Kategorier
Söderlind, Therése

Vägen mot Bålberget

Vägen mot Bålberget - Therese SöderlindVägen mot Bålberget är det första jag läser av Therése Söderlind, en författare som ibland beskrivs som en svensk Joyce Carol Oates(!) eller en ny Kerstin Ekman. Snacka om att det är liknelser som trissar upp mina förväntningar. Förväntningarna blev också höga efter att jag varit på ett seminarium där Söderlind berättade om Vägen mot Bålberget och hur hon bestämde sig för att skriva om just häxprocesserna. Hon var spännande att lyssna på!

Boken lever dessutom verkligen upp till förväntningarna. Det här är en bra, insiktsfull och intressant bok. Den berättar också om ett stycke historia som ligger ca 10 generationer bort, men som känns extremt avlägset: häxprocesserna. Boken är indelad i fyra delar och rör sig i tid och rum. En del handlar om Malin, som hörde till de anklagade. En annan handlar om Jacke, i 70-talets Nyland vid Ångermanälven, som blir lämnad av sin fru och därför blir ensamstående med sin tonårsdotter, som blivit intresserad av häxprocesserna och att veta om det funnits några drabbade i släkten. En tredje handlar om tonårsdottern, Veronica, fast som vuxen, singel och barnfri och kanske lite osäker på vad hon vill här i livet. Hon har blivit intresserad av släktforskning och återvänder nu igen till att leta långt bak i släkten. Är det sant som farmor sa, att hon i rakt nedstigande led är släkt med en kvinna som överlevde processerna? I en fjärde del är det Olof som står i fokus. Han har levt ett helt liv med skuldkänslor över att han som barn var en av de som pekade ut.

Söderlind kan berätta. Hon kan ge en trovärdig röst åt Malin, hon kan hitta intressanta infallsvinklar och kopplingar till nutid. Vägen mot Bålberget känns alltigenom angelägen och intressant. Det gäller inte bara berättelsen om hur kvinnor avrättades och brändes på bål, utan även det som hon skildrar i mer nutid. Att vara tonåring, att ha en tonårsdotter, att söka sina rötter, att välja eller välja bort barn, att veta vad man vill göra med livet, att ångra, att förlora, att älska och att hålla hemligheter. En mycket läsvärd bok! Och faktiskt som en blandning av Oates underbara porträtt av kvinnor och Ekmans skildringar av Sverige.

Några andra som skrivit om Vägen mot Bålberget är SvD, Litteraturmagazinet och Fiktiviteter. Du kan köpa den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

Kategorier
-

Slumpen och Bålberget

Den här veckan har börjat med en konferens i Uppsala, vilket ungefär är mina gamla hemtrakter. Tanken var att åka hit på söndagen, men när en tjänsteresa till Frankrike dök upp lite smått hastigt och lustigt så blev det plötsligt ganska lämpligt att mellanlanda hos mina föräldrar utanför Uppsala hela helgen. Av en ren slump upptäckte jag att en av mina nära barndomsvänner, som bor i Stockholm normalt sett, också var i trakten. Och han upplyste mig om att det var dags för litteraturfestival i vår gamla hembygd och föreslog att vi skulle gå. Jag hade verkligen noll koll på att festivalen var just nu. Som av en slump visade det sig att en av talarna var Therese Söderlind, aktuell med Vägen mot Bålberget, som jag av en händelse läser för tillfället.

Så blev min helg, som jag först var lite missnöjd över att inte kunna spendera hemma  i Umeå, inte så rackarns tokig ändå. Söderlinds seminarium var hemskt intressant och hon talade engagerat om hur berättelsen kom till henne. Jag vill bara läsa, läsa, läsa. Men det har jag inte tid med..

Vägen mot Bålberget - Therese Söderlind

Kategorier
-

Tematrio: (Påsk)häxor

Lyran fortsätter på påsktemat och låter Tematrio ha temat (påsk)häxor den här veckan. Berätta om berättelser med häxor i, välj genre efter tycke och smak. Jag har ju redan tjatat om häxor (på skärtorsdagen) och dessutom var det ungefär samma tema för ett år sedan och då uttömde jag all min fantasi när det gäller häxor i litteraturen. Inte så lätt tema för mig alltså!

En bok snor jag dock rakt av från Lyran själv. 🙂 Narnia! Jag tycker om både böckerna och filmerna (även om filmerna kanske är lite i det våldsammaste laget…). Jag är lite sugen på att läsa om dem faktiskt… Eller läsa om och läsa om. I sanningens namn tror jag faktiskt att jag bara har läst Min morbror trollkarlen och Häxan och lejonet.

En annan bok/andra böcker med häxor i är min barndoms favoriter: Trollarkarlen från Oz med uppföljare. Fantastiska böcker! Jag älskade Dorothys, Totos, det fega lejonets, Plåtmans och Fågelskrämmans äventyr i landet Oz. De väckte verkligen läslust och satte igång fantasin. Böckerna är skrivna av L Frank Baum, som inte hann färdigställa den sista boken i serien, men det hann bli några stycken innan dess. Den första är den mest läsvärda. Den handlar om deras vandring till huvudstaden i Oz, Smaragdstaden, där folket är ilurade att allting är gjort av smaragder. Varför? Varför inte! Vem blir inte glad av att tro sig leva i en stad gjord av smaragder?

Den sista häxboken är långsökt och jag fick leta upp den genom att söka i mitt arkiv. I Mästaren och Margarita nämns häxor. Boken handlar om när satan själv kommer till stan och bland annat förvandlar folk till häxor.

Kategorier
-

Riktiga häxor

Idag är det skärtorsdag! För den som vill läsa en ungdomsbok om de riktiga häxorna som sades fara till Blåkulla, d.v.s. de helt vanliga kvinnor som på 1600-talet brändes levande för att de var udda, kan jag rekommendera Häxans son. Min favorithäxa är annars Hermione i Harry Potter-böckerna. I och för sig kanske hon inte räknas som häxa, då hon ju är “mugglare” (vanlig människa!)? Det som jag gillar extra mycket med Harry Potter-böckerna är att de inte “bara” handlar om magi och fantasy, utan också speglar det samhälle vi lever i och faktiskt handlar mycket om rasism. Just mugglarna är en förföljd grupp i böckerna. Nåväl. Hermione är smart och modig och kan magi. Oj, vad de böckerna är bra!

Kategorier
-

Tematrio: Häxor

Snart är det påsk och Tematrio har därför häxtema.

Berätta om berättelser med häxor i, välj genre efter tycke och smak.

Här kommer precis alla nämna Harry Potter-böckerna. Hehe. Jag är inget undantag. 🙂 De första böckerna tyckte jag var överskattade, men serien växte och blev bara mer och mer spännande. Väldigt läsvärd! Böckerna följer några barn/ungdomar som har förmågan att kunna använda magi och därför få gå i trollkarlsskola.

En lite mer allvarlig bok på ämnet är ungdomsboken Häxans son, som berättar om den mörka delen av vår historia då häxbränningarna pågick. Det är skrämmande och svårt att tänka sig in i, men barnen eggade verkligen varandra att ljuga om resor till Blåkulla, och de vuxna, i sin skräck för allt som var annorlunda, gick på det. Inte helt olikt förintelsen, om än inte lika omfattande, naturligtvis.

Den tredje boken handlar inte direkt om häxor på det sättet, men har i alla fall ordet häxa i titeln. 😉 I Pintorparhäxans elev berättar författaren Barbro Bäcklund om sin farbror, som bodde så långt från skolan att han redan som 10-åring fick skickas iväg för att bo i en arbetarstuga och gå i skola på annan ort. Pintorparhäxan är öknamnet på den stränga föreståndarinnan.