varit i, kan hämta styrka ur detta, men jag känner ändå att boken inte vinner på att vara ”dokumentär”.
Nåväl. Boken handlar alltså om Unni Drougges förhållande till den 19 år yngre Niclas – ett förhållande som kom att hålla i sju år och under den tiden nästan hann förgöra Drougge totalt. Det är en plågsam resa som vi får följa henne på. När boken tar sin början är hon en ensamstående fembarnsmor som bor i en våning i centrala Stockholm, där hon delar sin tid mellan att resa runt och föreläsa, att hålla ihop familjelivet med allt vad det innebär och att, på helgerna, springa runt på fester och och roa sig med olika lösa förbindelser. När Niclas kommer in i livet börjar tillvaron mer och mer handla om att hjälpa och stödja honom. Han gör inte ett handtag hemma och han har ständiga ”kriser” som avlöser varandra och där han behöver Unnis hjälp. Och hon hjälper honom. Unni är den som sköter all markservice hemma, peppar honom att bli hennes agent, trots att han inte ens läser litteratur, och på alla sätt ställer upp för honom. Sina egna vänner har hon inte längre möjlighet att träffa. Faktiskt går inte ens hennes egna barn att kombinera med denna nya vuxenbebis, så de får flytta ut. Detta är ändå bara början på något som kommer att urarta till misshandel och vansinniga och oförklarliga vredesutbrott med mera. Att Unni trots allt stannar kan kanske vara svårt att förstå, men den makalösa inre resan som Unni beskriver är i alla fall inte svår att följa, för hon berättar väldigt ingående och kronologiskt hur hon bryts ned till att bli ett skrämd och svag varelse.
Visst är det gripande, men jag tror ändå, som sagt, att den hade varit bättre om den hade handlat om fiktiva personer och inte om Unni själv. Här blir det alldeles för privat och alldeles för mycket smutskastning mot en namngiven person. Boken riskerar att bli avfärdad som en replik i konflikten mellan Drougge och Niclas, snarare än att vara en roman som angår andra. Personligen är jag heller inte särskilt förtjust i det allt för osminkade berättandet, som bland annat innefattar detaljerade sexscener. Faktiskt tycker jag att boken som helhet andas för mycket ”skriva av sig” och skulle ha passat bättre som en privat dagbok. Det här, Unnis och hennes familjs liv under sju år, är faktiskt ingenting som jag känner att jag borde eller vill ta del av.
Jag lyssnade på denna bok och som ljudbok tycker jag ändå att den var bra och lätt att hänga med i eftersom språket är tämligen okomplicerat och innehåller många dialoger. Ljudboken finns för övrigt att ladda ned gratis på nätet och har man aldrig lyssnat på en bok förut och vill prova så kan jag ändå rekommendera denna, för den har i alla fall fått mig att få upp ögonen (öronen?!) för ljudböcker.
Det är 50-tal och Revolutionary Road heter en idyllisk gata i en fint medelklassområde i ett samhälle i USA. Gatan befolkas av fina små familjer som går på middagsbjudningar hos varandra, pysslar i trädgården och låter sina barn springa omkring ute och leka med varandra. Tittar man in i de små hemmen ser man dock något annat än den polerade yta som visas upp. Här finns mannen, som i hemlighet suktar efter grannfrun och drömmer om och försöker att hitta tillfället då han ska kunna ta steget att inleda en affär med henne. Här finns det äldre paret, som försöker att mörka att deras fantastiska son, den bildade matematikläraren, är institutionaliserad på ett mentalsjukhus. Och så är det Frank och April Wheeler, bokens huvudpersoner.
Utåt sett är de ett förtjusande och trevligt par, men innerst inne känner de att livet saknar sin mening. Frank avskyr sitt urtrista jobb och ägnar den mesta arbetstiden åt att skjuta allt arbete framför sig och att flörta med kontorets söta, unga kvinnor, som han inte sällan är otrogen med. April är en rastlös själ som inte gör annat än att längta bort från detta småstadsliv med dess trista människor och futtigheter. När hon kläcker idén att hon och Frank ska ta sina barn och flytta till Europa föds en helt ny motivation hos dem båda. Nu väcks drömmar om att säga upp sig, finna sig själv, göra något som betyder något.
Det är en högst berörande bok om drömmar, förhoppningar och misslyckanden. Den är inte helt olika många av Gardells böcker, där han tar upp ämnen som ensamhet, utanförskap och att hålla uppe en prydlig fasad, och Yates lyckas verkligen måla upp en trovärdig berättelse, som är lätt att dras med i. Språket är enkelt, men väldigt uttrycksfullt och fullt av roliga och påhittiga metaforer. Han lyckas exakt fånga stämningarna, karaktärerna och miljöerna och förmedla den växande känslan av hopplöshet och katastrof. Det är dock ingen domedagsbok, utan ger att visst hopp, även om den tydligt visar att livet inte alltid blir som man tänkt sig och att problem och svårigheter sällan går att fly från.
Jag tycker att det här är en underbar liten bok och det finns mycket i den som man kan lyfta ut och begrunda för sig. Läs bara detta:
Vår förmåga att mäta och fördela tiden erbjuder en nästan outsinlig källa till tröst.
”Synkronisera klockorna på noll sexhundra”, säger infanterikaptenen, och var och en av hans hukande löjtnanter finner en frist från skräcken när de för de två små visarna i lodrät linje medan tonvis av tung arterllerield fladdrar över himlen: den prosaiska, vardagliga urtavlan har, om än tillfälligt, återställt en illusion av personlig kontroll. Bra, intygar den och blickar nådigt upp mellan hårstråna och blodådrorna på varje ohyggligt sårbar handled; utmärkt: än så länge inträffar allt på utsatt tid.
Fördjupade studier i katastroffysik av Marsha Pessl
Vilken bok! Det här är precis min typ av avkoppling! Fördjupade studier i katastroffysik är upplagd som en kursplan med introduktion, litteraturlista (kapitel) och en sluttentamen, som på ett kul sätt tar upp många av de frågor som man som läsare ställs inför under läsandets gång – och det är verkligen många frågor som väcks! Sympatierna hinner ändras både en och två gånger och man hinner både tappa andan av spänning, andas ut och stå inför en riktig cliffhanger igen medan de över 500 sidorna passeras.
Huvudpersonen är den sextonåriga Blue, som under hela uppväxten har flyttat fram och tillbaka över hela USA med sin professor till pappa. Mamman är död sedan länge och livet är mest kantat av pappans överbeskyddande omsorger och en nästan sjuk mängd böcker (i vart och vartannat stycke finns det referenser till litteratur och tidskrifter). Det är först när de slår sig ner i den lilla staden Stockton som den lillgamla Blue får jämnåriga vänner.
Lärarinnan Hannah Schneider för ihop henne med ett sammansvetsat gäng som kallar sig Aristokraterna. Plötsligt blir det en vana att varje vecka gå på middag hos Hannah tillsammans med Aristokraterna och diskutera smått och stort här i livet. Hannah lyckas charma dem alla. Hon ser dem, ger dem råd och tränger sig in i deras innersta. För mönstereleven Blue öppnar sig en ny värld, som inte bara består av att plugga och diskutera djupa ämnen med sin far, utan också består av galna fester med de nya vännerna och att tillsammans med dem smyga på deras märkliga vän och lärarinna. Hur nära Hannah än kommer dem, så avslöjar hon märkligt lite om sig själv och om sin egna bakgrund och liv. Det är först efter en katastrofal campingutflykt som allt ställs på ända och Blue plötsligt står ensam inför en mängd svek och frågor.
Jag blev helt fängslad av boken och kunde inte lägga den ifrån mig. Jag älskar det finurliga berättandet, de roliga referenserna, humorn och mörkret. En både spännande och välskriven roman!
I korhet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en finurligt berättad roman som bjuder på stor spänning och många överraskningar – och roliga bokreferenser.
Betyg: 5 böcker av 5.
Om Marisha Pessl och Fördjupade studier i katastroffysik
Marisha Pessl (född 1977) är en amerikansk författare. Hon debuterade med den uppmärksammade Fördjupade studier i katastroffysik (Special topics in calamity physics) 2006. Pessl har en hemsida, en fansida på Facebook och twittrar under @marishapessl.
””Jag skrev den här redogörelsen ett år efter att jag hittade Hannah död.
Jag trodde att jag hade lyckats utplåna alla spår av den där natten inom mig. Men jag hade fel.
Varje natt när jag slöt ögonen och försökte sova såg jag henne framför mig igen, precis som jag fann henne, hängandes från en tall i en orange förlängningssladd. Nacken var bruten som en tulpanstjälk och ögonen såg ingenting.
Eller så var det just det som var problemet. De hade sett allting.”
Sextonåriga Blue har aldrig bott på samma plats i mer än en termin. Tillsammans med sin pappa, den erkände gästprofessorn, har hon rest runt i USA och fått det mesta av sin skolundervisning i bilen. Trots detta, eller kanske just därför, är Blue en toppstudent som vet mer om den klassiska litteraturen än om det liv som tonåringar förväntas leva. Men när Blues pappa plötsligt beslutar sig för att Blue ska tillbringa hela sitt sista år i high school på ett och samma ställe, tar hennes liv en oanad vändning. På ärevördiga St. Gallway School blir hon indragen i en grupp studenter som kallas ”De blåblodiga” och vars tillvaro kretsar kring Hannah Schneider, skolans karismatiska filmlärare. Snart befinner sig Blue i en komplicerad härva av konspirationer, svek och död.”
Som nybliven singel trodde jag att det här skulle vara en rolig och avkopplande bok, men jag fann den mest löjlig. Boken består av ett antal kapitel med titlar som: ”Han vill faktiskt inte ha dig om han inte bjuder ut dig”, ”Han vill faktiskt inte ha dig om han bara vill träffa dig när han är full” och ”Han vill faktiskt inte ha dig om han går upp i rök”. Helt sant. Mycket av det som står i kapitlen är skojigt och ibland finns det, sorgligt nog, en ganska hög igenkänningsfaktor. Det stora problemet är egentligen inte idén med boken, för jag tror att typ alla tjejer behöver påminnas om att de förtjänar något bättre än killar som inte är helt hundra och att de förtjänar uppmärksamhet och respekt. Problemet är de löjliga texterna och upplägget.
Största delen av boken består av påhittade brev som den manliga författaren svarar på och alla svaren går egentligen ut på att man som tjej inte ska höra av sig, ta initiativ, ta första steget eller bry sig över huvud taget. Taktiken, som författaren propagerar för, är rena 1800-talet och skrattretande. Varje kapitel består också av texter skrivna av den kvinnliga författaren och de är i princip en ursäkt för att hon finns och är en sådan hopplös kvinna som ändå går på alla nitar och börjar hitta på ursäkter för hopplöja dejter som inte hör av sig och så vidare. Jag vill kräkas.
Vore det inte för att alla tjejer borde tänka över vilken respekt vi förtjänar så skulle jag ge den här boken en nolla i betyg. Hade den varit skriven av några andra än Behrendt och Tuccillo så hade jag kanske vågat ge boken ett toppbetyg, för jag tror att sådana här böcker kan behövas. Dock behöver ingen kvinna läsa mansgrisiga texter om hur vi ska lämna över allt agerande till männen eller texter, som är skrivna med utgångspunkten att peppa, men som egentligen bara förringar och förlöjligar alla problem man faktiskt kan ha när det gäller relationer och att dumpa och att bli dumpad.
Carmen är inte ens 40 år när hon får ett tungt cancerbesked. Plötsligt förändras livet verkligen för Carmen, hennes man Sten och deras lilla dotter Luna.
För Sten blir Carmens sjukdom ett stort etiskt dilemma. Han har aldrig kunnat vara trogen och har ägnat i stort sett varje helg åt blöta utekvällar, som slutat i säng hos andra kvinnor. Nu ägnas dagarna åt att åka in och ut på sjukhuset och att försöka få livet att fungera med en fru som kräks allt mer och är vaken allt mindre. Kan han verkligen fortsätta att leva sitt bekymmerslösa liv när hans fru har cancer?
En sorts kärlek är inte den bok jag trodde att den skulle vara. Det är lätt att tänka sig att en bok om cancer är snyftig och sentimental, men En sorts kärlek känns fri från klyschor. Jag vet inte om den är helt trovärdig, men jag köper berättelsen i alla fall. Boken lyckas vara både rolig och varm samtidigt som den ärligt och öppet berättar om den djupa tragedi som Carmens cancer är och om Stens notoriska otrohet. Mycket läsvärt och berörande!
Det är snart midsommar och Anders är ute i det rosa sommarhuset utanför Karlskrona. Där har han tillbringat många somrar med frun Solveig och vännerna Mikael & Karin och Harry. Tiden som har gått har dock satt sina spår i dem, dragit dem ifrån varandra och förändrat allting. Nu är Solveig där med Anders och Mikael ligger okontaktbar i ett av rummen, Karin är borta, Harry är bortrest. Vad som har hänt rullas sakta upp och en berättelse om kärlek, klass och vilka riktningar ens liv kan ta rullas upp.
Jag tycker att boken var ganska orealistisk. Jag hade liksom svårt att känna mig engagerad och tro på att något sådant här skulle kunna hända. Språket är fint, uttrycksfullt, men ibland lite onödigt krångligt. I det stora hela gillar jag hur boken berättas och hur nu och då flätas samman, men de scener Paulrud målar upp är ibland allt för teatraliska och lite fåniga. Jag kan inte riktigt ta det på allvar alla gånger och det gör att boken faktiskt inte gav mig särskilt mycket.
Det här är den tredje boken om systerskapet Ya-Ya flickorna. Jag älskar sådana här böcker där man får följa människor genom deras liv. Böckerna behöver inte ens handla om något särskilt, berätta om någon särskild händelse eller redogöra för någon speciell episod i deras liv. Det viktiga är att man får lära känna dem, drömma sig in i deras värld, känna med dem i allt som händer dem. Det gör jag vid det här laget. Jag blir glad av att läsa om Vivis, Caros, Teensys och Necies inte helt katolska och stillsamma liv i den amerikanska södern. Det spelar inte så stor roll om boken kanske inte förändrar världen eller skildrar något jätteviktigt. För mig är den en väldigt avkopplande och skön bok om vänskap, sammanhållning och släktband. Jag är glad att jag har läst böckerna om Ya-Ya flickorna. Jag hade inga särskilda förväntningar på dem innan jag började läsa dem, men nu när jag har lagt dem ifrån mig tycker jag att de har varit klart läsvärda.
Labradoren Marley är världens värsta hund: hyperaktiv, paniskt rädd för åska, dregglande, ouppfostrad. När han kommer in i Johns och Jennys liv blir deras liv förändrade. Nu kan de inte längre lämna hemmet utan att fundera på vad Marley ska ha tuggat sönder när de kommer hem igen. De går på hundkurs och blir relegerade och de gör bort sig på en filminspelning där Marley ska spela rollen som sig själv.
Trots att Marley är en riktig tok till hund är han framför allt en stor glädjekälla för den lilla familjen som John och Jenny är på väg att bilda. Marley är en godhjärtad klumpeduns som hoppar alldeles för mycket när han hälsar och som kan sluka allt från guldhalsband till plastleksaker i ett litet naffs. Det är väldigt kul att läsa om allt Marley ställer till och om hur han berör allas hjärtan. Alla som har husdjur kommer garanterat att känna igen sig i boken, som på ett väldigt varmt och roligt sätt beskriver livet tillsammans med en hund.
Det är ett ganska obehagligt stycke historia som Agneta Pleijel delar med sig av. Inte obehaglig som i ruskig, våldsam eller rå, men obehaglig för att läkekonsten och kirurgin på 1700-talet inte alls är som idag. Det är vid detta århundrade boken utspelar sig och huvudpersonen är Herman Schützer, drottningens chirurg.
Vi får följa honom i hans arbete, som ofta innefattar det han tycker är mest intressant: kvinnor och deras problem, och vi får följa honom i hans konflikt med en yngre läkare och vi får följa honom i hans kanske inte helt fungerande förhållande till hustrun Nella.
Jag gillar den här boken och det är intressant att läsa om hur det gick till att ställa en diagnos och ”bota” sjukdomar på den här tiden. Tydligen ska det komma en fortsättning och den ser jag fram emot!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Unni Drougge har redan tidigare beskrivit ett misshandelsförhållande i sin bok Andra sidan Alex, som nog kan anses vara självbiofrafisk. I Boven i mitt drama kallas kärlek gör hon det igen, fast den här gången helt utlämnande, utan fingerade namn och rätt upp och ner vad som hände. Jag tycker faktiskt inte om det. Det är modigt av Drougge att skriva detta, att in i minsta detalj våga berätta om det som hon själv kallar ”sitt livs största fiasko” och såklart tycker jag att det är bra om andra kvinnor, i liknande situationer, som den Drougge själv har varit i, kan hämta styrka ur detta, men jag känner ändå att boken inte vinner på att vara ”dokumentär”.
