3 nya noveller om livet på Hogwarts

Nu när pjäsen Harry Potter och det fördömda barnet är aktuell i bokform är det så mycket snack om Harry Potter att det är lätt att missa andra Harry Potter-nyheter. Det gick mig nästan förbi att det i höst väntar 3 nya noveller om livet på Hogwarts. Jösses. Man kan tro att jag har sovit under en sten de senaste åren! Hehe. Jag älskar ju Harry Potter! Vad jag förstår så kommer novellerna att göras tillgängliga som e-böcker på sajten Pottermore.

Hogwarts An incomplete and unrelable guide av J.K. Rowling
Hogwarts An incomplete and unrelable guide av J.K. Rowling
Short stories from Hogwarts of heroism, hardship and dangerous hobbies av J.K. Rowling
Short stories from Hogwarts of heroism, hardship and dangerous hobbies av J.K. Rowling
Short stories from Hogwarts of power, politics and pesky poltergeists av J.K. Rowling
Short stories from Hogwarts of power, politics and pesky poltergeists av J.K. Rowling

Wicked

Wicked av Gregory Maguire
Wicked av Gregory Maguire

När jag var barn så var Trollkarlen från Oz en av mina absoluta favoritböcker och jag plöjde Oz-böckerna om och om igen (alla 14 delarna). Den världen betydde massor för mig; mina lekar och egna påhittade sagor tog verkligen inspiration från karaktärerna och miljöerna i L. Frank Baums klassiska barnböcker om den lilla flickan Dorothys äventyr i landet Oz. I vuxen ålder har samlaren i mig emellanåt krävt att jag budar på böckerna på nätauktioner så att jag kan ha dem hemma och titta på dem. Jag har tyvärr inte köpt ett enda exemplar. Nu har jag däremot fått göra en tidsresa tack vare Gregory Maguires fan fiction Wicked.

Maguire har alltså skrivit böcker som utspelar sig i Oz och där karaktärer från Baums böcker flimrar förbi. Wicked har ”the wicked witch of the west”, eller Elphaba Thropp, som hon egentligen heter, i huvudrollen och handlingen är förlagd till tiden innan och strax efter det att Dorothy kommer till Oz. Boken kretsar kring ont och gott. I Baums böcker är ”the wicked with of the west” ond. Maguire nyanserar den bilden och lanserar Elphaba som en missförstådd rättvisekämpe. Den som har läst böckerna vet vad Dorothy kommer att göra när hon träffar häxan, men jag kanske inte ska avslöja för mycket för den som inte vet hur boken kommer att sluta.

Trots att boken är baserad på barnböcker så är inte Wicked en berättelsen som riktar sig till barn, i min mening. Boken har en humor som ofta är rätt svart och berättelsen saknar inte inslag av sex och våld. Ärligt talat gillar jag att Maguire har gjort en mer vuxen Oz-bok. Jag hade förmodligen tyckt betydligt sämre om boken ifall författaren hade skrivit i precis samma stil som Baum själv; den typen av regelrätta fortsättningar är sällan motiverade, om ni frågar mig. Nu, däremot, bjuder Gregory på en nostalgitripp för vuxna Oz-älskare, vilket är väldigt kul. Jag älskade faktiskt den här läsningen! Maguires bok är underhållande och spännande och framförallt har det varit superhärligt att få göra ett återbesök i Oz och uppleva lite av den där magin som jag kände när jag var liten. Jag kan verkligen rekommendera Wicked till alla Oz-älskare.

Många har väl förresten kanske, liksom jag, sett musikalen Wicked, som har gått på Broadway sedan 2003. Det var efter att ha sett just den musikalen som jag köpte boken, men om jag ska vara ärlig så känner jag faktiskt inte igen supermycket från musikalen i den här läsningen. Jag tror att man har gjort en ganska stor omarbetning och gjort berättelsen mer barnvänlig när man har transformerat den till en musikal. Det känns som att musikalen fokuserar på bokens första delar, dessutom. Jag tycker att boken på många sätt är bättre, faktiskt.

I korthet

Rekommenderas för: Alla vuxna Oz-älskare som vill göra ett återbesök i landet Oz och lära känna ”the wiched witch of the west” och hennes kamp för rättvisa innan Dorothy plötsligt klampar in i berättelsen och ställer allt på ända.

Betyg: 5 flygande apor av 5.

Wicked och Son of a witch av Gregory Maguire
Wicked och Son of a witch av Gregory Maguire

Om Gregory Maguire and Wicked

Gregory Maguire (född 1954) är en amerikansk författare som har skrivit en lång rad böcker för såväl barn som vuxna. Många av hans böcker spinner vidare på barnboksklassiker. Han är kanske mest känd för sina böcker som utspelar sig i Landet Oz. Gregory Maguire har en hemsida och en fansida på Facebook.

Utgivningsår: 1995 (den första utgåvan), 2008 (den här utgåvan, Barnes & Noble).
I samma volym: Son of a witch.
Antal sidor: 406.
ISBN: 9781435110304.
Läs även: Son of a witch, A lion among men, Out of Oz.

Baksidestext

”This unique volume combines two modern classics spun from the imagination of national bestselling author Gregory Maguire. Wicked, told from the perspective of Elphaba Thropp, the Wicked Witch of the West, gives the wildly entertaining prehistory of the Emerald City of Oz before the arrival of Dorothy, the Scarecrow, the Cowardly Lion, and the Tin Woodsman. The saga continues in Son of a Witch, the whimsical coming-of-age story of Liir, the Wicked Witch’s secret son. Beautifully designed and illustrated, this volume makes the perfect gift for lovers of modern fantasy literature.”

Odinsbarn

Odinsbarn av Siri Pettersen
Odinsbarn av Siri Pettersen

Odinsbarn är den första delen i Siri Pettersens hyllade fantasytrilogi Korpringarna. Boken har fått ett väldigt fint mottagande, inte minst för att den har en stark kvinnlig karaktär i huvudrollen. Odinsbarn handlar om Hirka, som till skillnad från alla andra saknar en svans. Det har sagts att det beror på att en varg tog hennes svans när hon var liten, men det är inte sant. Hennes pappa vet sanningen och en dag måste han berätta den även för henne. Det är dags för dem att ge sig av, för att skydda Hirka. Hirka är nämligen på väg att bli vuxen, vilket också innebär att man genomgår en rit inför de med makt, rådet, och visar att man kan famna, d.v.s. utöva sin kraft. Hirka kan inte famna. Hon är inte som de andra, hon är ett ”Odinsbarn” och som sådan är hon potentiellt farlig och nu måste hon fly. Som Odinsbarn riskerar hon att sprida rötan.

Hirka har en vän, Rime, som är arvtagare till en av de mest mäktiga i rådet. Med honom kan Hirka känna kraften och kanske kan han hjälpa henne?

Odinsbarn är en spännande och annorlunda fantasy. Jag gillar huvudpersonen och jag tycker hemskt mycket om författarens språk och hur hon strösslar med ord och begrepp som hon har hittat på själv, men som ändå finns där med en stor självklarhet: slockna, famna, menskr…

Däremot ångrar jag bittert att jag lyssnade på den här boken som ljudbok, för det var allt annat än lätt att hänga med. Jag vill nästan tro att ljudboksappen som jag lyssnat med har fått spel och hoppat fram och tillbaka i uppspelningen, men sanningen är nog att boken kräver så mycket närvaro att den inte passade för mig att lyssna på som ljudbok. Det blev för rörigt: för många hopp mellan karaktärer, tid och rum för att jag skulle hänga med i svängarna. Det känns inte som att jag kan ge något riktigt ärligt och bra omdöme om den här boken, för min lyssning blev allt annat än optimal. Det enda jag kan säga är väl att man helst bör undvika ljudboken om man inte är väldigt van vid att lyssna på fantasyromaner.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en originell och spännande fantasy med en stark kvinnlig karaktär i huvudrollen och ett säreget språk.

Betyg: 3 korpar av 5.

Odinsbarn av Siri Pettersen
Odinsbarn av Siri Pettersen

Om Siri Pettersen och Odinsbarn

Siri Pettersen (född 1971) är en norsk författare och serietecknare. I Norge är hon kanske mest känd för serien Anti-klimax (Anti-klimaks på norska) från 2002. I Sverige slog hon igenom stort 2015 med fantasyromanen Odinsbarn. Hennes senaste bok på svenska är uppföljaren, Röta, som också kom på svenska 2015. Siri Pettersen instagrammar under @siripettersen, twittrar under @siripettersen och har en hemsida. Korpringarna har också en fansida på Facebook.

Originalets titel: Odinsbarn (norska).
Översättare: Ylva Kempe.
Uppläsare: Sonja Lindblom.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2015 (första svenska ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 661 (ca 22 h lyssning).
ISBN: 9789132165719.
Läs också: Övriga delar i serien Korpringarna: Röta, Kraften.
Andras röster: Bokhora, Carolina läserKulturbloggen, Kulturkollo

Baksidestext

”Den norska fantasysuccén – nu äntligen på svenska!

Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.

Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …

Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna – en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin. Det är en episk och våldsam uppgörelse med främlingsrädsla, blind tro och ärelystnad. Boken har blivit en sensationell succé i hemlandet Norge där den hyllats för sin originalitet, sitt språk och sin intrig.”

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Jacobs farfar har i alla tider berättat spännande historier, som han har illustrerat med knasiga gamla bilder. Med åren kommer Jacob att förstå att det hans farfar har berättat bara är påhitt och när han blir lite äldre inser han också hur fåniga de gamla fotona egentligen är. De innehåller uppenbara dubbelexponeringar och taffliga bildredigeringar och arrangemang. Jacob inser också att farfaderns berättelser handlar om något helt annat. De monster som han berättar om är inte monster i egentlig mening. Det han berättar om är hur han som ung jude evakuerades till den lilla ön Carinholm för att slippa undan förföljelsen från nazisterna i Polen. Där bodde han på ett barnhem och de besynnerliga barn som han berättar om är egentligen de barn som han träffade där.

Så händer något mycket dramatiskt. Farfadern, som börjat bli lite dement, yrar om monster och förföljelse. När Jacob vid ett tillfälle åker ut till honom för att lugna honom så möts han av äkta ondska. Han hittar sin egen farfar mördad och han ser också det monster som försvinner från platsen. Ingen tror honom när han berättar om vad han såg. Han skickas till en psykolog och alla försöker att hjälpa honom med att gå vidare och släppa skräckbilderna som rullas upp. Jacob börjar dock återigen grubbla över farfaderns gamla berättelser. Var de sanna i alla fall?

Grubblerierna tar honom ända till Cairnholm, dit han åker för att besöka de platser som farfadern har berättat om under Jacobs uppväxt. Där öppnar sig en helt ny värld, fylld med minst sagt besynnerliga barn.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är en lagom läskig och spännande bok om magiska egenskaper och äventyr. För den som har läst liknande böcker, t.ex. Harry Potter-böckerna, kan boken förmodligen upplevas lite som en blek kopia. Samtidigt har den en del bitar som känns väldigt nyskapande. Framför allt är den fylld av gamla foton, fyndade i gamla lådor och på second hand-affärer. Fotona illustrerar boken på ett kul sätt, men kan samtidigt upplevas lite krystade ibland. Jag tyckte hur som helst att det var en avkopplande och trevlig bok att läsa. Den är lättläst, rolig och lagom spännande.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättsam och lagom spännande ungdomsfantasy kryddad med gamla knasiga foton.

Betyg: 3 ornitologer av 5.

Citerat ur Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

”Mina ben började domna. Jag flyttade, så tyst jag kunde, vikten från det ena till det andra benet för att få igång blodcirkulationen. En pytteliten bit av någonting rasade ner från högen och rullade iväg med ett ljud som verkade öronbedövande i tystnaden. Rösterna tystnade. Så knakade en golvplanka precis över mitt huvud och en liten dusch av gipsdamm sköljde ner. Vilka som än var där uppe – visste exakt var jag var.

Jag höll andan.

Så hörde jag en flickas mjuka röst: ”Abe? Är det du?””

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn - Ransom Riggs

Om Ransom Riggs och Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Ransom Riggs är en amerikansk författare och filmare, som är mest känd för sina böcker om Miss Peregrines besynnerliga barn. Riggs är intresserad av gamla foton och har en egen liten samling, som han har använt för att krydda sina böcker med. Hans senaste bok på svenska är Spökstaden, som är den andra boken i serien om Miss Peregrines besynneriga barn. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn filmatiseras just nu i en filmatisering i regi av Tim Burton. Biopremiären planeras till 2016. Ransom Riggs har en hemsida, twittrar på @ransomriggs och har en fansida på Facebook.

Översättare: Sanne Näsling
Originalets titel: Miss Peregrine’s home for peculiar children.
Utgivningsår: 2012 (Rabén & Sjögren).
Andra delar i serien: Spökstaden.
Andras röster: Aldrig bara ord, Bokdetektiven, DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.

Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.

Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.

De femtiotalet högst egendomliga vintagefotografier som finns insprängda i texten ger en extra kuslig dimension till berättelsen och gör Miss Peregrines hem för besynnerliga barn till en nervkittlande skräcksaga som kryper in under skinnet och stannar där – länge.”

Magikerna

Magikerna - Lev Grossman

Magikerna är första delen i en fantasytrilogi som ibland brukar beskrivas som en mer vuxen Harry Potter. Det ligger något i den beskrivningen. Boken kretsar kring Quentin: en ung kille med magiska förmågor som han utforskar i all sin meningslöshet och i hemlighet. Ibland fantiserar Quentin om Fillory: ett hittepåland i en fantasyserie som han läste som barn. Fillory har uppenbara likheter med Narnia, t.ex. att människobarn emellanåt kan göra besök där och utföra hjältedåd, upphöjas till kungar och drottningar och sedan återvända till den vanliga världen för att kanske inte kunna komma tillbaka till Fillory igen. Det är en för Quentin okänd Fillorybok som plötsligt lockar iväg honom på okända gator i Brooklyn så att han hamnar på en magisk plats Upstate New York. Plötsligt är han på Brakebills – en skola för blivande magiker. Och han erbjuds en plats. Quentin, som inte direkt har ambitioner och planer för framtiden, antar erbjudandet om att börja på skolan och i bokens första halva får läsaren följa honom och hans klasskompisar när de utvecklar sina magiska förmågor, festar, har sex och tar droger. Det är väl ungefär det här som gör att boken riktar sig till en mer vuxen publik än Harry Potter. Det är helt enkelt lite fulare och smutsigare och mindre politiskt korrekt på Brakebills.

Sedan kommer examen och Quentin och de andra ska ut i verkligheten igen. Om det saknades planer och ambitioner innan Brakebills så blir tillvaron ännu mer meningslös nu. Med magins hjälp går det att fiffla till sig pengar, droger, vadhelst man vill ha, men sedan då? Återigen finns Fillory i tankarna och på något sätt verkar det som att det finns ett sätt att ta sig dit och som att Quentin och hans kompisar har någonting att uträtta där.

Jag kan erkänna att jag hade låga förväntningar på den här boken, för jag har läst ett och annat om den och det verkar som att folk överlag inte tycker att Magikerna är så läsvärd. Jag tycker dock att Magikerna är riktigt bra och spännande och jag gillar att den flörtar med fantasyklassiker som Harry Potter och Narnia, men att den fortfarande gör sin helt egna grej. Det är en rolig och intressant vinkling att bygga en fantasyberättelse kring det att växa upp, träda ut i vuxenlivet, skaffa sig ett jobb och skaffa sig en plan för tillvaron. Dessutom är den skriven med humor. Jag skrattar typ högt åt stycken som:

”Under de följande dagarna fick han veta att han befann sig i ett kloster eller något liknande, det var i alla fall så pass mycket han kunde förstå av kentaurerna som skötte stället. Med en ton av gnäggande nedlåtenhet förklarade de att detta inte var en religiös plats utan ett samhälle tillägnat det mest fulländade uttrycket eller förkroppsligandet – eller förverkligandet kanske var ett ännu bättre ord – av kentaurskapets ofattbart invecklade men oändligt rena värderingar som Quentins simpla människohjärna aldrig kunde hoppas på att begripa. Det fanns något påtagligt tyskt över kentaurerna.

Det framkom, inte särskilt taktfullt, att de ansåg att människor var underlägsna varelser. Det var inte människornas fel. De var helt enkelt krymplingar som vid födseln olyckligtvis avskilts från sina rättmätiga hästhalvor. Kentaurerna betraktade Quentin med en blandning av medlidande och en i det närmaste total brist på intresse. Dessutom verkade de hela tiden rädda för att han skulle välta omkull.”

Magikerna innehåller många välkända väsen och miljöer som känns igen från andra fantasyberättelser, men Grossman skriver om dem på ett nytt och roligt sätt. Han vågar liksom skoja lite med fantasygenren, utan att för den sakens skull parodiera den. För det är verkligen en spännande story också, bakom alla snärtiga formuleringar och sidospår med sexfantasier och galna fester.

Jag tyckte faktiskt att Magikerna var riktigt bra!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om Magikerna är DN, Barrikaden och PocketBlogg.

Är det nu jag dras ner i en ny fantasyserie?

Här om veckan damp det ner en tegelsten i min brevlåda. Eller nej. Jag fick en avi om att jag hade ett stort brev att hämta ut och det visade sig vara Sista riket av Brandon Sanderson.

Sista riket

Först såg jag bara titeln och tänkte ”oj, har jag fått en bok om krig?”, men sedan insåg jag att det är första delen i en rosad fantasyserie. Tack Modernista för att ni skickade denna!

Jag brukar ofta säga (eller åtminstone tänka) att fantasy inte är min grej, men faktum är att flera av mina favoritböcker hör till den här genren. Jag syftar då främst på Harry Potter och Engelsforstrilogin. Det här är nog en annan sorts fantasy, men jag är ändå peppad på att läsa. Jag kan inte titta mig mätt på framsidan. Bara en sådan sak! Det är någonting med färgkombinationen som känns väldigt rätt och staden i bakgrunden är otroligt snyggt ritad.

Såhär beskrivs boken:

I tusen år har aska fallit från himlen, inga blommor har blommat och täta dimmor har gjort nattens mörker fruktat. Det är en värld av lidande där den evige och odödlige Överstehärskaren styr genom ett antal aristokratiska familjer. Vanligt folk är dömda att leva i underkastelse och arbeta som slavar.

Den känslan har man verkligen fångat i framsidan. Snyggt! Hoppas att den är bra också. 😉

Oceanen vid vägens slut

Ocenanen vid vägens slut - Neil GaimanÅh, vad jag har svårt för att skriva om den här boken! Den är inte precis tjock, men det är ändå svårt att redogöra för handlingen. Handlingen kretsar kring minnesbilder som en vuxen man har av skrämmande händelser som hände när han var sju år. Hans kattunge blir överkörd, en man hittas mördad, hans pappa inleder en relation med den obehaglige barnskötaren och utsätter pojken för misshandel. Sedan händer det övernaturliga händelser också. Ett maskhål (bokstavligt talat) uppstår i pojkens fot och en ondska, som måste förgöras, dyker upp. Hans vän, Lettie, och hennes mor och mormor blir de som kan ge lite trygghet och slåss mot ondskan.

Det är en spännande och välskriven berättelse, som trots sitt ringa sidantal verkligen lyckas måla upp karaktärerna och fånga stämningarna. Samtidigt läser jag med en känsla av att boken kräver en hel del. Trots att den i Sverige hittas bland barn- och ungdomsböckerna så känns det som en bok som man måste fundera en del över. Och jag orkar inte riktigt det (obs: inte på grund av dålig bok, utan på grund av mycket annat att tänka på). Jag orkar inte grotta ner mig, men inser att Gaiman skriver om förvanskade barndomsminnen, minnesbilder som sjuåringen inte förstod, och som egentligen betyder något. Det är fint och intressant, men gick mig lite över huvudet. Oavsett är det en bra bok med många lager.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Med näsan i en bok, Bokhora och Sydsvenskan.

Alvklingan

Alvklingan - Nick PermovNär jag tänker på fantasy så tänker jag sällan att det är en genre jag gillar, men faktum är att flera av mina favoritböcker är just fantasy! Hit hör ju Harry Potter-böckerna, som är underbart spännande, och de fenomenala böckerna i Engelsforstrilogin, som utöver att vara bladvändande fantasy också är klockrena beskrivningar av livet som tonåring på en bruksort. Det jag lurar mig med är att tänka på fantasy som enbart Härskarringentrilogin och superduperlånga fantasyserier med stora krig och en massa olika folkslag som slåss mot varandra och mot diverse magiska väsen. Sådant lockar mig väldigt lite. Oavsett genre, så vill jag ha lite element av känslor och relationer. Annars blir det platt och ointressant för mig.

Sagan om ringen är en typiskt ointressant bok i min värld. I den boken, och de efterföljande delarna i trilogin, händer i stort sett ingenting och även sedan man läst ut böckerna har man inte en susning om hur varelserna i dem är som personer. Jag hade inte det i alla fall. Allt och alla är bara platta figurer, där de enda särdragen och egenskaperna är att några är onda och andra är goda (oklart hur de blivit som de blivit, dock). Det enda böckerna ger är väl lite fantasifulla miljöer och ett hittepåspråk. Så nej, Sagan om ringen har  skrämt mig från att läsa mer ”typisk” fantasy, d.v.s. fantasy som inte innehåller stora portioner av ”ungdomsbok”, ”kärleksroman”, ”relationsdrama” eller ”uppväxtskildring”.

Nu har jag dock tagit mig en bit ur min comfort zone och läst Alvklingan, första delen i Mörkrets ring-trilogin av den ryske författaren Nick Perumov. Böckerna utspelar sig i Midgård, d.v.s. samma värld som Härskarringentrilogin, men 300 år efter Tolkiens böcker. Även samma folkslag som i Härskarringen finns med: hobbitar, dvärgar, orcher, alver, enter… Jag hör ju inte till Sagan om ringens fanskara, men jag tycker det är kul när jag känner igen namn och platser från Tolkiens värld.

Boken inleds med att hobbiten Folco och dvärgen Thorin möter varandra. Någonting är fel i underjorden och Thorin passerar Folcos hemby, Fylke, på resa för att försöka bringa klarhet i vad som är på gång. Folco är en hemkär hobbit, men, oväntat, kommer han ändå att slå följe med Thorin. De kommer tillsammans att ge sig ut på en lång resa, som leder dem ner till Morias grottor och mot Isengård. Hela tiden visar sig tecken på att något ont har kommit tillbaka.

I mycket tycker jag att boken liknar Sagan om ringen (inte så oväntat kanske), men ändå finner jag den mer lättläst än Tolkiens böcker. Det är inte lika många sega och innehållslösa passager, även om boken helt klart mest består av en lång resa och inte så jättemycket action. Jag kan erkänna att boken inte tog mig med storm, för den är fortfarande lite för mycket resor hit och dit och yxor som svingas omkring, men det finns ändå en lite större omsorg om karaktärerna som gör att boken känns snäppet bättre än just Sagan om ringen.

Jag tror att boken egentligen är tänkt för riktigt inbitna Tolkienfans som vill förlänga berättelsen med en ambitiös fan fiction, men jag är ju egentligen motsatsen, d.v.s. en person som suckar högt över Sagan om ringen och inte ens har pallat att se klart filmerna. Lite ironiskt att jag har läst det här! Men jag gillade den faktiskt och den har väckt en viss nyfikenhet över Tolkiens värld. Kanske är inte Härskarringentrilogin så stentråkig som jag minns den?

Fast en grej förresten. Det är svårt att ha överseende med att böcker, utgivna i modern tid, helt saknar intressanta, kvinnliga karaktärer. Det här är en sådan bok. Helt obegripligt och tröttsamt.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SF-bokhandeln, Bokstävlarna och Bokmalande.

Har utökat samlingen med en rysk fantasy

Jag läser inte så mycket fantasy, men nu har jag faktiskt shoppat en finfin pocket, som jag har rätt höga förväntningar på. Boken är första delen i trilogin Mörkrets ring och på baksidan kan man läsa:

”Trilogin »Mörkrets ring« är den ryske fantasyförfattaren Nick Perumovs genombrottsverk och skrevs redan på sovjettiden. Med fantasyeposet »Svärdens väktare« har Perumov gjort sig känd för sitt säregna författarskap, där det goda inte alltid går att skilja från det onda.”

Det är för övrigt inte var dag jag läser en ryss, så det här har ju verkligen chansen att bli en bok som ger mig lite nya vyer.

Jag måste också säga att jag verkligen är förtjust över framsidan som går i mörka toner och guld. Jag brukar inte fastna för mörka och murriga omslag, men i det här fallet känns det elegant och snyggt! Det är dock inte helt enkelt att lyckas återge elegansen på bild, men ändå.

Någon som läst?

Alvklingan

Trollbunden

Trollbunden - Margit SandemoHar ni läst Sagan om Isfolket? Jag tror de var som mest poppis när jag var liten och då var jag naturligtvis för liten för att läsa. Ärligt talat har jag aldrig riktigt vetat vad det är för slags böcker. Det enda jag har vetat är att de är… många. Tydligen finns alla inlästa som ljudböcker (superbra uppläst av Julia Dufvenius) och nu har jag lyssnat på del 1, Trollbunden.

När boken tar sin början har pesten härjat och tagit hela Siljes familj. Hon är nu ensam och träffar två föräldralösa barn: ett barn som är några år gammal och som får namnet Sol, och ett spädbarn, som kommer att få namnet Dag. Hon och barnen kommer efter några strapatser att hamna hos Tengel, som tillhör det mytomspunna Isfolket. Tengel stammar från en man med samma namn som han själv och som enligt en legend gick djävulens ärenden. Det sägs att någon i varje generation i Tengels ätt ärver ”det onda” och också får medföljande övernaturliga krafter. Tengel har bestämt sig för att bryta förbannelsen, och alltså inte skaffa några barn, men mellan Tengel och Silje uppstår passion och de har svårt att vara ifrån varandra.

Jag är ju inte den som älskar romatiskt tjaffs och särskilt inte tantsnusk. Har man överseende över det romantiska tramset, som kommer mot slutet, så är det dock en helt okej bok. Lite lagom övernaturligt, underhållning, spänning och historia.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus.