Drömräkning, av Chimamanda Ngozi Adichie, handlar om fyra kvinnor: Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. De tre förstnämnda är ytterst välbeställda kvinnor med rötterna i Nigeria medan den sistnämnda kommer från enkla förhållanden i Guinea och bland annat försörjer sig som hotellstäderska. Boken utspelar sig under pandemin, en tid då många, även bokens huvudpersoner, kommer att reflektera över sina liv. Samtidigt skakas de allihop av att Kadiatou utsätts för en våldtäkt på sitt jobb, och därigenom ofrivilligt hängs ut i internationell media och får sin vandel ifrågasatt.

Kadiatou är en fiktiv person, men Adichie skriver själv att karaktären är baserad på verklighetens Nafissatou Dallo, hotellstäderskan som 2011 anklagade IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn för sexuella övergrepp. Verkligheten innebar att fallet lades ned, trots övertygande teknisk bevisning och vittnesmål. Hur det går för Kadiatou behöver jag kanske inte spoila här, men möjligen kan jag väl avslöja att utfallet blir överraskande. Det ligger i linje med Adichies berättande att styra mot det oväntade och vidga bilden för hur människor kan reagera. Den feministiska och de rasistiska aspekterna i det hela framkommer oavsett glasklart.

Jag tycker om berättelsen om Kadiatou. Det är berättelsen om en fattig kvinna med ett tungt bagage, men som också besitter en imponerande styrka och som alltid håller kursen mot som är viktigast i hennes liv: att ge dottern de bästa förutsättningarna. Kadiatou är mångfacetterad och har ett intressant djup. Att läsa om det hon utsätts för berör starkt.

De övriga tre kvinnorna känner jag inte för på samma sätt. I mångt och mycket handlar det om kvinnor som reser, festar, jobbar och lever någon slags amerikansk dröm. Det är attraktiva kvinnor som tar för sig av män och av livet och som har absolut allt, när det kommer till det materiella. Det de offrar på vägen, till släktingars förfäran, är män och familj. Nu ställer de sig på olika sätt frågan om de har valt rätt. Fast mest fortsätter de bara att köra på. Zikora blir förvisso gravid, men lyckas genom detta skrämma iväg sitt livs kärlek och blir således ensamstående. Chiamaka lever lyxliv på sina föräldrars bekostnad: hon reser kors och tvärs och hit och dit och skriver resereportage som knappt går att publicera någonstans. Omelogor är den enda i gänget som endast spenderar en kortare tid i USA och därefter flyttar hem till Nigeria igen. Där bygger upp en enorm förmögenhet genom oblyg korruption, som provocerande nog framställs som småpengar i jämförelse med de fantasisummor som stjäls av politiker och andra högt uppsatta personer mest hela tiden.

Visst finns det mycket att hämta även i Chiamakas, Zikoras och Omelogors berättelser. Inte minst uppskattar jag att läsa om hur de försöker förhålla sig till de kulturer de lever med och som involverar såväl nigerianska traditioner och tankesätt, som amerikansk kultur och katolicismen. Traditionella värderingar ställs mot den amerikanska drömmen och mot kvinnlig frigörelse. Vad Adichie lyckas med är att bjuda på det oväntade. Jag blir ofta överraskad över vad bokens huvudpersoner gör och säger och det är nog också författarens avsikt. Det här är inte en bok som vill berätta den vanliga, vita, västerländska berättelsen, utan faktiskt skriva utifrån ett helt annat perspektiv. Det är en nyttig läsning. Samtidigt blir de här vackra och rika kvinnorna ganska platta och obegripliga. Adichie närapå provocerar med det överflöd som omger dem. Man kör på ett barn och låter det sedan växa upp i ens (alldeles för stora) hus, som något slags plåster på såren. Man går på fester där det flödar droger och där det hyrs in prostituerade. Mamma och pappa betalar sommarhus med tjänstefolk. Det är inte lätt för mig att relatera, om jag så säger.

Jag tror att det finns många okunniga, kritvita personer (jag själv inblandad) som inte alls förstått mångfalden på den afrikanska kontinenten. För en del upplevs eventuellt hela kontinenten som en och samma, för en del är det kanske okänt att ett och samma land kan rymma hundratals grupper som talar olika språk. Ännu desto fler är nog vana vid att svepande betrakta Afrika som en del av världen där merparten lever i enorm fattigdom och armod. Adichie gläntar på dörren till fler sidor: i Drömräkning är tre av huvudpersonerna så (framgångs)rika att de lever i ett enormt överflöd och rör sig i miljöer där samtalsämnena gärna rör sig kring (o)pålitliga tjänstefolk, lyxresor eller, varför inte(?!), att åka till London över dagen för att handla mat.

Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina favoritförfattare och jag har längtat efter den här romanen – den första på tolv år – så kanske var det oundvikligt att den inte helt levde upp till förväntningarna. Visst kan Adichie skriva och hon skriver dessutom om ämnen och personer som sällan når västerländska läsare som mig, vilket såklart känns mycket angeläget. Utan Adichie hade jag inte vetat mycket om nigeriansk kultur, varken i allmänhet eller den som kopplar till de folkgrupper hennes karaktärer tillhör. Jag kan erkänna att det är först sedan jag läst Drömräkning som jag fått någon slags insikt om hur många språk och kulturer som ryms i ett land som Nigeria.

Till delar tycker jag att Drömräkning är fantastisk, inte minst uppskattar jag de som handlar om Kadiatou, men jag läser också med känslan av att boken är lite för lång och att berättelsen om de tre nigerianska kvinnorna kunde ha slipats till lite mer.