Vänner emellan

Vänner emellan av Amos Oz är en novellsamling som utspelar sig på ett kibbutz där invånarna är förvånansvärt ensamma. Betyg: 3 esperanto-kurser av 5.

Vänner emellan av Amos Oz
Vänner emellan av Amos Oz

Vänner emellan av Amos Oz är en samling berättelser från ett kollektivt jordbruk, ett kibbutz, i det sena 50-talets Israel. Den kan läsas som en novellsamling, men en rolig detalj är att alla berättelser i boken utspelar sig på samma kibbutz och kretsar kring samma människor. Det är ett intressant och samtidigt väldigt enkelt grepp. Jag blir faktiskt förvånad över att inte fler novellförfattare har gjort något liknande.

I åtta små berättelser skildrar Amos Oz livet på kibbutz: sammanhållningen och den paradoxala ensamheten och utanförskapet, de stränga reglerna och de som försöker rucka på dem, begränsningarna och de som ändå vågar drömma om något större. En del berättelser är berörande. Det är särskilt en novell som kändes särskilt sorglig: den om en orolig pojke som tvingas sova i den gemensamma sovsalen med alla andra barn, trots att han verkligen skulle behöva vara med sin pappa. Kibbutzens barn var, precis som allt annat, något som tillhörde alla. Inte mycket är individuellt på det här stället.

Oz har inte skrivit någon skarpt kritisk berättelse, snarare en varm och humoristisk historia, men det är verkligen en bok som på ett tankeväckande sätt berättar om livet på kibbutz och de fallgropar som finns när människor försöker att leva tätt tillsammans och leva efter höga ideal.

Jag tyckte helt ärligt att det var lite svårt att komma in i Vänner emellan, men det var värt besväret. Jag tycker att boken gav en väldigt fin inblick i livet på kibbutz.

Vänner emellan

Originalets titel: Be’in khaverim (hebreiska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen, som har översatt den engelska översättningen, Between friends, översatts från hebreiska av Sondra Silverston).
Uppläsare: Staffan Göthe.
Utgivningsår: 2012 (första hebreiska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2014 (den här Radioföljetongen, producerad av Thomas Lunderquist för Sveriges radio).
Antal sidor: 164.
ISBN: 9789146223979.

Amos Oz

Amos Oz (född 1939 som Amos Klausner) är en israelisk författare som ständigt är på tapeten när det spekuleras kring nästa nobelpristagare. Han har skrivit ett 20-tal romaner, varav de flesta är översatta till svenska. Hans senaste bok i svensk översättning är Judas (2015). Oz har själv levt på kibbutz under många år och det var också under sin tid på kibbutz som han bytte till namnet Oz, vilket betyder ”styrka” på hebreiska.

Förlagets beskrivning

”I Vänner emellan öser Amos Oz ur sina egna erfarenheter om livet på en kibbutz i slutet av 1950-talet. Här möts människor från olika skeden i livet. Det är åtta historier om människor som alla bär på sitt eget öde. Historier om kärlek, längtan och sorg. Och historierna handlar om ensamhet, på det enda stället man inte ska kunna känna sig ensam – kibbutzen. Här finns Zvi Provizor, en pessimistisk och butter trädgårdsmästare; Henya Kalish, vars rika broder vill betala för hennes son Yotams studier i Italien, medan Yotam själv bara tänker på hur han ska våga lämna kibbutzen och ge sig ut i världen; och historien om Martin Vandenberg, skomakare och överlevare från Förintelsen, som vigt sitt liv åt världsspråket esperanto. De åtta berättelserna bildar tillsammans ett pärlband av historier som inte bara handlar om enskilda människoöden, utan det blir också en bok om en tid, en plats och en idé om hur vi i humanismens namn skulle arbeta och leva tillsammans, trots olika bakgrunder, olika politiska uppfattningar och olika synsätt på livet. ”

Änkan

Änkan av Fiona Barton är en annorlunda deckare som berättas utifrån en anhörig till en förövaren. Frun till en pedofil. Vad visste hon? Varför stannade hon vid hans sida? Betyg: 4+ igenspikade grindar av 5.

Änkan av Fiona Barton
Änkan av Fiona Barton

Änkan av Fiona Barton är en deckare med en udda vinkel: den verkliga huvudpersonen är varken offret, förövaren eller utredaren, utan en anhörig till förövaren. Läsaren får följa Jean, vars man plötsligt är misstänkt för att ha rövat bort och dödat en liten flicka. Under polisutredningens gång hittas dessutom barnpornografi och komprometterande chattar i mannens dator och det blir uppenbart att han är en pedofil. Jeans make är plötsligt ett hatat monster och tillvaron förändras: vänner försvinner, både Jean och hennes make förlorar sina jobb och de tvingas att leva alltmer isolerat medan journalisterna är på dem som hökar. Jean står trofast vid sin mans sida och frågan som väcks är naturligtvis: varför?

Jag tycker att bokens idé är briljant. Deckargenren är full av förutsägbara och upprepande berättelser, fyllda med klichéer. Här tycker jag att författaren lyckas hitta något nytt och intressant. Boken är lite i samma anda som exempelvis Gone girl och Kvinnan på tåget – det finns en slags opålitlighet och ovisshet som svävar över berättelsen. Boken berättas omväxlande av Jean, en journalist som gräver i fallet, och en kriminalkommissarie som är involverad i polisutredningen. Det ger många vinklar och tillsammans spänner de olika berättelserna upp en intressant väv, där det visar sig att allt kanske inte är som man först tror eller som berättarna faktiskt säger. Det hinner sås många tvivel innan allting rullas upp.

Det är verkligen en spännande deckare, men jag måste säga att jag särskilt fastnade för något annat: frågan varför Jean stannar hos sin man. Vad är det som driver människor att stanna i våldsamma relationer eller relationer som är destruktiva på andra sätt? Här är det en kvinna som plötsligt får tillvaron ställd på ända genom att hon blir varse att hennes man i hemlighet (?) har suttit och porrsurfat och fantiserat om barn. Mycket talar för att han dessutom har förgripit sig på och dödat ett litet barn. Ändå fortsätter hon att stå vid sin mans sida. Jag tycker att Barton på ett skickligt sätt målar upp situationen. Hon låter läsaren få följa med genom åren i parets relation och visar hur Jean under lång tid har brutits ned och kommit att tro att hennes man är den som vet bäst. Boken är mycket mer en psykologisk roman än en typisk deckare och det gör den också väldigt intressant.

Boken berättar också, som ett sidospår, om journalisternas hetsjakt som följer på den här händelsen. Journalisterna är som gamar kring Jean och hennes man och kring den försvunna flickans mamma. Deras agerande är cyniskt och osmakligt på många sätt och jag tycker att Barton är skicklig på att lyfta upp det.

Jag tyckte att Änkan var fantastiskt bra, tankeväckande och spännande. Jag läste den i min bokcirkel och såg framför mig hur vi skulle ha massor att diskutera, men till min förvåning tyckte de flesta att den här berättelsen var riktigt usel, knappt värd att läsa ut. För mig är det knappt begripligt. Jag tycker att det här är den bästa deckare jag har läst på år och dag och den är en väldigt insiktsfull skildring av hur destruktiva relationer kan få någon att till slut tvivla på sig själv. Visst finns det några onödiga passager i den här boken och visst har den några röriga och onödiga sidohistorier, men det är verkligen inte mycket att hänga upp sig på, i mitt tycke. Däremot inser jag att det är en bok som vinner stort på att faktiskt läsas, istället för att lyssnas på som ljudbok. Det är en bok med flera berättarröster och en hel del hopp fram och tillbaka i tiden, samtidigt som det också finns den här opålitliga berättaren, som gör att man måste vara lite på sin vakt. De andra i bokcirkeln valde att lyssna på ljudboken och själv är jag glad att jag lånade pocketboken på biblioteket istället. Det här var i alla fall en riktigt bra läsupplevelse för mig.

Citerat ur Änkan

”Andra kvinnor trädde fram och berättade att de hade haft cybersex med honom på nätet och stod nu på kö för att få sälja sina berättelser. Jag kunde inte tro att något av det var sant. Han kallade sig tydligen för BigBear och andra idiotiska namn i chattrummen. Ibland tittade jag på honom vid mina besök i fängelset och föreställde mig hur det skulle vara att kalla honom för BigBear. Det gjorde mig illamående.

[…]

När jag frågade Glen om det vid nästa besök förnekade han alltihop. ”De bara hittar på, älskling. Journalisterna hittar på alltsammans. Det vet du att de gör”, sa han och tog min hand. ”Jag älskar dig”, sa han. Jag sa ingenting.

Jag sa ingenting till pressen heller. Jag gick till olika affärer när jag skulle handla för att de inte skulle hitta mig och jag började bära hattar som skymde ansiktet en aning för att andra inte skulle känna igen mig. Som Madonna, skulle Lisa ha sagt om hon fortfarande hade varit min vän. Men det var hon inte. Ingen ville veta av oss längre. De ville bara veta allt om oss.”

Änkan av Fiona Barton
Änkan av Fiona Barton

Änkan

Originalets titel: The Widow (engelska).
Översättare: Katarina Falk.
Utgivningsår: 2016 (första brittiska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Massolit), 2017 (den här pocketutgåvan, Massolit).
Antal sidor: 368.
ISBN: 9789176790359, 9789176910931.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Litteraturkvalster och småtankar, Maddes bokblogg.

Fiona Barton

Fiona Barton (född 1957) är en brittisk författare och skribent. Hon debuterade 2016 med The Widow (Änkan) och har efter det utkommit med uppföljaren The Child. Fiona Barton har en hemsida, en Facebook-sida och twittrar under @figbarton.

Förlagets beskrivning

”En kärleksfull make eller en iskall mördare visst borde hon veta?

Vi har sett honom stirra på oss från löpsedlarna monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott.

Men hon då? Kvinnan som står vid hans sida. Hur mycket vet hon?

Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hennes man Glen var den enda hon någonsin älskat, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas förstasidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?

Nu är Glen död, och Jean Taylor är för första gången ensam. Det är fritt fram att avslöja hela historien, och hon tänker berätta allt hon vet.”

Blicken, pilen, filen

Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors är en roman om en kvinna som har hamnat på lite avvägar här i livet och som förgäves försöker att lära sig att köra bil. Betyg: 4+ svenska deckare av 5.

Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors

Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors är en liten roman om en kvinna som försöker att ta körkort. Det är bara två problem: dels kan hon inte lära sig att växla och dels gäller det att ingen får reda på att hon lider av lägesyrsel, för det skulle kunna äventyra hennes körkortstillstånd. Huvudpersonen, Sonja, är äldre än de andra eleverna på bilskolan och det verkar som att hennes ålder är enormt distraherande för hennes körlärare. Lektion efter lektion åker Sonja omkring med en körlärare som inte kan sluta småprata med körskolans enda jämnåriga elev. Det är så mycket prat och skvaller att körläraren inte har tid att låta Sonja växla på egen hand. Ingenting får stoppa körlärarens aldrig sinande flöde av prat. Det är dråpligt och kul att läsa om Sonja och hennes hopplösa körlektioner och den konflikträdsla som hela tiden skaver.

Det är inte bara relationen med körlärare som är lite kantig. Det ges lite mellan raderna att Sonja faktiskt är rätt ensam: hon lever utan en partner, har bosatt sig en bra bit från sin egen familj och hon verkar ha märkligt svårt att kommunicera med folk runt omkring, inte minst sin syster. Jag anar att ensamheten kanske inte är fullt ut självvald, men samtidigt måste jag säga att det känns skönt och uppfriskande att läsa om en 40-årig kvinna som lever själv: det är en förvånansvärt udda huvudperson.

Jag tyckte verkligen att det var uppfriskande att läsa Blicken, pilen, filen. Den är rolig och vass, skriven med finess och känsla. Det går att läsa boken rakt upp och ner och njuta av den, roas av den, men om man vill är det inte svårt att läsa den och samtidigt hitta symboliken i hennes hopplösa rattande och de avvägar som livet på sätt och vis verkar ha hamnat på. Om man vill kan man läsa boken och verkligen skala av lager efter lager, bli rent av överraskad över Sonja, vem hon är, vad hon har i bagaget och vart hon är på väg. En riktigt bra bok! Jag älskar noveller och det här är en berättelse som lånar många välbekanta element från just novellformatet, även om den har fått svälla ut över närmare 200 sidor. Det är någonting avskalat och rakt på sak som verkligen tilltalar mig och som sällan går att få till utanför novellformatet. Dorhte Nors har lyckats. Det här är en koncentrerad berättelse, en riktig pärla.

Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors

Blicken, pilen, filen

Originalets titel: Spejl, skulder, blink (danska).
Översättare: Ninni Holmqvist.
Uppläsare: Pia Johansson.
Utgivningsår: 2015 (första danska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Ordfront förlag), 2018 (den här Radioföljetongen, producerad av Ludvig Josephson för Sveriges radio).
Antal sidor: 187.
ISBN: 9789170379147.

Dorthe Nors

Dorthe Nors (född 1970) är en dansk författare som debuterade 2001 med romanen Soul. På svenska fick hon stort genomslag sju år senare med den hyllade novellsamlingen Kantslag. Blicken, pilen, filen är hennes senaste roman. Dorthe Nors har en hemsida och twittrar under @DortheNors.

Förlagets beskrivning

”Sonja kan inte växla. Hon är äldre än alla andra på bilskolan och det är högst oklart om hon överhuvudtaget kan lära sig köra bil. Körläraren Jytte har så mycket på hjärtat att hon helt enkelt inte har tid att lära Sonja att växla det blir enklare om hon bara sköter det åt henne.

Sonja bor ensam i Köpenhamn och översätter svenska kriminalromaner, men hennes eget liv är tämligen ospännande. Dessutom lider hon av yrsel om hon rör för mycket på huvudet börjar världen att gunga. Sonjas syster tycks aldrig ha tid att svara i telefon och nu är det som om tillvaron kantrar alltmer. Men Sonja är en fighter, det har hon i alla fall alltid blivit itutad. Till slut tar hon mod till sig och ber att få byta bilskollärare.

Ska det vara så förbannat svårt att lära sig köra bil!

Blicken, pilen, filen är en tragikomisk och öm skildring av en kvinna som försöker hitta dragläget i sitt eget liv. Dorthe Nors skriver med humor, svärta och en skarp blick för det absurda i tillvaron.”

Ædnan

Ædnan av Linnea Axelsson är ett mäktigt diktverk som skildrar modern samisk historia och berättar om två samiska familjers livsöden. Betyg: 4+ älvar av 5.

Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson

Ædnan av Linnea Axelsson tar sin början 1913. Bér-Jona driver sina renar över den gräns som snart kommer att vara stängd för dem. Det här blir också en ödesdiger förflyttning: den ena sonen skadar sig allvarligt. Längre bak, längs flyttleden har Ristin slagit läger med familjens andra son, den som själv behöver så mycket omvårdnad och omtanke att han inte kommer att kunna bli renskötare. De kommande åren kommer svenskar med förnedrande skallmätningar och undersökningar och Bér-Jona och Risten drivs bort, bort från sina marker och välkända vägar. Nu ska Vattenfall exploatera älvarna och samerna har ingen plats i planerna. I Ædnan skildras den svenska kolonialismen och de sår den skapat hos de människor som drivits bort från sina marker och som har förlorat sitt språk och fråntagits sin kultur. Verkningarna fortsätter in i kommande generationer, vilket Axelsson brännande skildrar genom att fortsätta berätta samiska erfarenheter genom Lises och hennes dotter Sandras ögon. Den sistnämnda är samisk aktivist, den förstnämnda kan inte lära dottern det språk dottern vill lära sig eftersom det är en av de saker som Lise förlorat medan hon tvingats gå till Nomadskola, där samiska barn förbjöds tala samiska och tvingades att lägga bort sin kultur.

Jag har en förkärlek för de koncentrerade och samlade berättelserna där det inte strösslas med ord i onödan. När författare in i minsta detalj beskriver och förklarar allt så blir läsaren bara någon som lyssnar. De författare som vågar låta läsaren fylla i på egen hand bjuder däremot sina läsare på något som kan bli en mäktigare läsupplevelse. Här har det nästan dragits till sin spets: berättelsen är nedkokad till minsta möjliga ord, en dikt. Det är fantastiskt, för berättelsen är verkligen mäktig och berörande. Det suger till i magen ibland när Axelsson skildrar det förtryck som bokens huvudpersoner utsätts för och den respektlöshet med vilken de blir behandlade. Det är en bok med mycket känslor, inte minst väcker den en slags vrede och skam över hur Sverige har behandlat och än idag behandlar samer. Här går berättelsen ända in i nutid och skildrar rättegången mellan Girjas sameby och svenska staten. Jag får ont i magen när jag påminns om hur svenska statens ombud valde att använda ordet ”lappar” under rättegången. Länge än så har vi inte kommit i det här samhället, tydligen. Ædnan är brännande.

Jag älskar också att boken tar plats, rent fysiskt, med sina närmare 800 sidor – det är en rejäl koloss till bok och man ligger inte direkt i sängen och slöläser ur den. Det är hög tid att samiska erfarenheter och samisk historia får ta plats i kulturen. Det är också en skön paradox att något så luftigt som poesi ryms i något så rejält.

Citerat ur Ædnan

”Det var så mycket
jag ville berätta
för henne

Hur jag hade trott att
renskötarbarnen redan
visste hur man gör

när man inte bor
med sina föräldrar

Men de hade också
gråtit i början

Som jag hade
gråtit den första
kvällen

då nattvakten
lurade mig

Hon hade sagt
att jag fick
ringa hem

Bara för att
sen kunna skratta
åt mig

då jag med
luren i handen
kom på

Att vi inte hade
någon telefon
hemma

Mamma satt lugn
vid min smala säng

Hon lyssnade så
tålmodigt

till varje ord som
jag inte sa”

Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson

Ædnan

Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 766.
ISBN: 9789100173647.
Andras röster: Fiktiviteter, Martin Ackerfors.

Linnea Axelsson

Linnea Axelsson (född 1980) är en svensk författare och konsthistoriker. Hon debuterade 2010 med Tvillingsmycket. Hennes senaste bok är det kritikerrosade diktverket Ædnan, som bland annat har nominerats till Augustpriset.

Förlagets beskrivning

”En mor och hennes yngste son vilar med några andra kvinnor, gamla och barn i en kåta. Framför dem längs flyttleden driver hennes make och deras äldre son renhjorden. De är på väg mot en ö i nordligaste Norge och sommarens betesmarker. Ingen anar att gränsen till Norge inom ett par år kommer att vara stängd för dem, att de ska tvingas lämna sitt hem, och att kommande generationer ska möta helt andra svårigheter.

Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. Eposet Ædnan berättar om två samiska familjer, vars öden speglar samernas moderna historia från 1900-talets början till vår tid. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik.”

Ditt liv och mitt

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson är en fin och berörande bok om familjehemligheter och en kvinnas sorg över den broder, som gömdes undan på Vipeholm bland andra ”sinnesslöa”. Betyg: 4 dyrbara kappor av 5.

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson
Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson är en roman om Märit, som är på väg till sitt barndomshem och sin tvillingbror för den stundande 70-årsdagen. Det blir också en resa bakåt i tiden och mot smärtsamma, och ibland grumliga, minnen. På väg mot brodern gör hon ett stopp i Lund för att besöka det som visar sig vara en förvånansvärt blygsamt utmärkt massgrav för de som levde och dog på Vipeholm, den anstalt som ändra fram till 1975 inhyste personer med utvecklingsstörning, förståndshandikapp eller beteenderubbningar. De boende kallades för ”sinnesslöa” och de flyttades till Vipeholm från långväga platser, tvingade bo långt från sina anhöriga, och de gavs inget eller litet av den habilitering och omsorg de hade behövt. Där levde och dog Märits andra bror, Lars.

Vipeholm är en verklig plats och den är också förknippad med Vipeholmsexperimenten, där utvecklingsstörda blev föremål för etiskt förkastliga medicinska experiment där de fick svåra kariesangrepp. Tänk att man behandlade människor såhär; det är inte så himla länge sedan! Det här är dock den första roman jag läser om Vipeholm och på sätt och vis hade jag kanske väntat mig, eller hoppats på, att den skulle uppehålla sig ännu mer kring just detta, men det gör den inte riktigt, trots allt. Majgull Axelsson hör till mina favoritförfattare och jag tycker att hon har en fenomenal förmåga att skriva om människor, relationer och känslor. De kanske inte alltid handlar om livssituationer som omedelbart går att identifiera sig med, men det finns alltid väldigt fina skildringar av allmänmänskliga känslor. Det brukar vara lätt att bli berörd av Axelssons romaner och den här är verkligen inget undantag.

Samtidigt kan jag ibland känna att Ditt liv och mitt blev lite väl rörig. Den handlar om Märit och hennes tillbakablickar och konfrontation med sina egna känslor, skam och upplevelser. Det handlar inte bara om brodern, som så småningom skickades till Vipeholm, utan det bubblar upp fler saker, som jag inte vet om jag behöver spoila här. Det jag kände emellanåt var i alla fall att det blev lite för mycket och att Axelsson ibland blir lite övertydlig och skriver fram scener som är onödigt tillspetsade. Det känns ändå som en onödig invändning, för jag tyckte riktigt mycket om Ditt liv och mitt, även om jag kanske inte håller den för Axelssons bästa.

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson
Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson

Ditt liv och mitt

Uppläsare: Chatarina Larsson.
Utgivningsår: 2017 (Första svenska utgåvan, Brombergs), 2018 (den här Radioföljetongen, producerad av Emma Janke för Sveriges radio).
Antal sidor: 363 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 9789173378475.
Andras röster: Bokkoll, Jag och mina böcker, Litteraturkvalster och småtankar.

Majgull Axelsson

Majgull Axelsson (född 1947) är en svensk, prisbelönt författare som gjort sig känd för böcker som Aprilhäxan och Jag heter inte Miriam. Hon har vunnit ett flertal priser, däribland Augustpriset (som hon fick för Aprilhäxan 1997) och hon har tilldelats den kungliga medaljen Litteris et Artibus för sitt författarskap.

Förlagets beskrivning

”Märit kliver av tåget i Lund utan att själv förstå varför. Det är över femtio år sedan honsenast var här och hon har inte längtat tillbaka en sekund. Hit kom hon som läkarstuderande på 60-talet, en tid då folkhemmet växte och blomstrade.

Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. Här hamnade patienterna från Vipeholm, den stora anstalten för så kallade sinnesslöa strax utanför Lund. Det var där hennes bror gick under. Han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Vad var det som hände för alla dessa år sedan? Och vem bär egentligen skulden?

Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande roman om hämnd, familjehemligheter och skuld.”

Pappaklausulen

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en fantastisk bok om en familj som försöker att hålla ihop, sorg över en förlorad dotter och rädslan över att inte alltid fixa att vara den närvarande förälder man vill vara. Betyg: 5 wet wipes av 5.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en roman om familjeliv och relationer. I centrum står en föräldraledig pappa som ägnar dagarna åt det kaos som gärna uppstår när en ettåring och en fyraåring är inblandade. Omtöcknad av sömnbrist sköter pappan hämtningar, lämningar, källsortering, byten av bajsblöjor, förfrukostar, frukostar, middagar, storhandling, tvätt, lek, tröst och tusen andra saker samtidigt som barnen gärna drar åt helt olika håll. Så kommer den tid på året då pappans egen pappa, barnens farfar, kommer till stan. Pappan, som är en farfar, bor utomlands och har lämpat över all hantering av posten och det ekonomiska till sin son, som också förväntas upplåta sitt kontor åt honom när farfadern kommer till Sverige för sin regelbundna visit, som han måste företa sig för att fortfarande kunna ta del av svenska välfärdssystem. För pappan, som är en farfar, är det naturligt att hans son tar hand om allt detta och han anser sig också förtjäna det eftersom han en gång i tiden överlät en hyresrätt till sin son och därför på något sätt har en livslång hållhake på honom. För pappan börjar det dock bli allt kämpigare att rodda allt kring farfaderns Sverige-liv, inte minst sedan han själv blev förälder. Nu börjar han känna sig redo att omförhandla pappaklausulen, det är dags att sätta ner foten och få sin pappa att sluta utnyttja honom.

Boken berättas omväxlande från pappan, farfadern och från andra familjemedlemmar (levande som döda, ettåringar som farmödrar), vilket är ett genialiskt drag. Alla vinklar tas med och trots att var och en av bokens karaktärer bär på osympatiska drag så är det lätt att börja känna sympatier med dem när perspektivet ändras.

Det är lätt att förstå att bokens pappa är så besviken på sin egen pappa, som visar så litet intresse för sin son och sina barnbarn, men som kräver så mycket i form av en massa praktiskt fixande, och som alltid tar för sig utan att säga tack, men som aldrig bjuder igen. Samtidigt är pappan, som är en farfar, naturligtvis en person med ett bagage och egna sorger, krämpor och ensamhet.

Det är lätt att känna sympatier med bokens pappa, som sover så lite och sliter så hårt. Han är ständigt upptagen med att vara den perfekta och närvarande pappan, men han är också en person som, oskönt nog, helst vill ha applåder för att han gör det han gör. Sett ur hans frus och föräldrars ögon är det också lätt att förstå att bokens pappa kan upplevas som oerhört irriterande.  Han sliter som ett djur med vardagens sysslor, men han är också den som låter minsta småsak blir enorma projekt att läsa in sig på tills ingen energi längre finns att slutföra något. Hans liv är en lång rad påbörjade projekt som slutat i ett ingenting.

Khemiri låter läsaren följa de två fäderna och deras närstående under ett antal dagar, där det utåt sett inte händer just någonting, men där det trots allt sker väldigt mycket, inte minst inuti dem. Det är en fin resa att få följa med på. Vi är alla människor med ett bagage som innehåller sorg, frustration och ilska, men också ömhet och kärlek. Khemiri påminner om att alla innehåller lite av varje: att vi alla har både bra och dåliga sidor, men att ingen faktiskt är sämre än att den kan bryta mönstret, åtminstone lite grann, och släppa fram nya sidor. Det är en fantastisk och trösterik liten bok om vad som håller ihop och drar isär en familj och om sorger som kan svälla ut och spränga fram stora avstånd mellan människor. Jag älskade verkligen att få följa den här familjen och att lära känna dem bortom de sidor de oftast väljer att visa utåt. Inte minst är det härligt att få vara i Khemiris språkvärldar ett tag. Han har ett alldeles eget sätt att skriva där rytm och flöde driver berättelsen på ett sätt som kan få vilken scen som helst att lyfta.  Han har ett lekfullt språk och en fenomenal förmåga att hitta oväntade, roliga och exakta liknelser och uttryck. Trots att boken innehåller många sorgliga stråk är det en bok som på många sätt är ren underhållning. Det går inte att göra annat än att skratta med pappan i hans vardagsstök och att dra på munnen när precis allt tycks gå honom emot.

Jag vet ingen som skriver som Khemiri och har samma lätthet och ton i sitt berättande. Det är verkligen fantastiskt att kliva in i hans världar.  Hans tidigare böcker har ofta varit politiska och spetsiga på ett sätt som Pappaklausulen inte är på samma sätt, men Khemiris unika berättande och hans humor känns igen. Jag har älskat i princip alla romaner Khemiri har skrivit och det här är ännu en fullträff, en mångbottnad, underhållande och berörande berättelse som bjuder på igenkänning och som på ett oväntat sätt skänker både tröst och hopp för den som ibland ifrågasätter om livet verkligen går i rätt riktning.

Citerat ur Pappaklausulen

”Hon går mot tunnelbanan, hon har sin nya väska, sin nya frisyr, sin rock, sina handskar, hon ser så professionell ut när hon ska ut i välden. Han står kvar hemma i kökskaoset. Han har en morgonrock med ettåringens snor på axeln, avtryck från fyraåringens gröthänder på fickan. Ettåringen springer runt med en gåvagn och vrålar av frustration varje gång som han fastnar i en matta eller i ett hörn.”

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Pappaklausulen

Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 364.
ISBN: 9789100176303.

Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003 med Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den skrivits med en inte speciellt grammatiskt korrekt svenska. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Augustpriset, som han belönades med för romanen Allt jag inte minns. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri, instagrammar under @jonashassenkhemiri och har en Facebooksida och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.

Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.”

Okänt offer

Okänt offer av Tana French är en extremt osannolik deckare, full av logiska luckor. Den kretsar kring polisinspektören Cassie Maddox, som plötsligt hittar sin egen dubbelgångare mördad. Betyg: 1 kortlek av 5.

Okänt offer av Tana French
Okänt offer av Tana French

Okänt offer av Tana French är en deckare med polisinspektör Cassie Maddox i huvudrollen. Det är den andra boken om Cassie, men den kan läsas fristående. Cassie har en bakgrund från den polisenhet som jobbar med hemliga operationer, men nu arbetar hon på familjevåldsroteln. Plötsligt hör dock en före detta kollega av sig och lyckas locka tillbaka Cassie till sitt tidigare jobb som infiltratör. En kvinna har nämligen hittats mördad och den mördade råkar vara Cassies dubbelgångare. Dessutom visar det sig att den mördade kvinnan har levt under en stulen och påhittad identitet – hon har kallat sig för Lexie Madison, vilket råkar vara en tagen identitet som Cassie tidigare har använt sig av under en hemlig operation. Vem den mördade kvinnan är egentligen, varför hon har blivit mördad och av vem är helt okänt, liksom på vilket sätt hon känner till Lexie (och Cassie?).  Att den mördade kvinnan både ser ut som Cassie och har en tagen identitet med kopplingar till henne gör att Cassie inte kan tacka nej till att gå tillbaka till sitt jobb med hemliga operationer, trots att det tydligen har hänt en hel del (i den första boken om Cassie, gissar jag), som på goda grunder har lockat henne från den karriären.

Nu är tanken att Cassie ska leva som Lexie och försöka att hitta både mördare och motiv. Den sista tiden i livet har Lexie varit doktorand i litteraturvetenskap och levt på ett stort gods tillsammans med fyra excentriska doktorandkollegor. De fem har levt som en liten familj, i ett eget slutet litet universum, och har just inte umgåtts med någon utanför deras sällskap eller ens synts till i byn. Har ni läst Donna Tartts Den hemliga historien (eller Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik) så får ni kanske en idé om känslan. Den här boken är uppenbart inspirerad av Tartts moderna klassiker.

När boken tog sin början satt jag som på nålar. Jag tror att alla någon gång, i något sammanhang, har haft pulsen snabbt pickande i skräck för att bli upptäckta. I den här boken får läsaren följa Cassie in i ett väldigt speciellt hem där hon när som helst kan bli avslöjad och genomskådad av människor som mycket väl kan vara hennes mördare. Det fanns någonting extremt kittlande kring detta och jag vågade knappt läsare vidare när hon väl släppts av vid godset och tagits emot av sina rumskompisar. Jag såg framför mig hur precis allt kunde gå fel. En dubbelgångare kan kanske lura någon på håll, men skulle Cassie kunna lura Lexies rumskompisar, människor som hon levt med under lång tid? Skulle hennes utseende verkligen vara tillräckligt övertygande? Skulle hon kunna hänga med i interna skämt? Förstå rutinerna och lunken i huset? Veta exakt vilken relation Lexie haft till var och en av hennes rumskompisar? Skulle hon smälta in?

Det tragikomiska är att det här, som hade kunnat vara en så intressant och klaustrofobisk del i den här boken, inte framställs som någon stor grej över huvud taget. Cassie/Lexie gör bort sig några gånger, men inte på något allvarligt sätt och i princip kan hon helt enkelt vandra in på godset och umgås, skämta och jacka in helt rätt i jargongen bland Lexies nära vänner och rumskompisar. Inga problem! Förtroliga samtal, skämt, tokiga upptåg, precis allt går bra och det är som att Cassie har känt de här människorna i åratal och helt naturligt vet vilken humor och vilken personlighet Lexie hade. Efter någon dag börjar Cassie också gå till Lexies arbetsplats och jag kunde ju föreställa mig att det skulle kunna vara utmanande att fejka att man doktorerar inom ett ämne, men nej, det är ingenting speciellt med det heller. Cassie har inga problem att ta över Lexies jobb, handleda hennes studenter och arbeta vidare med Lexies forskning. Det här är en logisk lucka som är så glupande stor att man häpnar. Det är svårsmält att tänka sig att en polis hittar sin egen dubbelgångare mördad, men det är samtidigt något som man som läsare måste köpa för att kunna läsa vidare i just den här boken. Att det är såhär lätt att övertyga såväl närstående som kollegor är dock svårsmält för mig. Tyvärr är det dock inte det enda som skaver med boken.

Trots att Okänt offer började så spännande och kittlande så blev den snabbt oerhört seg. Boken är alldeles för lång och oredigerad och dialogerna är också långa, tjocka textmassor utan flyt. Cassie/Lexie har också ett lite grovt språk, som på ett orimligt sätt ibland spiller över i vanlig text (jag minns inte ordagrant, men någonstans i den står det t.ex. att hon satte sig på röven), vilket är fult och irriterande. Det märks också att författaren har gjort en riktigt, riktigt trött research. Man måste ha förläst sig på deckare om man tror att ett mord kan få en oerhört omfattande hemlig operation att dra igång. Seriöst! Nu kanske jag spoilar något, men det Cassie kommer fram till är sådant som enkelt hade kunnat fås fram i några förhör. Istället lejer man alltså Cassie att jobba dygnet runt som infiltratör under många månaders tid samtidigt som hon dag som natt är avlyssnad och har en hel stab med människor som i realtid sitter och lyssnar på allt som spelas in och också är redo att rycka ut om det behövs. Okej, mord är i regel högprioriterade brott, naturligtvis, men såhär går faktiskt inte mordutredningar till. Dessutom är Cassie i många avseenden helt inkompetent och oseriös. Hon ljuger och undanhåller vid ett flertal tillfällen fynd och bevisföremål för sina kollegor och ”råkar” ibland stänga av mikrofonen. Allt detta gör hon utan någon annan eller bättre anledning än att hon fått en magkänsla… Förmodligen hade författaren en ambition att skriva en berättelse där Cassie växer ihop så mycket med Lexie att hon börjar få svårt att slita sig från Lexies liv och vänner, men den skildringen är inte speciellt skickligt utförd och det mesta kring hennes märkliga lögner och oproffsiga polisarbete blir mest irriterande.

Det jag tycker absolut sämst om med den här boken är just det: att det finns så många intressanta ingångar, spännande omständigheter och uppiggande idéer om hur berättelsen ska utveckla sig – men allt pyser ut i ett ingenting. Mot slutet tror jag rent av att författaren tappade skrivlusten alldeles.

Nu kommer en seriös spoilervarning.

Slutet, alltså. Jag hade väntat mig att författaren skulle göra något riktigt intressant kring den stulna identiteten. Hur kan den här ”Lexie” ha känt till Cassies gamla fejade identitet och varför har hon börjat använda den? Jag var nyfiken på vad som skulle hända. Tyvärr händer inget på den fronten! Inget! Det var bara en slump. En slump. När boken får sin upplösning blir Cassie avslöjad av en av sina rumskompisar och får genom en otroligt tjatig och lång monolog reda på ungefär vad som hände på mordnatten. Någon dag senare sker någon slags konfrontation med resten av hennes roomies. För att verkligen avsluta boken snabbt och effektivt blir det skottlossning, polisen kommer och allt avslutas. I en bisats, några sidor längre bort i boken, har hela godset dessutom helt random brunnit ned.

Det här var riktigt kalkonigt, om du frågar mig. Okänt offer började SÅ bra och hade SÅ stor potential. Att det blev såhär dåligt är extremt irriterande.

Citerat ur Okänt offer

”Jag hörde hur Sam drog häftigt efter andan. ”Hem ljuva hem”, sa Frank och stängde av radion.

De väntade på mig utanför dörren, stod på rad längst uppe på trappan. För mitt inre ser jag dem fortfarande där, guldlackade av kvällssolen och strålande som i en dröm, vecken i deras kläder och formerna i deras ansikten ofördärvade och smärtsamt klara. Rafe stod lutad mot räcket med händerna i jeansfickorna; Abby i mitten, framåtlutad på tå, ena armen böjd för att skugga ögonen; Justin, fötterna tätt ihop och händerna på ryggen. Och bakom dem Daniel, inramad av dörrpelarna, höjt huvud och ljusskärvor från glasögonen.”

Okänt offer av Tana French
Okänt offer av Tana French

Okänt offer

Originalets titel: The Likeness (irländska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2008 (första irländska utgåvan), 2009 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2010 (den här pocketutgåvan, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 519.
ISBN: 9789100121259, 9789174291223.
Läs även övriga böcker om Dublins mordrotel: Till skogs, Brottsplats: Faithful Place, Otrygg hamn, En hemlig plats, Inkräktare.

Tana French

Tana French (född 1973) är en irländsk/amerikansk författare som främst är känd för sina deckare i serien Dublins mordrotel, för vilka hon också har belönats med flera fina priser, t.ex. Allan Poe Award för bästa debutroman (som hon fick för första delen i serien, Till skogs). Tana French har en Facebooksida och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”När poliskommissarie Cassie Maddox kallas till en mordplats upptäcker hon att offret är kusligt lik henne själv. Mordfallet saknar ledtrådar, motiv och misstänkt. Cassies chef föreslår att hon återigen ska jobba under täckmantel. Hon ska låtsas vara den döda kvinnan Lexie, ett extremt farligt uppdrag. Polisen kommer att berätta för media och Lexies rumskamrater att knivhuggen inte var livshotande utan att kvinnan hamnat i koma. Cassie kan då förbereda sig, sedan ska hon återvända till vännerna som den skadade Lexie. Men ju mer Cassie upptäcker om Lexies gåtfulla liv desto svårare blir det att få svar på: vem som dödade kvinnan, och vem hon verkligen var? Smart psykologisk spänning!”

Här ligger jag och blöder

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en fantastiskt fin bok om en ung tjej vars mamma plötsligt är försvunnen. Det är en bok där det är väldigt lätt att tycka om huvudpersonen och att heja på henne i allt hon gör: letandet efter mamman, skapandet, kärlek. Betyg: 5 flamingos av 5.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en ungdomsroman där läsaren får följa 17-åriga Maja, som bor med sin pappa i Stockholm. I Norrköping bor Majas mamma, som aldrig kallas för något annat än vid sitt förnamn, Jana.  Faktumet att hon aldrig kallas för ”mamma” låter läsaren förstå att det finns ett visst avstånd mellan Maja och hennes mamma, men det är inte bara den detaljen som avslöjar något om Jana och hennes relation till sin dotter (och andra) utan det finns mycket annat som antyds mellan raderna. Och allt detta lyckas författaren avslöja trots att den stora ”grejen” i den här boken är att Majas mamma plötsligt är spårlöst borta. Snyggt gjort!

När Maja kommer till Norrköping för att ha en helg hos sin mamma så är Jana helt enkelt inte där för att möta upp och inte finns hon i huset heller. Maja snokar skamlöst bland sina föräldrars e-post, almanackor och sociala medier och hittar förbryllande ledtrådar och en del pinsamma sidospår (föräldrars dejtande, föräldrars lite fåniga stolthet över sitt egna föräldraskap…). Exakt vad som har hänt med Jana kanske jag ska överlämna åt läsaren att upptäcka, men försvinnande leder verkligen fram till något tankeväckande och fint i slutändan. Föräldraskap är kanske inte det lättaste, och inte att vara tonårsdotter heller!

Majas Norrköpingshelg blir hur som helst något helt annat än vad det var tänkt, men genom knasiga tillfälligheter kommer hon att lära känna flera nya kompisar medan hon är där alldeles själv. Inte minst träffar hon ”Justin Case”, som visar sig bo granne med Jana. Han är 20 år och Maja drar genast en lögn att hon är 18. Självklart uppstår förälskelse. Det finns alltså flera sidohistorier utöver den om Janas försvinnande. Och jag gillar dem verkligen!

Ungdomsböcker kan ha en tendens att vara avskalade och rakt på sak, men här har Jägerfeld gjort den perfekta avvägningen mellan att skriva saker i klartext och att låta saker skymta mellan raderna, och även mellan att hålla sig till huvudberättelsen och att låta de andra berättelserna och bifigurerna få ta plats. Jag tyckte verkligen om den här boken! Det är en fin berättelse och det är omöjligt att inte tycka om Maja. När jag läser boken vill jag inget annat än att heja på henne, peppa henne och tala om hur bra hon är, som om hon vore en lillasyster man tycker riktigt mycket om. Tonen känns också helt rätt. Nu var det länge sedan jag var tonåring, men Jägerfeld väcker minnen om hur det var när förälskelser var liksom nytt och hur det bara var i största allmänhet innan man riktigt förstått vem man är och vad man ska bli. Jag imponeras också över hur självsäker Maja är. Trots att hon hamnar i en rätt klurig situation med sin mamma och trots att hon har allmän otur med saker och ting, så verkar hon aldrig riktigt tveka eller tappa modet. Det är inspirerande på ett sätt. Jag vet inte om jag var lika orädd när jag var 17 år, men förmodligen inte.

Det är alltid lite småkonstigt att vara vuxen och uttala sig om en ungdomsbok. Är den här boken bra för att vuxna förnuftigt kan titta tillbaka och tycka att det är bra, eller är den bra för att unga också kan hitta något och få igenkänning? Jag kan såklart inte svara på det sistnämnda. Men jag hoppas och tror verkligen att unga också kan känna igen sig i Maja på ett eller annat sätt.

Här ligger jag och blöder

Uppläsare: Julia Marko-Nord.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Gilla böcker (som numera har slagits samman med Lilla piratföraget)), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Karin Andersson för Sveriges radio).
Antal sidor: 251.
ISBN: 9789186634032.

Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld (född 1974) är en svensk författare och psykolog. Hon debuterade 2006 med Hål i huvudet och 2010 kom hennes andra bok, Här ligger jag och blöder, som fick ett väldigt fint mottagande och bland annat belönades med Augustpriset. Hennes senaste roman är Blixtra, spraka, blända! som kom ut 2018. Jenny Jägerfeld twittrar under @JennyJagerfeld och har en hemsida.

Förlagets beskrivning

””Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen för den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.”

Maja skulle aldrig skada sig själv, aldrig avsiktligt som folk verkar tro. Ska man inte få såga av sig en tumspets utan att alla börjar oroa sig? Det vill säga, alla utom Majas mamma. Tvärtom är det Maja som oroar sig för henne. På en fest hon inte är inbjuden till träffar hon tjugoåriga Justin, en superverbal bilmekaniker med rosa byxor, som får henne att glömma allt om frånvarande mammor och avsågade tummar. Men sen läser Maja ett mejl som inte är till henne, ett mejl som gör ondare än alla sticksågar i världen.

Här ligger jag och blöder är en bladvändare med gapskrattshumor och allvar. Tilldelad Augustpriset i klassen Årets svenska barn- och ungdomsbok samt Stora Läsarpriset 2010. Nominerad till Slangbellan samma år.”

Insurgent

Insurgent av Veronica Roth är den andra delen i den dystopiska Divergent-trilogin, en berättelse om en värld där människor hålls i schack genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa kulturer och synsätt är accepterade. Nu är dock allt på väg att falla samman. Betyg: 4 kanyler av 5.

Insurgent av Veronica Roth
Insurgent av Veronica Roth

Insurgent av Veronica Roth är del två i Divergent-trilogin. Den tar vid precis där första delen slutar och tempot är alltså högt redan från början. Tris är en ung tjej i en dystopisk värld där alla hålls under kontroll genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa synsätt är accepterade. Antingen tillhör man De tappra, De osjälviska, De lärda, De ärliga eller De fridfulla och alla människor anses ha egenskaper som gör att de är menade att tillhöra en enda av falangerna. Tris är dock speciell, hon är divergent, vilket innebär att hon har egenskaper som gör att hon passar in i flera falanger. Hennes speciella egenskap är dock något som hon håller hemligt eftersom att det är farligt för divergenta att avslöja sig. Hon har precis genomgått den tuffa initiering som krävs för att bli upptagen i De tappra och vid sin sida har hon Marcus, hennes nyblivna pojkvän.

Tris och Marcus är två mycket unga människor, men i Insurgent är mod och divergens några egenskaper som är viktigare än livserfarenhet. Framför sig har de enorma utmaningar och de båda kommer att spela viktiga roller i händelseutvecklingen. Hela samhället, som de känner det, är på väg att rasa samman. De lärda vill bryta sig loss och släppa in ett annat styre och de drar sig inte för att starta ett krig för att uppnå sitt mål. Plötsligt ställs människor och falanger mot varandra, vänskap sätts på prov och många lider oerhörda förluster.

Boken är spännande från sidan ett och tempot är högt. Jag fastnade verkligen och ville veta hur det skulle utveckla sig. Jag inser att mycket i boken är platt och töntigt, att de flesta karaktärer vid sidan av Tris helt saknar djup, att hennes relation till Marcus beskrivs banalt och klyschigt, att det finns en hel del logiska luckor och att berättelsen drivs framåt med minsta möjliga finess och gestaltning. Ändå måste jag säga att jag rycktes med och, även om författaren kanske inte utnyttjar ämnet maximalt, så finns det i grunden något intressant i själva grundkonflikten: att människor hålls tillbaka av sina egna snäva kulturer och fyrkantiga bild av världen. När jag hade läst första delen i trilogin, Divergent, var det många som varnade mig för att de avslutande delarna skulle vara mycket sämre. Jag hade kanske låga förväntningar när jag påbörjade Insurgent, men jag blev i alla fall positivt överraskad över att storyn fortfarande kändes intressant och att det fortsatte att bjudas på överraskningar. Mitt största problem med boken är i någon mening att den är en ungdomsbok. Det kan jag naturligtvis inte föra fram som kritik, egentligen, men det känns bara så löjligt, från min synvinkel, att boken handlar om två barn som springer runt och räddar världen och upplever relationstrassel som de hanterar som om de vore ett gammalt äkta par. Det känns haltande. Men egentligen är det väl helt enkelt så att jag är för gammal för den här typen av böcker. Fel målgrupp, ni vet.

Jag kommer hur som helst att läsa den avslutande delen. Jag vill veta hur det går med allting och ibland är det precis den här typen av underhållning man behöver!

Insurgent av Veronica Roth
Insurgent av Veronica Roth

Insurgent

Originalets titel: Insurgent (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Uppläsare: Anna Maria Käll.
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Modernista), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Earbooks).
Läs även övriga delar i Divergent-trilogin: Divergent, Allegiant.
Antal sidor: 381 (ca 12,5 h lyssning).
ISBN: 9789176455104, 978-91-7483-159-7.

Veronica Roth

Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

Förlagets beskrivning

”Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda dem hon älskar – och sig själv – samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.

Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylld av firande och segeryra tillsammans med hennes valda falang. I stället slutade dagen i outsägliga fasor. Nu rasar krig, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer. Och i krigstider måste man välja sida, hemligheter kommer i ljuset, och de val som måste göras blir ännu större och mer oåterkalleliga.

Tris har förändrats, dels genom sin beslut, men också av på grund av nya upptäckter och skiftande relationer. Nu måste hon omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.”

Laterna magica

Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi, en bok där de flesta kring Bergman känns underligt platta, men där det å andra sidan ges en verkligt fin bakgrund till Bergman och hans skapande. Betyg: 4 magsår av 5.

Laterna magica av Ingmar Bergman
Laterna magica av Ingmar Bergman

Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi från 1987. Det här jubileumsåret, 100 år sedan Bergmans födelse, har Bergman och hans filmer uppmärksammats på många håll och Sveriges radio har bland annat låtit den här boken gå som radioföljetong, samtidigt som den har bokcirklats i Lundströms bokradio. Bokcirkeln har jag inte hunnit lyssna klart på, men nu har jag i alla fall lyssnat på uppläsningen av boken.

Till att börja med kan jag erkänna att jag inte är någon kännare av Bergman och trots att jag är intresserad av film så har jag faktiskt inte sett någon av Bergmans verk(!), inte ens Fanny och Alexander. Jag tror självklart att den här boken lyfter om man också har sett något av det Bergman skapat på film eller för teatern, kanske kan boken då också ge en del nycklar till hans skapande och visa nya sidor av det han har velat berätta i sina verk.

Även utan att kunna sin Bergman så tycker jag att boken håller, inte minst för att han är en sådan oerhört känd och respekterad person och eftersom det har blivit så mycket diskussioner kring hans ”demoner” och hårda ledarstil. Det gör såklart att det blir spännande att få titta in i hans värld och höra Bergmans egna ord. Bergman lyckas också berätta på ett engagerande sätt. Jag blir kanske mest berörd när han berättar om den laterna magica, filmapparaten, som tidigt skänkte honom den magi som lockade honom till filmen. Som mest underhållen blir jag när Bergman berättar om alla hopplösa teatrar han kuskar runt på – han berättar målande och äckelframkallande om ohyra, trasiga avlopp och allmänt nedgångna lokaler. Jag anar att han vässar lite, men det gör inte så mycket.

Laterna magica är helt klart en spännande biografi där Ingmar Bergman bjuder på sig själv och sitt liv. Det som är till bokens nackdel är paradoxalt just det: det blir väldigt mycket Bergman. Ingmar Bergman var gift fem gånger och blev pappa till nio (?) barn. En del av dessa människor finns skildrade i boken, men det mesta känns platt. Faktiskt känns de flesta människor runt Ingmar Bergman förvånansvärt vagt beskrivna. Kanske ska man unna sig att vara väldigt självupptagen i en biografi, inte minst för att ens närstående kanske inte ens vill vara i rampljuset, men jag kände ändå att det saknas något i personporträtten, alltså porträtten av alla vid sidan av Bergman själv. Allt som allt är det dock fortfarande en intressant och välkomponerad självbiografi som är lagom utlämnande. Jag måste börja se hans filmer! Det känns verkligen som en lucka att inte ha sett något av Bergman!

Laterna magica

Uppläsare: Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Emma Janke för Sveriges radio).
Antal sidor: 336.
ISBN: 91-1-876002-3.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman (1918 – 2007) var en svensk regissör, manusförfattare, teaterchef och författare. Han är en världsberömd kulturperson, som gjort en lång rad hyllade och prisade filmer, däribland de Oscarsbelönade filmerna Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Fanny och Alexander. Den som vill lära sig mer om Bergman och/eller hans verk kan t.ex. besöka Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida.

Förlagets beskrivning

(om den nyutgåva om getts ut av Norstedts 2018).

”Få självbiografier har skapat ett sådant förhands­intresse som Laterna magica innan den gavs ut 1987, även i ett internationellt perspektiv. Det var första gången Ingmar Bergman skrev ett verk helt frånkopplat filmmediet. Genom branta klipp och djärva associationer skildras vägen från olyckligt prästbarn till folkkär film- och teatermagiker vilket också gav många nycklar till de ämnen han ofta återkom till i sina filmer.

Mer än något annat visade Ingmar Bergman med Laterna magica att han var en stor författare i egen rätt. Nu ges möjligheten att läsa självbiografin tillsammans med Arbetsboken, ur vilken han hämtade en stor del av det material som kom att bli de publicerade memoarerna. En sådan samtidig läsning ger nu läsaren en oanad möjlighet att se hur författaren i den konstnärliga processen förhåller sig till det egna minnet, fakta och fiktion.”