Kategorier
Bäck, Madeleine

Jorden vaknar

Jorden vaknar är den andra delen i Madeleine Bäcks spännande skräcktrilogi som utspelar sig runt Hofors. Nu har något vaknat och en udda trio verkar vara enda hoppet att mota det tillbaka. Betyg: 4+ kattöron av 5.

Jorden vaknar av Madeleine Bäck är uppföljaren till Vattnet drar, som jag läste för något år sedan. Trots att det har gått ett bra tag sedan min senaste bekantskap med Bäcks skräckis från Hoforstrakten så sögs jag verkligen rakt in och fastnade direkt för den här andra delen. Det är spännande från sida ett och även om jag inte minns alla detaljer från Vattnet drar så minns jag tillräckligt mycket för att känna mig omedelbart engagerad.

Det har under en period varit en mikrotrend att låta böcker utspela sig i småstäder och bruksorter och det är verkligen inte ett dumt grepp. Det finns många som kan relatera och känna igen sig i miljöerna och kulturen, däribland jag själv, som har mycket svårare att gå igång på t.ex. Stockholmsskildringar. Dessutom blir det väldigt bra när man dessutom stoppar in övernaturliga inslag. Här är det bergsmän och häxor (fast så kallar de sig inte själv, naturligtvis!) som dyker upp, sådant som anknyter till folktro och bygden.

I Vattnet drar introducerades flera av de personer och omständigheter som fortfarande är aktuella i Jorden vaknar: en kraftfull sten som stulits från en kyrka, en ung kvinna som närmast verkar har försvunnit ner i vattnets djup, en ung man med en sällsynt förmåga att kommunicera med djur, en äldre dam som samlar kraft från kattöron, blod och spikar. Boken är helt enkelt fylld av människor med speciella band och förmågor som de fram till nu inte har förstått vidden av. Nu tvingas de konfrontera något ont som har väckts till liv och börjat vandra. Det är ett spännande persongalleri, med blandade personligheter och åldrar När någonting större dyker upp suddas sådana omständigheter ut.

Jag tycker att Jorden vaknar är en riktigt spännande och läsvärd skräckberättelse. Nu längtar jag bara efter att läsa den avslutande delen!

I ett litet samhälle i Gästrikland har ett kyrkoinbrott gått snett. Urgamla krafter har sluppit lösa i skog och vatten. Gränsen mellan levande och döda har suddats ut. Bara Gunhild, kvinnan i skogen, verkar veta vad det handlar om. Till sin hjälp behöver hon katter, blod, järn och två ovilliga och rädda ungdomar. Beata, som förlorat sin vän till de mörka krafterna, och Krister, barnbarnet som hon inte haft kontakt med. Han som verkar dela hennes syner och som plågas av sin länk till det som vaknat.

Förlagets beskrivning

Uppläsare: Sanna Krepper.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboken, A nice noise).
Antal sidor: 359 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 9789127144781.

Madeleine Bäck

Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.

Kategorier
Söderlind, Therése

Vägen mot Bålberget

Vägen mot Bålberget - Therese SöderlindVägen mot Bålberget är det första jag läser av Therése Söderlind, en författare som ibland beskrivs som en svensk Joyce Carol Oates(!) eller en ny Kerstin Ekman. Snacka om att det är liknelser som trissar upp mina förväntningar. Förväntningarna blev också höga efter att jag varit på ett seminarium där Söderlind berättade om Vägen mot Bålberget och hur hon bestämde sig för att skriva om just häxprocesserna. Hon var spännande att lyssna på!

Boken lever dessutom verkligen upp till förväntningarna. Det här är en bra, insiktsfull och intressant bok. Den berättar också om ett stycke historia som ligger ca 10 generationer bort, men som känns extremt avlägset: häxprocesserna. Boken är indelad i fyra delar och rör sig i tid och rum. En del handlar om Malin, som hörde till de anklagade. En annan handlar om Jacke, i 70-talets Nyland vid Ångermanälven, som blir lämnad av sin fru och därför blir ensamstående med sin tonårsdotter, som blivit intresserad av häxprocesserna och att veta om det funnits några drabbade i släkten. En tredje handlar om tonårsdottern, Veronica, fast som vuxen, singel och barnfri och kanske lite osäker på vad hon vill här i livet. Hon har blivit intresserad av släktforskning och återvänder nu igen till att leta långt bak i släkten. Är det sant som farmor sa, att hon i rakt nedstigande led är släkt med en kvinna som överlevde processerna? I en fjärde del är det Olof som står i fokus. Han har levt ett helt liv med skuldkänslor över att han som barn var en av de som pekade ut.

Söderlind kan berätta. Hon kan ge en trovärdig röst åt Malin, hon kan hitta intressanta infallsvinklar och kopplingar till nutid. Vägen mot Bålberget känns alltigenom angelägen och intressant. Det gäller inte bara berättelsen om hur kvinnor avrättades och brändes på bål, utan även det som hon skildrar i mer nutid. Att vara tonåring, att ha en tonårsdotter, att söka sina rötter, att välja eller välja bort barn, att veta vad man vill göra med livet, att ångra, att förlora, att älska och att hålla hemligheter. En mycket läsvärd bok! Och faktiskt som en blandning av Oates underbara porträtt av kvinnor och Ekmans skildringar av Sverige.

Några andra som skrivit om Vägen mot Bålberget är SvD, Litteraturmagazinet och Fiktiviteter. Du kan köpa den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

Kategorier
-

Slumpen och Bålberget

Den här veckan har börjat med en konferens i Uppsala, vilket ungefär är mina gamla hemtrakter. Tanken var att åka hit på söndagen, men när en tjänsteresa till Frankrike dök upp lite smått hastigt och lustigt så blev det plötsligt ganska lämpligt att mellanlanda hos mina föräldrar utanför Uppsala hela helgen. Av en ren slump upptäckte jag att en av mina nära barndomsvänner, som bor i Stockholm normalt sett, också var i trakten. Och han upplyste mig om att det var dags för litteraturfestival i vår gamla hembygd och föreslog att vi skulle gå. Jag hade verkligen noll koll på att festivalen var just nu. Som av en slump visade det sig att en av talarna var Therese Söderlind, aktuell med Vägen mot Bålberget, som jag av en händelse läser för tillfället.

Så blev min helg, som jag först var lite missnöjd över att inte kunna spendera hemma  i Umeå, inte så rackarns tokig ändå. Söderlinds seminarium var hemskt intressant och hon talade engagerat om hur berättelsen kom till henne. Jag vill bara läsa, läsa, läsa. Men det har jag inte tid med..

Vägen mot Bålberget - Therese Söderlind

Kategorier
-

Tematrio: (Påsk)häxor

Lyran fortsätter på påsktemat och låter Tematrio ha temat (påsk)häxor den här veckan. Berätta om berättelser med häxor i, välj genre efter tycke och smak. Jag har ju redan tjatat om häxor (på skärtorsdagen) och dessutom var det ungefär samma tema för ett år sedan och då uttömde jag all min fantasi när det gäller häxor i litteraturen. Inte så lätt tema för mig alltså!

En bok snor jag dock rakt av från Lyran själv. 🙂 Narnia! Jag tycker om både böckerna och filmerna (även om filmerna kanske är lite i det våldsammaste laget…). Jag är lite sugen på att läsa om dem faktiskt… Eller läsa om och läsa om. I sanningens namn tror jag faktiskt att jag bara har läst Min morbror trollkarlen och Häxan och lejonet.

En annan bok/andra böcker med häxor i är min barndoms favoriter: Trollarkarlen från Oz med uppföljare. Fantastiska böcker! Jag älskade Dorothys, Totos, det fega lejonets, Plåtmans och Fågelskrämmans äventyr i landet Oz. De väckte verkligen läslust och satte igång fantasin. Böckerna är skrivna av L Frank Baum, som inte hann färdigställa den sista boken i serien, men det hann bli några stycken innan dess. Den första är den mest läsvärda. Den handlar om deras vandring till huvudstaden i Oz, Smaragdstaden, där folket är ilurade att allting är gjort av smaragder. Varför? Varför inte! Vem blir inte glad av att tro sig leva i en stad gjord av smaragder?

Den sista häxboken är långsökt och jag fick leta upp den genom att söka i mitt arkiv. I Mästaren och Margarita nämns häxor. Boken handlar om när satan själv kommer till stan och bland annat förvandlar folk till häxor.

Kategorier
-

Riktiga häxor

Idag är det skärtorsdag! För den som vill läsa en ungdomsbok om de riktiga häxorna som sades fara till Blåkulla, d.v.s. de helt vanliga kvinnor som på 1600-talet brändes levande för att de var udda, kan jag rekommendera Häxans son. Min favorithäxa är annars Hermione i Harry Potter-böckerna. I och för sig kanske hon inte räknas som häxa, då hon ju är “mugglare” (vanlig människa!)? Det som jag gillar extra mycket med Harry Potter-böckerna är att de inte “bara” handlar om magi och fantasy, utan också speglar det samhälle vi lever i och faktiskt handlar mycket om rasism. Just mugglarna är en förföljd grupp i böckerna. Nåväl. Hermione är smart och modig och kan magi. Oj, vad de böckerna är bra!