Kategorier
-

Böcker i februari (2019) och teknikstrul

I februari kommer det ut flera intressanta titlar. Här är de två som jag ser fram emot mest:

Grejen med saker av Helena von Zweigbergk
Grejen med saker av Helena von Zweigbergk
  1. Helena von Zweigbergk verkar vara inne i en väldigt produktiv fas. I höstas var hon aktuell med sin senaste roman, Totalskada, och redan i februari kommer en bok där hon tillsammans med Cilla Ramne och fotografen Pia Ulin diskuterar vårt förhållande till saker. Grejen med saker är titeln. Det känns som ett tema i tiden att undersöka.
  2. Här om året läste jag Middlesex av Jeffrey Eugenides. En fantastisk bok, tycker jag! Därför känns det spännande att det kommer nytt av Eugenides nu i februari. Då kommer novellsamlingen Tidig musik.
Tidig musik av Jeffrey Eugenides
Tidig musik av Jeffrey Eugenides

En tredje bok som jag hade sett fram emot är Karolina Ramqvists nya, Björnkvinnan, som enligt vårkatalogen skulle ha kommit ut nu i februari, men som tydligen har blivit framskjuten till september. Undrar vad som hände? Kanske ville författaren fila lite till – och det kan man väl i sådant fall förstå. Det tar tid att skriva en roman och när man väl har börjat lägga ner all den där tiden vill man väl också att berättelsen ska bli så bra som den någonsin kan bli.

Själv har jag lagt ned absurt mycket tid och energi på teknikstrul i januari. Jag började året med att bli hackad (ett gammalt Pinterest-konto som jag inte brukar använda). Det var inte hela världen, men jag kände mig ändå tvingad att fundera några extra varv på mina lösenord och jag behövde lägga ner en hel del tid på att ändra vissa av dem. När detta var klart så behövde jag plötsligt byta telefon och det fungerade ganska smärtfritt ändå, för jag hade en säkerhetskopia av min gamla mobil och kunde därför få med mig allt av värde till den nya. Eller ja, inte riktigt allt: snart insåg jag att den app som jag har för att generera säkerhetskoder till alla miljarder ställen med 2-faktorautentisering inte hade följt med, så då behövde jag lägga en massa tid åt mina lösenord igen. Nåja, det var väl inte heller hela världen, även om det finns roligare saker att spendera tid på, särskilt när man redan lagt en massa tid på lösenord för bara någon dag sedan…

Då kändes det jobbigare när min nätverkslagring (NAS) plötsligt rasade ihop. Från den ena dagen till den andra var min NAS totalt död och gick inte att väcka. Inte heller detta var en katastrof eftersom jag hade backup av mina filer på andra ställen, men det visade sig snart att allt faktiskt inte fanns säkerhetskopierat som jag hade trott, för den automatiska säkerhetskopieringen hade magiskt slutat att fungera av sig självt i oktober. Jag kunde över huvud taget inte dra mig till minnes vilka filer som eventuellt gått förlorade, men förstod väl innerst inne att det egentligen inte var något av värde som gått förlorat. Jag kände ändå rätt mycket katastroftankar, måste jag erkänna. Det är inte kul att förlora foton och andra minnen som man har byggt upp under decennier och även om det nu inte var så, så fick blotta tanken mig att bli helt matt. Så löjlig är jag!

Magiskt nog gick det att få ordning på min NAS igen, för den delen, så i slutändan förlorade jag ingenting, men det krävde någon veckas väntan på ny hårdvara och sedan ytterligare ett antal dagar innan jag kunde få hjälp av tekniker, som för övrigt behövde ägna flera timmar åt att försöka komma in på mina diskar. Det var långt ifrån säkert att allt skulle gå att rädda i slutändan. Det var en liten pärs!

Förlåt för detta dravel. Jag tror att cirka 1 promille av mina läsare är intresserade av att läsa om mitt teknikstrul. Det här är i alla fall något som har präglat min januari, även om jag inser att jag också har fyllt månaden med mycket kul. Jag har t.ex. varit i Öregrund, sett baletten Svansjön (åh, så fint det var och så imponerande duktiga dansarna var!) och så har jag firat födelsedag med fika & brädspel. 🙂 Frusit har jag gjort också. Det har varit skapligt många minusgrader här i Umeå och jag är inte riktigt gjord för låga temperaturer.

I februari önskar jag mig lite mer lugn och ro på teknikfronten, men lite mer liv och rörelse i andra sammanhang. Det är inte så mycket i kalendern för tillfället, men jag får se till att hitta på något efter den här kyliga och struliga januari-månaden.

Läsa böcker kommer jag i alla fall att göra, i vanlig ordning. Jag har en del “slattar” att läsa ut, men jag hoppas också på att hinna påbörja följande böcker som står på tur:

  • Bokcirkelboken Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson. Den är vald med förhoppningen att den ska vara lättläst och underhållande, så det är något vi alla i cirkeln hoppas på. När någon valde något “lättsamt och underhållande” senast blev det den fruktansvärt usla Dumskallarnas sammansvärjning som hela cirkeln sågade unisont. Hehehe.
  • Musan av Jessie Burton. Jag fick den när jag fyllde år och jag tyckte verkligen om Miniatyrmakaren av samma författare, så Musan ser jag fram emot lite extra! 🙂
Födelsedagspresenter: Musan, Mitt hjärta går på och Eat good
Födelsedagspresenter: Musan, Mitt hjärta går på och Eat good. Om tårta ingår i konceptet “eat good”? Ja… Varför inte? 🙂

Vad läser du i februari? 🙂

Kategorier
Brøgger, Suzanne Doggelito, Dogge Sjölin, Daniel Wägner, Elin

Noveller: De blå silkesstrumporna, Alla vill bara gå hem, Shuno, Blomman

Jag läste många noveller i december. Här är ytterligare fyra!

De blå silkesstrumporna

De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en feministisk och peppig klassiker om en kvinna som köper ett par klarblå silkesstrumpor. Det ska bli ödesdigert. När hon sitter på tåget med en väninna och talar vitt och brett om orättvisor och ojämlikhet och om hur uselt det är på arbetet på Verket, ja, då blir plötsligt silkesstrumporna något som sticker ut och gör henne till en eftersökt person. Jag blev glad av den här novellen. Den överraskade på många sätt och kändes härlig och uppfriskande. 

Betyg: 4+ resor till Haparanda av 5.

De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner

Utgivningsår: 1948 (första utgåvan, i samlingen Spinnerskan), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890968.

Alla vill bara gå hem

Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin kom ut 2014, vilket i och för sig inte är så länge sedan, men den känns faktiskt mer aktuell idag. Det är vardag och förskolelämning och alla verkar längta någon annanstans. I ett långt flöde av beklaganden och skamsenhet och trötthet och dåligt samvete målas det upp en dystopisk och mörk framtid där allt verkar ha havererat i en stor klimatkatastrof. Jag fastande verkligen för den här novellen. Den har precis det där lekfulla och påhittiga språk som jag brukar falla för och ämnet känns dessutom smärtsamt aktuellt.

Betyg: 5 katastrofer av 5.

Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin

Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 9789175890234.

Shuno

Shuno av Dogge Doggelito (pseudonym för Douglas Léon) är en novell om några förortsungar som bestämmer sig för att åka till varuhuset och snatta. Eller snatta är fel ord, det här är snarare stölder, utförda av några som faktiskt är rätt rutinerade. Shuno hör till de grönare i gänget, men han har siktet inställt på något som han önskat sig länge och som han vet att han aldrig kommer att kunna få: en LP med Samantha Fox. Jag hade ingen aning om att Dogge Doggelito var en skicklig novellförfattare, men Shuno är verkligen elegant uppbyggd. Med små detaljer skildrar han den tuffa tillvaro barnen kommer ifrån och på vilka hjärtskärande sätt de försöker att förhålla sig till sina hemförhållanden och otrygga tillvaro. När novellen får sin upplösning blev jag kanske inte överraskad, men verkligen berörd.

Betyg: 4+ plankningar av 5.

Shuno av Dogge Doggelito
Shuno av Dogge Doggelito

Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 9789186847753.

Blomman

Blomman av Suzanne Brøgger handlar om en kvinna om under stor vånda är på väg till en man för att överlämna en blomma. Det är svårare än vad man kan tro. Hon vrider och vänder på alla eventualitet, månar om att ingenting ska gå att feltolka och funderar fram och tillbaka. Mycket av grubblerierna handlar i botten om att huvudpersonen försöker att hitta någon slags väg för att både vara den kvinna som den här mannen vill ha och samtidigt vara den fria och självständiga kvinna som hon faktiskt är. Jag förstår att Brøgger är en feministisk ikon och kanske var den här berättelsen också väldigt aktuell och brännande när den var ny. Nu kände jag mest att den inte sa mig så mycket. Ärligt talat undrade jag mest varför hon inte bara överräcker den där himla blomman och slutar noja å mycket. Kanske är det sunt att jag kände just så. Tiderna förändras och kanske ska man läsa Blomman och påminnas om hur långt vi trots allt har kommit (även om det är långt kvar).

Betyg: 3 medicinska kliniker av 5.

Blomman av Suzanne Brøgger
Blomman av Suzanne Brøgger

Originalets titel: Blomsten (danska). Översättare: Eva Matthiessen. Utgivningsår: 1975 (första danska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kærlighedens veje & vildveje), 1976 (första svenska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kärleken vägar och villovägar, Wahlström & Widstrand), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892573 .

Kategorier
Bakhtiari, Marjaneh Lindgren, Torgny Naderehvandi, Khashayar Söderberg, Hjalmar Wasling, Pontus

Noveller: Tuschritningen och tre andra historietter, Förhöret, Farväl till dem på land, Huset, Gourmetsyndromet

Ytterligare några noveller ur decembers novelläsning:

Tuschritningen och tre andra historietter

Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg är en liten samling med berättelser hämtade ur den novellsamling som heter just Historietter. Jag är väldigt förtjust i Söderberg och tycker särskilt mycket om hans skickliga förmåga att skildra människors längtan och relationer. Jag tycker också att hans språk är något utöver det vanliga: i hans avskalade och vackra texter finns en exakthet och tonträff som få kan mäta sig med. Söderbergs språk och berättande kommer faktiskt särskilt till sin rätt i novellformatet, inte minst i korta “historietter” som dessa och den här lilla boken är därför en ljuvlig liten introduktion till Söderbergs författarskap.

Betyg: 4 cigarrer av 5.

Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg

Innehåller: Tuschritningen, Spleen, En kopp te och Duggregnet. Utgivningsår: 1898 (första publiceringen i novellsamlingen Historietter, utgiven av Bonnier), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 9789175891231.

Förhöret

Förhöret av Khashayar Naderehvandi är en novell som har belönats med Sveriges radios novellpris (2014), men som också finns utgiven i den här tjusiga lilla utgåvan. Det är en märklig och lätt surrealistisk berättelse om ett berättarjag och hans kompis. Stämningen är inte på topp mellan dem och en klumpig kommentar om självmord gör att vännerna hastigt bryter upp. På hemvägen hittar berättarjaget en tupp. En stridstupp? Jag tyckte att Förhöret var en överraskande och spännande novell. Det känns som en berättelse där vad som helst kan hända, något övernaturligt, något skruvat, något vad som helst. Samtidigt läser jag och förstår att allting betyder något. Men vad ska tuppen symbolisera? Jag är inte speciellt road över symboltyngda berättelser som kräver tolkning och mycket funderande, men samtidigt är det här en bok som också kan läsas rätt upp och ner, så den gick ändå hem hos mig.

Betyg: 3 hissar av 5.

Förhöret av Khashayar Naderehvandi
Förhöret av Khashayar Naderehvandi

Utgivningsår: 2014 (som novell i Radionovellen, Sveriges radio), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175890722.

Farväl till dem på land

Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari berättas från ett barn på flykt. En flicka bor provisoriskt och trångt tillsammans med sin pappa och farmor. Hennes mamma är död, men finns hos flickan inom henne när hon behöver tröst. Mellan raderna förstår man att det finns planer på att försöka ta sig över Medelhavet, trots att det verkar som att alla skickas tillbaka igen. Som läsare förstår man också att pappan har gjort sig skyldig till handlingar som väcker andras avsky. Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och jag tror faktiskt inte jag har läst någon bättre skildring av flykt än den här. Bakhtiari skildrar effektivt och tydligt hur tillvaron kan se ut och det blir extra smärtsamt där allt berättas ur ett barns ögon. Farväl till dem på land är en underbar novell och en viktig skildring av erfarenheter som så många delar idag, men som så lätt förvandlas till siffror och statistik i torra tidningsnotiser. Runt omkring i världen lever miljontals människor under svåra förhållanden, på flyktingläger eller på flykt. Och alla dessa barn som har förlorat föräldrar och andra närstående! Hjärtat brister.

Betyg: 5 fransar av 5.

Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari

Utgivningsår: 2016 (Novellix i samarbete med Hallpressen). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891552.

Huset

Huset av Torgny Lindgren är en Torgny Lindgren-berättelse av bästa sort. Lindgren har en underfundig humor och ett berättande som är alldeles eget, samtidigt som det också brukar finnas en stor portion sorg mitt i allt ihop. Jag älskar det här! Lyssna bara: “Det var Gideon Lindmark som byggde huset, han byggde det åt sig och sin hustru. Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar, äppelträd bland vildmarkens träd och källor i lustgården och pelare av vitaste marmor. Och de flyttade hit till gläntan där du står. Stället heter Hemstället. Det har alltid hetat så. Det heter fortfarande Hemstället, trots att det är öde och övergivet. Även det kan man grubbla över. Hemstället?”. Det bor så mycket i Lindgrens berättelser! Huset är verkligen en rolig, sorglig och överraskande liten berättelse, där Lindgren berättar om Gideon och Kajsa och deras envisa stretande för att bygga sig sitt hus. Trots att det är en kort liten novell så hann jag lyfta på ögonbrynen av förvåning flera gånger under läsningens gång. Man hinner både roas och tycka synd om och sedan roas igen. Min sambo och jag har haft några diskussioner om Torgny Lindgren… Min sambo tycker nämligen att det är helt obegripligt att Torgny Lindgren har skrivit en bok om ett glas och en stubbe (Klingsor). En hel bok, om något sådant?! Och jag förstår vad han menar. Det kan finnas någonting långsamt och omständligt i Lindgrens romaner, men det ska inte avskräcka någon från att läsa Huset. Det här är en rapp och underbar novell! Läs!

Betyg: 5 simturer av 5.

Huset av Togny Lindgren
Huset av Togny Lindgren

Utgivningsår: 2003 (första publiceringen, i novellsamlingen Berättelserna, utgiven av Norstedts), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892290.

Gourmetsyndromet

Gourmetsyndromet av läkaren och hjärnforskaren Pontus Wasling är vad förlaget Novellix kallar en “facknovell” och är alltså närmast en liten essä, eller kortare facktext. Jag tycker att det känns väldigt sympatiskt och kul att presentera fakta och forskning på det här sättet, kort och engagerat, eftersom jag personligen inte gärna sätter mig och läser tjocka fackböcker på min fritid. Här delar Wasling med sig om rön kring njutning, lycka, minnen och hur hjärnan fungerar. Just lyckoforskning är något som verkligen intresserar mig. Känslan är att vi alla och samhället i stort borde uppmuntra sådant som faktiskt leder till lycka, men samtidigt kretsar så väldigt mycket kring helt andra saker, t.ex. pengar. Gourmetsyndromet gav mig ytterligare några tankar och insikter kring de här frågorna. Det är en verkligt intressant “novell”.

Betyg: 4 lyxiga middagar av 5.

Gourmetsyndromet av Pontus Wasling
Gourmetsyndromet av Pontus Wasling

Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890470.

Kategorier
Ajvide Lindqvist, John Proust, Marcel Ramqvist, Karolina Westö, Kjell Östergren, Klas

Noveller: Ravioli, Nattrodd, Farväl, mitt kvinnofängelse, Midsommar med herr Laakso, Madame de Breyves melankoliska sommar

I december plöjdes det noveller och här är fem blandade noveller från förra månadens läsning!

Ravioli

Ravioli av Klas Östergren är en mångbottnad novell om att stå lite vid sidan av och se hur chefen och byggmästaren blir förälskad i byggets beställare, en kvinna från överklassen. Bokens berättare är en författare som tillfälligtvis hoppar in som byggjobbare. Nu blir han vittne till hur hans chef, som egentligen lever i en ordnad tillvaro med fru och barn, blir helt bortkollrad i sin förälskelse till kvinnan vars hus de nu bygger ut. Vem ska berättaren vara solidarisk med? Vem har rätt att följa sina drömmar? Jag tyckte riktigt mycket om den här novellen och gillar verkligen berättarperspektivet och hur berättelsen är uppbyggd.

Betyg: 4 syrenhäckar av 5.

Ravioli av Klas Östergren
Ravioli av Klas Östergren

Utgivningsår: 2013 (Novellix). Antal sidor: 28. ISBN: 9789186847975.

Nattrodd

Nattrodd av John Ajvide Lindqvist är en spännande novell, som faktiskt inte riktigt är den skräckberättelse jag hade väntat mig. Den här berättelsen utspelar sig i skärgården, precis som Människohamn, Ajvide Lindqvists kanske mest läskiga roman, men den här novellen håller sig lite längre bort från den övernaturliga än vad Ajvide Lindqvist-läsare kanske är vana vid. Nattrodd är ändå spännande och riktigt bra. Huvudpersonerna är två åldriga damer, som traditionsenligt har tagit sig ut i skärgården för att tälta. Så dyker plötsligt en viss eka upp och de verkar inte längre vara ensamma på ön. Jag älskar valet av huvudpersoner: två kvinnor i 80-årsåldern, när fick de utrymme i en roman eller en novell senast? Och utan att enbart vara bräckliga och sköra mormor-varelser? En annorlunda och riktigt bra novell!

Betyg: 4 ormar av 5.

Nattrodd av John Ajvide Lindqvist
Nattrodd av John Ajvide Lindqvist

Utgivningsår: 2018 (Novellix). Antal sidor: 40. ISBN: 9789175892795.

Farväl, mitt kvinnofängelse

Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist utspelar sig på just precis ett (amerikanskt) kvinnofängelse. Ramqvist skildrar internerna, med sina våldsamma, drogkantade och råa bakgrunder, och de tuffa villkoren där inne, men också kärleken, den omöjliga och förbjudna, som plötsligt kan uppstå. I Ramqvists kvinnofängelse ryms det mänskliga och omänskliga på samma gång och det är en tänkvärd och intressant berättelse.

Betyg: 3 skogar av 5.

Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist
Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist

Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175890074.

Midsommar med herr Laakso

Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö är en berättelse om en ung Kjell Westö som bor i en lyhörd lägenhet i Mejlans i Helsingfors. Hans musik, stökiga kompisar och slarvigt parkerade bil gör inte grannarna glada, men plötsligt en dag ringer herr Laakso, den kanske suraste grannen av dem alla, på dörren. Det har skett något akut och allt oväsentligt får läggas åt sidan. Midsommar med herr Laakso är verkligen en fin liten berättelse om unga vuxna-liv och den mognad som kan finnas under ytan om äldre vågar se förbi det bullriga och stökiga som stör. Jag tycker om det meta-fiktiva och att med den här romanen få göra ett litet besök i Helsingfors. Jag tyckte också att det var en fin och värmande berättelse.

Betyg: 4 LP-skivor av 5.

Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö
Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö

Utgivningsår: 2012 (första publiceringen i Hufvudstadsbladet), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 32. ISBN: 9789175891828.

Madame de Breyves melankoliska sommar

Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust är en kärleksberättelse om en överklassdam som lika plötsligt som oväntat blir häftigt förälskad i en viss monsieur de Lalénade. Utåt sett har han ingenting speciellt, men hon kan ändå inte få honom ur huvudet. Trots idoga försök så kommer det dock falla sig så att de över huvud taget inte hinner stifta någon närmare bekantskap innan monsieur de Lalénade lämnar stan för många månader. Kvar blir Madame de Breyves med sin smärtsamma längtan, som bara blir större för var dag. Jag vet ärligt talat inte hur man ska läsa den här klassiska novellen, men jag tyckte att den var rolig. Det är dråpligt att läsa om den här kvinnan blir helt besatt av en man hon knappt sagt hej till. Novellen är som en parodi på tramsig Hollywood-romantik. Vem är hon ens kär i? Kär i (avstånds)förälskelsen kanske…. Oj, oj, oj. Jag brukar irritera mig fasligt över alla dessa löjliga romantiska berättelser där det handlar om just förälskade människor, men där det helt oproblematiskt framstår som att de har drabbats av djup kärlek och är menade för varandra och yadiyadi. Jag tror att många vore lyckligare om de helt enkelt lärde sig att förälskelse är något helt annat än kärlek. I den här boken är förälskelsen en smärtsam besatthet i en ren fantasi, vilket känns tänkvärt och intressant. Och ja, jag roades av de här berättelsen, även om jag inte vet om den ska läsas så. Den är lite som Madame Bovary, fast mer kort och koncentrerad. Gillade den!

Betyg: 4 resor till Biarritz av 5.

Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust
Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust

Originalets titel: Mélancolique villégiature de Mme de Breyves (franska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1896 (första franska utgåvan, i Les plaisirs et les jours), 1896 (första svenska utgåvan i Kärleken och döden, med översättning av Gunnar Ekelöf), 2014 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175890586.

Kategorier
Lidman, Sara

Den underbare mannen

Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland vid slutet av 1800-talet, när järnvägen är på väg att byggas. Betyg: 2 uppköpta skogar av 5.

Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen av Sara Lidman

Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland under slutet av 1800-talet. Norrland är på väg att exploateras och en järnväg är på väg att byggas. För Didrik i Lillvattnet blir det närmast en besatthet att få en “jernbana” till socknen och att på så sätt komma närmare Stockholm och resten av världen. Det är inte ett billigt projekt eller ett projekt utan uppoffringar, särskilt inte för Didrik själv. Boken är på många sätt en smärtsam berättelse om svält och svårigheter, men också en varm berättelse om en brokiga människor och relationer.

Som västerbottning kanske jag har en skev bild av läget, men för mig känns det som att Västerbotten är ett av få landskap som starkt förknippas med enskilda författare. Vi har Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som av många anses ha fångat ett berättande, dialekt och en kultur som kan sägas finnas här. Det är fantastiskt kul, tycker jag, för jag uppfattar det verkligen som att det finns “Västerbottensförfattare”, medan jag har aldrig har hört talas om t.ex. “Upplandsförfattare” (ett landskap jag också har bott i under närmare två decennier) – det känns ju kul att som litteraturintresserad bo i ett landskap som också har gjort sig känt för just litteratur. Bland “västerbottensförfattarna” är Sara Lidmans landskapets kanske största stolthet och hennes författarskap är till exempel i centrum för utsmyckningarna runt centralstationen här i Umeå. Därför känns det så himla pinsamt och tråkigt att jag måste erkänna ett par saker:

  1. Jag begriper inte mycket av de två böcker jag har läst av Lidman (Din tjänare hör, vilket är Jernbaneeposets inledande del, och Den underbare mannen). En del brukar lite försiktigt invända att Sara Lidman kan kännas “svår” för att hon skriver på dialekt, men jag vet inte om det är hela problemet, faktiskt. Ärligt talat brukar jag älska när berättelser är skrivna på dialekt eller om de på annat sätt har en viss lekfullhet i språket och jag är långt ifrån en läsare som kräver grammatiskt korrekt svenska. Nej, det är någonting annat och jag är den första att erkänna att det väl är mig det är fel på, men jag kan bara inte engagera mig i Jernbanesviten. Jag tror att det är böcker man ska sjunka in i och konsumera som man på 90-talet följde såpoperor: romanerna gör sig förmodligen bäst om man verkligen har följt karaktärerna under lång tid och har “lärt känna dem”, men när jag läser Den underbare mannen känns det mer som att jag har råkat slå på TV:n och hamnat mitt i en film. Jag fattar liksom inte vilka karaktärerna är, hur allt hänger ihop eller vem som är vem. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än läser om, spolar tillbaka och lyssnar igen, försöker på nytt, så går det inte in. Jag kan inte ta in. Jag vet inte exakt varför, men det engagerar mig inte. Jag är ledsen, men det går bara inte!
  2. Visst tycker jag fantastiskt mycket om det jag har läst av Torgny Lindgren (det mesta i alla fall) och jag har inget ont att säga om P.O. Enquist eller om Sara Lidman heller, för den delen. Jag förstår och beundrar hur Lidman har skildrat Västerbottens inland och den här tiden (även om jag personligen har svårt för Jernbanesviten, som ni hör). Men… innerst inne tycker jag faktiskt att det är lite tjatigt med dessa Västerbottensskildrare. Förlåt mig, men Västerbotten behöver inte vara bred dialekt, pölsa & palt, obegripligt långt avstånd till resten av Sverige, oändliga skogar, tystlåtna människor, “norrlänningar” och så vidare, och så vidare. Jag är inte helt kompis med att Västerbottens mest kända skildrare i regel skriver om ett “Norrland” och ett historiskt Västerbotten som jag inte själv känner igen mig i över huvud taget. I Umeå talas det blygsam, om någon, dialekt. Här har vi ett stort universitet, universitetssjukhus, operahus, snabbtåg (ja, här finns inte bara “jernbanan” utan även Botniabanan) och en flygplats med många avgångar i timmen under högtrafik. Nu har ju inte Lidman skrivit en bok om Umeå 2019, så det är naturligtvis inte rättvist någonstans att jag “kritiserar” henne, men det är alltså inte kritik riktad till någon av författarna jag räknade upp, såklart, utan mer en reflektion över att Västerbotten är mer än såhär. Om det nu finns “Västerbottensförfattare” så önskar jag mig härmed “Västerbottensförfattare 2.0”. Det finns så många idéer om Västerbotten (och Umeå) som liksom inte gäller längre.

Ursäkta för att jag kidnappade det här inlägget om Den underbare mannen och började skriva om Västerbotten istället, men så kan det bli ibland! På ett intellektuellt plan förstår jag storheten med Jernbanesviten och tycker att det är ett imponerande verk. Jag är väl inte riktigt rätt person för att läsa den bara, och inte riktigt rätt västerbottning för att känna mig tillräckligt berörd, som jag nu har försökt förklara. Upplys mig gärna om hur man ska läsa Sara Lidman och på vilket sätt Jernbanesviten är så mäktig, som alla tycker att den är. Det är någonting i min läsning som är… helt fel.

Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen av Sara Lidman

Den underbare mannen

Uppläsare: Sara Lidman.
Utgivningsår: 1983 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1998 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 280.
Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Lifsens rot, Oskuldens minut.
ISBN: 9100459291, 9789176517529.

Sara Lidman

Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigaste 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.

Förlagets beskrivning

“Fjärde delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!

Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.

Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.

Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.

Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.”