Igår tippade jag årets Augustprisnomineringar i kategorin skönlitteratur. Idag har det rätta svaret avslöjats på en presskonferens. Det här inlägget är dock tidsinställt så det blir ingen återkoppling på den fronten. Däremot tänkte jag fortsätta på Augustpristemat och lista mina 5 favoriter bland tidigare vinnare i skönlitteraturkategorin.

Förra årets vinnare, Liv till varje pris av Kristina Sandberg, är given! Boken är den avslutande delen i trilogin om Maj och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören som har rosat den här serien. Det är verkligen fantastiskt att få följa hemmafrun Maj med hennes våndor och oro och slitsamma arbete. Böckerna berättar också ett stycke kvinnohistoria som är mycket intressant att ta del av.

Lena Andersson knep priset 2013 för sin briljanta kärleksroman Egenmäktigt förfarande, som närmast dissekerar det destruktiva förhållandet (eller: ickeförhållandet) mellan Ester och hennes olyckliga kärlek Hugo. Det är en mycket intressant bok, skriven med ett väldigt eget och akademiskt språk, som funkar oväntat bra.

2012 gick priset till Tomas Bannerhed för hans roman Korparna, som handlar om en pojke som lever i en lantbrukarfamilj vars tillvaro knappt går ihop. Pappan är mycket skör och även pojkens tillvaro blir orosfylld och otrygg. Hans tillflykt blir till skogen och det rika fågellivet som finns där. Korparna är en mycket välskriven och gripande roman. Det är nästan obegripligt att den är Bannerheds debutbok!

2006 belönades Susanna Alakoski med Augustpriset för sin roman Svinalängorna. Jag älskar Alakoski för att hon orkar skriva och berätta om fattigdom, utanförskap och missbruk. Det här är också teman i Svinalängorna, som utspelar sig i Ystad på 60- och 70-talet och skildrar livet för en finländsk invandrarfamilj.

2004 gick priset till Bengt Ohlsson med Gregorius, som berättar Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas ut läkarens perspektiv. Jag älskar Doktor Glas och då känns det såklart lite vanskligt att läsa en bok som spinner vidare på detta verk, men faktum är att Ohlsson gör Doktor Glas rättvisa. Den närmast fördjupar denna fantastiska läsupplevelse, som handlar om en läkares våndor när en kvinnlig patient söker upp honom och anförtror honom att hon inte står ut med sin inte speciellt attraktive man, Gregorius.

Off topic: Hur kunde Torgny Lindgren få Augustpriset för Hummelhonung 1995? Fanns det inte någon annan bok än denna äckliga och pretentiösa berättelse som hellre kunde ha belönats? :/ Usch, vad elak jag är, men det är verkligen inte en favoritbok hos mig!

För en vecka sedan nåddes vi alla av beskedet att författaren Henning Mankell har somnat in. Mankell har varit öppen med sin sjukdom, som han också har skrivit om i boken Kvicksand, men det var nog många som ändå nåddes av beskedet med bestörtning. Dagens inlägg blir ett inlägg om några av Mankells böcker.

Mankell var en oerhört produktiv författare och jag inser att jag bara har skrapat på ytan av hans bokskatt. För många är han förmodligen mest känd för sina deckare med Kurt Wallander i huvudrollen. För mig är han dock mest en barn- och ungdomsboksförfattare.

Min tidigaste bekantskap med Mankell var hans böcker om den moçambiska flickan Sofia, som förlorar sina ben när hon trampar på en trampmina. Den första boken heter Eldens hemlighet och uppföljaren har jag faktiskt bloggat om och den heter Eldens gåta. Sista delen har titeln Eldens vrede. I Eldens gåta fokuserar Mankell på HIV. Jag tycker det är fint att Mankell har tagit sig an att skriva om såpass tuffa ämnen i böcker som riktar sig till unga. Eldens hemlighet var verkligen en snackis när jag gick i skolan och den öppnade ögonen på många som blev upplysta om hur tillvaron faktiskt kan se ut i krigsdrabbade och fattiga länder.

Mankells starka engagemang mot rasism och starka engagemang för att upplysa om kolonialism, rasism, invandring och integration lyser igenom i många av hans böcker. En av hans romaner riktade till vuxna är Tea-bag, som jag läste i tonåren. I boken visar Mankell sin humoristiska sida och väver ihop berättelser från kvinnor med hjärtskärande händelser i bagaget, med en berättelse om en poet som får i uppdrag att skriva en kriminalroman. Satir om kriminalromanfenomenet blandas med viktigare frågor: gripande berättelser om att fly.

En tredje bok jag gärna tipsar om är Resan till världens ände, som är den sista delen i en svit om pojken Joel. Boken belönades med Augustpriset 1998. Det är en bok om att växa upp och att komma fram till vad man vill göra med sitt liv.

Slutligen måste jag såklart säga något om Wallanderdeckarna. Jag läste min första (och hittills enda) för bara några år sedan. Det fick bli Mördare utan ansikte. När man har läst ett antal deckare så blir en sådan här bok, med över 20 år på nacken, en närmast exotisk upplevelse. Den har en långsamhet och en noggrannhet som ofta har försvunnit i nyare deckare, där allt ska vara spektakulärt och gå snabbt. Jag tyckte att Mördare utan ansikte var en väldigt annorlunda läsning. Om det var länge sedan du läste den borde du överväga att läsa om – du kommer kanske att bli förvånad över hur deckargenren har utvecklats.