Ämnesarkiv: Frankrike

Igelkottens elegans

Postat av
4

Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.

Boken handlar om portvakten och änkan Renée, som dagligen tvingas bevittna och lyssna på borglighetens dumheter i det hus där hon jobbar. Själv är hon närmast osynlig för husets invånare och hon döljer vresigt sitt intresse för klassisk litteratur och filosofi – intressen som hon förstår att andra anser är opassande för en vanlig portvaktsfru. Lika malplacerad som Renée är i sin yrkesroll känner sig den överbegåvade flickan Paloma i sin familj. Hon känner sig missförstådd och har själv svårt att förstå sin familj och vad som är viktigt i deras värld. När affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in i huset och rör om i grytan korsas Palomas och Renées vägar.

Så långt är allt bra, intressant och också väldigt fint berättat. Men sedan kommer slutet. Jag får känslan av att författaren plötsligt kom på att boken måste avslutas och så gjorde hon det med den enklaste utvägen. Jag vill inte avslöja slutet i händelse av att någon läser boken eller planerar att göra det, men mig föll det alltså inte i smaken. Boken lämnar mig lite som ett frågetecken och hur jag än funderar på det så förstår jag inte vad författaren vill säga. Vill hon säga att var och en är fast i sin roll och sin status och att ingenting går att ändras på? Eller vad? Sådant gör mig besviken. Jag tycker bättre om hoppingivande slut, helst sådana som Joyce Carol Oates har vävt ihop (läs till exempel Lilla himlafågel!).

Nåväl. Man kanske inte ska låta slutet styra hela läsupplevelsen, även om jag tidigare faktiskt har påpekat att det ofta är slutet som är viktigast för mig när det gäller böcker. Det är en filosofisk, finstämd och fin bok. Den räckte dock inte för att infria mina höga förväntningar.

La gloire de mon père

Postat av
Svara

Marcel Pagnol är en mycket känd och älskad fransk författare och dramatiker, men för mig som svensk är han tyvärr ganska okänd. Den här boken, som är första delen av tre självbiografiska böcker, är faktiskt det första jag läser av honom. Jag gillar den! I boken berättar Pagnol om sin uppväxt, som son till en kyrkohatande småskolelärare, och den utspelar sig till största delen vid det sommarställe i Provence, där Pagnol med familj och moster med familj spenderade sommarloven.

Pagnol målar detaljrikt upp det speciella landskapet i Provence och namnger en uppsjö av växter och djur som vistas där. Det går inte att undgå vilken kärlek författaren känner för det här stället. Kanske blir det lite väl pittoreskt. Läsaren får följa med på promenader i parken i Marseille, höra om ett barns funderingar om varifrån bebisar kommer och, naturligtvis, läsa om livet i Provence: jaktturer, indianlekar och så bergen och naturen såklart. Men det händer i stort sett aldrig någoting ont eller svårt. Allting är för det mesta rakt igenom gulligt och rart, men inte så mycket mer. Jag tyckte att den var söt och jag blev väldigt charmad av den, därför får den ett högt betyg från mig, trots att den inte gav så mycket mer än så. Ibland behöver det inte vara så mycket mer komplicerat än såhär, trots att man känner att det är en ganska friserad berättelse från någons barndom.

För den som inte vill läsa boken finns den även i en filmatisering från 1990. Den är boken hyfsat trogen och lyckas förmedla samma känslor som boken gör. Jag kan faktiskt rekommendera den också!

Les brigades vertes

Postat av
Svara

Klimatfrågan var förmodligen inte ens ett ord när Les brigades vertes kom ut, 1999. Ändå handlar boken om just de frågor som är så brännande heta just nu: miljöfrågorna. Jag tyckte dock inte riktigt att boken lyckas som skönlitteratur, även om miljöfrågor är något som intresserar mig.

Boken kretsar kring en grupp människor, en blandning av politiker och miljöaktivister från olika länder i Europa, som slår sig samman för att uppmärksamma och göra något åt den miljöförstöring som sker överallt. En del saker de gör kan tyckas vara ganska oskyldiga, men ju mer tiden går, desto våldsammare blir det och när det plötligt sker ett mord mot en politiker är det just de här människorna som står anklagade. Men varför?

Lite spännande är det kanske, men jag tycker ändå inte att boken gav mig så mycket. Trots att frågorna är angelägna lyckas inte boken riktigt tala för sin sak. Jag tror det är bokens form är det som främst ställer till det. Huvudpersonerna är för många för att man ska lära känna någon av dem, och allt som sker i boken passerar förbi utan att jag hinner bli särskilt engagerad. Boken saknar också väldigt mycket av miljöbeskrivningar m.m. Faktum är att den nästan helt består av dialoger och argumenterande tal och det känns inte särskilt varierande eller kul.

Inte min kopp te, tyvärr! Men nog är det lite skrämmande att en sådan här bok fortfarande kan vara aktuell, tio år senare!

Journal du dehors

Postat av
4

Journal du dehors bevisar ett en berättelse inte behöver vara komplicerad för att vara bra. Journal du dehors är över huvud taget ingen ”berättelse”: den har inga egentliga huvudpersoner, den har ingen egentlig början och heller inget slut. Vad den är, är ett slags reportage över samtiden. Författaren har roat sig med att beskriva sin omvärld: vad som händer och sägs på pendeltåget, på stationen, i väntrummet, i kön till offentliga toaletter, i köttaffären, på snabbköpet, under promenaden med hunden. Det är korta stycken, som kanske mer än någon ”berättelse” beskriver en Parisförort och människorna som lever där.

Jag fastnade verkligen för den här boken! Den är befriande enkel, men saknar inte ett vackert och målande språk.

Baby-sitter blues

Postat av
Svara

Det var länge sedan jag läste en barnbok senast, men nu har jag läst ut den franska barnboken Baby-sitter blues.

I baby-sitter blues får vi träffa Émilien, 14 år, som i jakt på lite extra pengar börjar sitta barnvakt. Han har ingen tidigare vana vid barn eftersom han saknar syskon själv, men han ger sig ändå in i det och blir riktigt fascinerad. Särskilt fastnar han för den sex månader gamla Anthony. För att lära sig mer om barn letar han kunskap i böcker på biblioteket och hos människor som han frågar ut. I jakten på ny kunskap och i sin iver att övertala föräldrar om vilken fantastisk barnvakt han skulle kunna vara åt deras barn, hinner han snärja in sig ganska många olika lögner, innan hans mamma plötsligt sätter stopp för hans extraknäck. Hans nya idé blir att ge extraundervisning till en dyslektiker, som har hamnat lite efter i skolan.

Det är en smårolig och gullig liten bok som säkert kan uppskattas av många läsare som är ungefär i Émiliens ålder eller lite yngre. Själv uppskattade jag den mest för att den är skriven på en lättläst franska som det inte är några problem att följa, även för den som inte har studerat franska särskilt länge. Själva berättelsen kändes förvisso rolig, som sagt, och söt, men den grep inte tag på djupet hos mig.

La mauvaise graine

Postat av
Svara

La mauvaise graine har legat i min hög med outlästa böcker rätt länge, men nu har jag passat på att ägna en stund varje dag av mina sista lediga sommardagar åt att läsa ut den.

La mauvaise graine är en nätt liten novellsamling. Jag har läst en del franska på gymnasiet och hållt igång kunskaperna med vidare studier, men jag är långt ifrån att kunna språket flytande. När det gäller den här boken hade jag svårt att hänga med i de två sista novellerna. Det känns därför lite orättvist att betygssätta boken, men å andra sidan var nog det största felet att novellerna helt enkelt inte engagerade mig och inte bara att de innehöll många främmande ord. De två första novellerna tyckte jag dock var helt okej. Den ena handlar om en far- och sonrelation.

Jag ångrar hur som helst inte läsningen och jag lärde mig en hel del nya ord. Formatet kändes också lagom för mig som inte gärna läser tjocka romaner på franska utan hellre läser en novell då och då.

Du rêve pour les oufs

Postat av
Svara

Åh, vad jag gillar Faïza Guène! Jag tyckte hemskt mycket om Kiffe kiffe demain och den nyligt utlästa Du rêve pour les oufs är en nästan ännu större favorit. Tur att det finns sådana här lagom tjocka, lättlästa och finfina böcker som får mig att vilja fortsätta hålla igång franskkunskaperna.

Ahlème är 24 år och bor i en förort till Paris tillsammans med sin pappa och yngre bror. Hon flackar runt på olika korttidsanställningar, skvallrar med sina vänner, dejtar hopplösa killar och försöker att hålla ordning på sin bror, som missköter skolan och ägnar sig åt tvivelaktiga affärer, trots att en utvisning till hemlandet, Algeriet ligger över honom som ett stort hot.

Så mycket mer än drömmar finns det kanske inte att leva på för många som lever som Ahlème, men Ahlème själv beskrivs inte som ett offer, utan som en tjej med ganska mycket skinn på näsan. Jag tycker verkligen bra om berättelsen om henne, som blandar allvarliga ämnen med mycket humor och ett ungt språk. Trots att jag långt ifrån kan franska flytande tycker jag att boken är lätt att ta till sig på originalspråket och att den är väldigt kul att läsa. Hur den fungerar i översättning vet jag inte, men gissningsvis är den lika styltig och konstig som franska böcker tyvärr nästan alltid är i översättning!

Det är såhär jag vill läsa Guène, på franska, och jag vill läsa mycket mer av henne!

Lyckan är en sällsam fågel

Postat av
2

Anna Gavalda har hyllats för sitt sätt att skriva, sitt moderna språk och hennes skicklighet när det kommer till att beskriva människor och relationer. Jag tror att den som har läst och gillat Tillsammans är man mindre ensam kommer att känna igen mycket av detta, för nog är det här en bok som man blir glad av. Visst är det förutsägbart och visst hade det kunnat kortats ned 200 sidor och ändå varit samma berättelse, men jag tycker ändå att det är helt okej.

I huvudrollen hittar vi en arbetsnarkoman som kämpar för att hålla uppe fasaden inför styvdottern. I verkligheten har förhållandet med sambon sedan länge havererat. Livet rullar på och bjuder nästan aldrig på eftetanke eller framtidsdrömmar. Så får han ett brev från en vän som han inte har haft kontakt med på många år. Brevet är mycket kort: ”Anouk är död”, men det rubbar hela hans liv.

Genom boken får vi sedan följa huvudpersonens otroliga utveckling och se hur han blommar ut. Det skildras inte minst i språket, som är nästan jobbigt osammanhängande när det beskriver huvudpersonens oändliga tjänsteresor, hans försök att hålla igång relationen där hemma och allt annat som utgör hans vardag. Det är skickligt skrivet, men, som sagt, nästan jobbigt. Jag kan inte låta bli att misstänka att mycket helt enkelt har fallit bort i översättningen. Det som alldeles säkert flyter på bra i franskan blir här avhuggna meningar och ord som knappt finns i svenskan, men som är tappra försök att översätta vardagsord och slang från franskan.

I slutändan blir det bara ett medelbetyg från mig. Jag kunde inte riktigt fastna för berättandet den här gången och de drygt 500 sidorna blev också lite för mycket för att beskriva denna historia. Jag tycker ändå att det är en fin bok och jag ser fram emot att läsa mer av Gavalda.

La boîte noire et autres nouvelles

Postat av
Svara

Nu har jag inte uppdaterat på ett tag, men det beror inte på att jag inte har läst något, det beror på en strejkande Internetuppkoppling. En av de utlästa böckerna är den lilla novellsamlingen La boîte noire.

I La boîte noire rymms fem små noveller. Novellen som delar samma titel som boken handlar om en man har varit medvetslös efter en bilolycka. Han har tappat minnet, men när han skrivs ut från sjukhuset får han med sig en bok, där en av sjuksköterskorna har antecknat saker han har sagt under medvetslösheten. För honom är orden lösa fragment och han har svårt att koppla ihop dem med vad som har hänt honom, men sakta börjar det rullas upp vad som egentligen hände under olyckan.

Ingen av novellerna sa mig egentligen så mycket nytt. De är ganska lättsamma: roliga ibland och spännande ibland. För mig vad det mest en stunds avkoppling för att hålla igång franskan, men jag tycker ändå att det var en helt okej bok. Om man, som jag, inte riktigt har tid att läsa så mycket skönlitteratur kan det vara väldigt skönt att läsa noveller.

Kiffe kiffe demain

Postat av
Svara

Doria är femton år och bor i en förort till Paris med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att hitta en ny fru i hemlandet Marocko. Tillvaron är inte helt lätt. Mamman är analfabet och har ett skitjobb som hotellstäderska, så Dorias kläder är inga hippa jeans utan kläder från loppmarknader eller second hand och Doria och mamman får regelbundet besök från socialarbetare, som vill väl men som inte lyckas riktigt.

Kiffe kiffe demain är en charmig ungdomsbok. Doria har många tonårstankar om kärlek och livet och framtiden. När jag läser den minns jag hur det kunde kännas att vara tonåring. Samtidigt berättar den om det inte alltid lätta livet i förorten med all den kriminalitet och andra problem som finns där. Jag tror att Kiffe kiffe demain kan skapa debatt i Frankrike, men som svensk läsare är den största behållningen att det är en charmig, rolig och träffsäker ungdomsbok. Det är ingen dålig behållning. Jag tycker jättemycket om den här boken!